Arbete på trähästen

Välkomna till blogghösten 2012. Som Lena skrev förra veckan ska hon ägna hösten åt sin uppsats och när den är klar kommer hon att bli en ännu bättre pedagog ute på ridbanorna. Här hos mig har sommarlovet tagit slut och "arbetsårets rutiner" har börjat finna sin form. Det är vemodigt och skönt på samma gång! Med det sagt övergår jag till dagens inlägg - arbete på trähästen.

En viktigt del i Alexanderteknikens utbildning av ryttare är arbetet i sadel på en trähäst. Ursprungligen utvecklades proceduren på 60-talet för att hjälpa en AT-lärare som efter en höftskada ville återuppta ridningen. För att förbereda kroppen, muskler och höftleder, för att sitta i sadeln igen satte man upp sadeln på en specialsnickrad träbock, det som idag kallas trähästen.

Som ryttare finns det massor av information att hämta från en lektion på trähästen. Sadeln är en kontaktyta mellan häst och ryttare. Sitsen på sadeln ska passa ryttarens rumpa. Får man som ryttare ont av sadeln så påverkar det ridningen negativt! Eftersom trähästen står stilla och är rak kan finns det mer att lära om sin sits; sitter ryttaren snett, roterat, skevt, framåt- eller bakåtlutad. Allt sådant är det möjligt att utforska i lugn och ro på trähästen.

Genom att jag lyfter benen, roterar lårbenet i höftleden får ryttaren en känsla för hur "väl" kroppen fungerar och om det skiljer i rörlighet/rörelsekvalitet mellan höger respektive vänster sida - något som det ofta gör!

Det går också bra att rida på trähästen! En ryttare kan till exempel rygga sin häst och då kan jag se om hästen ryggar rakt bakåt eller om ryttaren vrider sig i hjälpgivningen och alltså får en häst som ryggare snett bakåt. Galoppfattningar, halt, sidvärtrörelser - allt går att träna (med reservation för lättridning i trav...det är trähästen för stilla för).

Arbetet på trähästen syftar till att träna ryttarens perceptionsförmåga, det vill säga förmågan att kunna avläsa vad som händer i den egna kroppen, att bli bekant med de vanor som finns etablerade i kroppen och att få verktyg för att medvetet kunna arbeta med att förbättra det som kanske lägger hinder i vägen för god ridning.

På trähästen kan jag även hjälpa ryttaren att utveckla sin ryttarhand genom att helt enkelt arbeta med tyglar. En stilla hand är helt beroende av en rörlig arm och det får bli temat för nästa blogg!

Om Effektiv Sitsträning

Effektiv sitsträning hjälper dig att bli en bättre ryttare, du blir säkrare i sadeln och du kan använda hjälperna effektivare.

En bra sits

En bra sits kännetecknas av att överlivet bibehåller en stabil och avspänd position som inte påverkas av att du rör armar, händer, ben eller fötter, (ger signaler till hästen), eller av övergångar mellan gångarter och/eller riktning (säker i sadeln).

Har du nytta av sitsträning?

Upplever du något av följande när du rider har du nytta av sitsträning:

- ditt överliv åker fram i avsaktningar

- du händer att du tappar stigbyglarna

- fötterna glappar i stigbyglarna

- tyglarna glappar

- du kommer inte djupt ner i sadeln

- nedsittning i trav upplevs som obehaglig

- du har svårt att vara kvar i lätt sits

- du blir efter i rörelser som galoppfattningar eller sidvärtsrörelser

100% fokus på dina individuella förutsättningar

När du kommer till mig så får du rida på någon av mina trygga skolhästar som jag longerar. Det gör att du kan koncentrerar dig helt och hållet på dig själv utan att bli distraherad av att kontrollera hästen du sitter på. Själva träningen sker med specifika rörelser som är till för att du ska träna balans och koordination. Genom övningarna lär du dig att känna igen och bibehålla en god hållning med överlivet så att du avspänt kan följa hästen i alla gångarter. Det är inte hur det ser ut som är det viktiga, utan det som räknas är funktionen. Kan du vara avspänd i alla gångarter då har du en stabil, balanserad sits. De flesta av oss känner instinktivt igen balans eller obalans när vi ser det. Att känna igen slutmålet är dock inte samma sak som vägen dit. Jag kan hjälpa dig med vägen till slutmålet; en avspänd, följsam och balanserad sits.

Hur det går till

Den effektiva sitsträningen följer en gammal och väl beprövad ordning där ryttarens överliv har första prioritet. Nyckeln till en avspänd och följsam sits utgörs av den goda hållningen hos ryttarens överliv samt hur överlivet balanserapå ryttarens sittben. Vad detta innebär i praktiken, hur det känns och hur du bibehåller detta tillstånd i olika gångarterna är det första som du får lära dig att känna igen när du kommer till mig. För att du ska kunna uppleva sann balans rider du utan stigbyglar.

När du kan känna igen och kontrollera balansen hos ditt överliv är det dags att undersöka och kontrollera underskänkelns position. När du i olika gångarter kan kontrollera både överlivet och skänklarna utan att du blir spänd eller hamnar i otakt med hästen, när stigbyglarna inte stör överlivets balans och avspändhet då har du nått målet; en avspänd, följsam och balanserad sits.

Träningen innehåller följande steg:

1. överlivets hållning och balans
2. följa hästen i alla gångarter utan att nr 1 störs
3. underskänkelns position utan att störa nr 1 och 2

Hur många lektioner krävs det?

• 1 lektion ger dig nya idéer och impulser
• 3 lektioner ger dig möjlighet att själv känna igen när det är bättre eller sämre
• 6 lektioner ger dig möjligheten att korrigera dig själv
• 12 lektioner ger dig en god start för att befästa ditt nya sätt att använda din kropp så att du gör rätt automatiskt och kan koncentrerar dig på att skola din häst

Här kan du se en film om Effektiv sitsträning

Kommentarer om Effektiv sitsträning

"Hej Lena! Har haft en fantastisk dag med min häst! Efter sitsträning och samma övningar vi gjorde sist så provade jag att tölta och använde halvhalten och inandningen. Fungerade helt otroligt bra! Jag är så lycklig!"
Kerstin och Vildur, våren 2010

"Hej, vill dela med mig av det här;  Min dotter som är 13 år var hos dig Lena i våras (2011) för några lektioner i sitsträning. Under sommaren har vi varit iväg på SM i Dressyr för New Forest. Allt gick fint och det roligaste var att domaren från Flyinge gav henne speciellt gott betyg för hennes sits. Tänkte på dig då:)! Tack, ses igen mvh Denises mamma Maria Tayli"

"Hej Lena! Tack vare dig har jag blivit medveten om mina styrkor och svagheter och jag har så många fler valmöjligheter att komma underfund med min kropp och balans. Jag kunde ju inte vara med på dina fina kurs tillsammans med Maria Bucht då jag redan var anmäld till ridkurs för både Perry Wood och Rui Almeida direkt efter varandra. Jag har inte tränat för dem sedan i höstas. Båda två påpekade med stor emfas hur mkt bättre ryttarkänsla jag hade fått och var väldigt glada över vilka framsteg hästarna därmed gjort nu när jag har möjlighet att ge dem utrymme för rörelserna och framförallt sitter med i rörelsen på ett betydligt bättre sätt än tidigare. Jag är verkligen skyldig dig ett stort varmt tack, du har alltså gjort mig, hästarna, medryttarna och tränarna lyckliga tillsammans! Hoppas du får en underbar sommar och att jag får tillfälle att återkomma på ett eller annat sätt, för ju mer man kan desto svårare blir det ju..."
Gunilla Grebbert, våren 2010

Läs om Effektiv Sitsträning på min hemsida:

eller boka en lektion på lena.danius@ekipage-1.se

Vårteminen och sommaren är fullbokad, men det går bra att boka nu för lektioner i hösten. Tider finns från 1 augusti och framåt. Pris 800 kr/lektion.

Välkommen!

En lodlinje är mer än en rak linje

I tidigare blogginlägg har jag skrivit om den lodräta sitsen och varför det är viktigt att vi strävar efter att orientera kroppen kring lodlinjen.

Lena och jag har tagit några bilder där Lena agerar ryttare och jag håller i lodlinjen. Den första bilden nedan illustrerar den idag så vanliga något bakåtlutade sitsen - på den avviker ryttarens kropp rätt rejält från lodlinjen. Den uppmärksamma läsaren ser att Lena får balansera den bakåtlutade ryggen med att både föra fram både underskänkel och huvudet för att undvika att ramla bakåt. På en häst i rörelse hade hon dessutom fått använda sig av tyglarna för att hålla balansen.

Det går att få till en hyfsat rak linje mellan axel, höft och häl på den sitsen, precis som vi gör här på bilden men då möter den i sig raka linjen jordens yta med en vinkel mindre än 90 grader.

På den här bilden visar vi det som brukar kallas skrev eller hängsits. Här kan man se att avvikelsen mot lodlinjen är mindre än i de övre bilderna och att vinkeln är större än 90 grader mot marken. Även i denna sits kan ryttaren bli instabil och behöva balansera sig i tygeln men så länge hästen rör sig kontrollerat kan ryttaren ha en lätt kontakt i tygeln.

Sista bilden är vårt bidrag till att illustera den lodräta sitsen.

Jag vill tacka Lena och min stabila (om än omusklade) häst Woody för sin medverkan på bilderna.

Om du är intresserad av att provrida Woody så gäller det att vara morgonpigg. Lördagen d 2 april kl 9 finns det en möjlighet till en lektion (60 min) Alexanderteknik i Vallentuna. Läs mer på Birga under kurser/mässor.

Den 27 mars i Boden, via Distansridning i norr ger jag ett seminarium under den käcka rubriken "Passar min rumpa i min sadel?" Som en extra bonus kommer jag att ha ett skelett sittande i sadeln under den teoretiska delen. Det ger många aha-upplevelser kan jag lova!

Inspänningstyglar för ryttare – INTE en bra ide

Vi är många som förstått att en bra sits när vi rider är något att sträva efter. Vi är också många som drömmer om att ha en bra kommunikation med hästen. Det finns så klart olika sätt att träna din sits och utveckla dina hjälper. Vissa är bra och andra mindre bra. Enligt mig hamnar följande i den senare kategorin, dvs mindre bra: ett gummiband som enligt reklamen ska ”hjälper ryttaren att hålla axlar, armar och rygg i rätt position vid ridning”.

Om du funderar på att prova är mitt råd – glöm det.

Som jag ser det är detta en inspänningstygel för ryttaren. Det enda positiva med den är att ryttaren på samma sätt som hästen reduceras till ett objekt. Vilket låter ryttaren känna hur det är för hästen att gå inspänd, med den grundläggande skillnaden att ryttaren här själv kan välja att spänna in sig eller inte, det kan inte hästen. Inspänningstyglar för häst, eller det här s.k. ”hjälpmedlet” garanterar varken en korrekt sits eller en bättre kommunikation. Eventuella brister du har i din hållning kommer inte försvinna för att du tvingar in din kropp i en viss position med ett gummiband utanpå. Korrekt hållning och sits, samt effektiv kommunikation med din häst vid ridning har sitt ursprung i hur dina hållningsmuskler tillåts jobba så att skelettet in sin tur kan tillåtas att bära upp din kropp som det är tänkt. En utanpåliggande ”tvångströja” är inte en hjälp på vägen.

Vill du förbättra din hållning? Ta en lektion i Alexanderteknik!

Vill du förbättra din ridteknik och därmed din kommunikation med din häst? Ta en ridlektion i klassisk ridning!

Skelett i bra position+avspända muskler=följsam sits

Här i Kalix töar det för fullt och tjälen håller på att gå ur marken. Det för med sig att det blir mycket skritt och det är bra. Skritt är alla gångarters moder så det gynnar hästarna och som ryttare får jag goda möjligheter att fila på min följsamhet.



Ta en titt på bilden, notera var skelettet har kontakt med underlaget, det är den punkten som vi ryttare kallar sittben, dvs den lägsta punkten på bäckenets "medar" (när bäckenet är upprätt!). Notera att höftleden vilar fritt, väl ovanför underlaget, precis som lårbenet.

När vi sitter till häst är det sittbenen som har kontakt med sadeln och på dem vilar vår bål och benen hänger fritt ner på hästens sidor. Grundtanken är att våra ben tillhör hästen och att de ska absorbera den rörelse som hästens kropp gör när den rör sig.

I skritt är det två rörelse som ryttaren bör kunna känna i sina ben och dess leder. Dels att underskänkeln/vaden pendlar med bukens rörelse (knäled), dels att överskänkeln/låren rullar något i sadeln (höftleden). Båda dessa rörelser ska aktivt passivt följa hästens rörelser. (mer om aktivt passiv i kommentar till länkat inlägg)

Skritten framkallar också en rörelse i vår bål, den uppstår när våra sittben glider fram och åter i sadeln i samklang med den rörelse som uppstår i hästens rygg av skritten.

Många ryttare tar emot den rörelsen genom en "brytning" i ländryggen. Ryggraden ovan ländryggen är helt stel och all rörelse från hästen tas bara upp i ländryggen.

Om man istället ser ryggraden som ett centrum kring vilket bäckenet rör sig, nästan roterar fast bara ett halvt varv på vänster resp höger sida, kan den rörelse som hästens rygg ger få bölja upp genom vår rygg ända upp till våra axlar. Ryggraden är rak, ländryggen utsätts inte för någon brytning och vi får en sving i vår egen rygg.

För att fullkomna fölsamheten ska vi dessutom sträva efter en stilla hand - en hand som är stilla i relation till hästens mun! Det innebär att armen behöver få vara rörlig i axel och armbågsled så att du kan bibehålla touch med hästen via bettet.

Skritta ut i våren och låt hästen röra er. Känslan är nästan som vågor vid stranden en sommardag, vissa kommer in med mer kraft andra skvalpar mera mjukt. Var observanta på er själva så att ni verkligen låter er röras och inte börjar göra mer än vad som krävs - gör ni det är risken stor att ni "rider mer" än hästen ger.

PST! Grattis på födelsedagen Lena önskar Mx5

För att lära sig rida behövs mer än att sitta till häst

Min tankar idag tangerar Lenas upprörda inlägg förra veckan, fast från ett lite annat håll. Denna gång ska jag berätta om de erfarenheter jag gjort då jag haft tjejer i åldrar mellan 11 och 14 på trähästen.

Arbetet på trähästen har två moment. Ett är att jag positionerar ryttaren i sadeln och då strävar vi efter att hon ska hamna så nära den lodräta sitsen som kroppen bara medger. Det andra momentet är att ryttaren "rider" trähästen och jag ger feed back på det jag känner sker i ryttarens kropp. Jag kan alltså känna om en ryttare är följsam i traven tack vare det som händer i kroppen hennes när jag ber om en igångsättning.

Något som gjorde mig förvånad i det första momentet var upptäkten att det var hart när omöjligt att röra benen fritt i höftleden, det var en påtagligt stum och stram känsla i rörelsen (en enda flicka hade helt fri rörlighet!). En grundförutsättning för en följsam sits är att benen tillåts hänga fritt från höftleden så att hästens rörelser kan absorberas av en rörelse mellan ben och bål, utan frihet i höftleden får ryttaren en stötig ridtur.

I det andra momentet, då när jag bad ryttaren rida trähästen och göra en högersväng så var det bara en (1) som svängde hästen korrekt! De övriga drog höger tygel bakåt mot sig, höger axel åkte bakåt, bålen vred sig och vikten förskjöts ut på vänster sittben. En sån svängningteknik ute i terrängen hade lett till en förböjd hals och en häst som fortsatte rakt fram, i ridhus kommer det förr eller senare ett hörn som ordnar riktningen...

Varför uppstår detta??

Min egen teori för de stumma höftlederna är rädsla, rädsla för att ramla av. Den rädslan gör att ryttaren spänner sig, låser muskulaturen kring höftleden, knäna åker upp och sitsen blir än mer ostadig och ryttaren spänner sig ännu mer och...ond cirkel, javisst!

I tekniken för höger sväng är jag övertygad om att det är instruktören som brister. Bara kommandot "sväng höger" räcker inte för att lära ryttaren HUR hon ska svänga hästen. Ryttaren försöker lösa uppgiften på sitt eget sätt, som ofta blir just dra hästens huvud till höger varianten, med allt vad det innebär av vridning i kroppen (med obalans och osäkerhet som ytterligare lök på laxen).

Hur kan man komma tillrätta med de här problemen?

I det första fallet med en bra och systematisk sitsträning, där fokus ligger på bibehållen balans i de olika rörelserna i skritt innan farten ökas. Trygghet är en absolut förutsättning för både balans och avspänning.

I det senare fallet behöver instruktören verkligen instruera eleverna i svängandets konst. Det kräver kunskap om hur hästen positionerar sig för att föra sin vikt från ett rakt spår till ett böjt. Hästen är ingen motorcykel, man ska inte välta runt hästen i svängen, den behöver få plats för alla sina ben. Bara en sån sak...

Gå några mil i hästskor

I min förra blogg funderade jag kring tygelhälta bland annat.

För att svara på en fråga som jag fått om orsaken till min hästs tygelhälta vill jag ge två funderingar. Jag tror att det fanns två skäl till att hon i början var oren och båda är relaterade till bettet. Den första anledningen satt hos mig och min egen hand, och den andra satt i min hästs mun. Vi var båda oskolade i vår relation till bettet helt enkelt!

När vi med tiden kom överens om och började lita till att vi kunde umgås via bettet försvann onödiga muskelspänningar och med dem försvann också orenheten.

Nu över till något helt annat. Det finns sitsträning och så finns det sitsträning och under kurshelgen i Vallentuna fick jag tillfälle att titta på Eckhardt Meyners sitsträningsfilm. Och ja, jösses - vad kan jag säga...

De ryttare som tjänstgjorde som demo-ryttare fick utstå en sån behandling att den enda förtjänsten med filmen är att i vissa delar behandlas ryttarna lika illa som en del av dagens dressyrhästar.

Eckhardt Meyners säger sig vara inspirerad av Alexanderteknik. Då borde han känna till att inom Alexanderteknik är en grundregel att smärta aldrig befrämjar avspänning.

På dvd:n var det flera som grinade illa. Särskilt en av de kvinnliga ryttarna visade tydliga tecken på smärta i nacke-axlar. Vid hans (ganska bryska) beröring drog hon både ihop sig och försökte komma undan, men han insisterade och med tydliga grimaser lät hon sig masseras.

Den scenen fick mig att förstå varför många hästar ömmar och har ont i nacken. Hon stannade kvar i hanteringen, fick spänna emot muskulärt för att kunna hantera smärtan och förväntades sen sätt igång och röra sig "genom" den motståndsspänning som alstrats i kroppen. Det är vardag för många hästar.

Som människa har vi förmågan att leva oss in i andras situationer, det kallas empati. Som ryttare bör vi någongång ta och gå ett par mil i våran hästs skor - den marschen kan öppna upp för en ny vardag för hästen och oss själva!