Film klassisk ridning del 1

I förra veckan tog jag med mig Yeats och åkte på årets första träff i ”Ecole de Légèreté”. Med start idag tänkte jag lägga ut ett par filmer på när jag jobbar Yeats.

Denna första dag fick jag visa upp att grunderna fanns på plats efter vinters långa uppehåll:

1. Yeats är lugn och uppmärksam och kan koncentrera sig på mig
2. Yeats är lätt för handen och lätt för skänkel
3. Yeats visar eftergift i munnen, dvs rör underkäken avspänt, sväljer saliv
4. Flexions a) hög, b) till höger resp vänster, c) sänker halsen d) eftergift i nacken
   
   

Lätthet för handen

Att en häst är lätt i handen innebär att den inte hänger på bettet, eller drar sig undan kontakten. Denna lätthet ska finnas kvar även när hästen får längre hals och får gå lång och låg, när man ställer och böjer och när hästen ombes att ge efter i nacken. Detta är A och O.

Lätthet för skänkeln

Lätthet för skänkel innebär att hästen svarar framåt för ett mycket lätt tryck från skänkeln, ungefär som ”vinddraget ifrån stöveln”. Lätthet för skänkeln innebär också att hästen bibehåller den gångart med det tempo jag bett om utan att jag är där och driver.

Just för Yeats

För Yeats är den långa och låga positionen viktigt eftersom han dels har en lång rygg och dels är överbyggd. Därför låg tyngdpunkten den första dagen på att kolla att Yeats kan gå i denna form i alla gångarter och i övergångar mellan gångarter och vid varvbyte. ”Viktigt” innebär inte att jag aldrig någonsin höjer honom, viktigt innebär att jag ska kunna be Yeats återgå till denna position med halsen (öronen i mankhöjd) och nacken (näsan klart framför lodlinjen) så ofta och när jag ber om det. En hals som är lägre än öronen i mankhöjd är inte användbart för någon häst, en sådan position placerar bara för mycket vikt på frambenen.

Prioriteringar

Du kan se, speciellt på slutet när vi ska göra 10-meters volten i galopp med Yeats ställd utåt att Yeats kommer upp med huvdet i det andra försöket. Denna volt var jobbig för Yeats och jag fick tydligt be om att få volten just 10 meter. Eftersom mina diskreta signaler med händerna och viktshjälper inte räckte till för att övertyga Yeats om att göra en 10-meters volt fick jag ta ut vänster hand mera samt knacka med spöt på höger bog. Yeats svarade fint men för att klara uppgiften tog han upp hals och huvud för att utnyttja den balansstång som halsen utgör. Det är helt OK. Han kommer få fortsätta ta upp halsen tills han blir starkare och mer koordinerad så han inte behöver ta till halsens vikt för att fixa volten, då kan jag be honom vara kvar i en rundare form med eftergift i käken och nacken.

Eftergift i munnen

Tittar du noga kan du se att Yeats har en eftergiven mun, dvs att han rör underkäken då och då. Han gör det inte konstant och detta är en av det saker jag ska jobba vidare med. Har man en gång känt skillnaden på att rida en häst med eftergift i käken jämfört med en som inte har det så vet man varför detta är viktigt. Lösgjordhet hos hästen och lätthet för handen börjar här!

Minsta möjliga fel, eller mesta möjliga rätt?

Att prata om handen i samband med ridning väcker starka reaktioner hos många. Den vanligaste reaktionen jag får höra är att man inte ska rida med handen utan med sätet. Jag kan hålla med av två skäl.

1. Den färdigskolade hästen kan ridas med bara sätet. Men hur skolas hästen effektivast att nå detta mål? Hur skolar jag hästar med inte optimala förutsättningar? Och för all del, vad är en skolad häst?
2. Handen inverkar via bettet på mycket känsliga kroppsdelar hos hästen, och om handen används fel kan hästen både få skador av bettet och/eller mentalt drivas till vansinne. Därför kan bara en ryttare med väl balanserad och avspänd sits samt emotionell kontroll använda handen för att utveckla sin häst. Att göra fel med sätet har inte nämnvärt samma negativa inverkan på hästen som om jag gör fel med handen.

För 10 dagar sedan hade jag en teoriföreläsning i Piteå. En av deltagarna skrev om sina reflektioner på sin blogg. Detta inlägg är mina reflektioner på Vilmas blogginlägg. Vilma tog i sin blogg upp två saker som jag vill kommentera här:

1. jag ska ha sagt att i princip är all engelsk ridning dålig
2. jag pratade inte ett ord om sätet som en hjälp

Minsta möjliga fel

Den dominerande tanken i modern ridteori att handen i alla lägen ska hållas så låg och stilla som möjligt uppstod i början på 1800-talet när armén behövde en utbildningsmodell för att snabbt mass- utbilda ryttare till kavalleriet. Det minsta möjliga fel handen kan göra är att vara just låg och låst i alla lägen. En sådan hand hindrar hästens rörelsemekanik och den kan inte skola hästen men hästen vet i alla fall vart handen är och kan förhålla sig till det detta konstanta hinder. Denna typ av hand, låg och fixerad, var aldrig tänkt att användas för utbildning av hästar, bara som en första snabb-utbildning av ryttare på redan skolade hästar. Officerarna med längre ridutbildning fick lära sig ett annan mer effektiv, raffinerad och förfinad ridteknik.

Jag har aldrig sagt att all engelsk ridning är dålig, vad jag sa var att jag har sett och ser många exempel på dålig ridning inom engelsk ridning, eller för all del, alla typer av ridning när hästen har någon form av bett. Jag tror personligen att det finns inbyggda fel i systemet med engelsk ridning som gör att det ofta går snett. Tanken att handen alltid ska vara låg och låst är en sådant fel enligt mig. Självklart förekommer bra och dålig ridning inom alla typer av ridning, de må vara engelsk, western, hobbyryttare, tävlingsryttare osv.

Både här på bloggen och när jag föreläser strävar jag alltid efter att precisera varför jag anser något är sämre eller bättre. Att bara säga att något är dåligt, eller bra för den delen, utan att precisera vad som gör detta sämre eller bättre hjälper inte någon att utvecklas. Att synliggöra genom att sätta ord på vad som funkar och vad som inte funkar det är min strävan. Därför envisas jag med att tala om handen och hur den inverkar på hästen.

Enligt min uppfattning är tanken och ridsättet med låga händer som i alla lägen ska vara låga ett sätt att rida som innebär att jag som ryttare gör minsta möjliga fel. I vissa lägen är kanske detta är allt jag kan sträva efter, men om jag istället vill göra mesta möjliga rätt, då måste jag fundera på hur jag kan använda handen för att hjälpa och utveckla hästen till toppen av sin potential.

Mesta möjliga rätt

I Ridhandboken (2003) kan man läsa följande:

”Ryttaren måste vara medveten om att människan av naturen alltid använder handen för att åstadkomma eller förhindra alla möjliga resultat. I ridning måste man i stället bemöda sig om att ge allt finare tygelhjälper allteftersom vikt- och skänkelhjälperna fungerar bättre.” (sid 73)

Jag håller med om att handen kan användas för att åstadkomma eller förhindra alla möjliga resultat. Maria har i ett tidigare inlägg förklarat varför det är så: ”handen har tillgång till en stor del av hjärnas motoriska och sensoriska kapacitet.”

Vad jag inte håller med om är att pga människans natur att använda handen så ska vi undvika just, att använda handen. Och vi ska definitivt inte undvika att ens prata om hur vi kan använda handen. Nej, tvärtom, vi ska prata om den och diskutera hur handen kan användas för att underlätta och skola hästen. Det vi inte pratar om, det osynliggörs så till den grad att vår hjärna inte ens registrerar det outsagda. Varför i hela fridens namn ska vi undvika att använda en stor del av hjärnans motoriska och sensoriska kapacitet när vi rider?

Så som jag läser Ridhandboken så menar det också att handen blir mindre och mindre viktigt när vikt- och skänkelhjälperna fungerar bättre. Vad det innebär är att det framförallt är handen som är den hjälp som skolar och utvecklar hästen.

Att göra mesta möjliga rätt med handen är inte samma samma sak som att alltid ha den låg oavsett vad hästen gör i andra ända. Att göra mesta möjliga rätt innebär att ständigt vara medveten om kvalitén i kontakten med hästens mun. Kontakten med hästen mun är när den är som bäst är lätt som tygelns vikt och mina avspända fingrar uppfattar nyanserna och spelet i tygeln som uppstår när hästen mjukt, uppmärksamt och stilla leker med bettet med hjälp av tungan.

Maria fortsätter i sitt inlägg: ”Den [handen] har all potential i världen att bli lyhörd, känslig, finstämd och välkoordinerad, det vi som ryttare behöver göra är att skola den. ” Att skola handen är att skaffa sig mental beredskap att uppfatta hur tygelkontakten är när jag rider. Och vi människor funkar så att det vi har ord för, det uppfattar vi med våra sinnen, det registreras i vår hjärna.

Att hästen är lätt i handen är A och O. Det är det som är själva grejen med att handen är den primära hjälpen. Får du mer i handen när du lägger till skänkeln är det något som är fel.

Att handen är den primära hjälpen innebär att hästen ska utbildas till att förhålla sig till bettet så att den inte varken hänger, trycker, biter fast eller är rädd för bettet.

Att handen är den primära hjälpen innebär att ryttaren utbildas till att 1) följa hästens mun utan att störa och hindra hästens rörelser, 2) ge finstämda, kontrollerade signaler med handen, och 3) påverka hästens balans genom att be hästen ändra position på halsen (hög, låg, höger, vänster).

En väl skolad häst bär sig så att den har en lätt kontakt med bettet i alla gångarter, samt har god balans. En sådan häst kan du rida med sätet så länge hästen förblir lätt i handen.

Den klassiska ridkonstens fader, fransmannen François Robichon de la Guérinière (1688-1751) skrev i sin bok Ridkonsten följande:”Handen ska alltid verka först, och skänklarna följa dess rörelser. Detta är en generell princip som gäller vid både naturliga och artificiella gångarter eftersom hästens huvud och bogar kommer först.”

Vad väljer du, att göra minsta möjliga fel, eller mesta möjliga rätt?

Blundar du för möjligheten att göra mesta möjliga rätt för rädsla att göra fel, eller väljer du att öppna upp för möjligheten att nå din egen och din hästars fulla potential?

Arbete från marken

Kan du inte rida din häst av olika anledningar? Den kanske inte är inriden, rehabiliteras från skada, måste skolas om,  eller vilket hände för en bekant: hästen fick skavsår av den nya sadelgjorden. Då är arbete från marken ett utmärkt alternativ.

Arbete från marken kan enkelt definieras som allt arbete där du som hästförare inte sitter på hästens rygg utan har dina egna fötter på marken. Vid Morgonträningen den 31 mars på Träfallet kommer jag och de andra svenska instruktörseleverna inom Ecole de Légèreté (lätthetens skola) visa longering och arbete vid hand.

Longering

Enligt de gamla mästarna, ex de laGuérinière, är traven det initiala lösgörande arbetet. Detta kan med fördel göras vid longering. Dock ska hästen inte vara inspänd utan fri att balansera som den vill med huvud och hals. Genom att ändra voltens storlek och även föra hästen rakt ut på fyrkantspåret kan hästen balansera sig och lösgöra sig. Genom att inte använda inspänningstyglar samt genom att fästa longerlinan mitt på hästens näsrygg (ex i en kapson) kan varvbyte ske så att säga under gång vilket i sig är en övning som befäster ledarskap och därmed gör hästen trygg.


Här är ett kort klipp på longering där jag övar det muntliga kommandot för "galopp", samt byter varv i trav.

Arbete vid hand

Arbete vid hand med tränsbett innebär att du först och främst utbildar hästens mun till bettet. Målet är att hästen accepterar bettet i munnen och mjukt ”smaskar” på bettet. Detta är första steget till en lösgjord häst som är lätt i handen och inte hänger på bettet eller biter sig fast. En väl skolad häst har en mun som i stort sett konstant mjukt och stilla leker med bettet med tungan samt sväljer överflödig saliv. Hos hästar med låst käke är antingen munnen helt torr eller så droppar ett överflöd av saliv ut ur munnen. En häst med en väl skolad mun har lite saliv på läpparna, ungefär som om hästen har läppstift. Inte mer.

Vid arbete vid hand kan hästen lösgöras, rakriktas och stärkas med tex följande övningar:

• 
  Korta och länga skritten
• Hög och låg hållning med halsen
• Volter
• Ryggningar
• Öppna på böjt och rakt spår
• Sluta på böjt och rakt spår
• Övergångar från skritt-halt-skritt
• Övergångar från skritt-trav-skritt
• Övergångar från trav-halt-trav
• Övergångar trav-rygga-trav

Välkomna lördag den 31 mars tillMorgonträning på Träfallet, Knivsta. 

Under en timme arbetas 5 hästar från marken medan träningen beskrivs och kommenteras. Efter stunden i ridhuset sitter vi ner och fikar tillsammans och du har möjlighet att ställa frågor. Kostnad 150 kr, fika ingår!

Anmäl dig till info@ekiapge-1.se.

Gästblogg: Yeats 2008-2011

Denna vecka gästbloggar jag på Team Barfotahovar, en engagerad blogg som inte helt otippat handlar om hovar utan skor. Tack till Emmi och Elina för att jag fått möjligheten att göra ett gästinlägg på eran blogg!

Mitt gästinlägg handlar om min häst Yeats från det att jag fick hem honom i september 2008 fram till idag. Jag har satt ihop en video på 10 min som jag hoppas att du finner intressant.

Resan under våra två första år tillsammans har främst varit fokuserad på att etablera lugn, tillit och kommunikation. Jag har tyvärr inga filmklipp från våra tidiga dagar när Yeats inte kunde bli lämnad själv i ridhuset, eller när han fick panik när jag bad honom gå in i spolspiltan eller transporten. Det finns dock en skadad stalldörr som kan berätta hur det känns att stå i vägen för en connemara som bestämt sig för att inte få sina hovar blöta. Att han idag knappt lyfter ögonlocken när jag tvättar honom ger mig lika stor glädje och tillfredsställelse som en trivsam ridtur i skogen eller utförandet av en (näst intill) perfekt öppna.

Eftersom videon är 10 minuter ska jag inte skriva en hel novell om videon. Men några ytterligare ord på vägen kommer ändå här. En bild säger mer än tusen ord, men samtidigt förmedlas inte de känslor som var närvarande när det filmades. När jag tittar på videor där jag rider Yeats så kan jag häpna över hur harmoniskt det ser ut trots att jag upplevde att Yeats hängde i min hand och var allt annat än lätt. Den inre upplevelsen (känslan) och den yttre (hur det ser ut) stämmer inte alltid överens. I det sekvenser jag har valt ut till den här filmen har jag dock haft en positiv känsla av lätthet och harmoni. I andra delar av videon undrar jag vad jag håller på med, även om det just då kändes helt rätt. Resan fortsätter och man blir aldrig fullärd och tur är väl det.

I videon nämner jag Six Keys to Harmony och Ecole de Légèreté som du kan läsa mer om här.  

Förbättra galoppfattningen

För någon vecka sedan fick jag en fråga om hur galoppfattningar kan förbättras. Tack för frågan Johanna! Jag tar gärna emot fler frågor. Du kan nå mig via kommentarfältet här nedan, eller skicka ett e-brev till info@ekipage-1.se, eller på min Facebok sida för Ekipage-1.

Tillbaks till att förbättra galoppfattningen. Först och främst beror det på om hästen har en bra galopp eller inte. Jag har träffat på en hel del islandshästar och travare som inte har en bra galopp till att börja med och det är ett helt annat kapitel och inget jag kommer beröra i detta inlägg. Jag utgår alltså från att hästen har en bra galopp exempelvis när den rör sig fritt i hagen. Jag utgår också från att hästen inte blir stressad av att galoppera. En del hässtar kan bli det och en förklaring är att hästen främst använder galoppen för flykt. Har du en häst som blir stressad av att galoppera rekommenderar jag att du först och främst hjälper hästen att komma över detta. Några tips på vägen för att hjälpa din häst med detta hittar du här.

"Förbättra galoppfattningar" kan betyda olika saker beroende på utgångsläget för den aktuella hästen och ryttare. På den mest grundläggande nivån handlar det om att få hästen att fatta galopp(en) när du ber om det och inte lite när som helst för att det råkar bli så. En strategi för detta kan vara att lära hästen att galoppera på ett röstkommando när du longerar. Hästen slipper då bära dig på ryggen och har bara sin egen kropp att koordinera och balansera. På dessa klipp har jag för att underlätta filmningen en relativt liten volt på ca 15 meter. Handlar det om att introducera en häst till galopp ska du självklart låta hästen gå på en större volt. Lika självklart är ett bra underlag och gärna även staket eller väggar som avgränsar området du jobbar hästen på. Jag har lärt Yeats det muntliga kommandot ”galopp” genom att helt enkelt driva på honom tills han galopperar spontant och då säga ”galopp”. När han nu vet att det är just galopp jag vill ha så behöver inte traven vara så frisk eller volten så stor. Självklart longerar du i båda varven. 

Som en liten bonus kan du i filmen se hur jag byter varv i trav. Det kan jag göra eftersom jag har fäst linan med en delta under hakan på Yeats och därmed inte behöver ändra på hur linan sitter fast när jag byter varv. En kapson där du fäster linan på näsryggen funkar också bra.

När hästen kan galoppera på kommando vid longering kan du göra samma sak uppsuttet (travar på volt och säger galopp). Ett bra sätt att lära hästen att fatta rätt galopp på rakt spår när du rider är att hjälper den att hitta rätt balans för att gå över i galopp från trav. Hästen måste få vikten på ytter benpar, framförallt ytter bak, för att kunna fatta galopp i en bra balans. Ett sätt att göra det är att trava på långsidan, göra en båge in från spåret och sedan flytta hästen tillbaka till spåret. Du flyttar tillbaka hästen mot spåret genom att föra båda händerna mot väggen (indirekt tygel på inner hand som understöds av direkt tygel med ytter hand). Detta får hästen att lägga vikten på ytter bak och fram vilket är den balans hästen behöver för att fatta rätt galopp. 

När hästen skiftar vikten för att ta sig tillbaka på spåret kommer den att flytta sig in i din ytterskänkel som ska ligga stadigt intill hästen yttersida. Signalen för hästen att fatta galppen är antingen omvänd halvhalt på inner, och/eller att du lättar inner skänkel. Det fiffiga med denna övning är att får du bara hästen till rätt balans så behöver inte hästen förstå varken omvänd halvhalt, ytterskänkeln eller innerskänkeln, det blir rätt galopp ändå eftersom hästen har balansen för just den galoppen. Gradvis minskar du bågen tills du och din häst kan fatta galopp på rakt spår utan bågen. 

Varför du vill lära hästen att ytter skänkel är den som ligger stilla intill hästen är för att du behöver den när du går vidare med galopparbetet och börjar träna förvänd galopp som förberedelse för byte.

Vill du förbättra galoppfattningen från skritt måste du först och främst se till att hästen är självbärig (läs lätt i handen) och i god balans (läs bär nacken något lyft). För att hästen ska göra en kontrollerad fattning från skritt måste den sätta sig mera bak och inte lägga vikt i handen inför, i eller efter fattningen. Om hästen erbjuder trav istället för galopp är den vanligaste orsaken att hästen inte haft rätt balans inför fattningen vilket i praktiken innebär att hästen burit nacken för lågt. 

Den primära signalen för galoppfattningen är omvänd halvhalt med inner hand. En omvänd halvhalt är början av en halvhalt dvs en liten lyftning av handen följt av en sänkning av handen i riktning framåt (i den franska halvhalten höjs handen och sänks sedan rakt ner, inte framåt. Skillnaden på halvhalten och dem omvända halvhalten är alltså riktningen på handen när den sänks igen). Förstärk med spöt på inner bog om du måste förtydliga för hästen vad den lilla handgesten betyder. För att få hästen att förstå en verkligt liten omvänd halvhalt som Yeats på videoklippet måste du först och främst erbjuda en sådan liten signal, och förstärk med spöt om du behöver men gör inte handgesten större. Den primära signalen ska aldrig bli stor eller kraftfull, använd en sekundär signal (ex spöt på bogen) för att förstärka den primära signalsen i stället.

Ytterligare några övningar för att förbättra galoppfattningar:

*) ryggning (om hästen har en tendens att bli framtung i fattningen eller avsaktningen)

*) öppna (för att få hästen att bära mera vikt bak, tränar ett bakben i taget)

*) kort skritt (för att få hästen att sätta under sig bak, tränar båda bak samtidigt, speciellt användbar övning för att förbättra galoppfattning från skritt)

Glöm inte bort att så fort hästen gör det du vill är det ditt jobb att vara en så bra passagerare som möjligt! Rid avspänt.

Skänkelvikning och öppna del 2: hjälper

Så som jag ser på saken är hjälperna för skänkelvikning och öppna i stort sett detsamma. I båda rörelserna går hästen sidvärts med mer eller mindre vinkel, samt med mer eller mindre uttalad ställning (se mitt förra inlägg).

Prioriteringar
När du lär din häst en ny rörelse, eller för den delen när jag introducerar en ny rörelse till en ryttare så följer jag den här ordningsföljden:
1) Hästen måste vara lätt i handen (är fri att placera huvud och hals som den vill), ryttaren får inte hänga i eller dra i tygeln
2) Hästen placera fötterna i stort sett där du vill (du har inflytande över hästens balans), ryttaren kan styra hästen fötter
3) Hästen, via eftergift i munnen och lösgjordhet i hals och bogar, låter huvudet falla i lod (hästen går i form), ryttaren vet hur och kan i praktiken få hästen att komma till mjuk, avspänd eftergift

Handen är den primära hjälpen
Det jag menar med att handen är den primära hjälpen är att hästens lätthet till bettet och ryttarens hand alltid är nummer 1. Det går alltid före allt annat. Att handen är den primära hjälpen innebär inte att jag strävar efter att baxa runt hästen med yviga gester. Inte alls, snarare tvärtom. Att handen är den primära hjälpen innebär i första hand att kvalitén i kontakten (läs lättheten) mellan min hand och hästens mun är den främsta indikationen på rörelsens kvalitet i övrigt.

Vad du kan göra med din hand utan att försvåra för hästen kan du läsa här >>

Skänklarna
Eftersom ”skänkelvikning” heter just skänkelvikning är det lätt att tro att skänkel är den viktigaste hjälpen för just skänkelvikning och då även för öppna (eftersom det endast verkar vara vinkeln som skiljer det båda rörelserna åt). Visst kan du använda skänkeln för att tala om för hästen att den ska flytta sig åt sidan men då är det ett par saker du bör hålla i minnet:
1) där du använder båda skänklarna samtidigt är det en signal till hästen att röra sig framåt
2) en ensam skänkel talar om för hästen att den ska röra sig åt sidan och inte framåt
3) när du använder skänklarna, antingen tillsammans för rörelse framåt, eller en för att flytta hästen åt sidan, får hästen inte tycka mera på bettet

Så var det det här med att en ensam skänkel flyttar hästen åt sidan. Rent spontant tror jag att de flesta av oss tänker sig att ett ökat tryck från ena skänkeln får hästen att gå undan från den skänkel. Och det stämmer nog. Men hur stort måste detta tryck bli? En häst kan känna en fluga som kryper å skinnet så svaret måste bli ”inte speciellt stort”. Istället för att fokusera på att öka trycket med den skänkel som hästen ska röra sig från, kan du lika gärna fokusera på att lätta trycket med den skänkel som hästens ska röra sig mot. Då uppstår ju en skillnad i skänklarnas anläggning mot hästens respektive sidor och den skillnaden kan hästen uppfatta och reagera på. Om du känner efter noga kan du känna att hästens bröstkorg i en sekvens av steget i sidförflyttningen lyfter ditt knä uppåt, du kan effektivast lätta din skänkel från hästens sida om du hjälper till att lyfta benet just då. Håll inte kvar benet utan låt det sjunka när hästens bröstkorg sjunker för att sedan lyfta det igen i takt med hästens rörelser. Om hästen inte hör eller förstår att hon ska flytta sig in in din lättande skänkel, hjälp till lite med spöt på andra sidan. Och håll koll på att hästen inte börjar hänga på bettet.

Vikten
Vill du hjälpa hästen med din vikt så kan du placera din vikt i rörelseriktningen. Det innebär för höger öppna på rakt spår där hästen rör sig åt vänster ska vikten placeras åt vänster. Viktshjälpen är en ytterst subtil hjälp och det är lätt att göra för mycket.

Bästa möjliga passageraren
Kom ihåg, när hästen gör det du bett om är det ditt jobb att göra ingenting, dvs vara den bästa, följsammaste passageraren du kan vara för din häst.

Skänkelvikning vs öppna

Det kom en fråga: ”Jag skulle så gärna vilja ha filmvisning och förklaring på hur skänkelvikning ska utföras”. Tack för din fråga Johanna! Jag hade ändå tänkt skriva om skänkelvikning och öppna för jag har lärt mig något nytt sedan jag visade filmerna på mig och Yeats när vi gjorde sidvärtsrörelser så din fråga passar utmärkt att ta upp här på bloggen.

Denna veckas inlägg handlar om hur hästen utför en skänkelvikning eller öppna, och om 14 dagar kommer jag skriva om vad du som ryttare/hästförare kan göra för att få hästen att göra en skänkelvikning eller en öppna.

Enligt modern ridteori ska hästen vara rak i bålen och endast lätt ställd i nacken (ifrån rörelseriktningen). När hästen är rak i bålen så kommer den korsa både inner fram men även inner bak framför och över respektive ytter ben.

Bild hämtad ur Ridhandboken 1 (2003)



Video skänkelvikning


I en öppna däremot ska hästen vara ställd inte bara i nacken utan även böjd i kroppen vilket gör att hästen kan gå i sidled och korsa frambenen men utan att egentligen korsa bakbenen. Däremot ska inner bak föras framåt och något inåt så det hamnar under hästens mage utan att egentligen korsa över det andra bakbenet. Detta är vad som menas med en öppna på tre linjer, inner bak och ytter fram rör sig på samma linje.

Bild hämtad ur Ridhandboken 1 (2003)


Video öppna på tre spår


Men stopp och belägg! Kan hästen böja sig i sidled i ryggraden? Anatomiskt sätt så kan den inte det. Halsen är mycket böjlig men från manken och bakåt är ryggradens böjning i sidled mycket begränsad.

Jag har gått tillbaka och läst vad de la Guérinière skriver om öppna. De la Guérinière var den person som först beskrev öppna på rakt spår:

”När hästen åt båda hållen, så väl på cirkel som på rak linje travar ledigt undan och går i en oavbruten skritt, samt är van vid halt och halvhalt och att böja huvudet inåt, bör han ridas i långsam, lite avkortad skritt längs väggen och ställas så att bogarna beskriver en linje och bakdelen en annan. Bakdelens väg bör vara nära väggen och bogarna ungefär en och en halv till två hovar ut från väggen, medan hästen hålls böjd från det hållet han går. Med andra ord, för att förklara mig tydligare, i stället för att på rak linje längs väggen styra hästens bogar och bakdel, så vänds hästens huvud och bogar något inåt mot banans medelpunkt liksom man verkligen vill vända honom, och då han är i denna sneda och cirkelformiga ställning, så bör man låta honom gå framåt längs väggen och med det samma hjälpa honom med inre tygeln och skänkeln. Hästen kan i denna ställning inte röra sig framåt på annat sätt än att han korsar så väl de inre frambenet likväl som de inre bakbenet övre de yttre. Detta syns tydligt i bilden med öppna som finns i början av detta kapitel och i diagrammet av samma övning, som gör saken än mer tydlig”
ur Ridkonsten (1828), kapitel 11

Här är en del av bilden som det talas om i citatet ovan:


Texten och bilderna beskriver en häst som korsat både fram och bakbenen. Syftet med denna typ av öppna som de la Guérinière beskriver är att lösgöra hästen genom att få den att böja lederna i benen på ett annat sätt än när den rör sig rak fram.

Vad jag förstår handlar det här med att hästen inte får korsa bakbenen mer om vinkeln i själva sidvärtsrörelsen än om att hästen böjer sig i hela ryggraden eller inte. Tillräckligt liten vinkel och hästen kommer att föra inner bak mera framåt in under kroppen än korsa framför ytter bak. Och detta gäller bara om hästen rör sig i det som kanske ska kallas en modern öppna på rak linje. Så fort du börjar rida öppna på böjt spår så kommer hästen att korsa både fram och bakbenen i större eller mindre utsträckning.

Här är en bild från Phillippe Karls bok "Twisted Truths of Modern Dressage - A Search for a Classical Alternative":


Video öppna på volt



Jämför fotförflyttningen som Yeats gör på volten med fotförflyttning i en ren sidepass. När frambenen korsat breddas bakbenen och tvärtom.

Video sidepass



Jag vill påstå att en sidvärtsrörelse där hästen korsar inner bak framför och förbi ytter bak är mer lösgörande än samlande, medan en sidvärtsrörelse där hästen för inner bak framåt och under kroppen är mer samlande än lösgörande.

Kamma tyglarna

”Efter hvad nyss är anfördt, förstås lätt, att med en för handen lydig häst menas den, som noga efterkommer dess rörelser, och att den tygeln, som sätter munstycket i rörelse, grundar sig på handens verkan.”

Detta är ett citat av de la Guérinière. Det är från hans bok Ridkonsten, närmare bestämt kapitel 7 där de la Guérinière diskuterar ryttarens hand som den främsta hjälpen.

Om hästen ska kunna följa ryttarens hand (”efterkomma dess rörelser”) kan hästen inte dra sig undan från bettet. Hästen måste som man säger söka kontakt med bettet. Den skolade hästen ska dock aldrig söka en sådan kontakt att han hänger på bettet, lika lite som den skolade ryttaren får dra bakåt eller hänga i tygeln.

Den skolade hästen ska inte heller ifrågasätta en lätt lyftning från ryttarens hand. Hästen ska följa bettet upp, till höger, till vänster likväl som ned.

Somliga hästar drar sig undan från kontakt med bettet och ryttarens hand, vilket gör att det antingen går bakom hand eller nervöst kastar upp huvudet. I båda fallen har jag haft framgång med en teknik som kallas att kamma tyglarna. Med denna teknik kan du lära hästen att varken bettet eller ryttarens hand är något att frukta. Den är inte speciellt svår att utföra men skulle ta en massa ord i anspråk att förklara så Maria ställde upp på att demonstrera tillsammans med sin 3-åriga knabstrupper Amaretto. Tittar du noga på filmen så kan du se att Maria har valt att introducera Amaretto till ridhästens skara med ett bettlöst träns. Tekniken fungerar dock på samma sätt oavsett om du har bett eller ej. Titta på Marias händer, hon kammar lätt tyglarna med mjuka fingrar och när Amaretto sträcker sig framåt, nedåt och ut med näsan så låter hon tyglarna glida genom fingrarna.



För att denna teknik ska fungera behöver du helt släta lädertyglar. Det hela går ut på att du inte grabbar tag i tyglarna vad hästen än gör med tygeln (förutsatt att hästen inte sticker förstås!). Du kan börja i halt som på filmen eller i skritt. Somliga hästar som verkligen tvekar att söka kontakt med bettet och ryttarens hand får du bästa resultatet på om du kammar tyglarna på väg tillbaka till stallet efter en lugn och trivsam tur då hästen skrittar energiskt. Beröm hästen med rösten när den gör rätt, och var vaksam på att hästen inte blir så bra på att sträcka tygeln att han drar dig ur sadeln! Lagom är bäst.

Sluta

Nej, Maria och jag ska inte sluta med bloggen. Sluta råkar även vara namnet på den sidvärtsrörelse där hästen tittar i rörelseriktningen. Jag har tidigare skrivit om hjälperna(med fokus på handen) för att be hästen göra en sluta,och den kort-korta sammanfattningen av det inlägget är att den perfekta hjälpen är ingen hjälp alls! När hästen gör det som den ska är min huvudsakliga uppgift att vara en så behaglig passagerare för min häst som möjligt, och när jag behöver göra något är min uppgift gör så lite som möjligt men så mycket som krävs för att det ska bli någon effekt.

Handen är den primära hjälpen enligt ridkonstens fader de la Gueriniere och det absoluta minimikravet för relationen mellan ryttarens hand och hästens mun är att ryttaren inte drar eller hänger i handen, eller att hästen inte hänger på bettet. Kontakten måste vara lätt som tygelns vikt.

I min tidigare beskrivningen skrev jag inget om viktshjälperna men om jag väljer att göra något med vikten så placerar jag min vikt i rörelseriktning. Så i videoklippen nedan där jag rider sluta på rakt spår så strävar jag efter att ha vikten åt höger i höger sluta och åt vänster i vänster sluta.

Om du som jag har svårt att komma ihåg vad som menas med höger respektive vänster sluta så är tumregeln att ”höger” anger den bog som är på hästens insida, dvs hästen är ställd till höger och rör sig även åt höger. Och tvärtom så klart.

Här är en bild på en häst sedd uppifrån som gör höger sluta:





För att göra det hela intressantare så är ju hästen asymmetrisk av naturen vilket gör att hästen kommer ha lättare för ena slutan än den andra. Ett av dressyrens grundläggande mål är att gymnastisera hästen så att den lika lätt kan utföra höger och vänster öppna
och höger och vänster sluta.

Här nedan följer två videoklippen och mina kommentarer. I klippen är det jag som rider min häst Hagens Yeats i höger respektive vänster sluta

Höger sluta



Ok, vad sjutton gör jag med huvudet? Lyft blicken och släppa upp bröstbenet har jag glömt bort här. Jag har inte heller riktigt fått till tygellängden (var nog upptagen med att njuta av min duktiga, koncentrerade och lösgjorda ponny :) ) så armbågarna bär jag framför kroppen istället för att överarmen får hänga fritt utmed överlivet. Inner skänkel är fram som sig bör och dinglar hyfsat avspänt med i Yeats rörelse. När jag en bit i filmen höjer handen så är det för att bibehålla den runda karaktären på Yeats hals, den syns dåligt på filmen men Yeats borde ha mjuknat i käken och lyft bettet med tungan som svar på inverkan i mungipan och därmed även mjuknat i nacken vilket återställt hans avspända hals och rundningen. I slutet på filmen svarar Yeats perfekt när jag lättar i handen och ger tygeln och sträcker halsen framåt och näsan ut i det som inom Lätthetens skola kallas för ”neck extension”.

Vänster sluta



Här vill jag säga åt mig själv att sitta över mer till vänster. Överarmarna faller avspänt rakt ned så att armbågarna vilar intill överlivet. Den noggranna observatören ser att höger skänkel är något tillbakadragen (hälen en aningen mer lyft än på höger sida) och att den skänkeln är mer stilla än vänster, denna skänkel är positionsbenet, dvs den skänkel som hästen flyttar sig ifrån, inte för att jag trycker här utanför att den är något stummare då jag begränsat rörelsen i min knäled. Vänster skänkel däremot gungar fritt med i hästens rörelse och underlättar för hästen att röra sig i sidled åt just vänster. För dig som gjort sitsträning hos mig är positionsbenet det ben som är kvar nere när du sparkar upp på andra sidan, och det fria benet gör en minimal nedspark mer igångsatt av hästens rörelse än av mig. Men kära nån, kan jag inte bara hasa över till vänster någon gång och sluta vara efter i rörelsen och störa min duktiga ponny!?

Den 26-27 november finns jag på Birca Hästgård och ger privatlektioner i klassisk ridning, arbete vid hand och natural horsemanship. Min hemmabas finns i Vallentuna. Se min hemsida www.ekipage-1.se, eller kontakta mig direkt på info@ekipage-1.se för mer information. Vi ses!

Filmtaim: öppna

Istället för att jag skriver och berättar om min syn på hästar och ridning, så tänkte jag att du skulle få berätta om vad du ser. Så här är två korta klipp från när jag rider Yeats i öppna. Jag vet vad jag gillar respektive vad jag vill förbättra, men vad tycker du?

Höger öppna


Vänster öppna

Tränsbett eller stång?

”Min häst gillar stången” är ett argumentet jag ibland hör för varför en ryttare väljer att rida sin häst på stång istället för tränsbett. Vad jag antar att det betyder är att hästen kan välja att lägga tryck i tränsbettet, ex dra tyglarna ur ryttarens hand eller gå mot handen (ifrågasätta genom kraft), men eftersom hästen väljer att inte göra detta när den rids på stång så upplever ryttaren att kontakten med hästens mun är lättare och jämnare när rids på stång. Men är det hästen, eller ryttaren som trivs på stången?

Det kanske är fel av mig att säga att ryttaren trivs på stång. Självklart är det skönt att hästen inte hänger i handen! Det vill inte jag heller, oavsett vilket bett jag väljer att rida på. Det jag menar är att ryttaren kanske saknar praktiskt kunskap om hur han ska träna sin häst till att inte hänga på ett tränsbett, eller rycka tygeln ur ryttarens hand. Den kunskapen finns, bla inom den franska klassiska ridningen.

Jag vill också poängtera att vilket bett du än väljer så är det du som ryttare som har det yttersta ansvaret för kvalitén i kontakten mellan din hand och hästens mun. Hästar kan, tyvärr, acceptera för högt tryck i munnen med både tränsbett och stång. En stång garanterar inte att hästen inte får skador i munnen. Vi som ryttare kan inte lägga över ansvaret på hästen att säga ifrån vad som är ett tryck i tygeln som är OK, oavsett vilken betsling vi väljer. Jag strävar efter att ha tygelns vikt och inte mer i min hand, vad strävar du efter?

Vilket bett du än väljer har du som ryttare ansvaret att:
1) träna din sits och balans så att du inte balanserar i tygeln. Du ska kunna följa hästen i alla gångarter på hängande tygel utan att hålla i dig, eller om du behöver hålla i dig gör du det i sadeln eller manen. Inte tygeln.
2) träna din koordination och kroppsuppfattning så att du inte av misstag eller utan att vara medveten om det spänner eller rör fingrar, händer och armar, speciellt inte bakåt
3) Skaffa dig en vettig uppfattning om vad som är en lagom kontakt.

Jag väljer själv att i framförallt rida på tränsbett. Kandar eller stång är ett redskap för finstämt kommunikation som jag endast använder på den högt skolade hästen. Tränsbettet korrekt använt är det som effektivast lösgör hästen. En lösgjord häst har en lugn och mjuk aktivitet i munnen, han sväljer och leker/lyfter bettet med tungan. En lösgjord häst kan i halt, skritt och trav böja halsen 90 grader. I galopp blir böjningen något mindre. En lösgjord häst kan höja halsen och framförallt kan han sänka halsen och samtidigt föra fram nosen så att den aldrig kommer bakom lodlinjen. Det är detta som inom Lätthetens Skola kallas för ”neck extension”.

I slutändan tror jag att det är ryttarens kroppskontroll och ryttarens idéer om vad en god kontakt är som avgör vilket bett hästen trivs på.

Få ut hästen på fyrkantspåret med inner eller ytter tygel?

Jag minns från min tid på ridskolan som liten att jag skulle använda yttertygel för att leda ut hästen på spåret. Jag hade himla svårt att få till det, det som brukade hända var att hästen vände ut näsan i väggen och sen inte alls ville ta ut framdelen på spåret.

Många år senare började rida för Craig Stevens som vände upp och ner på många av mina föreställningar om ridning. Han sa att jag skulle använda en sk indirekt tygel på hästens insida för att föra ut hästen på spåret. Det funkade mycket bättre!

Varför funkade innertygeln så mycket bättre? För min del handlade det inte bara om vilken tygel jag använde. Det handlade okcså om sättet jag använde tygeln på. I mina gröna unga dagar drog jag nog en hel del i tygeln och inte hade jag lärt mig att anpassa signalerna från tygeln till hästens balans, viktsfördelning och rörelsemekanik. Nu kan jag det och det gör stor skillnaden. Så när jag för Bea Borelle, återigen fick instruktionen att använda yttertygeln för att återföra hästen till spåret gick det galant.

Varför jag inte fick det att funka då för rätt så länge sedan när jag var ung oerfaren berodde inte bara på att jag blev för stark och drog, det berodde också på att jag inte kunde koordinera båda mina händer. När Craig bad min använda bara innertyglen och strunta i yttertygeln fick jag möjlighet utveckla känsla för när och hur jag skulle inverka på hästen. Utan denna träning i bagaget hade jag omöjligt klarat av att på ett bra sätt koordinera båda mina händer.

Dessutom har jag idag valmöjligheten att göra antingen eller beroende på situationen och vilken häst jag rider. Och det är inte så dumt bara det!

Den indirekta innertygeln får ut hästen på spåret genom att hästen balanserar om sig så att mer vikt bärs på ytter bak, vilket gör framdelen lättare så hästen kan flytta ut den på spåret. Hästen kan även ställa inåt när du indikerar med indirekt innertygel och hästen gör det för att den inte längre hänger på inner bog. En häst kan inte ställa inåt och samtidigt ”luta” inåt.

Men de flesta hästar har ofta svårt att ställa åt ena eller andra hållet då är det inte alls säkert att hästen svarar på den indirekta tygeln genom att ställa inåt. Hästen kan fortfarande flytta undan för den indirekta tygeln men det är inte alls säkert att hästen ställer inåt.

I detta läge kan du behöva koordinera båda tyglarna. Du ställer hästen genom att vrida om handen och sedan höja den. Du kan här korta tygeln och sänka handen och hästen är då ställd utan att du har tagit handen bakåt.

Den ställande handen förs alltså inte i sidled bara i höjdled. För att kontrollera balansen hos hästen och vart den är på väg så för du handen i sidled (direkt respektive indirekt tygel). Har jag ställt hästen med innerhanden, kan jag om hästen accepterar ställningen och erbjuder en lätt kontakt välja om jag vid behov vill använda en indirekt tygel på insidan eller en direkt tygel på yttersidan för att be min häst vara kvar på spåret. Men om min häst av någon anledning inte accepterar ställningen då kan jag behöva renodla händernas jobb och bara använda innerhanden för att ställa hästen, samt en direkt tygel på utsidan för att be hästen vara kvar på spåret. Med den här arbetsfördelningen mellan inner och ytter hand, samt mellan inverkan (hand i sidled påverkar balansen, hand i höjdled ställer) blir det lätt som en plätt att ställa hästen både inåt och utåt åt båda hållen, på rakt spår eller böjt.

Pröva!

Anteckningar från lektioner med Craig Stevens, del 2

Du kan läsa del 1 av mina anteckningar från lektioner med Craig Stevens här.

Hästen ska använda sina muskler för att utföra en rörelse, inte sin vikt. När hästen använder sin vikt innebär det att hästens ben inte är under honom. Hästen ”lutar” i en riktning. Detta kallas att hästen ”ifrågasätter med sin vikt”. ”Ifrågasätta med sin kraft” innebär att hästen spänner sina muskler.

Svänga med hjälp av vikten



Hästen placerar vikt på insidans bog (här den högra bogen) samt vrider huvudet utåt. Hästen svänger genom att ”falla” i rörelseriktningen, hästen springer för att komma i fatt sin egen vikt.

Hästen är ur balans och har svårt att kontrollera farten i svängen.

Detta är inte önskvärt.


Svänga med hjälp av muskelkraft



Hästen bär sin egen och ryttarens vikt på sin yttre diagonal (här vänster fram och höger bak). Insidans framben bär relativt sett mindre vikt än i exemplet ovan vilket underlättar exempelvis galoppfattningar.

Detta är vad vi strävar efter.

Alla korrekt och lätt utförda rörelser av hästen är i sig bevis på balans. Balans innebär att hästen använder sina muskler avspänt, inte förskjutning av sin vikt, för att påbörja en rörelse.

Ge först hästen den position och balans den behöver för en rörelse, låt sedan hästen utföra rörelsen utan att du är i vägen.

Precision i timing
Använd en direkt tygel när frambenets hov på samma sida är på väg att sätta ner på marken. Använd en indirekt tygel när frambenets hov på samma sida är lyft.

Uppmärksamhet
Om du förlorar hästens uppmärksamhet, knacka lätt med spöt.

Medfödd asymmetri

Ett av dressyrens mål är att rakrikta hästen. Att detta är ett mål beror på att hästar, alla hästar, är antingen böjda till höger eller till vänster. Jag har hört olika förklaringar för varför det är så här, varav en är att fostret ligger böjd i stoets livmoder. Det här skulle kunna förklara varför det verkar finns lika många ”högervridna” som ”vänstervridna” hästar. Hur som, en oskolad häst är aldrig rakriktad.



Det här innebär att en häst som är böjd till höger kommer:
*) vrida sitt huvud åt höger
*) lägga mer vikt på sin vänstra bog
*) föra bakdelen åt höger
*) höger bakben kommer att föras fram längre än det vänstra, men det bär inte maximalt med vikt då det förs något åt sidan. Det förs fram mer än det skjuter på.
*) vänster bakben kommer att skjuta på mer än det högra, men föras fram mindre än det högra
*) att belasta vänster laterala benparet (på den konvexa sidan) mer än den högra
det högra laterala benparet står tätare ihop (den konkava sidan) än det vänstra och bär mindre vikt

När du rider en häst som är böjd till höger kommer den hästen att svänga lättare till höger än vänster, samt ha en fallenhet för att förstora denna sväng eftersom hästen överbelastar sin yttre bog. När hästen å andra sidan ska svänga till vänster gör den det genom att falla i rörelseriktningen på den överbelastade bogen samtidigt som den självmant ställer sig utåt. Vanligen tar en högerböjd häst lättare höger galopp men med baken innanför spåret

När du rider kommer du även att känna att hästen har en bra kontakt på vänster tygel, men vägrar ta kontakt på höger tygel. Ditt säte sänks mer till höger än vänster i varje steg och din högra skänkel ligger närmre intill hästen medan din vänstra skänkel trycks bort från vänster bakben. I alla sidvärtsrörelser har hästen lättare att föra sin bogar åt vänster och sin bakdel åt höger.

“I allt arbete i höger varv uppfattas hästen som lösgjord och 'balanserad', I vänster varv verkar den stel och 'obalanserad.“ P. Karl, Twisted truths of modern dressage (2008), min översättning.

Anteckningar från lektioner med Craig Stevens

Den person som var den som först visade mig att det fanns ett annat sätt att rida än att sparka på och hålla i var Craig Stevens. Jag träffade honom första gången 1999 när han var i Sverige och undervisade. Att min häst gillade vad han sa blev tydligt när det fullblod som jag ridit i 13 år började erbjuda både piaff och galoppombyten. Inte illa för en häst som enligt mina tidigare tränare saknade all talang och arbetsvilja.

Här följer ett utdrag av mina anteckningar från mina första kurser med Craig 1999-2000.

Ridning enligt gammal fransk modell:
Direkt tygel - förklarad av Craig >>
Indirekt tygel - förklarad av Craig >>
Halvhalt

Skänklar = framåt
Handen = bromsar
Motverkar varandra, kan göra hästen slö. Därför hand utan skänkel, skänkel utan hand. Dessutom blir eventuella misstag begångna av hand eller skänkel synliga då.

Hand utan skänkel, skänkel utan hand om det inte finns ett bra skäl att göra något annat: kombinerad effekt.

Jag skapar allt som har med ridning att göra, även i hästens huvud

Två motstånd hos häst och ryttare:
1) vikt – hästen hänger i handen, beror på att hästen inte har sina ben under sig. Motverkas av halvhalt. Ryttaren sitter inte rakt över hästen
2) styrka – står emot inverkan, beror på hur hästen använder sina muskler. Motverkas av vibration i handleden.

En av hästen största muskelgrupper för att ifrågasätta (stå emot inverkan) är underhalsens muskler. Genom att höja huvudet sträcks denna muskel, när sedan hästen sänker huvudet slappnar denna muskel av.

Hästar är snabbare, starkare väger mer än människan. Vi kan därför inte kontrollera hästen fysiskt utan psykiskt.

Sitsen = avspänd
Höft – knä – fotled – ländrygg: dessa leder kontrolelrar hästen, inte mina muskler! Den första uppgiften för sitsten är att vara följsam. Påverka hästen med skelettet. “Lär dig göra ingenting på hästryggen”. De flesta har svårt att göra fyra, fem saker samtidigt. Styrka ger obalans och kontrollern av hästen är borta.

Lugn, framåt, rakrikta/dirigera

Beröra – inte beröra. Liten skiljelinje. Undvik “denting”, dvs att ända musklerna form och ta tag i skelettet

Bröra – inte beröra gäller både för kontakten för både hand och skänkel.

Ta aldrig handen bakåt. Hästen är 5 gånger snabbare, varje gång jag drar uppfattar hästen det som en attack.

Neck extension

Neck extension (NE) är ett central begrepp inom Lätthetens skola och en del av steg 2 “böjlighet”. Målet med NE är att hästen sänker och sträcker fram sin hals så att hästens öron är i höjd med manken, samtidigt som nosen ska vara väl framför lodplan.



När hästen sträcker fram och ner halsen på detta sätt sträcks hästens överlinje ut, mer exakt ilio-spinal muskeln. Denna muskel sträcks när mankens tornutskott dras framåt av ligament och muskler I halsen när halsen sträcks ut horisontellt. Om hästen går bakom hand sträcks inte ilio-spinal muskeln.

Dag Nätterqvist skriver om Longissimus Dorsi, medan Philippe Karl skriver om ilio-spinal muskeln. Om det är samma muskelsystem det båda herrarna menar har jag inte lyckats lista ut ännu.



Du ber hästen om att göra NE genom att höja handen så att du får en jämn och stadig kontakt I hästens mungipor. När hästen vill sträcka ut halsen låter du din hand mjukt följa nedåt framåt. mellan din hand och hästens mun

Dessa är mina anteckningar om NE från den senaste kursen med Bea Borelle:
1) När hästens huvud är högt, är ryttarens hand höga så att det inverkar I hästens mungipor och det inte uppstår något tryck på hästens tunga.
2) Action (hästen höjer sitt huvud och ryttaren sina händer, se ovan) – Reaction (hästen sänker sitt huvud och ryttarens händer följer) börjar med att ganascvinkeln öppnas.
3) Demi-arrêt (den franska klassiska halvhalten enligt de la Guérinière) används för att öppna ganaschvinkeln så att näsan kommer väl framför lodplan.
4) Ju lägre nacke, desto längre framför lodplan ska hästens näsa vara.
5) Att hästens näsa är nära lodplanet är inledningen till ett misstag.
6) Vertikal balans har prioritet över NE (hästen ska inte öka farten eller hänga på bettet när den sänker och sträcker fram halsen. Om den gör detta, korrigera med demi-arrêt).
7) Lateral balans har prioritet över NE (hästen ska inte hänga på inner bog när den svänger i NE)
8) Den stadiga böjningen/ställningen främjar en stadig position, ex NE.
9) Lätthet börjar inte alltid med lätthet. Vissa hästar måste skolas att söka kontakt med ryttarens hand.
10) NE innebär oftast en lägre hållning av nacken är man tror!
11) Att upprepa signalen för NE informerar hästen om att sträcka ut mer, eller (om hästen höjt huvudet) att återgå till NE.
12) Böjning/ställning renodlar hur hästen utför NE. Om hästen t.ex. har lärt sig att söka kontakten för bra, den har börjat hänga på bettet, kommer böjningen/ställningen att bidra till att hästen utvecklar en mjuk kontakt med ryttarens hand i NE.

Philippe Karls träningsfilosofi

Nästa vecka är det dags för årets andra träff i Philippe Karls tränarutbildningen “Lätthetens skola”. Som del i mina förberedelser så går jag igenom mina anteckningar från tidigare träffar, och blev då inspirerad att dela med mig av Philippe Karls träningscirkel för hästar. Den här översikten fokuserar på vad som ska tränas istället för resultatet av träningen (ex rytm, lösgjordhet, kontakt, framåtbjudning, rakriktning och samling). Utgångspunkten, och målet, i all hästträning är hästens lätthet till ryttarens hand. Men innan jag i mer detalj förklarar sekvensen vill jag skriva några ord om det som finns i mitten av cirkeln.



Respekt för hästen
Respekt för hästen innebär att studera hästens natur så att du kan kommunicera med hästen på hästars vis. Hästar pratar inte svenska eller något annat talat eller skrivet språk. De talar "häst". Att respektera hästens natur innebär också att studera hästens biomekanik, hur hästen balanserar sig själv och hur han bär sin vikt fördelat över sina fyra ben. Att respektera hästen innebär även att visa respekt för individualiteten hos varje enskild häst så att du ser hur den enskilda hästen påminner om och skiljer sig från andra hästar.

Lätthet till handen, balans och framåtbjudning
Lätthet till handen är utgångspunkten i Philippe Karls träningsfilosofi. Utan lätthet till handen kan inte hästen vara i egen balans. Framåtbjudning (lätthet för skänkeln) är användbart endast om hästen är i balans och lätt i handen. En häst som rör sig på det sättet är det roligt att rida fort på! Dessa tre begrepp kan inte säras på, därför sammanfogas dessa av tre pilar med likadana dubbla pilhuvuden.

1) Lätthet till handen
Lätthet till handen innebär att hästen varken hänger på bettet (ifrågasätter genom vikt) eller pressar samman käkarna (ifrågasätter genom kraft). Lätthet till handen innebär att hästen på ett avspänt sätt leker med bettet, lyfter det med tungan och att hästen lätt kan svälja. Detta är något som hästen kan och bör tränas att göra. För att hästen ska kunna uppvisa lätthet till handen får en eventuell nosgrimma inte sitta för hårt (minst två fingrar på höjden mellan näsbenet och nosgrimman), och ryttaren får aldrig inverka bakåt med handen.

2) Böjlighet
Den del av hästens ryggrad som har störst rörlighet är hästens hals. Det är en myt att hästen kan böja sig i sidled i ryggraden mellan manken och korset. Den enda större muskelgrupperna som jag som ryttare kan be hästen stretcha är hästens nackmuskler. Övningar för att göra just detta kallas flexions (böja hästen till höger, vänster, samt höja och sänka). Dessa övningar leder till lösgjordhet och tillsammans med ”3) Rörlighet” också till rakriktning och rytm i alla gångarter. Pilen med det dubbla pilhuvudena visar att det finns en återkoppling här, när hästen blir mer böjlig, blir den även lättare till handen.

3) Rörlighet
Du tränar rörlighet hos hästen när du kombinerar att böjer hästen åt höger och vänster med att svänger åt höger och vänster samt när du tränar sidvärtsrörelser (öppna och sluta). En häst sägs vara rakriktad när den lika lätt kan böja och ställa åt höger och vänster, svänga åt höger och vänster (oavsett ställning) samt göra höger och vänster öppna respektive sluta. När hästen är lätt i handen, böjlig och rörlig är han lösgjort och har då möjlighet att röra sig med rytm. Pilen med dubbla pilspetsar visar att rörlighet tränas efter böjligt, men samtidigt blir hästen böjligare när den blir rörligare.

4) Samling
Samling innebär att hästen bär mer av sin vikt på bakbenen genom att böja lederna i bakbenen så att bakfötterna träder längre in under hästens kropp. Övergångar och ryggningar där hästen blir lättare i framdelen (genom att höja halsen) och förblir lätt i handen, tillsammans med lätthet för ryttarens skänklar (framåtbjudning) och rörlighet i balans används för att uppnå samling. Cirkeln sluts här då samling leder till att hästen blir än lättare till handen. Pilen med dubbla pilspetsar visar också att lätthet i sig underlättar för hästen att utveckla samling.

"Bakom hand" 1949

Jag satt och bläddrade i ”Academic Equitation” (1949) av General Decarpentry och hittade den här bilden som fick mig att haja till:



Ryttaren till vänster är från Saumur i Frankrike (ungefär Frankrikes motsvarighet till Spanska Ridskolan i Wien, här utbildas ryttare, tränare och hästar än idag.) och rider på hästen ”Taine”. Ryttaren till höger är en tysk ryttare.

Bildtexten översatt till svenska lyder så här:
”1. Den tyska hästen travar på volt i höger varv (han är något för böjd). Taine galopperar på volt i vänster varv. Båda ryttarna använder en lätt justerad stångtygel. Notera den tillfälligt tillbakadragna ytterskänkeln hos ryttarna, framförallt synbar på Taine.”

Det som fick mig att haja till och titta en extra gång (förutom att hela boken i sig är mycket intressant) var författarens kommentar ”han är något förböjd” om hästen till höger på bilden. Jag hade inte gjort den bedömningen. Hade du?

Det är intressant att fundera kring hur vår uppfattning om hur en häst som går på tygeln ser ut, och hur denna uppfattning verkar ha förändrats från då när den här boken skrevs 1949 och fram till idag.

Men vem var General Decarpentry undrar du. Vad visste han om dressyrridning? Han visste nog en hel del. Han bestämde sig i unga år för att göra karriär inom det franska kavalleriet vilket ledde till att han i fjorton år red i Cadre Noir och under åtta av dessa år som ”Ecuyer” (rid-mästare). Från 1933 var han aktiv som domare vid internationella dressyrtävlingar i Europa och i övriga världen. Under ett antal år var han även ordförande i FEI's dressyrkommitté. Så det här är inte åsikten från någon eremit utan från en den tidens aktiva internationell dressyrdomare. Det tycker jag är intressant och tankeväckande.

Klas Adam Ehrengranat

Jag var måttligt intresserad av historia i skolan, men när jag insåg att jag kunde relatera årtal, kungar och samhällsutveckling i stort på den tidens hästhållning och ridning då blev det mycket intressantare. Ok, jag erkänner, jag är en hästnörd ut i fingerspetsarna. Så, vad vet du om Sverige runt sekelskiftet 1700-1800-talet?

Gustav IV Adolf var kung (son till Gustav III, kungen som mördades på maskeradbalen) och han var inte enväldig helt och hållet men till stor del. Bl.a. förklarade Gustav IV Adolf krig mot Frankrike då Sverige inte ville vara med i Frankrikes handelsblockad gentemot Storbritannien men här gick det inte så bra för Sverige och Gustav IV Adolf vsatte 1809 och hans farbror Karl XIII blev kung.

Jag vet numera att vår alldeles egen ”Ridkonstens Fader” levde vid samma tid. Klas Adam Ehrengranat (1751-1842) var veterinär och officer i kavalleriet. Han utbildade sig i ridkonst dels i Sverige vid Uppsala Universitet och även utomlands i Danmark och Preussen. Under sin tid var han bl.a. chef vid Flyinge och senare ridlärare åt kungafamiljen. Ehrengranat tränade hästar att utföra skolorna ovan mark och det är därför han har fått benämningen ”Svensk Ridkonst Fader” (Källa: Bo Furugren, ”Svensk ridkonst genom tiderna”).

Ehrengranat skrev tre böcker:
Hasledens byggnad, fel och fullkomligheter (1809)
Om hästens rörelser i deras samband med ridkonsten (1818)
Ridskolan eller ridläran (1836)

Till skriften ”Om hästens rörelser i deras samband med ridkonsten” konstruerade Ehrengranat en rörlig modell av häst där benen och halsen kunde placeras i olika positioner. Denna mobilhäst finns bevarad ännu idag och om jag inte har fel så finns den på Strömsholm.


Boken ”Ridskolan eller ridläran” handlar om hästens och ryttarens utbildning och den som har tur kan få tag på boken på ett antikvariat, vi andra får läsa den när vi besöker Kungliga Biblioteket i Stockholm. Jag har läst delar av boken. Den är inte helt lätt att läsa för den innehåller en hel del låneord. Hästens ben kallas tex för ”leggingar” från engelskans ”leg”, och gångarter benämns ”allyrer” efter franskans ”allyr”. Trots detta är Ehrengranast bok fascinerade läsning. Till exempel har han ett avsnitt om ”motkänningar”. Med motkänningar menar han den känningar som ryttaren får av hästen. När du sitter på hästen i avspänd hållning och hästen rör sig i sina olika gångarter så uppstår rörelser i din kropp och dina leder och det är detta som Ehrengranat menar med motkänningar. Ryttarens förmåga att uppfatta dessa känningar ligger enligt Ehrengranat till grund för ryttarkänsla, alltså att kunna avgöra när en hjälp ska ges till hästen och med vilken intensitet.

När Ehrengranat skriver om hästens samling pratar han om beredande och hög samling. Beredande samling delar han in i två faser, en mindre och en starkare grad. Den mindre graden innebär att halsen ”riktas” dvs en horisontell linje från manken ”råkar strax under hästens öga” samt att bakbenen befinner sig med ”häsarna på höfttryck-linien”. Den starkare graden av beredande samling innebär att halsen är ”stående”, dvs en horisontell linje från manken”stryker i närheten öfver hästens näsborrar, och perpendikulär linea från nacken faller vid tåen”, samt att bakbenen befinner sig med ”häsriktning på ländtryck-linien”.



Ehrengranat avslutar sin bok med ett avsnitt han kallat ”Några Sanningar”, här är ett kort urval av dessa:
”Framkasta målet till morgondagen, då stridens utgång hotar att blifva äfventyrlig, så undviks straff-lectioner. Deri ligger något mästerligt. Slå hästen strax kan enhvar.”

”All ridning skall begynnas med hästens hufvud”

”Ifrån hufvudet genom kotradskedjan och tyngdpunkten går ryttarens inverkande kraft till hästens ben, och ju mera han fullkomnar meddelandet deraf, ju mera vinnes makt öfver hästens fötter.”

”Ryttarens hand är handen af en virtuos, hvars takt öfverstiger all nöjaktig beskrifning”


*************************************************

Förbättra din sits, balans och koordination - klicka här!

Förbättra din kommunikation med din häst - klicka här!

*************************************************