Minsta möjliga fel, eller mesta möjliga rätt?

Att prata om handen i samband med ridning väcker starka reaktioner hos många. Den vanligaste reaktionen jag får höra är att man inte ska rida med handen utan med sätet. Jag kan hålla med av två skäl.

1. Den färdigskolade hästen kan ridas med bara sätet. Men hur skolas hästen effektivast att nå detta mål? Hur skolar jag hästar med inte optimala förutsättningar? Och för all del, vad är en skolad häst?
2. Handen inverkar via bettet på mycket känsliga kroppsdelar hos hästen, och om handen används fel kan hästen både få skador av bettet och/eller mentalt drivas till vansinne. Därför kan bara en ryttare med väl balanserad och avspänd sits samt emotionell kontroll använda handen för att utveckla sin häst. Att göra fel med sätet har inte nämnvärt samma negativa inverkan på hästen som om jag gör fel med handen.

För 10 dagar sedan hade jag en teoriföreläsning i Piteå. En av deltagarna skrev om sina reflektioner på sin blogg. Detta inlägg är mina reflektioner på Vilmas blogginlägg. Vilma tog i sin blogg upp två saker som jag vill kommentera här:

1. jag ska ha sagt att i princip är all engelsk ridning dålig
2. jag pratade inte ett ord om sätet som en hjälp

Minsta möjliga fel

Den dominerande tanken i modern ridteori att handen i alla lägen ska hållas så låg och stilla som möjligt uppstod i början på 1800-talet när armén behövde en utbildningsmodell för att snabbt mass- utbilda ryttare till kavalleriet. Det minsta möjliga fel handen kan göra är att vara just låg och låst i alla lägen. En sådan hand hindrar hästens rörelsemekanik och den kan inte skola hästen men hästen vet i alla fall vart handen är och kan förhålla sig till det detta konstanta hinder. Denna typ av hand, låg och fixerad, var aldrig tänkt att användas för utbildning av hästar, bara som en första snabb-utbildning av ryttare på redan skolade hästar. Officerarna med längre ridutbildning fick lära sig ett annan mer effektiv, raffinerad och förfinad ridteknik.

Jag har aldrig sagt att all engelsk ridning är dålig, vad jag sa var att jag har sett och ser många exempel på dålig ridning inom engelsk ridning, eller för all del, alla typer av ridning när hästen har någon form av bett. Jag tror personligen att det finns inbyggda fel i systemet med engelsk ridning som gör att det ofta går snett. Tanken att handen alltid ska vara låg och låst är en sådant fel enligt mig. Självklart förekommer bra och dålig ridning inom alla typer av ridning, de må vara engelsk, western, hobbyryttare, tävlingsryttare osv.

Både här på bloggen och när jag föreläser strävar jag alltid efter att precisera varför jag anser något är sämre eller bättre. Att bara säga att något är dåligt, eller bra för den delen, utan att precisera vad som gör detta sämre eller bättre hjälper inte någon att utvecklas. Att synliggöra genom att sätta ord på vad som funkar och vad som inte funkar det är min strävan. Därför envisas jag med att tala om handen och hur den inverkar på hästen.

Enligt min uppfattning är tanken och ridsättet med låga händer som i alla lägen ska vara låga ett sätt att rida som innebär att jag som ryttare gör minsta möjliga fel. I vissa lägen är kanske detta är allt jag kan sträva efter, men om jag istället vill göra mesta möjliga rätt, då måste jag fundera på hur jag kan använda handen för att hjälpa och utveckla hästen till toppen av sin potential.

Mesta möjliga rätt

I Ridhandboken (2003) kan man läsa följande:

”Ryttaren måste vara medveten om att människan av naturen alltid använder handen för att åstadkomma eller förhindra alla möjliga resultat. I ridning måste man i stället bemöda sig om att ge allt finare tygelhjälper allteftersom vikt- och skänkelhjälperna fungerar bättre.” (sid 73)

Jag håller med om att handen kan användas för att åstadkomma eller förhindra alla möjliga resultat. Maria har i ett tidigare inlägg förklarat varför det är så: ”handen har tillgång till en stor del av hjärnas motoriska och sensoriska kapacitet.”

Vad jag inte håller med om är att pga människans natur att använda handen så ska vi undvika just, att använda handen. Och vi ska definitivt inte undvika att ens prata om hur vi kan använda handen. Nej, tvärtom, vi ska prata om den och diskutera hur handen kan användas för att underlätta och skola hästen. Det vi inte pratar om, det osynliggörs så till den grad att vår hjärna inte ens registrerar det outsagda. Varför i hela fridens namn ska vi undvika att använda en stor del av hjärnans motoriska och sensoriska kapacitet när vi rider?

Så som jag läser Ridhandboken så menar det också att handen blir mindre och mindre viktigt när vikt- och skänkelhjälperna fungerar bättre. Vad det innebär är att det framförallt är handen som är den hjälp som skolar och utvecklar hästen.

Att göra mesta möjliga rätt med handen är inte samma samma sak som att alltid ha den låg oavsett vad hästen gör i andra ända. Att göra mesta möjliga rätt innebär att ständigt vara medveten om kvalitén i kontakten med hästens mun. Kontakten med hästen mun är när den är som bäst är lätt som tygelns vikt och mina avspända fingrar uppfattar nyanserna och spelet i tygeln som uppstår när hästen mjukt, uppmärksamt och stilla leker med bettet med hjälp av tungan.

Maria fortsätter i sitt inlägg: ”Den [handen] har all potential i världen att bli lyhörd, känslig, finstämd och välkoordinerad, det vi som ryttare behöver göra är att skola den. ” Att skola handen är att skaffa sig mental beredskap att uppfatta hur tygelkontakten är när jag rider. Och vi människor funkar så att det vi har ord för, det uppfattar vi med våra sinnen, det registreras i vår hjärna.

Att hästen är lätt i handen är A och O. Det är det som är själva grejen med att handen är den primära hjälpen. Får du mer i handen när du lägger till skänkeln är det något som är fel.

Att handen är den primära hjälpen innebär att hästen ska utbildas till att förhålla sig till bettet så att den inte varken hänger, trycker, biter fast eller är rädd för bettet.

Att handen är den primära hjälpen innebär att ryttaren utbildas till att 1) följa hästens mun utan att störa och hindra hästens rörelser, 2) ge finstämda, kontrollerade signaler med handen, och 3) påverka hästens balans genom att be hästen ändra position på halsen (hög, låg, höger, vänster).

En väl skolad häst bär sig så att den har en lätt kontakt med bettet i alla gångarter, samt har god balans. En sådan häst kan du rida med sätet så länge hästen förblir lätt i handen.

Den klassiska ridkonstens fader, fransmannen François Robichon de la Guérinière (1688-1751) skrev i sin bok Ridkonsten följande:”Handen ska alltid verka först, och skänklarna följa dess rörelser. Detta är en generell princip som gäller vid både naturliga och artificiella gångarter eftersom hästens huvud och bogar kommer först.”

Vad väljer du, att göra minsta möjliga fel, eller mesta möjliga rätt?

Blundar du för möjligheten att göra mesta möjliga rätt för rädsla att göra fel, eller väljer du att öppna upp för möjligheten att nå din egen och din hästars fulla potential?

Skänkelvikning vs öppna

Det kom en fråga: ”Jag skulle så gärna vilja ha filmvisning och förklaring på hur skänkelvikning ska utföras”. Tack för din fråga Johanna! Jag hade ändå tänkt skriva om skänkelvikning och öppna för jag har lärt mig något nytt sedan jag visade filmerna på mig och Yeats när vi gjorde sidvärtsrörelser så din fråga passar utmärkt att ta upp här på bloggen.

Denna veckas inlägg handlar om hur hästen utför en skänkelvikning eller öppna, och om 14 dagar kommer jag skriva om vad du som ryttare/hästförare kan göra för att få hästen att göra en skänkelvikning eller en öppna.

Enligt modern ridteori ska hästen vara rak i bålen och endast lätt ställd i nacken (ifrån rörelseriktningen). När hästen är rak i bålen så kommer den korsa både inner fram men även inner bak framför och över respektive ytter ben.

Bild hämtad ur Ridhandboken 1 (2003)



Video skänkelvikning


I en öppna däremot ska hästen vara ställd inte bara i nacken utan även böjd i kroppen vilket gör att hästen kan gå i sidled och korsa frambenen men utan att egentligen korsa bakbenen. Däremot ska inner bak föras framåt och något inåt så det hamnar under hästens mage utan att egentligen korsa över det andra bakbenet. Detta är vad som menas med en öppna på tre linjer, inner bak och ytter fram rör sig på samma linje.

Bild hämtad ur Ridhandboken 1 (2003)


Video öppna på tre spår


Men stopp och belägg! Kan hästen böja sig i sidled i ryggraden? Anatomiskt sätt så kan den inte det. Halsen är mycket böjlig men från manken och bakåt är ryggradens böjning i sidled mycket begränsad.

Jag har gått tillbaka och läst vad de la Guérinière skriver om öppna. De la Guérinière var den person som först beskrev öppna på rakt spår:

”När hästen åt båda hållen, så väl på cirkel som på rak linje travar ledigt undan och går i en oavbruten skritt, samt är van vid halt och halvhalt och att böja huvudet inåt, bör han ridas i långsam, lite avkortad skritt längs väggen och ställas så att bogarna beskriver en linje och bakdelen en annan. Bakdelens väg bör vara nära väggen och bogarna ungefär en och en halv till två hovar ut från väggen, medan hästen hålls böjd från det hållet han går. Med andra ord, för att förklara mig tydligare, i stället för att på rak linje längs väggen styra hästens bogar och bakdel, så vänds hästens huvud och bogar något inåt mot banans medelpunkt liksom man verkligen vill vända honom, och då han är i denna sneda och cirkelformiga ställning, så bör man låta honom gå framåt längs väggen och med det samma hjälpa honom med inre tygeln och skänkeln. Hästen kan i denna ställning inte röra sig framåt på annat sätt än att han korsar så väl de inre frambenet likväl som de inre bakbenet övre de yttre. Detta syns tydligt i bilden med öppna som finns i början av detta kapitel och i diagrammet av samma övning, som gör saken än mer tydlig”
ur Ridkonsten (1828), kapitel 11

Här är en del av bilden som det talas om i citatet ovan:


Texten och bilderna beskriver en häst som korsat både fram och bakbenen. Syftet med denna typ av öppna som de la Guérinière beskriver är att lösgöra hästen genom att få den att böja lederna i benen på ett annat sätt än när den rör sig rak fram.

Vad jag förstår handlar det här med att hästen inte får korsa bakbenen mer om vinkeln i själva sidvärtsrörelsen än om att hästen böjer sig i hela ryggraden eller inte. Tillräckligt liten vinkel och hästen kommer att föra inner bak mera framåt in under kroppen än korsa framför ytter bak. Och detta gäller bara om hästen rör sig i det som kanske ska kallas en modern öppna på rak linje. Så fort du börjar rida öppna på böjt spår så kommer hästen att korsa både fram och bakbenen i större eller mindre utsträckning.

Här är en bild från Phillippe Karls bok "Twisted Truths of Modern Dressage - A Search for a Classical Alternative":


Video öppna på volt



Jämför fotförflyttningen som Yeats gör på volten med fotförflyttning i en ren sidepass. När frambenen korsat breddas bakbenen och tvärtom.

Video sidepass



Jag vill påstå att en sidvärtsrörelse där hästen korsar inner bak framför och förbi ytter bak är mer lösgörande än samlande, medan en sidvärtsrörelse där hästen för inner bak framåt och under kroppen är mer samlande än lösgörande.

Kamma tyglarna

”Efter hvad nyss är anfördt, förstås lätt, att med en för handen lydig häst menas den, som noga efterkommer dess rörelser, och att den tygeln, som sätter munstycket i rörelse, grundar sig på handens verkan.”

Detta är ett citat av de la Guérinière. Det är från hans bok Ridkonsten, närmare bestämt kapitel 7 där de la Guérinière diskuterar ryttarens hand som den främsta hjälpen.

Om hästen ska kunna följa ryttarens hand (”efterkomma dess rörelser”) kan hästen inte dra sig undan från bettet. Hästen måste som man säger söka kontakt med bettet. Den skolade hästen ska dock aldrig söka en sådan kontakt att han hänger på bettet, lika lite som den skolade ryttaren får dra bakåt eller hänga i tygeln.

Den skolade hästen ska inte heller ifrågasätta en lätt lyftning från ryttarens hand. Hästen ska följa bettet upp, till höger, till vänster likväl som ned.

Somliga hästar drar sig undan från kontakt med bettet och ryttarens hand, vilket gör att det antingen går bakom hand eller nervöst kastar upp huvudet. I båda fallen har jag haft framgång med en teknik som kallas att kamma tyglarna. Med denna teknik kan du lära hästen att varken bettet eller ryttarens hand är något att frukta. Den är inte speciellt svår att utföra men skulle ta en massa ord i anspråk att förklara så Maria ställde upp på att demonstrera tillsammans med sin 3-åriga knabstrupper Amaretto. Tittar du noga på filmen så kan du se att Maria har valt att introducera Amaretto till ridhästens skara med ett bettlöst träns. Tekniken fungerar dock på samma sätt oavsett om du har bett eller ej. Titta på Marias händer, hon kammar lätt tyglarna med mjuka fingrar och när Amaretto sträcker sig framåt, nedåt och ut med näsan så låter hon tyglarna glida genom fingrarna.



För att denna teknik ska fungera behöver du helt släta lädertyglar. Det hela går ut på att du inte grabbar tag i tyglarna vad hästen än gör med tygeln (förutsatt att hästen inte sticker förstås!). Du kan börja i halt som på filmen eller i skritt. Somliga hästar som verkligen tvekar att söka kontakt med bettet och ryttarens hand får du bästa resultatet på om du kammar tyglarna på väg tillbaka till stallet efter en lugn och trivsam tur då hästen skrittar energiskt. Beröm hästen med rösten när den gör rätt, och var vaksam på att hästen inte blir så bra på att sträcka tygeln att han drar dig ur sadeln! Lagom är bäst.

Ryttarens hand, den främsta hjälpen. Eller?

Jag har tidigare skrivit om ryttarens hand som den främsta hjälpen inom klassisk ridning.

Det är de la Guérinière som i sin bok skriver att handen är den främsta hjälpen.

Men allt beror ju på hur man ser på saken. Jag kan tycka att den främsta och första hjälpen jag har för att kommunicera med hästar är min hjärna, mitt intellekt, mitt sinne. Att vara medvetet närvarande och att visualisera är kraftfulla verktyg för att kommunicera med hästar. Kroppsspråket och för all del när jag rider, min sits, är också detta mycket användbara verktyg.

Men det krävs en specifik förutsättning för att hästen ska reagera på dessa subtila signaler.

Jag måste ha hästens uppmärksamhet.

Gång på gång ser jag hur ryttare som säger sig rida med sätet som den främsta hjälpen ta till handen när hästen inte lyssnar, inte förstår, eller inte kan eftersom ryttarens uppfattning om hur hästen borde röra sig inte stämmer överens med hur hästen föreslår att den ska röra sig. Ryttaren tar då till handen men eftersom handen inte får höjas finns det bara en sak att göra och det är att dra bakåt.

Dragkampen är ett faktum.

Men det är inte så här det ska vara när handen är den främsta hjälpen.

Min poäng är att när jag inte längre har hästens uppmärksamhet, då funkar inte kommunikation med varken visualisering eller kroppsspråk heller. Det som då funkar är handens inverkan på den yttre ändan av hästens hävarm (huvudet). Jag kan stoppa min häst från att skena hem efter mötet med älgarna, men inte utan tränset. Jag kan dock lova att jag i det läget inte drog bakåt med någon av mina händer.

Handen är ett verktyg som kan kontrollera hästen i farliga situationer, men bara om jag använder handen rätt.

Detta är mitt första argument för att handen trots allt är den främsta hjälpen.

Om handen inte vore en viktigt hjälp, varför rider vi då med träns eller någon annan form av huvudlag? Det finns undantag, du kanske såg fransmannen Pignon när han var på Globen för något år sedan? Jag tycker att det är intressant att han tränar sina hästar först med träns och sadel för att sedan gradvis plocka bort utrustningen. Enligt honom själv är det verkliga testet att plocka bort tränset, då först vet han om han verkligen har hästens samarbete eller inte.

Pignon har utan tvekan tagit hästträningen mycket längre än vad jag gjort. Men tänk om du tränade din häst med målsättning att kunna ta bort tränset, vilket ”stöd” skulle du då vilja ha?

En gemensamma nämnaren för all bra ridning som jag ser det är strävan efter lätthet i kontakten med bettet. En eftersträvansvärd kontakt är enligt mig ca 250 – 400 g. Att handen ses som den främsta hjälpen inom klassisk ridning innebär inte att hästen ska hänga på bettet eller ryttaren behöva styrketräna armarna för att orka samla hästen, tvärtom!

Bettets placering i hästens mun, och därmed i den rörliga yttre ändan av hästens ryggrad ger den skolade, känsliga ryttaren möjligheter till stort inflytande över hästens hållning. Detta är ett verktyg som inte kan ersättas av varken kroppsspråk eller visualisering.

Detta skulle kunna vara mitt andra argument för att handen är den främsta hjälpen, men jag tror inte att någon av dessa verktyg kan ersättas av de andra. En hand sitter ju trots allt på en kropp och styrs av en knopp.

Philippe Karl ser handen som en mycket viktig del av ridningen: ”Antropologer accepterar att människans hjärna har utvecklats i synergi med handen (vilket också är relaterat till att stå upprätt). Utan denna intelligenta hand kunde hon inte heller ha uppfunnit, skrivit, tecknat, målat, skulpterat, producerat musik... eller utvecklat ridkonst. En träningsfilosofi som bara ger handen en underordnad roll kommer tvunget leda till att tvingande och vulgära lösningar. Den kommer på avvägar och leder till kulturell regression”. (översatt av mig från ”Twisted Truths of Modern Dressage, 2008, sid 73)

Vad tror du?

Självbärig och eget ansvar

Självbärig är något som är bra om hästen är. Men vad innebär det? Så här skriver Wilhem Müseler i sin bok ”Ridlära” från 1956:

“Självbärande är på ryttarspråket hästen, när han till synes självständigt kvarblir i den av ryttaren föreskrivna formen. Inte heller detta uttryck betecknar på något sätt en viss kvalitet eller yttre form i fråga om hållningen. Den uppmärksamma hästen når vid fortgående dressyr mycket snart fram till att bli självbärande, desto fortare, ju finare ryttarens hjälper är och med ju finare tygelverkan han reder sig. Den mest påtagliga motsatsen till den självbärande hästen är de häst som hänger på handen.”

En häst som hänger i handen är alltså inte självbärig. Logiskt, den hästen bär ju inte själv upp sitt huvud! Som ryttare bör du alltså inte ha mer än tygelns vikt i handen, för annars bär inte hästen sitt eget huvud.

Modern forskning
Men ”självbärig” kan handla om mer än bara hästens form. Mc Greevy och McLean, två forskare specialiserade på hästar och hästars välfärd, menar att självbärighet också innebär att hästen på egen hand fortsätter med det beteende du bett om. Detta gäller signaler från både handen och skänkeln. Har du bett hästen gå framåt med hjälp av skänkel eller hand, så ska den signalen upphöra så fort hästen börjar gå framåt, och hästen ska lämnas ifred så länge hästen fortsätter att gå framåt. Det samma gäller om hästen ska trava, galoppera, rygga, göra en öppna, sluta, följa ett voltspår, stå stilla, göra piaff osv.

De la Guérinière
De la Guérinière (1731) kallade detta på franska för ”descente de main” och ”descente de jambs”. ”Descente de main” är när ryttaren sänker handen och öppnar fingrarna så att kontakten i tygeln lättar. Hästens jobb är att fortsätta med vad det nu var som hästen blev ombedd att göra. ”Descente de jambs” är när ryttaren slappnar av i sina ben och låter dem hänga som våta handdukar utmed hästens sidor samtidigt som hästen fortsätter med vad det nu var hästen var ombedd att göra.

Ehrengranat
Ehrengranat (1836) skriver om tre grader av eftergift. Den första granden ger frihet åt hästens huvud, den andra även åt hästens hals och den tredje ger frihet för stegen att förlängas. Den första graden innebär alltså att kontakten mellan ryttarens hand och hästens mun lättar men inget annat händer. Ehrengranat fortsätter ”Har hästen följt hjelpen, så upphör den, på det att han några steg isänder må öfverlämnas åt sig sjelf, och det så länge intrycken i deras fullhet ännu fortfar, aldrig längre.”

För mig handlar självbärighet om att ge hästen eget ansvar för att bibehålla fart, riktning och kroppshållning. Jag ska inte behöva hålla ihop och understödja i förebyggande syfte. OM och när hästen upphör med vad det nu är jag bett om, då och först då, ska jag påminna om vad vi höll på med.

***********************************************************

Förbättra din sits, balans och koordination - klicka här!

Förbättra din kommunikation med din häst - klicka här!

***********************************************************

ISES 2010: styrd perception

Som Maria skrev förra veckan har vi båda varit med på konferensen “International Society for Equine Science” I början av augusti. Tyvärr måste jag hålla med Maria om hennes intryck från den praktiska dagen på Strömsholm.

Flera av forskarnas presentationer var däremot mycket intressanta. Jag kommer återkomma till dessa, men först ska jag göra något helt osvenskt och presentera mitt eget bidrag först.

Jag har studerat didaktik och håller nu på att avsluta min C/D-uppsats. Under senvintern skickade jag in ett sk “abstract” som efter granskning och godkännande av en vetenskaplig kommitté resulterade i att jag gjorde en 10-min presentation. Titeln på min presentation var ”Learning to ride a horse – A study of concepts and thought styles in three textbooks from three centuries”.

Som underlag för in uppsats och min presentation har jag analyserat tre böcker:
1)”Ridkonst” av F. R. De la Guérinière skriven på franska 1733, översatt till svenska1828.
2)“Ridskolan eller ridläran” av A. Ehrengranat (1836)
3)“Ridhandboken” av Miesner et al. Svensk översättning från tyska 2003.

I texterna har jag identifierat de begrepp som använts för att beskriva hur en nybörjare ska lära sig rida. Jag har dessutom sett på dessa begrepp som resultatet av en gemensam tanke stil. En tanke stil kan förklaras som ”styrd perception”. Det betyder att du och jag inte uppfattar saker och ting bara genom att titta på dem. Vi behöver också en mental beredskap att uppfatta saker och processer. I praktiskt bemärkelse betyder det att vad än din lärare pratar om, detta är vad du kommer lära dig att uppmärksamma. Med den utgångspunkten analyserade jag hur författarna beskrev utbildningen för nybörjare i de tre böckerna.

När man lär sig att rida måste man lära sig att sitta på hästen, lära sig hjälperna och utveckla ryttarkänsla. Alla dessa områden finns med i böckerna. Inget konstigt med det. Det som är intressant är hur begreppen inom dessa områden används och förklaras.

I böckerna från 17- och 1800-talet är fokuseras på ryttarens överkropp i första hand när sitsen ska läras in. Placeringen av skänklarna sägs här vara ett resultat av korrekt hållning och position av just överkroppen. I den moderna boken fokuseras i första hand på ryttarens ben.

När det gäller hjälperna anges ryttarens hand som den främsta hjälpen enligt böckerna från 17- och 1800-talets. Skälet som anges för detta är att i alla gångarter kommer hästens huvud och bogar först. I den moderna boken poängteras att alla hjälper måste samverka. De drivande hjälperna, här definierade som skänklar och säte, ses som viktigare än handen. Ett skäl för detta är enligt författarna att det ligger i människans natur att göra allt möjligt med handen och därför ska ryttaren fokusera på att använda skänklar och sätet istället.

Den mest jordnära förklaringen av ryttarkänsla är presenterad i 1800-talets litteratur. Ryttarens förmågan att förnimma de rörelser som sker i ryttarens kropp som ett resultat av hästens rörelse ses som basen för ryttarkänsla. Fokus här ligger på att ryttaren ska förnimma vad som händer i hans/hennes kropp.

I den moderna boken är ryttarkänslan beskriven som förmågan att ge hjälper vid rätt tillfälle och med de rätta proportionerna mellan skänkel, säte och hand. Här är alltså fokus på att ryttaren ska göra något.

I Ehrengranats bok från 1800-talet skriver han att ryttaren inte kan ta emot information (alltså förnimma vad som händer i ryttarens kropp) och ge hjälper på samma gång. Jag tror att detta är kärnan i det som skiljer dessa två tankestilar. När du rider, är du först och främst fokuserad på att förnimma hur hästen rör sig och dig, eller att ge hästen hjälper?

Mitt ”abstract” kan du läsa i sammanställningen från konferensen >>

Boktips: Ridkonstens fader

Det var en gång en fransman som levde på 1700-talet. Han gillade hästar, eller det tror i alla fall jag att han gjorde. Mannen jag tänker på är François Robichon de la Guérinière som levde mellan åren 1688 och 1751. Han har i modern tid kallats för Ridkonstens fader, bl.a. för att han var den som sägs ha uppfunnit den gymnastiska övningen öppna. Under sin livstid var han ridlärare åt den dåvarande franska kungen, Ludvig XV.

De la Guérinière gav 1733 ut en bok på franska ”École de Cavalerie”. Denna bok översattes till många språk och 1828 gavs den ut på svenska under titeln ”Ridkonsten”. Den svenska översättningen finns att läsa i PDF-format här >>. För den intresserade kan jag rekommendera kapitel 7 ”Om tygelhanden och dess verkan” (du hittar detta kapitel i den 5:e PDF-filen, sidorna 228-239).



Några citat ur boken:
Tygelhandens rörelser har till ändamål att ge hästen till känna ryttarens vilja.” (sid 228)

”Handen bör alltid verka först, och benen följa dess rörelse; ty det är en hufvudregel vid all så väl naturlig som konstmässig gång, att hästens hufvud och bogar komma först.” (sid 229)

”Här ofvan har jag sagt, att en god hand bör hafva de tre egenskaperna att vara lätt, len och stadig.
En lätt hand är en sådan, som ej har känning af munstyckets stöd på lanerna.
En len hand har någon liten känning af munstyckets verkan på lanerna, utan att hålla för hårdt på hästen.
En stadig hand är den som håller hästen med fullt stöd. ” (sid 234-235).

Öppna (se översta bilden) rekommenderar de la Guérinière att hästen får lära sig när den går utmed långsidan. Hästen ska ha bakdelen mot väggen och huvudet in mot mitten av ridbanan. När hästen är på väg att vända in på en volt så ”bör man låta honom gå framåt längs väggen och med det samma hjelpa honom med inre tygeln och skenkeln.” (sid 283) så att benen korsas, det inre över de yttre.

”Denna manégen åstadkommer på en gång en så förträfflig verkan, att jag anser den såsom den första och sista af all manége, hvari hästen måste undervisas för att bibringas fullkomlig smidighet och ledighet i alla dess delar”.



I boken finns även bilder av geometriska mönster man kan rida. De är hovspår sedda uppifrån. Här är en bild över olika volter ridna på dubbla spår. "Volt" på den tiden innebar inte bara en rund volt, utan kunde även innebära en fyrkantig figur.



Boken är översatt till modern engelska vilket gör att den på sätt och vis är lättare att läsa på engelska än på svenska. Dels finns hela boken under titeln ”School of Horsemanship”. Här kan du även lästa om hästanatomi, 1700-talets foderlära och hantering av sjukdomar samt om att rida ringränning. De kapitel som handlar om ridning finns utgivna under originalets titeln ”Ecole de Cavalerie”

”School of Horsemanship” finns att köpa genom olika bokhandlare på Internet, tex Amazon

”Ecole de Cavalerie” är lite svårare att få tag på (men billigare) och finns hos den amerikanska Internet-bokhandeln Eclectic horseman, vilket är den enda bokhandeln jag hittar den på för tillfället.

Sluta

V. 41 gick jag igenom vad en öppna är och hur du rider den. Denna vecka är det dags för rörelsen sluta. Sluta är som öppna en sidvärtsrörelse, men skillnaden är att i slutan är hästen ställd i rörelseriktningen. Hästen tittar alltså åt det håll den går. Det här innebär att det är ytter* fram och bak som måste lyftas framför och över inner fram respektive bak.

F. R. de la Guérinière (1688 – 1751) skrev i sin bok ”Ridkonsten” att öppna och sluta bör vara oskiljaktiga. För att hästen ska bli rakriktad och lika smidig i hela kroppen bör man alltså alltid balansera öppna och sluta. Dock är öppnan den första övningen man lär hästen, och har hästen problem med att utföra ex höger sluta, så är det vanligen genom att rida vänster öppna som hästen kan förberedas bättre för höger sluta.

De perfekta hjälperna för sluta är ... inga hjälp alls! När hästen rör sig i en sluta behöver och ska du inte längre inverka på hästen. Det för bara för att påbörja rörelsen, och om hästen lämnar slutan innan du ber om det som du ska inverka. Precis som för öppnan ska hästen tugga på bettet och ha lätt kontakt med din hand för optimalt lösgörande och samlande arbete.

I höger sluta (se bilden) är det höger tygel som ställer hästen. Det är det enda jobbet som höger tygel har. Du ska se till att du inte behöver lägga höger hand mot hästens manke för att bibehålla ställningen. Korta tygeln i stället. Hamnar handen mot manken blockerar den hästens från att röra sig åt höger.

Det är vänster hand som dirigerar hästens balans och alltså vinkeln på slutan. Den vänstra handen befinner sig så att säga bakom hästen jämfört med rörelseriktningen. När du inverkar här är risken mindre att du stör hästens framåtbjudning. Utmaningen ligger i stället i att du som ryttare hittar rätt teknik och känsla och skolar din häst till att bli lyhörd så att du kan inverka här utan att ställa om hästen.

Om baken leder i rörelseriktningen behövs indirekt tygel, om framdelen leder för mycket (hästen går nästan rakt fram i stället för att korsa benen) behövs direkt tygel. Om det blir så att när du ex ger en signal med direkt tygel och får resultatet att hästen du rider istället för att korsa benen kliver iväg framåt behövs halvhalt. Kom ihåg: när hästen gör det som du bett om, inverka inte längre utan passa på att åka häst så länge din häst gör jobbet du bett om.

* Inner och ytter bestäms här av hur hästen är ställd. Den sida hästen tittar åt, den sida som är konkav är den inre. Den sida hästen tittar från, och som är konvex, det är den yttre.

Handen är den primära hjälpen

Jag gav lektion på min häst Yeats för några dagar sedan. Det är alltid lika roligt att lära ut den omvända halvhalten. Precis som vanligt trodde inte ryttaren första att hon skulle få Yeats att trava bara med en signal med handen. Men det gick hur fint som helst. Varför? Jo ...

... Handen är den första hjälpen. Det betyder att handen ska inverka först på hästen, före skänkel och säte. Men det innebär också att varken skänklarna eller sätet behövs överhuvudtaget. OM hästen är uppmärksam, och OM ryttaren är avspänd och i balans så att sätet och skänklarna kan följa hästen utan att störa.

Den klassiska ridkonstens fader, fransmannen François Robichon de la Guérinière (1688-1751) skrev i sin bok ”Ridkonsten” följande: Handen ska alltid verka först, och skänklarna följa dess rörelser. Detta är en generell princip som gäller vid både naturliga och artificiella gångarter eftersom hästens huvud och bogar kommer först.”

Tilläggas bör också att handen aldrig får verka bakåt. Orsaken är att hästen är 6-7 gånger snabbare än människan i sina reflexer så från hästens synvinkel är jag alltid sen om min hand verkar bakåt. En hand som verkar bakåt får hästen att skydda sig på olika sätt, ex inte kliva in med bakbenen och/eller gå bakom hand.