Betslingens effekter

Detta är ett extra insatt blogginlägg direkt taget från Kerstin Kemlen. Att ha häst är att hålla ett djur i fångenskap. Det är vi som avgör hur den fångenskapen ser ut, vi behöver hela tiden fundera över hur vi hanterar våra vänner såväl avsuttet som uppsuttet och vara medveten om att det liv hästen får hos oss är en fråga om kompromisser med hästens natur och vår önskan att nyttja det magnifika djurets förmåga till anpassning och samarbete.

------------------------

I sommar - vid den nionde Internationella Equitation Science Conference - presenteras nya forskningsresultat under rubriken: "A Method of Diagnosing and Measuring Pain in The Ridden Horse".

Experimentet visar att att aversionen mot bett är mycket vanligare  och tecken på aversion mot bett mycket större till antal än vad man tidigare trott. Med andra ord:

Många bettrelaterade problembeteenden försvinner när bettet tas bort och detta inkluderar även sådana som frekvent ingår vid olyckor med häst och ryttare. 

Forskningsresultatet stödjer att

de kommitteer  som styr tävlingsregler,

behöver se över de regler som

ställer krav på bett vid tävling!

Hur kom man fram till detta resultat - hur såg den vetenskapliga metoden ut?

• 58 ryttare ingick i ett kontrollerat experiment där de fick övergå från bett till bettlöst huvudlag med "whole head hug concept.
• Experimentet pågick mellan 2002-2008
• En enkäten ingick i experimentet och den var utformad utifrån 3 års feedback från ryttare som gått över till bettlöst och enkäten listade 86 beteenden kopplade till bett..
• Experimentryttarna fick besvara enkäten som var indelad i två kolumner - en för hästens beteende med bett under tiden ryttaren haft hästen i sin ägo  - och en annan kolumn för hästens beteenden när den utför liknande arbetet när bettet tagits bort och ersatts med ett bettlöst "whole -head-hug". 
• Experimentryttarna hade ägt sina hästar i  9 mån - 21 år , median 2 år.
• Hästarna var från 3,5 år - 24 års ålder, median 8,5 år.
• Hästarna hade fått testa bettlöst från 1 dag - 2 år, median 3 mån.
• Hästarna hörde hemma inom disciplinerna dressyr, hoppning, trail, pleasure, distans, eventing
• VARENDA häst visade färre tecken på smärta när det reds bettlöst.
• ANTALET smärttecken som varje häst visade upp när den reds på bett var mellan 5-55, median 24 smärtsignaler.
• ANTALET smärttecken som varje häst visade upp vid bettlös ridning var 0-17, median 1 smärttecken.
• RESULTATET  på dessa 58 hästar blev att när bettet togs bort försvann 90% av hästens uppvisade tecken på smärta.

Vad klarar hästens rygg?

Årets sista blogginlägg kommer att beröra hästens rygg. Syftet med blogginläggen om hovar, mun och nu rygg är att göra oss, som tillbringar en del av vår tid med hästar och tar deras tjänster i anspråk, mer medvetna om att vi ber om något som hästen visserligen gör (och det med den äran!) men som ändå strider mot dess natur som djuret häst.

När något sysselsätter ens tankar händer det ofta flera saker samtidig som verkligen sätter de egna tankarna i spinn. En elev berättade följande. Vid ett besök hos en bekant i ett stall stod det en häst på gången. Min elev strök hästen över ryggen och hästen sänkte ryggen - Stryk honom inte över ryggen, sa ägaren, han har ont. Och det var ju uppenbart men när boxen var mockad tog ägaren och sadlade den ömma hästryggen och tog ut hästen för att rida. Vari ligger logiken i detta? En rygg som ömmar av beröring borde få riktigt ont av ridning.

Senare samma vecka fick jag tips om en artikel skriven av Stormy May som lade ytterligare några vedpinnar på tankebrasan. I artikeln berör författaren det som händer med hästen när vi sätter oss upp på dess rygg. Mitt inlägg är en blandning av utdrag ur artikeln och mina egna ord. Läs gärna artikeln i sin helhet!

I " Journal of Veterinary Science" Volym (Vol14(11), 1994) publicerade den välkände veterinären och sadelutprovaren Dr Joyce Harman resultatet av en studie.

"Vid tillämpningen av denna studie, bedömdes sadlar med tryck upp till 1,93 psi (pound force per square inch) ha god passform, mellan 2,0 och 3,38 psi, utan ihållande tryckpunkter, ha medelgod passform och sadlar som översteg 3,4 psi eller haft ihållande tryckpunkter under hela sessionen bedömdes har dålig passform. Dessa siffror kommer från preliminära data som visar att det var svårt att hitta en engelsk sadel med lägre tryck än 0,75 psi, vilket är det högsta tryck som finns i kapillärbädden. Tryck som överstiger 0,75 psi stänger av blodflödet i den arteriella kapillärbädden."

Det är viktigt att notera att Saddletechs provtryckningskudde, som användes i dessa studier, har sensorer utvecklade för att utvärdera riskerna för trycksår hos sängliggande människor och mäter endast tryck upp till 4 psi. Moderna sensorer, exempelvis FSA (Force sensing Array) som utvecklats av Vision Engineering Resaerch group (VERG Inc) i winnipeg, Manitoba, Kanada kan avläsa mycket högre tryck. I ett test mer westernsadlar med bra inlägg, mättes normalt "trycktoppar" mellan 8,25 och 14 psi. (Wesley, ED, McCullough, E, Eckels, S, Davis, E, artikel # 9329, 2007, "The Horse" magazine).

Trycket som uppstår på vävnaderna under sadeln fortplantas ner via musklerna till de benstrukturer som finns inunder. Inom forskningen kring trycksår hos människor har det visat sig att vävnadsdöden börjar nära benet långt innan rodnad och sår i huden uppkommer.Vad har då hänt hos de hästar som har synliga sår eller ärr i sadelstaden?

Musklerna longissimus dorsi och trapezius, som ryttaren sitter på, har hästen utvecklat sedan Eohippus (mellan 60 miljoner och 45 miljoner år sedan) för att underlätta rörligheten. Denna struktur har aldrig varit konstruerad för att bära vikt i form av ett tryck ovanifrån. Hos många hästar kan man se en påtaglig muskelatrofi (förtvinade muskler) precis bakom bogbladet uppe vid manken. Icke desto mindre har jag själv hört en  tränare sagt att han inte vill ha hästar med välmusklade ryggar för de blir så svåra att sadla.

Tryck från sadel och ryttare på hästens rygg uppkommer oavsett användningsområde. När blod som trycks ut ur vävnaden kommer tillbaka känns det som tusen nålar sticker i den kroppsdelen. Vi har inbyggda sensorer som ser till att vi byter ställning då och då när trycket på en enskild punkt varit för högt för länge. För en häst som blir riden är det svårt att stuva om vikten på sin kropp som det sättet. Den kan försöka påkalla din uppmärksamhet genom att ta kortare steg, slå med svansen, klia sig mot staket/ridhusvägg, nafsa efter underskänkeln, lägga öronen bakåt eller rent av bocka.

Det som poängteras i artikeln är att det är alltför vanligt, med dagens hästhantering, att avfärda hästens enda möjliga utttryckssätt, kroppsspråket, som olydnad och som sådan ska den korrigeras - ofta med "en starkare smärta i munnen, på huvudet, revbenen eller flankerna, förmodligen i kombination med en längre session under sadel" skriver Stormy May.

Nu vill varken artikelförfattaren eller jag förbjuda ridning men jag delar uppfattningen att en ökad kunskap om hästens rörelsemekanik vore en fantastisk julklapp som skulle glädja både ryttare och häst.

Jag har sökt de båda artiklarna som Stormy May refererar till på nätet men utan att lyckas. Det känns som en intressant uppgift för 2013 att skaffa mer kunskap i frågan. Jag skulle gärna vilja veta mer hur respektive studie har gjorts. Det finns även en svensk studie om sadeltryck, en förkortad version finns att läsa på nätet, den fullständiga går att köpa via webbsidan.

Precis som alltid, när det gäller vår relation till hästen, är det vi som ska sträva efter att tolka hästens signaler/språk - hästen har redan full koll på oss, som den sanna humanist den är.

Nu tar jag jullov och återkommer efter trettonhelgen. God jul och gott nytt år!

Bett nr 3

Vi som väljer att ägna oss åt hästar, må vara nöjesridning, tävlingsridning, körning, trav och/eller galopp måste i alla lägen vara medvetna om att vi väljer att göra något som hästen ursprungligen inte var ägnad att göra.

Hästen är inte konstruerad för att bära vikt på ryggen, dra tunga lass, ha beslag på hovarna eller bett i munnen. Att den går med på att låta oss göra det beror på att hästens överlevnadsstrategi är tystnad. Hästen är i grunden ett fogligt djur, ett djur som strävar efter att minimera konflikter därför att det, i det vilda, har räddat liv. Hästen ägnar ingen tid åt onödigt bråk, den är förprogrammerad att finna sin plats i en hierarki och att vara följsam.

Hästen, precis som hunden, har visat sig vara en nyttig följeslagare för människorna. Deras olika egenskaper har gynnat och förenklat våra liv och nu när vi som bor i i-länderna inte längre behöver dem för vår försörjning förgyller de vår fritid.

Jag har inga moraliska betänkligheter mot att äga och ha häst (eller hund) som mitt fritidsnöje. Det jag strävar efter är att göra det liv som mina hästar får leva hos mig så "lite dåligt som möjligt" genom att lära mig allt jag bara hinner och kan om det som berör hästar. Att ha häst är att kompromissa med hästen som biologisk varelse och ju bättre kompromiss desto färre grader i helvetet för hästen - lite brutalt uttryckt.

Dr Cook har ägnat en stor del av sitt yrkesverksamma liv till att forska kring bett och det han definierar som bettrelaterade problem. Precis som Lena påpekar kan vissa av de beteendestörningar som han kopplar till bett förekomma av andra skäl. För mig betyder det att det finns fler variabler att ta hänsyn till i denna multifaktoriella ekvation som hästägandet innebär. Lämna ingen sten ovänd...

I sin forskning har Dr Cook jämfört kranier från tama och vilda hästar. Det som han sett hos de tama hästarna är sk bensporrar, microsprickor vid lanerna och deformerade tänder, skador som helt saknas hos den vilda hästen. Det är skador på hård vävnad, som hästtandläkare kan man få se friktionsskador på tungan av bett som glidit fram och tillbaka över tungan, sår på insidan av kinden, klämskador, tryckskador i gommen etc.

Visst är många av skadorna ett resultat av vårdslös hantering och felaktig tillpassning av utrustningen, absolut! och med bättre utbildning av hästägaren kan många av problemen elimineras. Note bene! Inte heller bettlösa huvudlag är helt utan påverkan på hästen om de är illa tillpassade eller hanteras ovarsamt.

Dr Cook konstaterar
"Genom att ta bort metallbett ur hästens mun kan man råda bot på många problem men man kan dock inte förvänta sig att alla problem blir botade.

En häst som sedan tidigare återkommande låtit i halsen kommer ej att sluta låta, en häst som utvecklat permanenta deformiteter i luftvägarna till följd av bettanvändning kommer fortfarande att vara handikappad av deformationerna.

Tar man bort bettet så botar det ingen hälta annat än ”tygelhälta” och inte heller kan det ersätta ordentlig utbildning av hästen så den förstår tömhjälperna (sakta av, stanna och svänga). Alla hästar med bettorsakad nervsmärta slutar inte skaka på skallen från en dag till en annan när bettet tas bort. Ett fåtal slutar aldrig."

Vi måste som ryttare och kuskar förstå att hästen inte med automatik förstår våra signaler utan att det handlar om att utbilda hästen till det signalspråk vi väljer att använda oss av. När jag var hos Rune Olofsson i Sollebrunn berättade han att 98% av de hästar han fick in för tillridning hade problem för att de aldrig hade fått lära sig att start och stopp signalerna ordentligt, de visste alltså inte vad som förväntades av dem. Grunden för all hantering är att hästen kan signalen för framåt, stopp, bakåt, höger och vänster. När responsen för de signalerna är etablerad hos hästen är den redo att utföra rörelser som kombinerar dessa riktningar.

Men det finns ytterligare en aspekt på bett som har med hästens fysiologi att göra. När hästen har bett i munnen stimuleras dess matsmältningssystem som innebär att hästens kropp är inrktad på låg aktivitet och sänkt huvud/hals samtidigt som du vill att hästen ska vara alert, beredd på att prestera och ha höjt huvud/hals.

I hästens hals finns det en växelfunktion som öppnar eller stänger passagen till luft- respektive matstrupe. Hästen andas med näsan och när den andas ska läpparna vara förseglade så att munhålan är fri från luft. Med ett bett i munnen bryts läpparnas försegling och det virvlar in luft i munhålan, samtidigt som stimulit på tungan gör att det produceras saliv som ska hanteras. När hästen ska svälja kan den inte andas och när den andas kan den inte svälja. Det blir en fysiologisk krock i hästen som biologisk varelse och det får konsekvenser.

En kortis om varför jag valt Dr Cooks huvudlag. Amaretto har konvex nosrygg och det gör att en repgrimma eller bosal välter framåt/nedåt och då hamnar på fel. Nosgrimman på bitless bridle går att spänna ihop och sitter därmed på plats bättre.

Signalsystemet liknar det som jag har när jag arbetar Amaretto i repgrimma, huvudlaget förmedlar dessutom de signaler via tyglarna som direkt och indirekt tygel skapar. Hackamore har aldrig varit aktuellt och det bettlösa alternativet som ser ut som ett hjul med ekrar har jag inte provat. Ridgrimma eller ridkapson har jag också kvar att prova, den varianten av bettlöst används flitigt av de som rider akademiskt.

Jag var på en föreläsning med Per Larsson om bett och betsling, han visade en bild på ett bett som kallades "Liberty", i hans gradering var det bettet hett, riktigt hett faktiskt för med det kunde man korrigera en häst med så mycket smärta att den antingen kapitulerade eller blev galen...vi har en förmåga till omskrivningar vi människor - liberty/frihet för vem?

Mer om bett

Hej bloggen och tack Maria för att du tar upp den viktigt diskussionen om bettets inverkan på hästen.

Jag tar med detta inlägg en tillfällig paus i min paus från bloggen för att skriva en kommentar på förra veckan inlägg. Gå gärna tillbaka och läs inlägget och de kommentar som det fått. Detta är en viktig diskussion som kan få oss alla att växa som ryttare och hästmänniskor. 

Du skriver att ”Essensen i Dr Cooks forskning är att bett, oavsett form, material eller handhavande av ryttaren åsamkar hästen skada”. Min erfarenhet är att så inte är fallet. Bara att hästen har bettet i munnen orsakar inte hästen skada vilket bekräftats av de veterinär och hästtandläkare som tittat inte bara mina hästar i munnen utan även kolleger med liknande ridfilosofi. Det är hur den valda utrustningen handhas som är det egentliga problemet.

Bett eller bettlöst, all kommunikation bör utgår från en mental kontakt mellan häst och ryttare. När detta funkar utgörs känningen i ryttarens hand endast av tygelns vikt. I detta håller jag fullt med Dr Cook

”This advice on steering/stopping, using the nudge/hug approach of the Bitless Bridle should, ideally, be used simply as a back-up, if required, to the more important aids provided by body weight, balance and breathing.  ” (Samtliga citat är hämtade från Dr Cooks hemsida: http://www.bitlessbridle.com/)

Jag håller dock inte med Dr Cook när han vill framställa det bettlösa alternativet som den optimala universallösningen för att uppnå mental kommunikation med hästen. Det är hästhanteringen i sig, inte utrustningen, som är det viktiga.

På sin hemsida listar Dr Cook 120 beteendeproblem hos hästar som han menar har med valet att rida med bett att göra. Denna lista innehåller bl.a. hästen är svår att fånga i hagen, inte står still vid uppsittning, är stel och vägrar böja hals och/eller korsa bakbenen vid ridning etc.

Jag håller inte med. Det är inte bett som orsakar dessa problem. Du kan ha dessa problem även om du aldrig haft bett på hästen. Det är hästhanteringen, eller brister vid hästhanteringen, och hur vi etablerar ledarskap eller inte gentemot våra hästar som är problemet och också lösningen på merparten av dessa problem.

Ja, det går att göra hästen mer illa med bett än med bettlöst men oavsett utrustning är det inte bra om mental kommunikation saknas, om hästen inte blir lugn vid all hantering, och om ryttaren har träningsvärk i armarna efter ett ridpass.

Du skriver Maria att du känner dig trygg med det bettlösa tränset även när din unghäst blir het eftersom one-rein-stop fortfarande funkar. Om jag inte minns fel så lärde du din unghäst hur han skulle utföra denna rörelse utrustad med repgrimma och vid markhanteringen som förberedelse inför ridning. Det är min poäng. Det är inte valet av huvudlag i sig som ger dig kontroll, det är att du lärt din häst hur den ska reagera och vad den ska göra som ger dig kontroll. 

Jag har själv en elev vars häst har lidit av ”head shaking syndrom” och utan att ta bort bettet, men genom att förändra hur ryttaren använder bettet så har dessa problem försvunnit.

Oavsett vilket typ av huvudlag du väljer att rida med så ska det första målet med all ridning och hästhantering vara att återställa lugn hos hästen om/när detta försvinner. Det är vidare ryttarens uppgift att:

*) sträva efter att låta hästen arbeta i korrekt form (inte bakom hand och i god egen balans)

*) under större delen av ett ridpass sträva efter att låta hästen uppleva eftergift i både hand, skänkel, röst samt fokuserad energi,

*) sträva efter att kontakten mellan ryttarens hand och hästen mun/huvud utgörs endast av tygelns vikt,

*) inverka med så små och diskreta signaler som möjligt.

Jag håller inte heller med om att hästens mun hela tiden ska vara helt stilla. Hästar som är avspänt uppmärksamma tenderar att slicka sig kring munnen med eller utan bett i munnen. Det här beskrivs ex av Monty Roberts. Denna gest från hästens sida är önskvärd. En häst som jobbar korrekt kan vara mer eller mindre aktiv i munnen. Är en häst mentalt spänd och ouppmärksam på ryttaren blir hästen låst i käken. Är hästen fysiskt spänd och kortar sina muskler så är hästen även låst i käken. Denna typ av stilla mun är inte eftersträvansvärd. En stressad häst kan tugga frenetiskt på bettet och det är inte heller önskvärt. Jag håller helt med Dr Cook att hästar inte ska tugga på bettet. Hästen ska däremot ha möjlighet att slicka sig kring munnen och svälja. Denna möjlighet finns när hästen får slippa en hårt åtdragen nosrem.

Det är min fasta övertygelse att det inte är ridhästens utrustningen i sig som orsakar problem för hästarna, det är handhavandet av utrustningen. Det är utmärkt att det finns bettlösa alternativ och det borde vara valfri betsling tillåten i alla tävlingssammanhang. Själv fortsätter jag att utbilda mig och min häst i den utmanande konsten att rida med bett.

Bett

Är det någon mer än jag som undrar om vi verkligen har 24 timmar perdygn och i snitt 30 dagar per månad? Det känns som att det var alldeles nyss som jag drack den sista klunken bubbel för att fira in det nya året - och snart är det dags igen!

Kerstin Kemlén är en god vän som till sin person är en som går till botten med alla frågeställningar hon ställs inför. Hon är en hästägare med tävlingshästar inom trav och har med det ett starkt fokus på prestation. Det var just prestationsbiten som ledde henne i in på ämnet bett och betsling samt dess konsekvenser för hästarna. I början var det frågan om att lösa ett problem för en specifik häst i stallet som drev henne att utforska ämnet men nu har det blivit alltmer en fråga om hästhälsa.

Kerstin kom tidigt i kontakt med dr Robert Cook, som utvecklat ett bettlöst huvudlag, och de har haft en flitig mailväxling under åren där Kerstin har ställt frågor och Dr Cook har svarat efter förstånd och förmåga.

Essensen i Dr Cooks forskning är att bett, oavsett form, material eller handhavande av ryttaren åsamkar hästen skada. Skadorna kan vara allt från rent fysiska skador av bett på laner, tunga och tänder till skador som tar lite mer tid att utveckla, struppipning t ex och rena beteende störningar.

 

Precis som traditionen att sko hästar påverkar hästen negativt gör traditionen att betsla den samma sak. Den här aningen färgstarka bilden hämtad från Dr Cooks hemsida och visar med skala den relativa känsligheten för beröring som olika kroppsdelar har hos hästen. De röda ytorna representerar de områden som har flest sensoriska nerver. Mulen och munnen utgör områden som är mycket känsliga för beröring.

Att vara hästägare är att vara medveten om vad man kompromissar med och varför. Själv har jag valt att sko mina hästar nu i höst, och även om jag vet med mig att det kostar i form av hämmad hovmekanism, så tar jag hellre det än fläkskador.

Jag har huvudlag med bett i sadelkammaren, men jag rider med Dr Cooks bettlösa. Och visst blir det en skillnad i upplevelse! Hästen blir till exempel bra mycket starkare i bettlöst, 16 gånger starkare jämför med en betslad häst enligt Kerstin (som både kan och gärna räknar på allt). En sån skillnad påverkar absolut maktbalansen (om jag kan få använda det ordet) mellan ryttare och häst.

Så när min unghäst blir Herr Het i Hatten så känns det rätt påtagligt...men jag har inte känt mig otrygg trots pigga galopper. Det är fullt möjligt att göra en sk one rein-stop med det bettlösa och i ridningen finns det alla möjligheter att få en lågmäld kommunikation via huvudlaget.

Skillnaden är känslan i handen, det finns ingen sensorisk feed back via tyglarna som det gör när de är fästade till ett bett i hästens mun. Det är faktiskt tyst i tyglarna...inget tuggande, ingen rörelse och det är egentligen så det ska vara enligt Dr Cook. När hästen arbetar ska munnen vara stängd och stilla, det är bara när hästen äter som ska den tugga.

Hoven - en makalös uppfinning

I höstas var jag ner till Iotas Hovbalans i Dalarna och gick en kurs i Applied Equine Podiatry med KC LaPierre.

Det var en intressant och mycket tankeväckande kurs med många, för mig, nya infallsvinklar på hur hästens hov fungerar och hur den svarar på den belastning som hästen utsätts för.

Mitt i sin karriär som hovslagare tar KC en plats som lärling i en smedja. Avsikten var att bli en så skicklig smed att han skulle kunna smida vilket sjukbeslag som helst. Under sina två år som lärling skapades grunden för det som skulle bli KC mantra: struktur + funktion = prestanda. När han sen avslutat sin lärlingsperiod och återgick till sitt yrke som hovslagare kunde han verkligen smida vilken sko som helst men det fanns ändå hästar som han inte kunde hjälpa. Det ledde honom in på den väg som han vandrar nu.

KC strävar efter att flytta fokus inom hovslageri från hantverk till vetenskap. Hovslageriet blev en profession som hamnade i skymundan i och med den nya tidens tekniska utveckling vilket gör att dagens hovslagare utbildas med kunskaper från förrgår.

Grundtesen är att en sund häst är beroende av en sunda hovar vars funktion är att hantera och distribuera och nyttogöra energi. Hovslageri i sin tur syftar till att neutralisera energi. I detta uppstår kollisonen mellan natur och människans inverkan, där hästens hovar hamnar i kläm.

KC har definierat varje del i sitt mantra struktur + funktion = prestanda. Med struktur menas hovens inre beståndsdelar och varje enhet har sin specifika funktion som ska fungera i samklang med alla delar. I hoven finns flera olika vävnadstyper; blodfylld, inte blodfylld, mjuka vävnader och ben. Med prestanda avses hur väl en hov kan möta det krav som den av människan valda aktiviteten ställer på hoven. En fritidshäst som rids emellanåt kan fungera med lägre krav på hovens prestanda än en travhäst i full tävlingskondition. En given sanning kan tyckas, du kör inte Formel 1 med en SAAB V4 och tror på en topplacering, men enligt KC så saknas den insikten icke desto mindre hos flertalet hästägare.

Tama hästar lever under helt andra premisser än vilda. Det gör att KC ibland väljer att prata om skodda respektive oskodda hästar för att poängtera att skor faktiskt kan vara den bästa kompromissen för vissa hästar. Barfota är alltid bäst för hästen, under förutsättning att dess hovar har den prestanda som krävs för uppgiften. Att sko hästen innebär alltid att hovens naturliga mekanism påverkas negativt men om det jobb hästen förväntas utföra också påverkar hästen negativt kan det vara bättre att låta hästen ha skor.

Idag finns det alternativ till järnskor i form av boots, olika tvåkomponentsprodukter som "hovlindor", plastskor och sulskydd. Det som KC kan reservera sig emot är att några av dem, enligt honom, inte tar tillräcklig hänsyn till hur hoven defacto är uppbyggd och att de, förvisso utan spik, ändå hämmar en korrekt hovfunktion.

Jag har haft mina hästar oskodda under sommaren men har, i brist på alternativ till skor med brodd, skott mina hästar nu när isen kom. Mina hästar går på lösdrift och är ute dygnet runt i en kuperad skogshage med en bäck som rinner genom hagen. När den bäcken börjar frysa på och vattnet från ovanliggande våtmark fortsätter att strömma bildas det stora partier med svallis. I folkmun kallas platsen som vi bor på Märsfallet just för att en märr halkat illa på svallisen.

För egen del hoppas jag på en snörik vinter utan perioder av blidväder för då kan jag ta av skorna mot slutet av december och sen sko på igen i mars/april när våren med sin istid kommer. Det är en kompromiss med en önskan jag har, men det är en medveten kompromiss, och jag har (tack och lov!) en hovslagare som är öppen för dialog.

KC kommer till Boden i juni och ger en 5 dagars kurs, läs mer om den på Kerstins webbsida. Jag rekommenderar kursen varmt!

Händer som tar tag

I början av oktober var jag på en föreläsning med Kerstin Kemlén som handlade om bett och bettrelaterade problem.

Kerstin har under drygt tre år haft intensiv mailväxling med Dr Cook, en amerikansk veterinär och professor emeritus, som vigt en stor del av sitt yrkesliv åt att studera hästar och deras mun- och svalghälsa och kopplingen till bett.

Enligt Dr Cook finns det 47 problem som vetenskapligt går att härleda till användningen av bett. Förutom de rent fysiska skadorna som betten kan orsaka i munnen; broskpålagring på lanerna, sår i slemhinnor och deformering av tänder så finns det ett antal beteenden som kan kopplas till bett och skalan går från istadighet till flykt. Kerstin har hela listan, vill du veta mer kontakta henne.

Under föreläsningen, med åhörare från såväl rid- som travvärlden, fick de som ville prova Kerstins hemmagjorda tygeltagstestare. På bilden ser ni en principmodell för testaren (i brist på rundstav fick jag nyttja sonens Winchester replika). Vågen som sitter fäst på rundstaven är en fiskevåg med sk minnesring som stannar på senaste utslag.

Först fick den som vill testa sitt tygeltryck ta i tyglarna och hitta känslan av det stöd som de brukade ha när de red eller körde. Kerstin läste av trycket på vågen och höll det för sig själv. Sen fick ryttaren/kusken kliva in mellan tyglarna och sätta bettet mot underarmarna och så luta sig mot bettet till Kerstin sa att de nått sitt tidigare tryck. (Bilden togs av min 4 årige assistent så han hinner bli bättre på att fixa skärpan...)

Att lägga bettet mot underarmarna är väl så nära vi kan komma hästens laner på vår kropp, underarmsbenen har bara ett tunt lager hud över sig, precis som lanerna bara har en tunn slemhinna över den smala, skarpa benkanten.

Hos de som vågade prova tygeltestaren inför gruppen varierade tygeltrycket mellan 15 kg till 600 g.

Hon som lade 15 kg i tömmen på sin stekheta häst hade svårt att luta sig in i bettet så mycket, för det gjorde ont.

Detta är kanske ingen exakt vetenskaplig metod men den gav påtaglig vetskap hos respektive ryttare och kusk! Läs gärna ett tidigare inlägg på bloggen om tygeltryck.

Jag vill påminna om betydelsen av att undvika att ta händerna bakåt när ni håller i tyglar eller töm (svårare att helt undvika i det senare fallet) och om ni måste ta händerna bakåt KOM IHÅG eftergiften!

Tränsbett eller stång?

”Min häst gillar stången” är ett argumentet jag ibland hör för varför en ryttare väljer att rida sin häst på stång istället för tränsbett. Vad jag antar att det betyder är att hästen kan välja att lägga tryck i tränsbettet, ex dra tyglarna ur ryttarens hand eller gå mot handen (ifrågasätta genom kraft), men eftersom hästen väljer att inte göra detta när den rids på stång så upplever ryttaren att kontakten med hästens mun är lättare och jämnare när rids på stång. Men är det hästen, eller ryttaren som trivs på stången?

Det kanske är fel av mig att säga att ryttaren trivs på stång. Självklart är det skönt att hästen inte hänger i handen! Det vill inte jag heller, oavsett vilket bett jag väljer att rida på. Det jag menar är att ryttaren kanske saknar praktiskt kunskap om hur han ska träna sin häst till att inte hänga på ett tränsbett, eller rycka tygeln ur ryttarens hand. Den kunskapen finns, bla inom den franska klassiska ridningen.

Jag vill också poängtera att vilket bett du än väljer så är det du som ryttare som har det yttersta ansvaret för kvalitén i kontakten mellan din hand och hästens mun. Hästar kan, tyvärr, acceptera för högt tryck i munnen med både tränsbett och stång. En stång garanterar inte att hästen inte får skador i munnen. Vi som ryttare kan inte lägga över ansvaret på hästen att säga ifrån vad som är ett tryck i tygeln som är OK, oavsett vilken betsling vi väljer. Jag strävar efter att ha tygelns vikt och inte mer i min hand, vad strävar du efter?

Vilket bett du än väljer har du som ryttare ansvaret att:
1) träna din sits och balans så att du inte balanserar i tygeln. Du ska kunna följa hästen i alla gångarter på hängande tygel utan att hålla i dig, eller om du behöver hålla i dig gör du det i sadeln eller manen. Inte tygeln.
2) träna din koordination och kroppsuppfattning så att du inte av misstag eller utan att vara medveten om det spänner eller rör fingrar, händer och armar, speciellt inte bakåt
3) Skaffa dig en vettig uppfattning om vad som är en lagom kontakt.

Jag väljer själv att i framförallt rida på tränsbett. Kandar eller stång är ett redskap för finstämt kommunikation som jag endast använder på den högt skolade hästen. Tränsbettet korrekt använt är det som effektivast lösgör hästen. En lösgjord häst har en lugn och mjuk aktivitet i munnen, han sväljer och leker/lyfter bettet med tungan. En lösgjord häst kan i halt, skritt och trav böja halsen 90 grader. I galopp blir böjningen något mindre. En lösgjord häst kan höja halsen och framförallt kan han sänka halsen och samtidigt föra fram nosen så att den aldrig kommer bakom lodlinjen. Det är detta som inom Lätthetens Skola kallas för ”neck extension”.

I slutändan tror jag att det är ryttarens kroppskontroll och ryttarens idéer om vad en god kontakt är som avgör vilket bett hästen trivs på.

Skalfel

Nu finns det ännu en manick som mäter trycket i tygeln. EC Hands kallas den lite fyndigt. Den fungerar som en fiskevåg men skalan utgörs av två färgfält, ett grönt för ok och ett rött som larmar att trycket blivit för högt.

Tanken bakom EC Hands tycker jag är bra. Trycket kan som bekant variera under ett ridpass och med denna kan man "se variationen". Med de tryckprovare av plast som jag nämnt tidigare vet man bara när gränsen är nådd och passerad men får ingen indikation på om man håller sig för nära gränsen hela tiden.

Fast även om jag gillar tanken så kan jag inte hålla tillbaka sucken - vad har de använt för skala!? Jag fick ta i rejält för att ens komma upp till det gröna fältet, skulle gissa att det rörde sig om minst 1,5 kg. För att sen dra mig upp till det röda fältet fick jag ta i av attan. Tygelprovarna i plast har som lägsta vikt 2 kg, så mina upplevda 1,5 kan mycket väl vara 2. Tillverkare sneglar ofta på varandra för att se var de ska lägga ribban.

Under ISES-konferensen redovisades ett forskningsprojekt kring hästars tillvänjning av tryck i tygeln. Studien visade att hästarna inte vande sig vid trycket utan försökte att undvika det. Det maxtryck de satte i tyglarna en gång (och aldrig mer) var 1 kg, sen "nöjde" de sig med ca 600 g.

Mina tyglar inkl ett 12,5 cm bridongbett väger 394 g. Med den vikten i hästens mun kan jag själv lägga till 200 g och därmed landa på ett tryck som en häst kan tänkas acceptera.

Det finns forskning i USA som visar på bett skadar hästarnas munnar. Skalan sträcker sig från mikrofrakturer på lanerna till fullt synliga tandskador.

Själv har jag inte tagit ställning mot bett. Men det jag absolut reagerar på är hur bettet används och vad som anses acceptabelt i dagens ridning att ryttare gör med tyglar och bett.

Därför önskar jag och hoppas att tillverkarna av tryckmätarna vågar justera sina skalor så att de börjar på gram och inte kilogram. Och att ryttare vågar släppa taget om tyglarna under sina ridpass. Det handlar inte om att tyglarna ska glappa utan att anspänningen i muskelkedjan som tillhör armarna ska minska. Om en övning gått bra, gör den igen med hälften så mycket kraft. Det minskar din muskulära anspänning och ökar din följsamhet.

Citerar Nuno Oliveira "...försök slappna av i era händer och ha en lättare kontakt. Jag har hållit lektioner i fyrtio år och detta är vad jag aldrig upphör att repetera för elever runt om i världen som talar med mig om sina svårigheter."

Kontrollen finns inte i kraften utan i lättheten! Den insikten skulle absolut uppskattas av ett stort antal hästar.

Ledarskap = känslomässig balans?

Det har blivit en del inlägg och kommentarer (tack alla läsare!) kring ledarskap här på bloggen under hösten:

*) Ledarskap något att sträva efter?

*) Ledarskap är relation

Mitt ledarskap ”över” min häst Yeats sattes på prov under veckan. Jag hade bestämt att vi skulle rida ut och njuta av det underbara höstvädret. Provet denna dag visade sig bestå av utmaningen att passera det nya jakttornet som dykt upp på gärdet ca 50 meter från vägen där vi brukar gå. Att Yeats la märke till att det var något nytt på gärdet är det minsta man kan säga.

Rätt snart efter de inledande stirrandet och försök till helomvändningar valde jag att kliva av. Eftersom Yeats inte är helt trygg med att lämna stallet utan häst-kamrater har jag som vana att ha repgrimman på under tränset. Det här gjorde att jag denna dag hade ett val, istället för att för glatta livet hänga i tyglarna så kunde jag ge honom det utrymme han behövde men samtidigt påkalla hans uppmärksamhet genom att be honom ge fram- och bakdel.

Jag vet inte hur lång tid det tog för oss att passera jakttornet. När vi ändå höll på så gick vi fram och tillbaka ett par gånger på vägen. På vägen hem red jag förbi. Dagen efter i sällskap med Pargon gick han förbi utan att ens titta på tornet.

Så, vad var det som gjorde att Yeats gick förbi tornet? Var det utrustningen? Min teknik? Min attityd? Vilket är viktigast – min relation till Yeat eller att uppnå ett visst (här ta sig förbi jakttornet) ?

Jag tror så här:
Om utrustningen - Eftersom jag är van vid att hantera repgrimman (van vid utrustningen) så känner jag mig trygg med att jag inte skulle tappa Yeats. Ledrepet gav mig dessutom det extra manöverutrymme jag och Yeats behövde jämfört med de mycket kortare tyglarna. Om behovet skulle ha uppstått kunde jag även ha stoppat och vänt Yeats utan att göra illa honom i munnen vilket jag gjort om jag hängt i tyglarna.

Om tekniken – Jag har tidigare etablerat vägar för kommunikation vid markhantering (enligt ”6 keys to harmony”) vilket gör att både Yeats och jag har något välbekant och tryggt att falla tillbaka på. Utmaningen denna dag bestod i att jag försökte få och bibehålla Yeats uppmärksamhet när allt han ville var att stirra på jakttornet.

Om attityd – Min inställning till hela händelsen var ”Kul! Nu har jag ett gyllene tillfälle att träna på min egen känslomässiga balans. Kan jag få med mig Yeats förbi jakttornet utan att bli arg, frustrerad, ledsen, osäker, otålig etc”. Det fick ta den tid det tog, hästar har i vilket fall som helst inte samma tidsuppfattning som vi människor. Vad det kommer ihåg är stressnivån, inte om det tog 5 min, 15 min eller 50 min. Kan jag då vara känslomässigt stabil och därmed en ”trygg hand” för Yeats att ty sig till då har jag som jag ser det fördjupat min relation till Yeats vilket gör att vi lättare tillsammans kan tackla liknande situationer framöver. Jag kan bara jämföra den attityden med den som jag, liksom Maria, fick lära mig på ridskolan som barn som gick ut på att till varje pris få ”häst- j-eln” att göra det JAG sagt åt den att göra NU.

Jag tror att alla tre ingredienserna, utrustning, teknik och attityd, samverkade till det lyckade resultatet. Vad tror du?

Inspänningstyglar för ryttare – INTE en bra ide

Vi är många som förstått att en bra sits när vi rider är något att sträva efter. Vi är också många som drömmer om att ha en bra kommunikation med hästen. Det finns så klart olika sätt att träna din sits och utveckla dina hjälper. Vissa är bra och andra mindre bra. Enligt mig hamnar följande i den senare kategorin, dvs mindre bra: ett gummiband som enligt reklamen ska ”hjälper ryttaren att hålla axlar, armar och rygg i rätt position vid ridning”.

Om du funderar på att prova är mitt råd – glöm det.

Som jag ser det är detta en inspänningstygel för ryttaren. Det enda positiva med den är att ryttaren på samma sätt som hästen reduceras till ett objekt. Vilket låter ryttaren känna hur det är för hästen att gå inspänd, med den grundläggande skillnaden att ryttaren här själv kan välja att spänna in sig eller inte, det kan inte hästen. Inspänningstyglar för häst, eller det här s.k. ”hjälpmedlet” garanterar varken en korrekt sits eller en bättre kommunikation. Eventuella brister du har i din hållning kommer inte försvinna för att du tvingar in din kropp i en viss position med ett gummiband utanpå. Korrekt hållning och sits, samt effektiv kommunikation med din häst vid ridning har sitt ursprung i hur dina hållningsmuskler tillåts jobba så att skelettet in sin tur kan tillåtas att bära upp din kropp som det är tänkt. En utanpåliggande ”tvångströja” är inte en hjälp på vägen.

Vill du förbättra din hållning? Ta en lektion i Alexanderteknik!

Vill du förbättra din ridteknik och därmed din kommunikation med din häst? Ta en ridlektion i klassisk ridning!

Trycket i hästens mun, något den vänjer sig vid?

Under ISES konferensen hade ett dansk/ukrainskt team undersökt hur mycket tryck en häst var beredd att ta i munnen via bett för att komma åt go'bitar. Hästarna i undersökningen var 2-åringar och inte tränsvana innan.

I testet hade hästarna tyglar fästade från bettringarna till en gjord och längden på tyglarna skapade det motstånd som hästarna upplevde när de sträckte sig för att nå maten. Forskarna antog att första gången hästarna utsattes för testen skulle de lägga ett litet tryck i bettet men när de fått klart för sig att det fanns go'bitar att få så skulle de vara beredda att öka trycket i bettet för att komma åt maten.

Resultatet visade annorlunda. Första gången hästarna gjorde testet lade de ett rejält tryck i bettet 10,5 N +/-1,4 N (10 Newton ca 1 kg) för att vid följande testtillfällen (6,0 N och 5,7 N) inte alls lägga så mycket tryck i bettet. I stället för att vänja sig vid trycket (habituerade) så försökte hästarna att undvika att lägga tryck i munnen via bettet. Slutsatsen blev att hästars vilja att undvika tryck ska användas i träning och att ett ökat fokus bör läggas vid timing av eftergiften.

Själv gör jag (helt ovetensakapligt) kopplingar till den omdiskuterade träningsmetoden roll kür eller för all del LDR-varianter. Skelettmässigt är lanerna sylvassa åsar som ligger under ett mycket tunt skydd av vävnad. Bettet vilar på dessa åsar. Ett högt tryck på dem skapar ett sådant obehag att hästen bara "tar det trycket en gång" och sen gör det den kan för att undvika obehaget i framtiden.

För mig kan det vara ett sätt att förstå hur ett djur som är så mycket starkare än oss kan "hålla sig" från att slå sig fri från den position som roll kür och LDR sätter dem i. De "rullar ihop" sig själva i ett (förtvivlat?) försök att unkomma den smärta som ett hårt tryck i händer via tyglar och bett skapar på lanerna.

Under konferensen talades det om att inför sk tryckmätare i tyglarna under dressyrtävlingar. Fast jag tror att det är för sent att mäta trycket då. Det måste göras redan under träning, för om hästen strävar efter att undvika tryck kommer den ha lärt sig att själv inta den position som skapar minst obehag och det utan att ryttaren behöver ta särskilt mycket i tyglarna.

Fokus måste gå från det vi kan se på tävlingsbanorna till det vi inte kan se vid träningen. Etik ska sträcka sig från träning till tävling och precis som en annan forskare sade "även om det inte är olagligt behöver det inte vara etiskt korrekt".

Fler fakta i tygelforskningen

I mitt tidigare inlägg om tyglar utlovade jag mer info om tyglarnas vikt mm. Och, den som väntar på något gott väntar alltid för länge kan tyckas men nu är väntan över!

De tyglar som gav en näst intill obefintlig kontakt var 162 cm långa (hand till bett, hela längden 320 cm), bredden var 16 mm och tjockleken på lädret 2,5 mm. De vägde 165 g.

De som var riktigt skarpa hade samma längd som ovan, var 22 mm breda och 5 mm tjocka, vikten uppgick till 440 g.

De tyglar som vi upplevde hade en jämn känning och förlät lite av "ryttarfipplet" med händerna var 160 cm, 24 mm breda och 3 mm tjocka med en vikt på 270 g.

Under Lenas semester provade vi olika tyglar. Vi tog dem med tygelfattning båda två, och den som var häst blundade och skulle säga när ryttaren gav en signal och vilken signal det var. (Vi använde oss av direkt, indirekt tygel och halvhalt).

Vi kom fram till att tjockleken på lädret absolut har betydelse. En tygel behöver ha en viss egen stadga (bära sin egen vikt) och ha en vikt som känns av sig själv för att hästen ska ha en konstant känsla av närvaro.

De tunna tyglarna lämnade händerna utan känning. Den som blundade "letade" efter signaler eftersom vi visste att det skulle komma en, och när den väl kom var det svårt att säga vilken signal det var om inte gesten gjordes stor.

Lädrets kvalitet är också av betydelse, jag har ett par 3,5 mm tjocka tyglar av ett mycket "pappaktigt" läder (eller tuggad indisk ko som en sadelmakare fnös om billiga läderprodukter). De tyglarna väger över 200 g men tenderar att kännas stumma och det är svårt att uppfatta små hjälper via dem. Ett par bra lädertyglar har en böljande känsla i sig, de rör sig jämnt och mjukt i hela sin längd, enligt min uppfattning.

Min kursdeltagare tycker, efter att ha känt igenom de tyglar hon har hemma, att en tygel bör väga mer än 200 g och jag håller med.

Det intressanta i detta är att Ehrengranat pratar om ryttarens kontakt med hästens mun i skålpund (skp) i en tregradig skala; lätt-1/2 skp eller 212g, tempererat-1,5 skp eller 637g och handfull 2-3 skp eller 850-1275g.

de la Gueriniérè skriver om att den skolade hästen kan ridas med bara gravitationens inverkan på tyglarna (utan viktangivelse på tyglarna).

Nu spånar jag vilt, om vi uppfattar det som att vi kan känna 200 g som en lätt men närvarande kontakt i våra händer under experimentet. Om vi antar att den kontakten också kan kännas av hästen. När vi etablerar en touch som inte påverkar hästens mungipor (alltså inte blir dragande i tygeln!), då borde den kontakten vara tillräcklig för att våra signaler går fram till hästen, på en väl skolad häst kanske jag måste tillägga och en som inte blivit emotionell av någon anledning...

På marknaden finns numera möjligheten att mäta trycket i tygeln med några plastbitar som kopplas mellan bett och tygel. De har olika viktgraderingar och brister om trycket överstiger plastbitens maxtryck. Skalan går från 15 kg ner till 2 kg.

Min fundering är varför de nöjde sig med 2 kg istället för att gå ner till 300 g. Om utrustningens funktion är att skola ryttaren måste väl ryttaren få något att sträva efter som verkligen visar på skolning!

Tryckmätaren hittar du på www.hestbolaget.se/trans-tyglar/126-zack-tygelsensor.html

Tygelprovning - minst lika lärorikt som vinprovning

I veckan hade jag tillfälle att prova och känna på tyglar. Tillfället kom sig av att jag har en elev som syr sina egna träns och därmed även tyglar. Kvällens tema var ryttarens hand och touch via tygel och bett. Vi hade tre huvudlag, alla med olika betsling och tyglar att arbeta med.

Vi började med det huvudlag som hon använde till unghästen. De tyglarna var smala och i riktigt tunt läder. Hmmmm...sa jag efter det att vi tagit tyglarna i varsin ände, var är du? Jag känner bara din högra hand. Lite justeringar och vi hittade varandra men oj, så lätt hon försvann från tygeln och den touch vi etablerat var bortblåst.

Sen provade vi ett brett tygelpar av grov läder. Jag tog tyglarna först och AAAJJJJ, allt hon gjorde och höll på med när hon fattade tyglarna (med grövre gester än vid ridning tack och lov) gick fram till mina händer och det kändes som rakblad när gesterna blev yviga.

Nu fanns det touch i båda tygeländarna, rent av brutal touch i början. Det blev betydligt bättre sen när ryttarhanden kom fram. Men lärdomen för oss båda var att tunga tyglar fångar upp och fortplantar varje liten rörelse och hos mottagaren - hästen - kan effekten vara riktigt skarp även vid, vad vi kan tycka, små gester.

Sista paret ut var ett par breda tyglar i samma tunna läder som det första tygelparet. De tyglarna kändes bra från start, det gick lätt att etablera touch och de tyglarna filterade bort en del av fingerfipplet som uppstår när man tränar sin hand.

Med de grova, tunga tyglarna gick allt fram, blotta andetagen ändrade kontakten. Fantastiskt när ekipaget kommit en bit på sin utbildningstrappa - katastrof om de kommer på innan ryttarens hand och för all del även hästens mun är skolad.

Resultatet av vår tygelprovning blev att jag fick de tunna, smala tyglar att använda som varnande exempel. Unghästen kommer att ridas i tyglar som ger touch men som filtrerar. Vi kom fram till att det är viktigt för en unghäst att det finns en jämn touch och inte en som helt slumpartat kommer och går.

En kväll med tygelprovning kan varmt rekommenderas, det var väldigt intressant att känna hur de olika tyglarna förmedlade touch och signaler.


PST! Jag ska ta reda på alla fakta om tyglarna; bredd, tjocklek, vikt och kompetterar inlägget senare.

Kandar

Yeats och jag har precis kommit hem från en 4-dagarskurs med Philippe Karl. Denna gång har jag fått lära mig att göra flexions och rida på kandar. Fantastiskt roligt var det och oj så trött Yeats blev!

Kandarets främsta uppgift är inte, eller behöver i alla fall inte vara, att ge ryttaren en bättre broms. På det sätt som P. Karl använder det så är dess främsta uppgift att öka avspänning och aktivitet i hästens mun. Hästen ska alltså med tungan "leka" med betten. Det var en fantastisk känsla i handen när jag kände hur Yeats försiktigt lyfte betten med tungan, så lätt och så levande.

Mig veterligen har min häst inte haft kandar tidigare, och själv har jag inte ridit med kandar. Tack vara det flexions jag och hästen gjort, samt på det sätt som jag fått lära mig att använda händerna (aldrig bakåt) så gick det lätt som en plätt att gå från träns till kandar.

Som du ser på bilden om du klickar på länken ovan så håller P. Karl tyglarna med en så kallad "Fillis-fattning". Det innebär att stångtyglarna hålls under lill-fingret och uppåt i handen (som en vanlig fattning av tränstyglar med den skillnaden att de ligger under lill-fingret). Tyglarna från bridong-bettet hålls som tömmar, dvs kommer in i handen uppifrån över pekfingret. Det här gör att det är lätt att separera inverkan från bridongen och stången vilket minskar risken för att hästen ska hamna bakom lod.

Om du undrar varför Yeats blev så trött av att bli riden på kandar så beror det på två saker: 1) det kräver koncentration inte bara av ryttaren utan även av hästen för att hantera kandaret, och 2) kandaret är ju trots allt effektivare i sin inverkan på hästen än vad tränsbettet är så Yeats kom till en högre position med nacken än tidigare (mer samling alltså) vilket så klart gjorde honom trött. Att vi dessutom på kursen första dag - på träns ska jag tillägga - lyckades prestera det bästa sidvärtsröresler vi någonsin gjort i trav gjorde ju inte heller hästen utvilad men mig desto gladare. Det är härligt när pusselbitarna faller på plats :)

PS Missa inte förra veckans tävling, och inbjudan till Plockepinn-Helgerna i Vallentuna och Östervåla.

Materialdoping

För snart sagt varje problemen inom ridning finns det en materiell lösning.

Det finns ryttare som rider hästar med "hård mun" och som "gå emot bettet". Andra som rider hästar som blir "oroliga i munnen" och rent av slänger med huvudet.

För den hårda munnen finns det en rik bettflora att botanisera bland; Waterfordbett, Pessoabett, pelhambett, stångbett i olika varianter och många, många fler. För den oroliga munnen finns gummibett (ibland smaksatta), hackamore, grova tränsbett, lätta bett och ett otal varianter till.

Fungerar inte ett bettbyte kan man alltid lägga till gramantygel, inspänningstyglar, gummisnoddar som kommer ner över nacken eller upp mellan frambenen, martingal och i extremfallet(?) en martingal där de båda remmarna fästs direkt i bettringen istället för att löpa på tygeln.

Sadlar med djupa säten tar hand om tendenser till stolsits, klossar under vulstret tar hand om knän som klättrar upp mot manken och så finns det stigbyglar som fixerar foten i önskvärd vinkel. Det finns paddar att lägga under sadeln som lyfter än fram än bak och paddar som tar upp stötar. Till hjälp finns också en mer utvecklad variant av spöet-bakom-ryggen-in-i-armbågarna och en ny inspänningsutrustning för att fixera ryttaren i sadeln.

När vi får problem vi människor börjar vi i stort sett alltid med att fastställa att problemet är utanför oss själva. Hästen är hård i munnen, är ett vanligt påstående, den lyssnar inte på tränsbettet. Lösning: jag måste ha ett skarpare bett. Hästen går emot handen diagnosen leder till hjälptyglar.

Ryttare och häst "möts" vid två punkter i ridning; bett och sadel.

I själva verket så är problemet egentligen hästens svar på "vårt problem", som många gånger är en följd av vår egen obalans.

Hästens hårda mun kan vara ett svar på att vi balanserar oss med hjälp av tyglarna. Den oroliga munnen ger indikation på att vi låser våra leder och brister i följsamhet. Ridinstruktörens återkommande "sänk knäna" får oss att tro att vi har fel sorts sadel istället för att ta en funderare på hur vi egentligen sitter till häst.

Vad vi behöver bli bättre på är att ställa oss själva frågan, vilket problem hos mig är det jag får svar på. Lösningen finns i att skola oss själva, utbilda oss i självkännedom, sitsträning och ridteknik. En längre resa kan tyckas men go vänner! Det är målet som gör resan värd.

Flexions

På begäran kommer här en beskrivning av vad flexions är får något. ”Flexion” är egentligen ett engelskt ord som direkt översatt betyder böjning. Nu handlar dock flexions i första hand om att utbilda hästens mun till bettet och ryttarens hand, vilket kallas för ”flexions of the jaw”.

Direkt översatt skulle de då bli böjning av käken, och det ska vi så klart inte hålla på med eftersom käken är en del av skelettet och de ska inte böjas. Det man är ute efter är att hästen aktiverar käkleden och tungan, alltså tuggar på bettet och sväljer. Dessa rörelser ska inte vara stora eller stressade utan lugna och avspända. För att uppnå en lätt och stadig kontakt mellan hästens mun och ryttarens hand krävs att hästen lätt mobiliserar käken. Flexions inkluderar också höjning av huvudet, ställning åt sidorna, sträckning av hals framåt nedåt och sist att hästen droppar näsan i lodplan.

Flexions tecken på mental och fysisk avslappning
Att hästen ska vara lösgjord de har du säkert hört. Men vad innebär det? En häst som är lösgjord har inga onödig spänning i sin muskelatur. Det innebär att när du ber hästen att ställa till höger, kan musklerna på vänster sida av halsen slappna av och tillåta ställningen till höger. Hästen är alltså fysisk avslappnad.

Det krävs även att hästen mentalt är avslappnad och förstår vad du vill med signalen i bettet. En häst som behöver klia sig på magen kan utan problem vrida halsen så att hon kan det. Men det innebär inte att samma häst ställer när du ber om det. En sådan häst har mentala spänningar mot att låta dig placera halsen i en viss position. Hästen kan uppfattas som stel, men det behöver alltså inte vara musklerna som i sig är stela. Det vanligaste problemet är att hästen inte förstår och därför spänner sig i försvara. En häst som villigt följder de signaler du ger är fysiskt (lösgjord) och mentalt avspänd (lugn).

Från marken eller från sadeln
Du kan göra flexions tillsammans med din häst antingen när du står på marken eller när du sitter i sadel. Jag kommer här att beskriva hur du gör från marken.

Flexions nr 1: Tugga på bettet
Flexions handlar alltså först och främst om att hästen ska tugga på bettet. För hårt spända nosgrimmor stoppar hästen från att vara fri i käkleden, och därför ska en nosgrimma aldrig sitta hårdare än att du får in två fingrar på höjden mellan nosgrimman och nosryggen.

Börja med att stå på marken framför din häst. Jag förutsätter att din häst lugnt kan står stilla. Kan din häst inte de är det mycket dumt att ställa sig rakt framför! Placera tummarna i respektive bettring. Du börjar med ett lätt tryck i mungipan (som om du red och kortar upp tyglarna), om inget lägger du ett konstant lätt tyck i mungiporna (riktning mot hästen öron), eller så kan du lätt vibrera i bettet. Hästar reagerar på lite olika sätt och på somliga funkar det bäst med ett lätt tryck och på andra att vibrera. Så fort hästen börjar tugga slappnar du av i händerna så hästen blir fri från inverkan från dig, eftergift alltså! Målet är att hästen så fort hästen känner en lätt kontakt av din hand (direkt i bettringen eller via tygeln) ska aktivera tunga och käken.

Flexions nr 2: Höja huvudet
Nästa steg är att få hästen att lyfta huvudet. Målet är att ha hästen att stå stilla och lyfta huvudet lika högt som om hon/han tittade ut över ett fält. Du står rakt framför, håller lätt i vardera bettring och ber hästen komma upp med huvudet genom att göra en liten cirkelrörelse uppåt-tillbaka (detta är halvhalten). Börjar hästen backa har du troligen cirklat för mycket i bakåt riktning i stället för i riktning mot hästens öron, eller så har din häst lyft huvudet så högt den kan men du fortsätter be om mer. Det enda hästen kan göra då är att gå bakåt. Så fort hästen höjt huvudt, bär det själv (inte trycker ner på dina händer), samt tuggar på bettet så släpper du bettringarna. På sikt kan du träna din häst att stå i denna position ett litet tag, men första gångerna du gör detta berömmer du så fort hästen har huvudet lagom högt och tuggar på bettet. Denna flexions gör du för att det är genom inverkan på halskotpelaren och huvud som du kan få hästen att lägga mer vikt på bakbenen.

Flexions nr 3: böja halsen åt sidorna
Det sista steget är att böja hästen hals till höger respektive vänster. Jag kommer här förklara hur det går till när du ställer hästen till höger, för att göra det till vänster gör du tvärtom. För att böja hästens hals till höger ställer du dig på hästens vänstra sida. Du har vänster pekfinger i bettringen, höger tygel ligger över hästens hals och du håller i tygeln med höger hand. Vill du göra det hela med maximal precision håller du höger tygel sträck och lätt kontakt i höger mungipa (dra inte!), eller låt tyglen glappa början så har du en sak mindre att koncentrera dig på. Hästen ska stå med huvudet som om den tittade ut över ett fält och tugga på bettet (flexion nr 2). Nu för du hästens huvudet bort från dig så hästen böjer halsen åt höger. För att göra detta guidar du lätt hästen med vänster hand. Trycker hästen emot kan du vibrera lite tills hästens släpper motståndet. Trycker du för hårt eller har för bråttom kan du också få din häst att börja gå åt höger istället för att bara böja halsen till höger. Målet är att hästen står stilla med fötterna medan den ställer halsen i 90 grader, men gå bara så lång du och din häst klarar av för tillfället utan att din häst börjar röra fötterna.

När hästen böjt halsen, står avslappnat med öronen på samma höjd och tuggar på bettet kan du släppa bettringen och backa ett steg så att hästen kan räta ut sig utan att flytta på fötterna (du bör hålla i tygeln utan att ha den sträck ifall din häst bestämmer sig för att nu är ett bra tillfälle att vandra iväg). Låt hästen själv räta ut sig, du bör inte räta ut hästen. Det är ett tecken på lösgjordhet om din häst står kvar en stund med halsen böjd efter att du gett eftergift och alltså något bra.

Skilj på lokal och total påverkan
När du ställer vill du bara ha en påverkan i halskotpelaren. När du gör en direkt eller indirekt tygel vill du ha en inverkan på hästens balans, alltså på hela hästen kropp. Hos en väl skolad häst kan du skilja dessa två åt. Det gör att du kan ställa hästen åt höger, och svänga åt vänster eller fortsätta rak fram, eller svänga åt höger. Det här är en förutsättning för att du ska kunna göra skolor som öppna och sluta.

Lycka till!

Gå några mil i hästskor

I min förra blogg funderade jag kring tygelhälta bland annat.

För att svara på en fråga som jag fått om orsaken till min hästs tygelhälta vill jag ge två funderingar. Jag tror att det fanns två skäl till att hon i början var oren och båda är relaterade till bettet. Den första anledningen satt hos mig och min egen hand, och den andra satt i min hästs mun. Vi var båda oskolade i vår relation till bettet helt enkelt!

När vi med tiden kom överens om och började lita till att vi kunde umgås via bettet försvann onödiga muskelspänningar och med dem försvann också orenheten.

Nu över till något helt annat. Det finns sitsträning och så finns det sitsträning och under kurshelgen i Vallentuna fick jag tillfälle att titta på Eckhardt Meyners sitsträningsfilm. Och ja, jösses - vad kan jag säga...

De ryttare som tjänstgjorde som demo-ryttare fick utstå en sån behandling att den enda förtjänsten med filmen är att i vissa delar behandlas ryttarna lika illa som en del av dagens dressyrhästar.

Eckhardt Meyners säger sig vara inspirerad av Alexanderteknik. Då borde han känna till att inom Alexanderteknik är en grundregel att smärta aldrig befrämjar avspänning.

På dvd:n var det flera som grinade illa. Särskilt en av de kvinnliga ryttarna visade tydliga tecken på smärta i nacke-axlar. Vid hans (ganska bryska) beröring drog hon både ihop sig och försökte komma undan, men han insisterade och med tydliga grimaser lät hon sig masseras.

Den scenen fick mig att förstå varför många hästar ömmar och har ont i nacken. Hon stannade kvar i hanteringen, fick spänna emot muskulärt för att kunna hantera smärtan och förväntades sen sätt igång och röra sig "genom" den motståndsspänning som alstrats i kroppen. Det är vardag för många hästar.

Som människa har vi förmågan att leva oss in i andras situationer, det kallas empati. Som ryttare bör vi någongång ta och gå ett par mil i våran hästs skor - den marschen kan öppna upp för en ny vardag för hästen och oss själva!

Näsvist nosvis

Den senaste tiden har nosgrimmor varit på tapeten. Både vilken man ska ha och hur hårt den ska spännas och inte minst var man mäter hur hårt den är spänd.

Regeln två fingrar på höjden mellan nosrygg och nosgrimma är välbekant. Förvirringen verkar vara mer geografisk; vilken nosrygg menar man? Den som ligger under, på sidan eller uppe på hästens huvud?

Samma sorts osäkerhet kan jag möta när jag frågar om var människans höftled finns. Är det benåsen vi sätter händerna på strax under midjan, är det den hårda knöl man kan känna på sidan av låret eller sitter den mitt i ljumsken?

Det är viktigt att vara överens om vad det är man pratar om och var det man pratar om finns. Annars finns det ingen möjlighet att förstå varandra.

Salig Alf Olofsson, tidigare förvaltare på Wången och en hästkarl av rang, hade sin åsikt om nosgrimmor klar. En häst öppnar inte munnen som en krokodil (så här < ) utan underkäken öppnas parallellt med överkäken (så här =). Det betyder att om man vill stänga hästens mun räcker det med en engelsk nosgrimma.

Bland de många namnkunniga som uttalat sig om nosgrimmor var det flera som menade att nosgrimman skulle spännas så att det var behagligt för hästen. Intressant ordval, hur visar hästen att det är behagligt? Någon sa att de spände åt lite hårdare, för att sen lätta när hästen lärt sig att det var behagligast att hålla munnen stängd.

Inom psykologin finns det ett uttryck, inlärd hjälplöshet. Sätt en gädda i ett akvarium i ett annat akvarium med bytesfisk. Gäddan försöker jaga men stöter hela tiden i sin glasvägg, när den gett upp kan den tas ut ur sitt akvarium, sättas ner mitt bland bytesfisken och den svälter ihjäl. Gäddan har lärt sig att det inte lönar sig att försöka.

Någon annan upplevde att hästen fick långa mungipor med engelsk nosgrimma. Nosgrimman vilar fritt från mungipan, i mungipan finns bettet, i bettet finns tygeln, i tygeln finns handen, går handen bakåt blir mungipan lång. Så tolkar jag det.

Hästar kan inte skrika, det betyder dock inte att den inte kan känna eller kommunicera. En häst som gapar berättar något för den som vill lyssna.