Den klassiska ryttaren och Alexanderteknik

Inom Alexandertekniken finns det tre begrepp som är intimt sammanlänkade med varandra. Begreppen är självanvändning - funktion - struktur (på engelska use - function - structure) De här orden är både inbördes beroende av och påverkas av varandra.

Varje del i triaden kan bli föremål för en inledande påverkan som i sin tur för med sig förändringar (eller anpassningar!) i de två andra.

Hur vi är skapta (structure) påverkar både vår funktion och våra möjligheter att använda oss av vår kropp. Har vi ett medfött handikapp så påverkar det oss t ex.

Det kan också vara så att sättet vi använder oss påverkar vår struktur och vår funktion. Om vi har ett arbete med många lyft (behöver inte vara tunga lyft!) och missar att bibehålla bredden över bröstkorgen får vi med tiden rundade skuldror. Då har både vår struktur och funktion (andning) påverkats.

En sjukdom kan påverka funktionen, vilket givetvis spiller över på hur vi kan använda oss och vår struktur. En lindrig påverkan kan vara ett benbrott - en mer omfattande kan vara en stroke.

Samma villkor gäller för hästen. Även om hästen tillåts att bara vara häst kan yttre händelser föra med sig anpassningar mellan dessa begrepp. Rent krasst så är en ryttare bara en yttre påverkan av hästen. Vår påverkan kan lugnt sägas vara omfattande. Vi ombesörjer dess livsutrymme (hagar, stall), dess foder, dess träning, dess motion, dess välbefinnande och hälsa. Och det är vi som bestämmer vad hästen ska göra för och med oss.

I allt vi gör med våra hästar påverkar vi dess självanvändning, funktion och struktur.

Hästen har inget eget mål med träningen, det är vi som formulerar de målen. Det är därmed vårt ansvar att skola oss själv och hästen för att vi som ekipage ska nå de målen med så lite negativ inverkan på hästens självanvändning, funktion och struktur (skriver det s-f-s från och med här).

Träningen har till syfte att bygga upp hästen så att den orkar med det vi begär. På Alexanderspråk blir det att ägna fokus åt "means where by" - att se till så att vägen når ända fram till målet och att hästen når målet "intakt" eller med så liten inverkan på s-f-s som möjligt.

Antingen kan hästen utföra det ryttaren begär - eller så kan den det inte. Kan den inte det är det ryttarens uppgift att analysera det som händer, stämma av hästens s-f-s och antingen sänka den egna ambitionsnivån eller korrigera sin träning. Däremot får ryttaren aldrig frestas till materialdoping och med betsling, inspänningstyglar, grova ridtekniker tvinga hästen vidare. Det är målfixering (end gaining) med våra prestationskrav ställda i första rummet och det leder till stor påverkan av hästens s-f-s.

Som ryttare innebär vårt mål med ridningen med sig att även vi måste förbereda oss för uppgiften. Vill vi vara följsamma ryttare behöver vi träna vår balans och en god kroppskontroll, reducera muskulär anspänning, komma till rätta med skevheter i vår egen kropp.

Vi behöver träna upp en lätthet i kommunikationen mellan vår hjärna och kropp. Det är den förmågan som skapar förutsättningar för en lätt kommunikation till hästen och en träning som gör både hästar och ryttare lugna och tillfreds med arbetet.

Alexanderteknik är ryttarträning som bidrar till att skola ryttaren att bli den ryttare som hästen både förtjänar och behöver för att uppfylla våra drömmar med bevarad s-f-s. Hästen har inga träningsambitioner men kommer att trivas med det arbete du vill ge den om du tränar dressyr utan häst emellanåt.