Lättridning

Jag fick en fråga om lättridning:

"Jag begriper inte hur lättridning kan vara bra för hästen. Jag har fått för mig att lättridning är något som hittades på efter Franska revolutionen, och att lättridningen togs fram för att oerfarna skulle hålla sig kvar i sadeln under långa travetapper. Jag har också läst en studie där man har testat belastningen och kom fram till att bogpartiet i helhet men främst det benpar som är i marken när man sitter ner belastas. Sen vet jag att lättridning förespråkas av väldigt många så jag inser att jag kanske har helt fel."

Historik

Historisk sett stämmer det att lättridning blev på modet efter Franska revolutionen. Militären insåg att man hade mer häst och mer ryttare kvar efter långa marscher om ryttaren red lätt istället för att sitta i traven. Både häst och ryttare hade alltså mer krafter kvar. Korrekt utförd lättridning är något som spar energi, både för hästen och ryttaren. Som f.d. distansryttare har jag dessutom praktiskt erfarenhet att rida långa sträckor (4-8 mil på en dag) i mest trav och lättridning är definitivt att föredra framför sittande trav.

På engelska heter lättridning ”posting trot”. Enligt föreläsningar om ridkonstens historia a Craig Stevens kommer ”posting” från ”postilion” vilket avser en ryttare som red en av täthästarna som drog tunga diligensvagnar. Det kunde vara 6 till 8 hästar som drog en vagn så kusken fick hjälp med styrningen av denna tätryttare. Hästar som drar tunga vagnar på detta sätt travar mer än de galopperar. Lättridningen lär ha uppfunnits när dessa ryttare i slutet av dagen var för ömma i baken för att sitta och för ömma i fötterna för att stå.

Eftersom det på så sätt var arbetarklassen som uppfann lättridning var det inget som adelsmännen i Europa före Franska revolutionen la sig till med. Lättridning är en mycket användbar bruksridning. Detta kan märkas än idag då lättridning används vid ridning av den unga eller omusklade hästen, vid uteritt och vid uppvärmning inför t.ex. ett dressyrpass. Däremot ser vi inte lättridning i själva dressyrprogrammen (jag är inte uppdaterad på vad som ingår i lätta dressyrklasser, här kan lättridning ingå) utan här är det att sitta i traven som gäller. Kanske är det ett arv i från adelsmännens definition av fin ridning från tiden före Franska revolutionen som gör att nedsittning i trav är det som gäller inom dressyrtävlingar?

Korrekt lättridning

Korrekt utförd lättridning spar alltså energi och kraft för hästen jämfört med nedsittning i trav. Vid korrekt utförd lättridning låter sig ryttaren lyftas ur sadeln av hästen, för att därefter mjukt böja knäna och återigen smyga ner i sadeln innan hästen återigen skickar upp ryttaren. När lättridning på detta sätt görs i samklang med hästens rörelsemekanik spar både häst och ryttare energi. Ryttaren ska varken stå i stigbyglarna eller knipa med knäna.

Vid lättridning jämfört med att sitta ner i traven kan hästen ta ut sin rörelsemekanik och verkligen trava med långa steg, en häst ovan vid att bära ryttarens vikt har ofta lätta att hantera ryttaren om denna rider lätt i traven jämfört med om ryttaren sitter ned. Allt under förutsättning att ryttaren har bra egen balans vid lättridning så klart!

Belastningen

Vid all ridning belastas framdelen mer än bakdelen. Ryttarens vikt fördelar sig så att ca 2/3 av ryttarens vikt belastar framdelen och 1/3 bärs upp av bakdelen.

Traven är en tvåtaktigt rörelse där hästen hoppar från en diagonal till den andra, alltså höger fram och vänster bak, samt vänster fram och höger bak.

När du i lättridningen sitter ner så bär hästen din vikt något mer mot bakbenen, och när du lättar ur sadeln något mer mot frambenen.

Så om du sitter ned på höger fram är det samma sak som att du sitter ner på vänster bak. När du sitter ned bär alltså hästen din vikt något mer mot bakbenet, och i det här fallet mer specifikt på vänster bak. I det här exemplet lättar du när vänster fram är i marken och vänster fram belastas alltså något mer än höger fram. Det här är skälet till att även om du enbart rider rakt fram i trav (ex utomhus) så ska du regelbundet byta diagonal. Det här är också skälet till att hästen har mer krafter kvar efter en lång tur om du rider lätt och regelbundet byter ben du sitter ner på. Hästen kan då återhämta sig under gång och spara respektive använda varierade ben och muskler.

Vilken diagonal du ska sitta ner på

På grund av hästens naturliga asymmetri vill hästen ofta att du rider lätt på ena eller andra diagonalen. Det är inte ovanligt att hästen tar något galoppsteg eller hoppar till i traven ifall du sitter på ”fel” diagonal ur hästens synvinkel. Hästen ser på så sätt till att du är tillbaka på den diagonal där hästen är bekvämare.

I vissa fall är det mycket lätt att känna när du sitter på ”fel” diagonal eftersom hästen kan kännas ojämn eller till och med halt i traven när du rider lätt åå denna diagonal. För att träna hästen till att bli mindre asymmetrisk vill du rida lätt mer på den diagonalen hästen är obekväm på än på den där den är bekvämare när du rider ute och på rakt spår.

På böjda spår är det lämpligt att du sitter ner på ytter fram, och alltså inner bak. När du sitter ner på ytter fram så avlastas hästen inner bog relativt sett, samt att att inner bak relativt sett bär mer vikt vilket hjälper hästen att svänga i balans.

Minsta möjliga fel, eller mesta möjliga rätt?

Att prata om handen i samband med ridning väcker starka reaktioner hos många. Den vanligaste reaktionen jag får höra är att man inte ska rida med handen utan med sätet. Jag kan hålla med av två skäl.

1. Den färdigskolade hästen kan ridas med bara sätet. Men hur skolas hästen effektivast att nå detta mål? Hur skolar jag hästar med inte optimala förutsättningar? Och för all del, vad är en skolad häst?
2. Handen inverkar via bettet på mycket känsliga kroppsdelar hos hästen, och om handen används fel kan hästen både få skador av bettet och/eller mentalt drivas till vansinne. Därför kan bara en ryttare med väl balanserad och avspänd sits samt emotionell kontroll använda handen för att utveckla sin häst. Att göra fel med sätet har inte nämnvärt samma negativa inverkan på hästen som om jag gör fel med handen.

För 10 dagar sedan hade jag en teoriföreläsning i Piteå. En av deltagarna skrev om sina reflektioner på sin blogg. Detta inlägg är mina reflektioner på Vilmas blogginlägg. Vilma tog i sin blogg upp två saker som jag vill kommentera här:

1. jag ska ha sagt att i princip är all engelsk ridning dålig
2. jag pratade inte ett ord om sätet som en hjälp

Minsta möjliga fel

Den dominerande tanken i modern ridteori att handen i alla lägen ska hållas så låg och stilla som möjligt uppstod i början på 1800-talet när armén behövde en utbildningsmodell för att snabbt mass- utbilda ryttare till kavalleriet. Det minsta möjliga fel handen kan göra är att vara just låg och låst i alla lägen. En sådan hand hindrar hästens rörelsemekanik och den kan inte skola hästen men hästen vet i alla fall vart handen är och kan förhålla sig till det detta konstanta hinder. Denna typ av hand, låg och fixerad, var aldrig tänkt att användas för utbildning av hästar, bara som en första snabb-utbildning av ryttare på redan skolade hästar. Officerarna med längre ridutbildning fick lära sig ett annan mer effektiv, raffinerad och förfinad ridteknik.

Jag har aldrig sagt att all engelsk ridning är dålig, vad jag sa var att jag har sett och ser många exempel på dålig ridning inom engelsk ridning, eller för all del, alla typer av ridning när hästen har någon form av bett. Jag tror personligen att det finns inbyggda fel i systemet med engelsk ridning som gör att det ofta går snett. Tanken att handen alltid ska vara låg och låst är en sådant fel enligt mig. Självklart förekommer bra och dålig ridning inom alla typer av ridning, de må vara engelsk, western, hobbyryttare, tävlingsryttare osv.

Både här på bloggen och när jag föreläser strävar jag alltid efter att precisera varför jag anser något är sämre eller bättre. Att bara säga att något är dåligt, eller bra för den delen, utan att precisera vad som gör detta sämre eller bättre hjälper inte någon att utvecklas. Att synliggöra genom att sätta ord på vad som funkar och vad som inte funkar det är min strävan. Därför envisas jag med att tala om handen och hur den inverkar på hästen.

Enligt min uppfattning är tanken och ridsättet med låga händer som i alla lägen ska vara låga ett sätt att rida som innebär att jag som ryttare gör minsta möjliga fel. I vissa lägen är kanske detta är allt jag kan sträva efter, men om jag istället vill göra mesta möjliga rätt, då måste jag fundera på hur jag kan använda handen för att hjälpa och utveckla hästen till toppen av sin potential.

Mesta möjliga rätt

I Ridhandboken (2003) kan man läsa följande:

”Ryttaren måste vara medveten om att människan av naturen alltid använder handen för att åstadkomma eller förhindra alla möjliga resultat. I ridning måste man i stället bemöda sig om att ge allt finare tygelhjälper allteftersom vikt- och skänkelhjälperna fungerar bättre.” (sid 73)

Jag håller med om att handen kan användas för att åstadkomma eller förhindra alla möjliga resultat. Maria har i ett tidigare inlägg förklarat varför det är så: ”handen har tillgång till en stor del av hjärnas motoriska och sensoriska kapacitet.”

Vad jag inte håller med om är att pga människans natur att använda handen så ska vi undvika just, att använda handen. Och vi ska definitivt inte undvika att ens prata om hur vi kan använda handen. Nej, tvärtom, vi ska prata om den och diskutera hur handen kan användas för att underlätta och skola hästen. Det vi inte pratar om, det osynliggörs så till den grad att vår hjärna inte ens registrerar det outsagda. Varför i hela fridens namn ska vi undvika att använda en stor del av hjärnans motoriska och sensoriska kapacitet när vi rider?

Så som jag läser Ridhandboken så menar det också att handen blir mindre och mindre viktigt när vikt- och skänkelhjälperna fungerar bättre. Vad det innebär är att det framförallt är handen som är den hjälp som skolar och utvecklar hästen.

Att göra mesta möjliga rätt med handen är inte samma samma sak som att alltid ha den låg oavsett vad hästen gör i andra ända. Att göra mesta möjliga rätt innebär att ständigt vara medveten om kvalitén i kontakten med hästens mun. Kontakten med hästen mun är när den är som bäst är lätt som tygelns vikt och mina avspända fingrar uppfattar nyanserna och spelet i tygeln som uppstår när hästen mjukt, uppmärksamt och stilla leker med bettet med hjälp av tungan.

Maria fortsätter i sitt inlägg: ”Den [handen] har all potential i världen att bli lyhörd, känslig, finstämd och välkoordinerad, det vi som ryttare behöver göra är att skola den. ” Att skola handen är att skaffa sig mental beredskap att uppfatta hur tygelkontakten är när jag rider. Och vi människor funkar så att det vi har ord för, det uppfattar vi med våra sinnen, det registreras i vår hjärna.

Att hästen är lätt i handen är A och O. Det är det som är själva grejen med att handen är den primära hjälpen. Får du mer i handen när du lägger till skänkeln är det något som är fel.

Att handen är den primära hjälpen innebär att hästen ska utbildas till att förhålla sig till bettet så att den inte varken hänger, trycker, biter fast eller är rädd för bettet.

Att handen är den primära hjälpen innebär att ryttaren utbildas till att 1) följa hästens mun utan att störa och hindra hästens rörelser, 2) ge finstämda, kontrollerade signaler med handen, och 3) påverka hästens balans genom att be hästen ändra position på halsen (hög, låg, höger, vänster).

En väl skolad häst bär sig så att den har en lätt kontakt med bettet i alla gångarter, samt har god balans. En sådan häst kan du rida med sätet så länge hästen förblir lätt i handen.

Den klassiska ridkonstens fader, fransmannen François Robichon de la Guérinière (1688-1751) skrev i sin bok Ridkonsten följande:”Handen ska alltid verka först, och skänklarna följa dess rörelser. Detta är en generell princip som gäller vid både naturliga och artificiella gångarter eftersom hästens huvud och bogar kommer först.”

Vad väljer du, att göra minsta möjliga fel, eller mesta möjliga rätt?

Blundar du för möjligheten att göra mesta möjliga rätt för rädsla att göra fel, eller väljer du att öppna upp för möjligheten att nå din egen och din hästars fulla potential?

Få ut hästen på fyrkantspåret med inner eller ytter tygel?

Jag minns från min tid på ridskolan som liten att jag skulle använda yttertygel för att leda ut hästen på spåret. Jag hade himla svårt att få till det, det som brukade hända var att hästen vände ut näsan i väggen och sen inte alls ville ta ut framdelen på spåret.

Många år senare började rida för Craig Stevens som vände upp och ner på många av mina föreställningar om ridning. Han sa att jag skulle använda en sk indirekt tygel på hästens insida för att föra ut hästen på spåret. Det funkade mycket bättre!

Varför funkade innertygeln så mycket bättre? För min del handlade det inte bara om vilken tygel jag använde. Det handlade okcså om sättet jag använde tygeln på. I mina gröna unga dagar drog jag nog en hel del i tygeln och inte hade jag lärt mig att anpassa signalerna från tygeln till hästens balans, viktsfördelning och rörelsemekanik. Nu kan jag det och det gör stor skillnaden. Så när jag för Bea Borelle, återigen fick instruktionen att använda yttertygeln för att återföra hästen till spåret gick det galant.

Varför jag inte fick det att funka då för rätt så länge sedan när jag var ung oerfaren berodde inte bara på att jag blev för stark och drog, det berodde också på att jag inte kunde koordinera båda mina händer. När Craig bad min använda bara innertyglen och strunta i yttertygeln fick jag möjlighet utveckla känsla för när och hur jag skulle inverka på hästen. Utan denna träning i bagaget hade jag omöjligt klarat av att på ett bra sätt koordinera båda mina händer.

Dessutom har jag idag valmöjligheten att göra antingen eller beroende på situationen och vilken häst jag rider. Och det är inte så dumt bara det!

Den indirekta innertygeln får ut hästen på spåret genom att hästen balanserar om sig så att mer vikt bärs på ytter bak, vilket gör framdelen lättare så hästen kan flytta ut den på spåret. Hästen kan även ställa inåt när du indikerar med indirekt innertygel och hästen gör det för att den inte längre hänger på inner bog. En häst kan inte ställa inåt och samtidigt ”luta” inåt.

Men de flesta hästar har ofta svårt att ställa åt ena eller andra hållet då är det inte alls säkert att hästen svarar på den indirekta tygeln genom att ställa inåt. Hästen kan fortfarande flytta undan för den indirekta tygeln men det är inte alls säkert att hästen ställer inåt.

I detta läge kan du behöva koordinera båda tyglarna. Du ställer hästen genom att vrida om handen och sedan höja den. Du kan här korta tygeln och sänka handen och hästen är då ställd utan att du har tagit handen bakåt.

Den ställande handen förs alltså inte i sidled bara i höjdled. För att kontrollera balansen hos hästen och vart den är på väg så för du handen i sidled (direkt respektive indirekt tygel). Har jag ställt hästen med innerhanden, kan jag om hästen accepterar ställningen och erbjuder en lätt kontakt välja om jag vid behov vill använda en indirekt tygel på insidan eller en direkt tygel på yttersidan för att be min häst vara kvar på spåret. Men om min häst av någon anledning inte accepterar ställningen då kan jag behöva renodla händernas jobb och bara använda innerhanden för att ställa hästen, samt en direkt tygel på utsidan för att be hästen vara kvar på spåret. Med den här arbetsfördelningen mellan inner och ytter hand, samt mellan inverkan (hand i sidled påverkar balansen, hand i höjdled ställer) blir det lätt som en plätt att ställa hästen både inåt och utåt åt båda hållen, på rakt spår eller böjt.

Pröva!

Anteckningar från lektioner med Craig Stevens, del 2

Du kan läsa del 1 av mina anteckningar från lektioner med Craig Stevens här.

Hästen ska använda sina muskler för att utföra en rörelse, inte sin vikt. När hästen använder sin vikt innebär det att hästens ben inte är under honom. Hästen ”lutar” i en riktning. Detta kallas att hästen ”ifrågasätter med sin vikt”. ”Ifrågasätta med sin kraft” innebär att hästen spänner sina muskler.

Svänga med hjälp av vikten



Hästen placerar vikt på insidans bog (här den högra bogen) samt vrider huvudet utåt. Hästen svänger genom att ”falla” i rörelseriktningen, hästen springer för att komma i fatt sin egen vikt.

Hästen är ur balans och har svårt att kontrollera farten i svängen.

Detta är inte önskvärt.


Svänga med hjälp av muskelkraft



Hästen bär sin egen och ryttarens vikt på sin yttre diagonal (här vänster fram och höger bak). Insidans framben bär relativt sett mindre vikt än i exemplet ovan vilket underlättar exempelvis galoppfattningar.

Detta är vad vi strävar efter.

Alla korrekt och lätt utförda rörelser av hästen är i sig bevis på balans. Balans innebär att hästen använder sina muskler avspänt, inte förskjutning av sin vikt, för att påbörja en rörelse.

Ge först hästen den position och balans den behöver för en rörelse, låt sedan hästen utföra rörelsen utan att du är i vägen.

Precision i timing
Använd en direkt tygel när frambenets hov på samma sida är på väg att sätta ner på marken. Använd en indirekt tygel när frambenets hov på samma sida är lyft.

Uppmärksamhet
Om du förlorar hästens uppmärksamhet, knacka lätt med spöt.

Medfödd asymmetri

Ett av dressyrens mål är att rakrikta hästen. Att detta är ett mål beror på att hästar, alla hästar, är antingen böjda till höger eller till vänster. Jag har hört olika förklaringar för varför det är så här, varav en är att fostret ligger böjd i stoets livmoder. Det här skulle kunna förklara varför det verkar finns lika många ”högervridna” som ”vänstervridna” hästar. Hur som, en oskolad häst är aldrig rakriktad.



Det här innebär att en häst som är böjd till höger kommer:
*) vrida sitt huvud åt höger
*) lägga mer vikt på sin vänstra bog
*) föra bakdelen åt höger
*) höger bakben kommer att föras fram längre än det vänstra, men det bär inte maximalt med vikt då det förs något åt sidan. Det förs fram mer än det skjuter på.
*) vänster bakben kommer att skjuta på mer än det högra, men föras fram mindre än det högra
*) att belasta vänster laterala benparet (på den konvexa sidan) mer än den högra
det högra laterala benparet står tätare ihop (den konkava sidan) än det vänstra och bär mindre vikt

När du rider en häst som är böjd till höger kommer den hästen att svänga lättare till höger än vänster, samt ha en fallenhet för att förstora denna sväng eftersom hästen överbelastar sin yttre bog. När hästen å andra sidan ska svänga till vänster gör den det genom att falla i rörelseriktningen på den överbelastade bogen samtidigt som den självmant ställer sig utåt. Vanligen tar en högerböjd häst lättare höger galopp men med baken innanför spåret

När du rider kommer du även att känna att hästen har en bra kontakt på vänster tygel, men vägrar ta kontakt på höger tygel. Ditt säte sänks mer till höger än vänster i varje steg och din högra skänkel ligger närmre intill hästen medan din vänstra skänkel trycks bort från vänster bakben. I alla sidvärtsrörelser har hästen lättare att föra sin bogar åt vänster och sin bakdel åt höger.

“I allt arbete i höger varv uppfattas hästen som lösgjord och 'balanserad', I vänster varv verkar den stel och 'obalanserad.“ P. Karl, Twisted truths of modern dressage (2008), min översättning.

Anteckningar från lektioner med Craig Stevens

Den person som var den som först visade mig att det fanns ett annat sätt att rida än att sparka på och hålla i var Craig Stevens. Jag träffade honom första gången 1999 när han var i Sverige och undervisade. Att min häst gillade vad han sa blev tydligt när det fullblod som jag ridit i 13 år började erbjuda både piaff och galoppombyten. Inte illa för en häst som enligt mina tidigare tränare saknade all talang och arbetsvilja.

Här följer ett utdrag av mina anteckningar från mina första kurser med Craig 1999-2000.

Ridning enligt gammal fransk modell:
Direkt tygel - förklarad av Craig >>
Indirekt tygel - förklarad av Craig >>
Halvhalt

Skänklar = framåt
Handen = bromsar
Motverkar varandra, kan göra hästen slö. Därför hand utan skänkel, skänkel utan hand. Dessutom blir eventuella misstag begångna av hand eller skänkel synliga då.

Hand utan skänkel, skänkel utan hand om det inte finns ett bra skäl att göra något annat: kombinerad effekt.

Jag skapar allt som har med ridning att göra, även i hästens huvud

Två motstånd hos häst och ryttare:
1) vikt – hästen hänger i handen, beror på att hästen inte har sina ben under sig. Motverkas av halvhalt. Ryttaren sitter inte rakt över hästen
2) styrka – står emot inverkan, beror på hur hästen använder sina muskler. Motverkas av vibration i handleden.

En av hästen största muskelgrupper för att ifrågasätta (stå emot inverkan) är underhalsens muskler. Genom att höja huvudet sträcks denna muskel, när sedan hästen sänker huvudet slappnar denna muskel av.

Hästar är snabbare, starkare väger mer än människan. Vi kan därför inte kontrollera hästen fysiskt utan psykiskt.

Sitsen = avspänd
Höft – knä – fotled – ländrygg: dessa leder kontrolelrar hästen, inte mina muskler! Den första uppgiften för sitsten är att vara följsam. Påverka hästen med skelettet. “Lär dig göra ingenting på hästryggen”. De flesta har svårt att göra fyra, fem saker samtidigt. Styrka ger obalans och kontrollern av hästen är borta.

Lugn, framåt, rakrikta/dirigera

Beröra – inte beröra. Liten skiljelinje. Undvik “denting”, dvs att ända musklerna form och ta tag i skelettet

Bröra – inte beröra gäller både för kontakten för både hand och skänkel.

Ta aldrig handen bakåt. Hästen är 5 gånger snabbare, varje gång jag drar uppfattar hästen det som en attack.

Träna ledarskap: Sex nycklar till harmoni

Maria diskuterade förra veckan skillnaden på att se sig själv som ledare eller tränare för sin häst.

Liksom Anna skrev i sin kommentar till detta inlägg har jag känt en lättnad i att se mig själv som tränare gentemot min häst, inte ledare. När något gott på tok har jag kunnat tänka ”hoppsan, det här behöver jag träna på”, istället för att känna att mitt ledarskap (läs min personlighet) inte funkar och hur sjutton ska jag ändra på det (min personlighet)?

Jag har tidigare tänkt på ledarskap som en medfödd förmåga som somliga har och andra inte. Logiken blev då att jag inte kunde ändra på mitt sätt att leda, vilket ledde till negativa känslor av maktlöshet, frustration, sorg, ilska osv. Men idag tror jag mig veta att ledarskap, eller min förmåga att inför hästen presentera min begäran så att han kan förstå den, är ett hantverk som kan läras ut och läras in liksom andra hantverk och färdigheter.

Jag har dock en invändning mot Andrews resonemang som Maria framstället det: ”En av anledningarna till att Andrew vill att vi hellre kallar oss tränare än ledare har att göra med att hästen, i allt den gör för oss, gör den efter att ha genomgått träning. En häst som skyggar för en blomkruka blottlägger inte ett dåligt ledarskap från ryttarens sida utan enbart brister i träningen.”

Jag håller med om att hästen som skyggar för blomkrukan gör det, inte för att lärt hästen att skygga för blomkrukan, utan för att jag missat att lära den att den inte behöver vara rädd för blomkrukan. Det jag reagera på är ”allt den gör för oss, gör den efter att ha genomgått träning”. Hästens reaktion beror på dess medfödda instinkter (tex flyktinstinkt), samtidigt som olika individer har olika låg/hög tröskel för att utlösa denna instinkt. En häst tittar lite på blomkrukan och reagerar inte mer på den, medan en annan får stora skälvan och en nära-döden-upplevelse. Dessa reaktioner är som jag ser det inte ett resultat av träning utan ett resultat av hästens instinkter och dess unika personlighet.

Hästens beteende en given dag är det samlade resultat av hästens generella natur, individens personlighet och dagsform samt ett resultat av den träning hästen hittills upplevt.

Som jag ser det är min uppgift som tränare av min häst att vara konsekvent (samma signal betyder alltid samma sak), tydlig (bara ge en signal i taget), leda mig själv så jag är känslomässigt stabil (lugn, närvarande, fokuserad), och alltid vara rak i min kommunikation med hästen och inte ha dolda motiv (inte gömma grimman bakom ryggen för att sedan överraska hästen med den när jag väl kommit nära i hagen). På så sätt gör jag allt jag kan för att hjälpa min häst att förstå vad jag ber om.

När det gäller frågan om hästen är min likvärdiga partner eller min följare så är saken helt klar för mig. Jag är den som leder dansen och hästen följer. Jag tar alla initiativ om fart och riktning. För att jag ska kunna fatta dessa beslut när det verkligen gäller finns det inga undantag. Jag och hästen är inte jämlika i vårt relation. Ber jag hästen att backa så slutar jag inte med min förfrågan förrän hästen har flyttat fötterna. Punkt. I min roll som tränare, eller ledare, är det mitt ansvar att göra allt jag kan för att hästen ska förstå vad jag ber om (se stycket ovan), att bekräfta när det blir rätt (eftergift och beröm), inte be om något som hästen inte kan utföra och att ge hästen all den frihet den behöver för att kunna utföra det jag ber om (vid ridning innebär detta att jag tex inte får dra i tygeln).

Både Maria och jag samarbetar med Ed Dabney, en lågmäld cowboy från USA som satt sin unika prägel på det som på svenska väl närmast kallas för markhantering (Natural horsemanship på engelska). De övningar som ingår i Eds sex nycklar till harmoni är detsamma som i de flesta andra system. Det som skiljer är noggrannheten i hur hästen placerar sina fötter, samt fokusering på att hästen kan läsa min avsikt med det jag gör. Här finns möjlighet att träna hästen, och mig själv, till en otroligt finstämd och fysisk lätt kommunikation mellan mig och hästen.

Med hjälp av dessa sex nycklar har jag tränat min häst Hagens Yeats så att vardagshanteringen är enkel och lätt. I filmklippet här nedan visar jag dels några vardagssituationer och dels några av de sex nycklarna.



Ed kommer till Sverige i augusti och september. Bl.a. blir det kurs i Sex nycklar till harmoni I Luleå 27-28 augusti och i Stockholm 17-18 september.

Neck extension

Neck extension (NE) är ett central begrepp inom Lätthetens skola och en del av steg 2 “böjlighet”. Målet med NE är att hästen sänker och sträcker fram sin hals så att hästens öron är i höjd med manken, samtidigt som nosen ska vara väl framför lodplan.



När hästen sträcker fram och ner halsen på detta sätt sträcks hästens överlinje ut, mer exakt ilio-spinal muskeln. Denna muskel sträcks när mankens tornutskott dras framåt av ligament och muskler I halsen när halsen sträcks ut horisontellt. Om hästen går bakom hand sträcks inte ilio-spinal muskeln.

Dag Nätterqvist skriver om Longissimus Dorsi, medan Philippe Karl skriver om ilio-spinal muskeln. Om det är samma muskelsystem det båda herrarna menar har jag inte lyckats lista ut ännu.



Du ber hästen om att göra NE genom att höja handen så att du får en jämn och stadig kontakt I hästens mungipor. När hästen vill sträcka ut halsen låter du din hand mjukt följa nedåt framåt. mellan din hand och hästens mun

Dessa är mina anteckningar om NE från den senaste kursen med Bea Borelle:
1) När hästens huvud är högt, är ryttarens hand höga så att det inverkar I hästens mungipor och det inte uppstår något tryck på hästens tunga.
2) Action (hästen höjer sitt huvud och ryttaren sina händer, se ovan) – Reaction (hästen sänker sitt huvud och ryttarens händer följer) börjar med att ganascvinkeln öppnas.
3) Demi-arrêt (den franska klassiska halvhalten enligt de la Guérinière) används för att öppna ganaschvinkeln så att näsan kommer väl framför lodplan.
4) Ju lägre nacke, desto längre framför lodplan ska hästens näsa vara.
5) Att hästens näsa är nära lodplanet är inledningen till ett misstag.
6) Vertikal balans har prioritet över NE (hästen ska inte öka farten eller hänga på bettet när den sänker och sträcker fram halsen. Om den gör detta, korrigera med demi-arrêt).
7) Lateral balans har prioritet över NE (hästen ska inte hänga på inner bog när den svänger i NE)
8) Den stadiga böjningen/ställningen främjar en stadig position, ex NE.
9) Lätthet börjar inte alltid med lätthet. Vissa hästar måste skolas att söka kontakt med ryttarens hand.
10) NE innebär oftast en lägre hållning av nacken är man tror!
11) Att upprepa signalen för NE informerar hästen om att sträcka ut mer, eller (om hästen höjt huvudet) att återgå till NE.
12) Böjning/ställning renodlar hur hästen utför NE. Om hästen t.ex. har lärt sig att söka kontakten för bra, den har börjat hänga på bettet, kommer böjningen/ställningen att bidra till att hästen utvecklar en mjuk kontakt med ryttarens hand i NE.

Philippe Karls träningsfilosofi

Nästa vecka är det dags för årets andra träff i Philippe Karls tränarutbildningen “Lätthetens skola”. Som del i mina förberedelser så går jag igenom mina anteckningar från tidigare träffar, och blev då inspirerad att dela med mig av Philippe Karls träningscirkel för hästar. Den här översikten fokuserar på vad som ska tränas istället för resultatet av träningen (ex rytm, lösgjordhet, kontakt, framåtbjudning, rakriktning och samling). Utgångspunkten, och målet, i all hästträning är hästens lätthet till ryttarens hand. Men innan jag i mer detalj förklarar sekvensen vill jag skriva några ord om det som finns i mitten av cirkeln.



Respekt för hästen
Respekt för hästen innebär att studera hästens natur så att du kan kommunicera med hästen på hästars vis. Hästar pratar inte svenska eller något annat talat eller skrivet språk. De talar "häst". Att respektera hästens natur innebär också att studera hästens biomekanik, hur hästen balanserar sig själv och hur han bär sin vikt fördelat över sina fyra ben. Att respektera hästen innebär även att visa respekt för individualiteten hos varje enskild häst så att du ser hur den enskilda hästen påminner om och skiljer sig från andra hästar.

Lätthet till handen, balans och framåtbjudning
Lätthet till handen är utgångspunkten i Philippe Karls träningsfilosofi. Utan lätthet till handen kan inte hästen vara i egen balans. Framåtbjudning (lätthet för skänkeln) är användbart endast om hästen är i balans och lätt i handen. En häst som rör sig på det sättet är det roligt att rida fort på! Dessa tre begrepp kan inte säras på, därför sammanfogas dessa av tre pilar med likadana dubbla pilhuvuden.

1) Lätthet till handen
Lätthet till handen innebär att hästen varken hänger på bettet (ifrågasätter genom vikt) eller pressar samman käkarna (ifrågasätter genom kraft). Lätthet till handen innebär att hästen på ett avspänt sätt leker med bettet, lyfter det med tungan och att hästen lätt kan svälja. Detta är något som hästen kan och bör tränas att göra. För att hästen ska kunna uppvisa lätthet till handen får en eventuell nosgrimma inte sitta för hårt (minst två fingrar på höjden mellan näsbenet och nosgrimman), och ryttaren får aldrig inverka bakåt med handen.

2) Böjlighet
Den del av hästens ryggrad som har störst rörlighet är hästens hals. Det är en myt att hästen kan böja sig i sidled i ryggraden mellan manken och korset. Den enda större muskelgrupperna som jag som ryttare kan be hästen stretcha är hästens nackmuskler. Övningar för att göra just detta kallas flexions (böja hästen till höger, vänster, samt höja och sänka). Dessa övningar leder till lösgjordhet och tillsammans med ”3) Rörlighet” också till rakriktning och rytm i alla gångarter. Pilen med det dubbla pilhuvudena visar att det finns en återkoppling här, när hästen blir mer böjlig, blir den även lättare till handen.

3) Rörlighet
Du tränar rörlighet hos hästen när du kombinerar att böjer hästen åt höger och vänster med att svänger åt höger och vänster samt när du tränar sidvärtsrörelser (öppna och sluta). En häst sägs vara rakriktad när den lika lätt kan böja och ställa åt höger och vänster, svänga åt höger och vänster (oavsett ställning) samt göra höger och vänster öppna respektive sluta. När hästen är lätt i handen, böjlig och rörlig är han lösgjort och har då möjlighet att röra sig med rytm. Pilen med dubbla pilspetsar visar att rörlighet tränas efter böjligt, men samtidigt blir hästen böjligare när den blir rörligare.

4) Samling
Samling innebär att hästen bär mer av sin vikt på bakbenen genom att böja lederna i bakbenen så att bakfötterna träder längre in under hästens kropp. Övergångar och ryggningar där hästen blir lättare i framdelen (genom att höja halsen) och förblir lätt i handen, tillsammans med lätthet för ryttarens skänklar (framåtbjudning) och rörlighet i balans används för att uppnå samling. Cirkeln sluts här då samling leder till att hästen blir än lättare till handen. Pilen med dubbla pilspetsar visar också att lätthet i sig underlättar för hästen att utveckla samling.

"Bakom hand" 1949

Jag satt och bläddrade i ”Academic Equitation” (1949) av General Decarpentry och hittade den här bilden som fick mig att haja till:



Ryttaren till vänster är från Saumur i Frankrike (ungefär Frankrikes motsvarighet till Spanska Ridskolan i Wien, här utbildas ryttare, tränare och hästar än idag.) och rider på hästen ”Taine”. Ryttaren till höger är en tysk ryttare.

Bildtexten översatt till svenska lyder så här:
”1. Den tyska hästen travar på volt i höger varv (han är något för böjd). Taine galopperar på volt i vänster varv. Båda ryttarna använder en lätt justerad stångtygel. Notera den tillfälligt tillbakadragna ytterskänkeln hos ryttarna, framförallt synbar på Taine.”

Det som fick mig att haja till och titta en extra gång (förutom att hela boken i sig är mycket intressant) var författarens kommentar ”han är något förböjd” om hästen till höger på bilden. Jag hade inte gjort den bedömningen. Hade du?

Det är intressant att fundera kring hur vår uppfattning om hur en häst som går på tygeln ser ut, och hur denna uppfattning verkar ha förändrats från då när den här boken skrevs 1949 och fram till idag.

Men vem var General Decarpentry undrar du. Vad visste han om dressyrridning? Han visste nog en hel del. Han bestämde sig i unga år för att göra karriär inom det franska kavalleriet vilket ledde till att han i fjorton år red i Cadre Noir och under åtta av dessa år som ”Ecuyer” (rid-mästare). Från 1933 var han aktiv som domare vid internationella dressyrtävlingar i Europa och i övriga världen. Under ett antal år var han även ordförande i FEI's dressyrkommitté. Så det här är inte åsikten från någon eremit utan från en den tidens aktiva internationell dressyrdomare. Det tycker jag är intressant och tankeväckande.

Självbärig och eget ansvar

Självbärig är något som är bra om hästen är. Men vad innebär det? Så här skriver Wilhem Müseler i sin bok ”Ridlära” från 1956:

“Självbärande är på ryttarspråket hästen, när han till synes självständigt kvarblir i den av ryttaren föreskrivna formen. Inte heller detta uttryck betecknar på något sätt en viss kvalitet eller yttre form i fråga om hållningen. Den uppmärksamma hästen når vid fortgående dressyr mycket snart fram till att bli självbärande, desto fortare, ju finare ryttarens hjälper är och med ju finare tygelverkan han reder sig. Den mest påtagliga motsatsen till den självbärande hästen är de häst som hänger på handen.”

En häst som hänger i handen är alltså inte självbärig. Logiskt, den hästen bär ju inte själv upp sitt huvud! Som ryttare bör du alltså inte ha mer än tygelns vikt i handen, för annars bär inte hästen sitt eget huvud.

Modern forskning
Men ”självbärig” kan handla om mer än bara hästens form. Mc Greevy och McLean, två forskare specialiserade på hästar och hästars välfärd, menar att självbärighet också innebär att hästen på egen hand fortsätter med det beteende du bett om. Detta gäller signaler från både handen och skänkeln. Har du bett hästen gå framåt med hjälp av skänkel eller hand, så ska den signalen upphöra så fort hästen börjar gå framåt, och hästen ska lämnas ifred så länge hästen fortsätter att gå framåt. Det samma gäller om hästen ska trava, galoppera, rygga, göra en öppna, sluta, följa ett voltspår, stå stilla, göra piaff osv.

De la Guérinière
De la Guérinière (1731) kallade detta på franska för ”descente de main” och ”descente de jambs”. ”Descente de main” är när ryttaren sänker handen och öppnar fingrarna så att kontakten i tygeln lättar. Hästens jobb är att fortsätta med vad det nu var som hästen blev ombedd att göra. ”Descente de jambs” är när ryttaren slappnar av i sina ben och låter dem hänga som våta handdukar utmed hästens sidor samtidigt som hästen fortsätter med vad det nu var hästen var ombedd att göra.

Ehrengranat
Ehrengranat (1836) skriver om tre grader av eftergift. Den första granden ger frihet åt hästens huvud, den andra även åt hästens hals och den tredje ger frihet för stegen att förlängas. Den första graden innebär alltså att kontakten mellan ryttarens hand och hästens mun lättar men inget annat händer. Ehrengranat fortsätter ”Har hästen följt hjelpen, så upphör den, på det att han några steg isänder må öfverlämnas åt sig sjelf, och det så länge intrycken i deras fullhet ännu fortfar, aldrig längre.”

För mig handlar självbärighet om att ge hästen eget ansvar för att bibehålla fart, riktning och kroppshållning. Jag ska inte behöva hålla ihop och understödja i förebyggande syfte. OM och när hästen upphör med vad det nu är jag bett om, då och först då, ska jag påminna om vad vi höll på med.

***********************************************************

Förbättra din sits, balans och koordination - klicka här!

Förbättra din kommunikation med din häst - klicka här!

***********************************************************

Finn flest fel?

I månadens Hästmagazinet finns det en artikel som handlar om sitsen och om att sitta rätt. Den artikeln illustrerar både med text och bild hur fel det kan bli när man är ute efter det rätta.

På första bilden rider en ung man med blicken i backen, armbågarna långt ut från kroppen, omkullagda händer och med en kollapsad höger sida (rider hästen i volt höger varv). Hästen har tredje nackkotan som högsta punkt och jag tycker mig ana motstånd i käken, fast det syns inte tydligt måste jag betona. Det finns även en bild som med stora bokstäver illustrerar RÄTT lodrät sits där lodlinjen passerar kind-höft-häl och armarna bärs uträtade med armbågarna framför livet (det syns även på andra bilder).

I texten står att läsa "--- Axlar, höfter och hälar ska vara i ungefär samma lodlinje (sic!)" och längre ner står det "Överarmarna ska hänga ledigt efter sidorna med armbågarna nära livet utan att klämma. Händerna hållas med tummarna som högsta punkt." Och om ryttarens huvut står det som följer "Huvudet och halsen skall bäras fritt och naturligt, med blicken i rörelseriktningen."

Alla ord känner vi igen och faktum är att jag känner igen det som visas på bilderna, för så här ser den moderna ryttaren ut till häst! Ryggraden kröker sig antingen framåt eller bakåt. Det är sällsynt att se en ryttare med en lodlinje som verkligen går genom alla de punkter den ska gå igenom!

Att författaren är fast i det rådande tanke kollektivet går att läsa sig till i följande citat "All ridning ska gå från hästens bakdel, via hästens mun till ryttarens hand." Senare kommer detta "En ryttare ska framför allt rida med känsla och använda sig av de naturliga vikthjälperna. Andra hjälper som tyglar och skänklar ska vara exakt vad de heter: hjälper."

Det pratas om ryttarens inverkan med ryggen och den jämförs med att ta fart i gungan. Det är helt korrekt som det står att vi genom att spänna nedre delan av ryggraden (korsryggen) kan påverka bäckenets position. MEN att blanda ihop den muskelanspänningen som ska kännas av hästen men svårligen anas av åskådaren med något så grovt som att gunga är galet.

Gunga i din fantasi, luta dig bakåt och ge gungan fart nu. Var håller du i dig?

I kättingen som fäster gungan i gungställningen, eller hur? Om du du gör likadant till häst så kommer du att vara tvungen att balansera dig i tyglarna eller med andra ord i hästens mun.

Av de tre bilderna som illusterar ryggverkan skulle jag vilja påstå att den som illusterar normal ryggverkan visar en ryttare med en överkropp som är bakom lodlinjen och att det redan här finns ett häng i hästens mun. Bilden på svankryggen är helt korrekt och om man tittar på den och på den som ska visa på rätt lodrät sits så är svanken med även där.

Bilden på en ryttaren som rider framåt var den som fick mig att brista ut i skratt. Jag har ringat in 8 avvikelser från det önskvärda och vanligen brukar finn fel-bilder nöja sig med 5...

I de blindas rike är den enögde kung lyder ordspråket. I de blindas rike kan den enögde låta orden tala om det "rätta", låta bilderna visa hur det verkligen ser ut - och det får passera den skumögda korrekturen just för att det låter som det ska och ser ut som det i själva verket gör och då är allt ok, eller??!

Må gott eller göra gott?

Innan jag drar igång med dagens inlägg vill jag bara berätta att den här bloggen fyller ett år imorgon! Och, för att dra till med en verklig klyscha, vad fort det året gått! Både Lena och jag vill tacka alla er som valt att följa oss och alla ni som på ett eller annat sätt berikat oss i vårt bloggande med kommentarer både på och utanför bloggen. Tack för ert engagemang - det är ni som gör det så roligt att få blogga in i år två.

I helgen som varit har Lena haft kurs i Piteå och under helgen pratades det mycket om kurser, kursledare och kursdeltagare. På you tube läggs det upp filmsekvenser från olika kurstillfällen och vårt slutsats är att "feel good" (må gott) kurser ligger högt i kurs just nu.

Temat på må gott-kurserna är att kursledaren öser beröm över deltagarna genom att utbrista bra vid flera tillfällen under lektionerna. Det som i längden skulle göra gott - instruktionerna, de handfasta anvisningarna eller rent av tydlig kritik - uteblir.

Mår vi dåligt av att få kritik och tydliga instruktioner?

Är det kränkande att få veta att det man gör faktiskt är fel eller att man slarvar med grunderna (som att hästen ska stå till efter man suttit upp, som Lena påpekade för mig i helgen...).

Är det ok om kursledaren säger åt en kursdeltagare att ekipaget borde träna mer på grundläggande kommunikation än att rida öppna??

Vad vill vi som kursdeltagare ha med oss hem och vad vill vi som kursledare skicka hem ryttaren med?

Jag vill gärna tro att majoriteten av kursdeltagarna vill ha något konktret att arbeta med efter kursen (som också kan innebära att man har något att arbeta med mellan kurstillfällen, om man planerar att rida flera gånger för samma instruktör). Och att detta konkreta faktiskt också kan innebära bakläxa, dvs kritik på det tidigare utförda jobbet.

Jag är övertygad om att det i längden är bättre att ha en må dåligt kurs som gör gott, för egentligen är det en må gott och gör gott kurs för du som kursdeltagare har kunskap om vad som behövs och hur du kan åstadkomma detta.

Att komma hem med ett knippe bra-rop löser inga problem på ridbanan hemma.

I morgon återkommer jag med ett 1 års erbjudande, vi syns igen!

Hästens hals – vad är för högt och vad är för lågt?

Hästhantering, ridning - oavsett inriktning - och hästen som symbol i olika sammanhang. Vad är den gemensamma nämnaren? Hästens huvud och hals.

Hästens ögon och öron och hållningen av halsen speglar hästens sinnesstämning. Halsen tillåter inte bara hästen att både beta gräs från marken, nå äpplen högt upp i träd och klia sig på magen. Halsen utgör även ett balansorgan. Hästen kan uppenbarligen själv placera sin hals i en mängd olika positioner. Men vilka positioner har jag rätt att begära av hästen när jag rider?

Redan på 1800-talet utfördes experiment för att undersöka hur huvudets och halsens position påverkar tyngdfördelningen på en stillastående häst. Liknande experiment har genomförts även idag. Resultaten är detsamma då som nu.

En häst som står i normal position för vila (A i bilden) har ca 60 % av sin kroppsvikt på frambenen. Här har hästen öronen ungefär i mankhöjd. När ryttaren sitter upp kommer 2/3 av ryttarens vikt att belasta framdelen, resten bakdelen. För att kompensera för detta behöver hästen balansera om sig vilket den gör genom att höja hals och huvud (B). För mig ser hästen vid B ut som den tittar ur över ett fält. Denna position är inte vad jag skulle vilja kalla extremt hög utan snarare en normal position och ett måste för att hästen inte fullkomligt ska hänga på bogarna.

I detta sammanhang tål det att påpekas att ryttaren inte får hålla upp hästens huvud. Hästen måste själv hålla upp sitt huvud. Målet är att hästen själv tar den position som hon/han behöver för det jobb du som ryttare tänkt sig. Det här innebär kort och gott att kontakten i tygeln med hästens mun måste vara lätt.

Med vidare gymnastisering av hästen mot samling är målet att bakbenen träder in under hästen så att de bär än mera vikt. Inom klassisk ridning är den högsta formen av samling en häst som gör levad (E). Här bär hästen all sin kroppsvikt och även ryttarens vikt på sina bakben. Eftersom bakbenen vinklas sänks bakdelen. Detta brukar då kallas en relativ höjning av framdelen, inte en höjning i sig av hals och huvud mätt mot marken, men en höjning jämfört med bakdelen.

Vad är det då vi tolkar som normalt? Hur hög halsposition är extremt hög, och vad är extremt lågt? Bildserien ovan är hämtad från Dag Nätterqvist hemsida. En likadan bildserie finns även i ”Ridlära” av Wilhelm Müseler. Müseler skrev sin bok i början på 1900-talet och den översattes till svenska 1956. Under en stor del av 1900-talet sågs detta som normalt. Lägg också märke till att ingen av dessa hästar har näsan bakom lodlinjen (en tänkt vertikal linje som går genom hästens öga) utan snarare rejält framför.

Idag kan man på tävlingsbanor se både dressyr och hopphästar som rids i så kallad roll-kur (kallas även sedan i februari LDP vilket står för ”Low-and-Deep-and-Round”).

För mig är detta en extrem position som inte på något sätt hjälper hästen att bära en ryttare på ett för hästen behagligt sätt. Jag anser att även bara lite bakom lodplanet är en position som ska undvikas för att i denna position hamnar alltför mycket av hästens vikt på framdelen, samt negativt inverkar på ryggens muskelkedja.

Trenden inom western-ridning och Akademisk ridning (så som den beskriv av de utövar jag stött på) verkar också gå mot en låg form hos hästen där idealet är att hästen har öronen lägre än manken. För mig är detta en position som min häst tar, och får ta, när jag skrittar på långa tyglar. Detta är inte en position jag jobbar hästen i, utan den position hästen tar när musklerna i halsen är trötta. Dessa muskler blir trötta när hästen själv håller upp huvudet som i B-E i bildserien.

Det är bevisat gång på gång hur hästens balans påverkas av halsens och huvudets position. En häst med halsen rakt ut och öronen i mankhöjd har mer av sin vikt på framdelen än på bakdelen. Mer vikt kommer framåt om hästen går än lägre och/eller bakom lodlinjen. När hästen höjer hals och huvud kommer mer av vikten på bakbenen.

För mig är det självklart att respektera detta vid ridning. Titta på hur din häst väljer att använda sig av halsen för att påverka sin balans när den tex är lös i hagen, vid löshoppning eller longeras (utan inspänningstyglar så klart!).

Vad uppfattar du som extremt respektive normalt? Vilken position tar hästen om hästen själv får välja?

Boktips: Ridkonstens fader

Det var en gång en fransman som levde på 1700-talet. Han gillade hästar, eller det tror i alla fall jag att han gjorde. Mannen jag tänker på är François Robichon de la Guérinière som levde mellan åren 1688 och 1751. Han har i modern tid kallats för Ridkonstens fader, bl.a. för att han var den som sägs ha uppfunnit den gymnastiska övningen öppna. Under sin livstid var han ridlärare åt den dåvarande franska kungen, Ludvig XV.

De la Guérinière gav 1733 ut en bok på franska ”École de Cavalerie”. Denna bok översattes till många språk och 1828 gavs den ut på svenska under titeln ”Ridkonsten”. Den svenska översättningen finns att läsa i PDF-format här >>. För den intresserade kan jag rekommendera kapitel 7 ”Om tygelhanden och dess verkan” (du hittar detta kapitel i den 5:e PDF-filen, sidorna 228-239).



Några citat ur boken:
Tygelhandens rörelser har till ändamål att ge hästen till känna ryttarens vilja.” (sid 228)

”Handen bör alltid verka först, och benen följa dess rörelse; ty det är en hufvudregel vid all så väl naturlig som konstmässig gång, att hästens hufvud och bogar komma först.” (sid 229)

”Här ofvan har jag sagt, att en god hand bör hafva de tre egenskaperna att vara lätt, len och stadig.
En lätt hand är en sådan, som ej har känning af munstyckets stöd på lanerna.
En len hand har någon liten känning af munstyckets verkan på lanerna, utan att hålla för hårdt på hästen.
En stadig hand är den som håller hästen med fullt stöd. ” (sid 234-235).

Öppna (se översta bilden) rekommenderar de la Guérinière att hästen får lära sig när den går utmed långsidan. Hästen ska ha bakdelen mot väggen och huvudet in mot mitten av ridbanan. När hästen är på väg att vända in på en volt så ”bör man låta honom gå framåt längs väggen och med det samma hjelpa honom med inre tygeln och skenkeln.” (sid 283) så att benen korsas, det inre över de yttre.

”Denna manégen åstadkommer på en gång en så förträfflig verkan, att jag anser den såsom den första och sista af all manége, hvari hästen måste undervisas för att bibringas fullkomlig smidighet och ledighet i alla dess delar”.



I boken finns även bilder av geometriska mönster man kan rida. De är hovspår sedda uppifrån. Här är en bild över olika volter ridna på dubbla spår. "Volt" på den tiden innebar inte bara en rund volt, utan kunde även innebära en fyrkantig figur.



Boken är översatt till modern engelska vilket gör att den på sätt och vis är lättare att läsa på engelska än på svenska. Dels finns hela boken under titeln ”School of Horsemanship”. Här kan du även lästa om hästanatomi, 1700-talets foderlära och hantering av sjukdomar samt om att rida ringränning. De kapitel som handlar om ridning finns utgivna under originalets titeln ”Ecole de Cavalerie”

”School of Horsemanship” finns att köpa genom olika bokhandlare på Internet, tex Amazon

”Ecole de Cavalerie” är lite svårare att få tag på (men billigare) och finns hos den amerikanska Internet-bokhandeln Eclectic horseman, vilket är den enda bokhandeln jag hittar den på för tillfället.

Vill du känna själv? Experimentera!

Vi börjar med experiment nr 1.
Stå så rakt du kan, låt huvudet tippa fram (röra sig över atlaskotan), när det tar stopp - pressa in hakan mot bröstkorgen. Håll kvar positionen, prata på med dem du har hemma, gå runt i huset eller varför inte ta en rask promenad och en språngmarsch utomhus. Håll kvar hakan mot bröstkorgen lite längre än vad som är bekvämt. Håll koll på den tiden.

Du har just gett dig själv en rollkur. Hur kändes det i din kropp under och efter experimentet? Hur lät din röst? Hur fungerade andningen? Hur påverkade det dina möjlighetar till rörelse? Hur mycket kunde du se? Hur länge höll du dig där?

Skriv på listan mot rollkur!

Ponnyakuten, en programserie i 8 delar där Tobbe Larsson ska hjälpa unga ryttare med deras problem.

Vissa scener har fått mig att tänka på Monty Roberts kommentar till ägaren av en riktig problemhäst, som ägarens tonårsdottern red - Älskar inte du ditt barn?

Efter nyår frossade familjen i Star Wars och när jag såg scenerna där Luke möter Yoda på Dagobah insåg jag att Luke lika gärna kunde ha varit en ridelev som söker en hästmästare. Vid första mötet med Yoda säger Luke att han söker efter en stor mästare, en krigare. Yoda svarar: -Krig gör en inte stor.

Och så är det, bara för att en ryttare har makten att använda sig av tveksamma metoder för att vinna, betyder inte segern att ryttaren är en stor mästare.

Och tillsist experiment nr 2.
Ställ dig på alla fyra. Var noga med att ha toppen av huvudet i ryggradens förlängning (virveln mitt på huvudet ska ha en riktning rakt fram). Böj dig till höger och vänster. Känner du hur bröstkorgen förs från sida till sida opåverkad i sin form? Kurvan i kroppen kommer sig av att de nedersta revbenen närmar sig höftkammen och det gör de för att ländryggens kotor, precis som halskotorna, är rörliga i relation till varandra. Det som gäller för böjningen av hästens ryggrad gäller även för våran.

PST!
Även om Lena och jag saknar både mästar och krigartitel så vill vi instämma i Yodas förmaningar till Luke, för det är hans tvivel som hindrar honom att nå sitt mål inte hans förmåga. Tänk på det när ridningen slutat fungera och allt känns hopplöst...

What goes around comes around

Det kan te sig lite märkligt att en av hästsveriges stora har hamnat i glömskans garderob bara för att återupptäckas av Craig Stevens, en amerikan. Och att det finns en svensk som 1836 satte ord på huvudets betydelse för hållningen. En tanke som FM Alexander, från Australien, betonar som grunden i sin bok Use of the self från 1932.

Vår svenske pionjär Adam Ehrengranat levde och verkade i Sverige mellan 1781-1842, 1836 publicerades boken Ridskolan eller ridläran. I den boken kan du läsa om den klassiska ridningens principer på svenska (något ålderdomlig men fullt begriplig).

I första paragrafen i kapitlet Om ryttarens ställning enskilt börjar Ehrengranat med att slå fast att huvudet ska vila på toppen av ryggraden och att halsen ska vara rak. Huvudet ska hållas i en sådan position att ryttaren alltid tittar framåt mellan hästens öron. Detta för att "en rak direction af ryttarens blick bidrar väsendtligen till en jemn eller afvägd hängning".

I nästa paragraf skriver han att huvudet kommer först inte bara i teorin utan även i praktiken. Som ett enkelt experiment, för att klarlägga huvudets betydelse för jämnvikten, föreslår han att man bara ställer sig på tå och känner hur jämnvikten påverkas av hur huvudet lutas fram, bak och åt sidorna (gör inga häftiga rörelser!)

Men vad är det för hängning Ehrengranat avser??!

Jo, den kan illustreras med följande kommentar direkt ur verkliga livet från vår granne 60 år till min son, då 6.

- Men va' lång du är, utbrister grannen, dina fötter når ju ända ner till golvet!

Och så är det. Sätt dina fingrar i gropen bakom örsnibben, där innanför vilar huvudet på atlaskotan (två tumstora plattor kallade kondyler). Från den punkten "hänger" dina ryggkotor en efter en som ett pärlband, i slutet av ryggraden hänger korsbenet och bäckenet och från bäckenet hänger dina ben, vart och ett, ända ner till golvet.

Sitter du till häst innebär det att du tillåter sittbenen att hänga ända ner till sadeln. Om du sen låter benen hänga och strävar efter att ha dem intill hästens sidor kommer de att "ta den böjning" de behöver för att kunna omsluta hästen, utan större muskulär ansträngning, fast kanhända med viss muskulär töjning ;-)

Den sanna konsten åldras inte, står det i Ehrengranats bok. Den sanna konsten är tidlös och kanske är det därför den hittas om och om igen fast denna gång i en annan del av världen...

Dag Nätterqvist

En sann mästare av ridkonst har gått ur tiden. Dag Nätterqvist avled den 20 november i år. Jag hade aldrig nöjet att träffa honom personligen, men jag har varit och är inspirerad av det han skrivit på sin hemsida. Du som inte redan besökt hans hemsida, gör det. Läs den, det är den värd.

Du kan läsa minnesord om Dag Nätterqvist här >>.

Denna veckans blogg-inlägg är tillägnat Dag Nätterqvist.

på den inslagna hjärnvägen

Här blir det en fortsättning på tankar kring hjärnan och kommunikation.

Igenkänning, anknytning och härmning är tre viktiga funktioner i härnan. De fyller en viktig funktion för vår och hästens inlärning.

På Globen arbetade Jean-Francois Pignon (JFP) med en valack och han använde sig av dessa funktioner på ett mästerligt sätt.

Våra hjärnor, precis som hästens, försöker göra världen begriplig dvs vi letar efter mönster. I början av arbetet med hästen fanns det inget mönster för hästen. Dess uppmärksamhet fanns överallt i Globen. Det JFP gjorde vara att så snart hästen var på väg att kliva över en av honom fastställd gräns så gav han den en snärt med spöt. EN snärt, kort och lätt och valacken blev påmind om hans existens. Eftersom det upprepades flera gånger utkristalliserades ett mönster som valacken började känna igen - JFP blev "synlig" för honom.

När så JFP blivit synlig för valacken gick han vidare till att arbeta med anknytningen. Han rörde sig runt valacken; fångade hans intresse, flyttade honom och presenterade sig för valacken för både höger och vänster öga. Det senare är viktigt eftersom hästens hjärnhalvor har hand om varsitt öga, vilket gör att det som är bekant för vänster öga uppfattas som nytt med höger öga.

Mitt i denna process hände det som kallas join up, hästen knöt an till JFP och i den stunden kunde JFP släppa grimskaftet och hästen följde honom dvs härmade honom utan problem.

Det vi fick se var en elegant fransk variant på det amerikanska arbetet i rundkorall. Eftersom hästen inte sprang runt och JFP avstod både från grova gester och prat i mikrofonen (han tog bort den helt efter ett tag) så blev det en väldigt stillsam föreställning. Så stillsam att flera i publiken antagligen ledsnade och helt enkelt lämnade hallen för att "ingenting hände" där ute på banan.

Hade speakern varit insatt i det som hände hade han kanske kunnat hålla kvar intresset för den finstämda människa-häst kommunikation som höll på att växa fram, men tyvärr fanns där ingen hjälp att få.

Har du jobbat din häst utifrån dessa principer? Om inte, ta hjälp och gör det, er relation kommer att bli så mycket bättre.

Gå några mil i hästskor

I min förra blogg funderade jag kring tygelhälta bland annat.

För att svara på en fråga som jag fått om orsaken till min hästs tygelhälta vill jag ge två funderingar. Jag tror att det fanns två skäl till att hon i början var oren och båda är relaterade till bettet. Den första anledningen satt hos mig och min egen hand, och den andra satt i min hästs mun. Vi var båda oskolade i vår relation till bettet helt enkelt!

När vi med tiden kom överens om och började lita till att vi kunde umgås via bettet försvann onödiga muskelspänningar och med dem försvann också orenheten.

Nu över till något helt annat. Det finns sitsträning och så finns det sitsträning och under kurshelgen i Vallentuna fick jag tillfälle att titta på Eckhardt Meyners sitsträningsfilm. Och ja, jösses - vad kan jag säga...

De ryttare som tjänstgjorde som demo-ryttare fick utstå en sån behandling att den enda förtjänsten med filmen är att i vissa delar behandlas ryttarna lika illa som en del av dagens dressyrhästar.

Eckhardt Meyners säger sig vara inspirerad av Alexanderteknik. Då borde han känna till att inom Alexanderteknik är en grundregel att smärta aldrig befrämjar avspänning.

På dvd:n var det flera som grinade illa. Särskilt en av de kvinnliga ryttarna visade tydliga tecken på smärta i nacke-axlar. Vid hans (ganska bryska) beröring drog hon både ihop sig och försökte komma undan, men han insisterade och med tydliga grimaser lät hon sig masseras.

Den scenen fick mig att förstå varför många hästar ömmar och har ont i nacken. Hon stannade kvar i hanteringen, fick spänna emot muskulärt för att kunna hantera smärtan och förväntades sen sätt igång och röra sig "genom" den motståndsspänning som alstrats i kroppen. Det är vardag för många hästar.

Som människa har vi förmågan att leva oss in i andras situationer, det kallas empati. Som ryttare bör vi någongång ta och gå ett par mil i våran hästs skor - den marschen kan öppna upp för en ny vardag för hästen och oss själva!