Etik, moral och lag

Egentligen vore det väl bäst med en daglig etik/moral och lag stund då vi alla kunde tänka över våra egna och andras handlingar. Genom nyheterna har vi fått veta att hästkött har använts i snabbmat, på Fejan sprids dagligen bilder eller filmsnuttar som visar på tvivelaktig hästhantering och på SVT har scener från Ponnyakuten fått några att reagera.

Det känns nästan lite uttjatat men jag måste få nämna ISES konferensen 2010 igen. Där hölls en föreläsning om etik och moral i hästhantering och föredragshållaren avslutade med att poängtera att det som är oetiskt eller omoraliskt behöver inte vara olagligt. Och det gäller att hålla det i minnet när blodet kokar inom en eller när hjärtat blöder, för det man själv längtar efter att göra i etikens och moralens namn kan nycket väl vara olagligt och därmed straffbart.

Om vi tar hästköttet i lasagnen från Findus och lägger till lite några köttskandaler till på det. I fallet med Findus har det hänt något som är olagligt, ingen matproducent får utge något att vara något det inte är. Nötkött är kokött och inget annat.

Själv har jag varit på restaurang med en styckmästare och hon konstaterade att jag visserligen fått griskött men inte filé av densamma som utlovades i menyn. Det blev ett kort snack med köket som sen bjöd på kvällens efterrätt när de insåg sig överbevisade. Just det var väl i dig inte olagligt men väl omoraliskt för det tog betalt för en filérätt.

Vi har köttfärs som bytt datum, utgånget kött som malts om till köttfärs och fläskfilé som har färgats och sålts som oxfilé. Allt detta är både olagligt, oetiskt och omoraliskt men särskilt tvivelaktigt i fallet med fläskkött, för i det kan det finnas trikiner som verkligen kan skada människor. Genomstekt fläskkött är inget problem men hur många brukar inte vilja ha sin oxfilé lite röd i mitten? Då blir oxfilé av griskött ett problem...

I fallet med lasagnen hände det något, vinklingen i nyheterna blev mer åt det oetiska än det olagliga hållet i nyheterna (tyckte jag) och det tror jag beror på vår inställning till att äta häst. Hästkött är inte farligt för oss människor att äta, till skillnad från fläskkött.

Nu över till de hästar som ännu är vid liv och vars liv dokumenteras och skickas runt på fejan. En bild som etsat sig fast i mitt minne är bilden av den iberiska hästen som "formges" med pannan mot en tegelvägg och en rem knuten kring underkäken som sedan går runt över manken. Den hästen kommer antagligen att gå i den "formen" väl riden och kanske drar den rent av ner applåder där den rids men vägen dit - under all kritik.

Filmsnuttar på blå tungor, roll kür, slide stops in i väggar, alldeles för många varv i spin, korrigeringar med såna tag i tyglarna att betten måste skära som knivar i hästens mun, sporrar som hackas in in hästens sidor. Och detta, mina vänner, är bara ett axplock och antagligen bara toppen av ett isberg. Det som visar sig på framridningbanor och tävlingsbanor är ju grundlagt på hemmaplan...

Ponnyakuten, ett behjärtansvärt program, vars syfte är gott men som ändå (tycker jag!) skjuter bredvid målet. Programmet bygger på problem som antingen kan vara hos barnet i form av rädsla eller hos hästen i form av oönskat beteende. Nu är det viktigt att komma ihåg att det är TV och att det betyder att det filmas en hel del och ur det materialet väljer någon ut lämpliga scener. Vad som händer mellan klippen vet vi egentligen ingenting om.

Jag har inte följt säsongens avsnitt utan snabbtittade igenom några i veckan och jag tycker att mönstret från tidigare år (nota bene: i det som presenteras) följer samma spår. Hästen hålls ansvarig och det är den som ska korrigeras. I ett läge (avsnitt 5) korrigeras en bockande häst av en dittagen beridare. Hon rider hästen på gummisnodd, hakan mot bringan - en vanlig syn. Det är inte olagligt att rida ihop hästar med hjälptyglar, men jag tycker att det strider mot etik och moral.

Av den snutt jag såg när hästen bockde var det ryttaren som inte lärt sig sitta upp ordentligt och hästen var bakskygg. För mig hade det känns bättre att hantera de två momenten, lära ryttaren sitta upp och träna hästen för beröring/händelse bakom den.

Majoriteten av dessa unga ryttare skulle behöva en grundkurs i sitsträning. Som jag ser det beror många problem på en dålig sits, som ger dålig balans och följsamhet vilket i sin tur skapar spänning och rädsla och ponnisar som blir alldeles för hårt hållna i munnen.

När det gäller tävlingsridningen så är det allmänt känt att den som vinner tjänar pengar och vinnaren kan även ha turen att få en sponsor som möjliggör en heltidssatsning. Vi är alla konsumenter, om vi vänder oss till sponsorerna med våra synpunkter på hästhanteringen och frågar dem om de verkligen vill bli associerade med moralískt och etiskt tvivelaktiga metoder så kanske det kan vara en snabbare väg att gå än genom ridsportens egna kanaler. Det är inte olagligt att meddela de som betalar dyrt för att synas att vi inte orkar se dem...

Minsta möjliga fel, eller mesta möjliga rätt?

Att prata om handen i samband med ridning väcker starka reaktioner hos många. Den vanligaste reaktionen jag får höra är att man inte ska rida med handen utan med sätet. Jag kan hålla med av två skäl.

1. Den färdigskolade hästen kan ridas med bara sätet. Men hur skolas hästen effektivast att nå detta mål? Hur skolar jag hästar med inte optimala förutsättningar? Och för all del, vad är en skolad häst?
2. Handen inverkar via bettet på mycket känsliga kroppsdelar hos hästen, och om handen används fel kan hästen både få skador av bettet och/eller mentalt drivas till vansinne. Därför kan bara en ryttare med väl balanserad och avspänd sits samt emotionell kontroll använda handen för att utveckla sin häst. Att göra fel med sätet har inte nämnvärt samma negativa inverkan på hästen som om jag gör fel med handen.

För 10 dagar sedan hade jag en teoriföreläsning i Piteå. En av deltagarna skrev om sina reflektioner på sin blogg. Detta inlägg är mina reflektioner på Vilmas blogginlägg. Vilma tog i sin blogg upp två saker som jag vill kommentera här:

1. jag ska ha sagt att i princip är all engelsk ridning dålig
2. jag pratade inte ett ord om sätet som en hjälp

Minsta möjliga fel

Den dominerande tanken i modern ridteori att handen i alla lägen ska hållas så låg och stilla som möjligt uppstod i början på 1800-talet när armén behövde en utbildningsmodell för att snabbt mass- utbilda ryttare till kavalleriet. Det minsta möjliga fel handen kan göra är att vara just låg och låst i alla lägen. En sådan hand hindrar hästens rörelsemekanik och den kan inte skola hästen men hästen vet i alla fall vart handen är och kan förhålla sig till det detta konstanta hinder. Denna typ av hand, låg och fixerad, var aldrig tänkt att användas för utbildning av hästar, bara som en första snabb-utbildning av ryttare på redan skolade hästar. Officerarna med längre ridutbildning fick lära sig ett annan mer effektiv, raffinerad och förfinad ridteknik.

Jag har aldrig sagt att all engelsk ridning är dålig, vad jag sa var att jag har sett och ser många exempel på dålig ridning inom engelsk ridning, eller för all del, alla typer av ridning när hästen har någon form av bett. Jag tror personligen att det finns inbyggda fel i systemet med engelsk ridning som gör att det ofta går snett. Tanken att handen alltid ska vara låg och låst är en sådant fel enligt mig. Självklart förekommer bra och dålig ridning inom alla typer av ridning, de må vara engelsk, western, hobbyryttare, tävlingsryttare osv.

Både här på bloggen och när jag föreläser strävar jag alltid efter att precisera varför jag anser något är sämre eller bättre. Att bara säga att något är dåligt, eller bra för den delen, utan att precisera vad som gör detta sämre eller bättre hjälper inte någon att utvecklas. Att synliggöra genom att sätta ord på vad som funkar och vad som inte funkar det är min strävan. Därför envisas jag med att tala om handen och hur den inverkar på hästen.

Enligt min uppfattning är tanken och ridsättet med låga händer som i alla lägen ska vara låga ett sätt att rida som innebär att jag som ryttare gör minsta möjliga fel. I vissa lägen är kanske detta är allt jag kan sträva efter, men om jag istället vill göra mesta möjliga rätt, då måste jag fundera på hur jag kan använda handen för att hjälpa och utveckla hästen till toppen av sin potential.

Mesta möjliga rätt

I Ridhandboken (2003) kan man läsa följande:

”Ryttaren måste vara medveten om att människan av naturen alltid använder handen för att åstadkomma eller förhindra alla möjliga resultat. I ridning måste man i stället bemöda sig om att ge allt finare tygelhjälper allteftersom vikt- och skänkelhjälperna fungerar bättre.” (sid 73)

Jag håller med om att handen kan användas för att åstadkomma eller förhindra alla möjliga resultat. Maria har i ett tidigare inlägg förklarat varför det är så: ”handen har tillgång till en stor del av hjärnas motoriska och sensoriska kapacitet.”

Vad jag inte håller med om är att pga människans natur att använda handen så ska vi undvika just, att använda handen. Och vi ska definitivt inte undvika att ens prata om hur vi kan använda handen. Nej, tvärtom, vi ska prata om den och diskutera hur handen kan användas för att underlätta och skola hästen. Det vi inte pratar om, det osynliggörs så till den grad att vår hjärna inte ens registrerar det outsagda. Varför i hela fridens namn ska vi undvika att använda en stor del av hjärnans motoriska och sensoriska kapacitet när vi rider?

Så som jag läser Ridhandboken så menar det också att handen blir mindre och mindre viktigt när vikt- och skänkelhjälperna fungerar bättre. Vad det innebär är att det framförallt är handen som är den hjälp som skolar och utvecklar hästen.

Att göra mesta möjliga rätt med handen är inte samma samma sak som att alltid ha den låg oavsett vad hästen gör i andra ända. Att göra mesta möjliga rätt innebär att ständigt vara medveten om kvalitén i kontakten med hästens mun. Kontakten med hästen mun är när den är som bäst är lätt som tygelns vikt och mina avspända fingrar uppfattar nyanserna och spelet i tygeln som uppstår när hästen mjukt, uppmärksamt och stilla leker med bettet med hjälp av tungan.

Maria fortsätter i sitt inlägg: ”Den [handen] har all potential i världen att bli lyhörd, känslig, finstämd och välkoordinerad, det vi som ryttare behöver göra är att skola den. ” Att skola handen är att skaffa sig mental beredskap att uppfatta hur tygelkontakten är när jag rider. Och vi människor funkar så att det vi har ord för, det uppfattar vi med våra sinnen, det registreras i vår hjärna.

Att hästen är lätt i handen är A och O. Det är det som är själva grejen med att handen är den primära hjälpen. Får du mer i handen när du lägger till skänkeln är det något som är fel.

Att handen är den primära hjälpen innebär att hästen ska utbildas till att förhålla sig till bettet så att den inte varken hänger, trycker, biter fast eller är rädd för bettet.

Att handen är den primära hjälpen innebär att ryttaren utbildas till att 1) följa hästens mun utan att störa och hindra hästens rörelser, 2) ge finstämda, kontrollerade signaler med handen, och 3) påverka hästens balans genom att be hästen ändra position på halsen (hög, låg, höger, vänster).

En väl skolad häst bär sig så att den har en lätt kontakt med bettet i alla gångarter, samt har god balans. En sådan häst kan du rida med sätet så länge hästen förblir lätt i handen.

Den klassiska ridkonstens fader, fransmannen François Robichon de la Guérinière (1688-1751) skrev i sin bok Ridkonsten följande:”Handen ska alltid verka först, och skänklarna följa dess rörelser. Detta är en generell princip som gäller vid både naturliga och artificiella gångarter eftersom hästens huvud och bogar kommer först.”

Vad väljer du, att göra minsta möjliga fel, eller mesta möjliga rätt?

Blundar du för möjligheten att göra mesta möjliga rätt för rädsla att göra fel, eller väljer du att öppna upp för möjligheten att nå din egen och din hästars fulla potential?

mot bättre vetande eller med vetande?

Under våren har jag upptäckt ett mönster som jag grubblar över. Indikationerna kommer från tre olika håll, det är olika kompetenser med två gemensamma nämnare häst och ryttare.

Först ut var en veterinär som beklagade sig över att det var så svårt att få hästägare att följa ordinationerna. Vid ett återbesök i ett stall där det stod en relativt nybehandlad häst som enligt ordination skulle vara uppe i 20 minuters skritt om dagen, deltog ryttare och häst på en hoppträning.

En sadelmakare undersöker en häst med ömmande rygg och upptäcker att kappjärnet på sadeln vilar direkt på manken. Ryttaren blir ombedd att inte rida, det skulle ge hästens manke och rygg några veckors återhämtning i väntan på den nya sadeln. Vid ett besök till en annan häst i samma stall rids hästen av ryttarens tränare med den sadel som gör den så illa.

En hovslagare rings ut av en orolig hästägare, hästens hovar ser enligt ägaren bedrövliga ut. Hovslagaren kommer ut och bekräftar hästägarens misstankar. För att få bästa och snabbaste återhämtning skulle hästen behöva gå barfota minst 6 månader, säger hovslagaren. - Men det går inte, utropar hästägaren, vi ska tävla om tre veckor!!

Det intressanta är att alla tre jag pratat med kände samma sorts uppgivenhet. Utifrån sina kompetenser gör de en bedömning av vad hästen behöver för att komma till sin fulla rätt. Ibland kan det vara en enkel (och snabb) lösning i andra fall är tid en betydelsefull faktor. Och det är i de fall tid (och tålamod) behövs som de blir mest besvikna.

Frågan jag ställer mig är: - Vem äger problemet?

Är det veterinären, sadelmakaren och hovslagaren som kommunicerar på ett sånt sätt att deras budskap inte går fram?

Är det andra rådgivare; tränare, stallkamrater etc som inverkar?

Är det hästägaren?

Ett är givet, det är hästen som får ta eventuella konsekvenser.


"En skvadronchef som älskar sina hästar ger dem framför allt tid."
Friedrich von Krane

”LDR”: nödvändig gymnastik eller onödig misshandel?

Förr, när jag var liten, då sa man att hästen var bakom hand och att detta var ett allvarligt fel. Sen, på 90-talet tror jag, blev det en träningsmetod som delar av världseliten höll på med men gärna bakom stängda dörrar för det väckte anstöt hos publiken ibland. Då kallades det för roll-kur, sen fick det namnet hyperflexions och idag kallas det för ”LDP” vilket står för ”low, deep and round” och är fortfarande något som delar av världselit i dressyr sysslar med. Och sedan FEI (internatonella tävlingsförbundet) kommit fram till att det nog inte är så farligt, i alla fall inte om proffsen gör det, så sker det numera helt öppet. För dig som undrar vad jag pratar om så ta en titt på filmen nedan. Det är flerfaldiga världsmästaren i dressyr, Anky von Grunsven, som visar hur hon tränar sina hästar. Det är ca 6 och en halv minut in i klippet som det händer.



Hästen är mycket välskolad och lyhörd till ryttaren, inget snack om saken. Lösgjord till och med. Huruvida hästen är glad och trivs med sin uppgift får du själv avgöra. Varför tycker jag att det här är onödig misshandel? Varför tycker jag att det inte är OK att rida med hästen bakom lodplan?

Jag har hämtat följande argument från Philippe Karls bok ”Twisted truths of modern dressage” (2008).

*) Nackbandet (en sena) blir översträckt och kan skadas

(bild från ”Sustainable Dressage”)

*) Öronspottkörteln kläms ihop och kan bli inflammerade. Öronspottkörteln sitter längs hästens ganascher, är ca 1 dm lång. Du kan se och känna denna från utsidan.

*) Hästens synfält framåt blir starkt begränsat, hästen ser knappt vart han sätter fötterna. Är hästen lugn eller har han drabbats av inlärd hjälplöshet?

*) Hästen har precis som människan strukturer i örat som hjälper oss att hålla balansen. Hos människor har man visat att om vi går runt med huvudet på sned under en längre tid tappar vi riktningen och blir desorienterade (sjösjuka är ett exempel hos människan på vad som kan hända då). Det är troligt att samma sak gäller för hästar.

*) Bogens framåtförande muskler (brachio-cephalius) kortas extremt vilket blockerar rörelsen i bogarna. Framdelen blir också överbelastad.

Internationella tävlingsförbundet (FEI) har inte vågat förbjuda ”lång, låg och rund” men sagt att denna träningsmetod bara ska praktiseras av professionella tävlingsryttare. Du får själv bestämma dig för vad du tycker om träningsmetoden. Jag vet vad jag tycker, och jag kommer aldrig se upp till ryttare som rider på detta vis, eller själv rida och undervisa så att någon häst ska behöva knöckla ihop sig till en kringla. Jag anser att det är onödig misshandeln. Vad anser du?

Perception på TV, Ponnyaktuen

Så var det dags igen. Ponnyakuten har börjat en ny säsong. I helgen sändes del 2 som visad sekvenser från uttagningarna. Min kortkota sammanfattning av hästhanteringen och ridningen som visades blir kort och gott: hästbrottning.

Det här ungdomar med problemponnyer. Eller? Jag menar inte att ungdomarna inte har problem. Bilderna och berättelserna talade sitt tydliga språk. Tappade räkningen på alla historier om benbrott, för att inte tala om sparkar, bett och skenande hästar. Skrämmande och hårresande!

Problemet ägs av oss vuxna
Det som jag ställer mig frågande till är om det handlar om problem-ponnys, eller att det ungdomar som är problemet? Nej, det är varken ponnyerna som är problemet, utan hanteringenav dem, eller ungdomarna som äger problemen (var det inte förra säsongen heller).

Jag vet vad jag anser. Tobbe (som jag för övrigt tycker gör ett lysande jobb!) menar uppenbarligen samma sak, att det är hanteringen som är problemet. Han återkommer flera gånger till att man inte tränar hästarna från marken och inte tränar hästarna mentalt. Det är alltså inte ponnyerna som är problemet, utan det är hanteringen. Det är inte heller ungdomarna som är problemet. Problemet ägs av de vuxna i barnens och ungdomarnas omgivning, av föräldrar och tränare. Att föräldrar utan hästkunskap skaffar ponnys till sina barn, det kan jag förstå, för om nu ungen vill rida och man har råd så varför inte? Så vänder man sig till den lokala ridskolan, skaffar sig tränare osv. Så blir det så här?! Att tränare och ridskolor står helt handfallna det är skrämmande!

Men det finns hjälp att få!

Det behöver inte vara så här!
Till alla er föräldrar som låter era barn sköta om och rida dessa ponnyer – det behöver inte vara så här! Det finns hjälp även för er som inte hade turen att bli uttagna till Tobbes läger. Till alla er som inte fått det kunnande ni behövde på den lokala ridskolan, eller som har tränare som inte kan hjälpa er med hanterings- och ridproblem kan jag bara säga när ni har tröttnat på att ha det som ni har det – hör av er.

************************************************************************

Förbättra din sits, balans och koordination - klicka här!

Förbättra din kommunikation med din häst - klicka här!

Prenumerera på mitt Nyhetsbrev

Skalfel

Nu finns det ännu en manick som mäter trycket i tygeln. EC Hands kallas den lite fyndigt. Den fungerar som en fiskevåg men skalan utgörs av två färgfält, ett grönt för ok och ett rött som larmar att trycket blivit för högt.

Tanken bakom EC Hands tycker jag är bra. Trycket kan som bekant variera under ett ridpass och med denna kan man "se variationen". Med de tryckprovare av plast som jag nämnt tidigare vet man bara när gränsen är nådd och passerad men får ingen indikation på om man håller sig för nära gränsen hela tiden.

Fast även om jag gillar tanken så kan jag inte hålla tillbaka sucken - vad har de använt för skala!? Jag fick ta i rejält för att ens komma upp till det gröna fältet, skulle gissa att det rörde sig om minst 1,5 kg. För att sen dra mig upp till det röda fältet fick jag ta i av attan. Tygelprovarna i plast har som lägsta vikt 2 kg, så mina upplevda 1,5 kan mycket väl vara 2. Tillverkare sneglar ofta på varandra för att se var de ska lägga ribban.

Under ISES-konferensen redovisades ett forskningsprojekt kring hästars tillvänjning av tryck i tygeln. Studien visade att hästarna inte vande sig vid trycket utan försökte att undvika det. Det maxtryck de satte i tyglarna en gång (och aldrig mer) var 1 kg, sen "nöjde" de sig med ca 600 g.

Mina tyglar inkl ett 12,5 cm bridongbett väger 394 g. Med den vikten i hästens mun kan jag själv lägga till 200 g och därmed landa på ett tryck som en häst kan tänkas acceptera.

Det finns forskning i USA som visar på bett skadar hästarnas munnar. Skalan sträcker sig från mikrofrakturer på lanerna till fullt synliga tandskador.

Själv har jag inte tagit ställning mot bett. Men det jag absolut reagerar på är hur bettet används och vad som anses acceptabelt i dagens ridning att ryttare gör med tyglar och bett.

Därför önskar jag och hoppas att tillverkarna av tryckmätarna vågar justera sina skalor så att de börjar på gram och inte kilogram. Och att ryttare vågar släppa taget om tyglarna under sina ridpass. Det handlar inte om att tyglarna ska glappa utan att anspänningen i muskelkedjan som tillhör armarna ska minska. Om en övning gått bra, gör den igen med hälften så mycket kraft. Det minskar din muskulära anspänning och ökar din följsamhet.

Citerar Nuno Oliveira "...försök slappna av i era händer och ha en lättare kontakt. Jag har hållit lektioner i fyrtio år och detta är vad jag aldrig upphör att repetera för elever runt om i världen som talar med mig om sina svårigheter."

Kontrollen finns inte i kraften utan i lättheten! Den insikten skulle absolut uppskattas av ett stort antal hästar.

Finn flest fel?

I månadens Hästmagazinet finns det en artikel som handlar om sitsen och om att sitta rätt. Den artikeln illustrerar både med text och bild hur fel det kan bli när man är ute efter det rätta.

På första bilden rider en ung man med blicken i backen, armbågarna långt ut från kroppen, omkullagda händer och med en kollapsad höger sida (rider hästen i volt höger varv). Hästen har tredje nackkotan som högsta punkt och jag tycker mig ana motstånd i käken, fast det syns inte tydligt måste jag betona. Det finns även en bild som med stora bokstäver illustrerar RÄTT lodrät sits där lodlinjen passerar kind-höft-häl och armarna bärs uträtade med armbågarna framför livet (det syns även på andra bilder).

I texten står att läsa "--- Axlar, höfter och hälar ska vara i ungefär samma lodlinje (sic!)" och längre ner står det "Överarmarna ska hänga ledigt efter sidorna med armbågarna nära livet utan att klämma. Händerna hållas med tummarna som högsta punkt." Och om ryttarens huvut står det som följer "Huvudet och halsen skall bäras fritt och naturligt, med blicken i rörelseriktningen."

Alla ord känner vi igen och faktum är att jag känner igen det som visas på bilderna, för så här ser den moderna ryttaren ut till häst! Ryggraden kröker sig antingen framåt eller bakåt. Det är sällsynt att se en ryttare med en lodlinje som verkligen går genom alla de punkter den ska gå igenom!

Att författaren är fast i det rådande tanke kollektivet går att läsa sig till i följande citat "All ridning ska gå från hästens bakdel, via hästens mun till ryttarens hand." Senare kommer detta "En ryttare ska framför allt rida med känsla och använda sig av de naturliga vikthjälperna. Andra hjälper som tyglar och skänklar ska vara exakt vad de heter: hjälper."

Det pratas om ryttarens inverkan med ryggen och den jämförs med att ta fart i gungan. Det är helt korrekt som det står att vi genom att spänna nedre delan av ryggraden (korsryggen) kan påverka bäckenets position. MEN att blanda ihop den muskelanspänningen som ska kännas av hästen men svårligen anas av åskådaren med något så grovt som att gunga är galet.

Gunga i din fantasi, luta dig bakåt och ge gungan fart nu. Var håller du i dig?

I kättingen som fäster gungan i gungställningen, eller hur? Om du du gör likadant till häst så kommer du att vara tvungen att balansera dig i tyglarna eller med andra ord i hästens mun.

Av de tre bilderna som illusterar ryggverkan skulle jag vilja påstå att den som illusterar normal ryggverkan visar en ryttare med en överkropp som är bakom lodlinjen och att det redan här finns ett häng i hästens mun. Bilden på svankryggen är helt korrekt och om man tittar på den och på den som ska visa på rätt lodrät sits så är svanken med även där.

Bilden på en ryttaren som rider framåt var den som fick mig att brista ut i skratt. Jag har ringat in 8 avvikelser från det önskvärda och vanligen brukar finn fel-bilder nöja sig med 5...

I de blindas rike är den enögde kung lyder ordspråket. I de blindas rike kan den enögde låta orden tala om det "rätta", låta bilderna visa hur det verkligen ser ut - och det får passera den skumögda korrekturen just för att det låter som det ska och ser ut som det i själva verket gör och då är allt ok, eller??!

Inspänningstyglar för ryttare – INTE en bra ide

Vi är många som förstått att en bra sits när vi rider är något att sträva efter. Vi är också många som drömmer om att ha en bra kommunikation med hästen. Det finns så klart olika sätt att träna din sits och utveckla dina hjälper. Vissa är bra och andra mindre bra. Enligt mig hamnar följande i den senare kategorin, dvs mindre bra: ett gummiband som enligt reklamen ska ”hjälper ryttaren att hålla axlar, armar och rygg i rätt position vid ridning”.

Om du funderar på att prova är mitt råd – glöm det.

Som jag ser det är detta en inspänningstygel för ryttaren. Det enda positiva med den är att ryttaren på samma sätt som hästen reduceras till ett objekt. Vilket låter ryttaren känna hur det är för hästen att gå inspänd, med den grundläggande skillnaden att ryttaren här själv kan välja att spänna in sig eller inte, det kan inte hästen. Inspänningstyglar för häst, eller det här s.k. ”hjälpmedlet” garanterar varken en korrekt sits eller en bättre kommunikation. Eventuella brister du har i din hållning kommer inte försvinna för att du tvingar in din kropp i en viss position med ett gummiband utanpå. Korrekt hållning och sits, samt effektiv kommunikation med din häst vid ridning har sitt ursprung i hur dina hållningsmuskler tillåts jobba så att skelettet in sin tur kan tillåtas att bära upp din kropp som det är tänkt. En utanpåliggande ”tvångströja” är inte en hjälp på vägen.

Vill du förbättra din hållning? Ta en lektion i Alexanderteknik!

Vill du förbättra din ridteknik och därmed din kommunikation med din häst? Ta en ridlektion i klassisk ridning!

Jag är Ingen

Mitt inlägg idag baserar sig på söndagens inslag på konferensen. Vi var på Strömsholm och fick bland annat se hur man utbildar unghästar på Flyinge och hur ryttarna utbildas på Strömsholm.

Det gick massor av sus genom publiken den dagen, och mer än hälften av dem vara av förvånad förfäran - orsaken till det får vi spara till en annan gång.

På måndagen kommenterades det som skett på Strömsholm av veterinärer, forskare och andra namnkunniga och det var då jag insåg att jag är Ingen.

Jag är Ingen veterinär, forskare, tränare, tävlingsyttare eller domare. Om jag skulle skriva ett brev till Ridsportförbundet och Flyinge skulle de inte ha en aning om vem jag är. De skulle antagligen bortse från mina synpunkter, för inget hos mig ger sken av att jag är Någon.

Och ändå är jag den viktigaste personen de har, jag är en kund. Under 18 år av mitt liv har jag konsumerat Strömsholms system för ridinstruktion på olika kommunala ridskolor. När jag var 26 år och kände mig både mogen och redo för det köpte jag egen häst, mina 18 år som ridskoleelev gjorde att jag ansåg mig kunnig nog att göra det.

HA! Mina två första veckor som hästägare lärde mig mer än mina förutvarande 18 år på ridskola. Och eftersom jag inte köpte en 10 årig brun halvblodsvalack utan ett 14 årigt angloarabsto med föl vid sidan, insåg jag snabbt att jag egentligen inte hade någon nytta av det jag "lärt" mig under de 18 åren.

Redan tidigt valde jag att inte tävla, hästar och ridning skulle vara min avkoppling och mitt nöje. Under åren har jag ridit för flera olika tränare, för jag vill lära mig så mycket jag bara hinner och kan. Så även om jag är Ingen så upplever jag mig långt ifrån okunnig. Men det som gör mig viktig för Ridsportförbundet är min position som kund och konsument, särskilt som jag är en mindre nöjd kund.

Jag har flera gånger funderat över om jag skulle kunna göra min ridutbildning till en fråga för ARN. Men vem skulle vara min motpart?? Ridskolan, ridskolans instruktörer?? De har ju bara gjort som de blivit utbildade att göra. Ridsportförbundet eller Strömsholm?? Vi har ju aldrig haft någon direkt affärsuppgörelse...

Min uppfattning är att ridskolor skulle jämföras med trafikskolor. När du tagit körkort förväntas du kunna framföra ditt fordon på ett för andra och dig själv säkert sätt i alla slags trafiksituationer. Det är faktiskt mer än vad vi kan säga om många av de ryttare som utbildas på våra ridskolor!

Varför är jag då så viktig för Ridsportförbundet? Jo, mina erfarenheter av ridskolors utbildning och dess inverkan på ett framtida hästägande gör att jag aktivt INTE rekommenderar ungdomar att börja rida på ridskola.

En nöjd kund sprider nyheten vidare till tre personer, en missnöjd till tio...
därför är jag (och andra som delar min erfarenhet) i allra högsta grad Någon att ta hänsyn till.

Perception i Ridsport, tema säkerhet

Bläddrade i Ridsport nr 10. Det stora temat för numret var säkerhet. Enligt artikeln är hästar farliga djur och allvarliga olyckor händer lätt. Absolut. Håller med. Visste du att hästens reflexer är 6-7 gånger snabbare än människans? Vi hänger helt enkelt inte med när hästen reagerar. Och blir hästen verkligen rädd, då går det undan. För hästar är ett flockdjur med flykt som bästa försvar.

Så långt håller jag med om det som tas upp i Ridsport. Men sen spårar det i mina ögon ur. Inget om att hästar kan vänjas vid allt det som finns i och omkring ett stall, inget om att hästar faktiskt behöver få vänja sig vid allt detta, inget om hur jag som människa kan visa för hästen att jag är flockledaren och alltså den som har koll på omgivningen så hästen inte behöver ta det ansvaret.

Jo, ledarskap nämns. Punkt. Det nämns också att den som hanterar hästar bör vara lugn och konsekvent. Punkt. Inget fel i något av detta, men det förklaras inte hur du gör för att skapa vägar för kommunikation med din häst.

Vad tas då upp? Det skrivs om om hur hästens omgivning ska utformas så att när den blir rädd och försöker springa iväg så ska den inte fastna i något. Absolut, jag håller med. Skottkärror, grepar och annat ska förvaras så att varken hästar eller människor riskerar att snubbla över dom. Men det går inte att plocka bort allt som kan skrämma en häst. Hundar, plastpåsar, barnvagnar, paraplyer, regnkläder, myggsprej, traktorer, älgar osv. Listan kan göras lång!

Vem har inte behövt hantera en häst som blir rädd för något? Själv tycker jag att det är bra mycket bättre att träna min häst att hantera skrämmande saker, och se till att jag har kommunikationsmöjligheter och att jag är tydlig i mitt ledarskap. Att vara lugn och konsekvent är bara en liten del i allt detta. Visst kan hästar haja till och titta lite extra. Vilket för övrigt Yeats gjorde idag när vi skulle passera stonas sommarhage. Inte vet jag vad han tänkte på men det verkade som att han inte kände igen stona. Det har gått i hagen bredvid hans hela vintern. Men nu var det alltså på en ny plats och SÅ BRUKAR DET INTE VARA sa Yeats. Eller nått i den stilen. Var jag lugn och konsekvent? Absolut. Gjorde även flexions så att han tuggade. Och lite annat som jag inte ska gå in på här för då tar den här bloggen aldrig slut.

Det handlar alltså inte om att lobotomera hästen. Det handlar om att, när hästen blir spänd och nervös, fortfarande ha möjlighet till kommunikation. Om du vill kalla detta sätt att jobba med hästar för Natural Horsemanship, sund hästhantering, säker hästhantering eller något annat spelar ingen roll. En häst är en häst är en häst.

En liten ljusglimt fanns i Ridsport. På tredje sidan av temadelen berördes just detta. Att ”problemhästar” sällan har att göra med hästen utan med hur hästen hanteras av människorna.

Ridsport ger förslag på litteratur där du kan lära dig mera om säker hästhantering. Den bok de nämner är Hästhållning i praktiken av Mats Mellberg. Det står mycket i den boken och en del saker är bra, andra är helt fel. Ett exempel på det senare är avsnittet om problem vid longering. ”Hästen är rädd för piskan. Stryk mjukt piskan över hästens kropp. Prata lugnande.” Så långt allting gott, men sen kommer det. ”Sluta om hästen blir spänd och börja om när den slappnar av igen”. Att sluta stryka med piskan när hästen blir spänd är det absolut sista du vill göra! Det enda hästen lär sig i det fallet är att det läskiga försvinner om den blir spänd. Det du måste göra är att vänta tills hästen börjar slappna av, då tar du bort långpisken. Det hästen då lär sig att det läskiga försvinner när den slappnar av.

Vill du läsa mer om ledarskap och markhantering av hästar kan jag istället rekommendera Sven Forströms böcker ex Horsemanship från grunden, eller Kelly Marks bok Perfect Manners. Föredrar du DVD kan jag rekommendera Ed Dabneys Six keys to harmony.

Hästens hals – vad är för högt och vad är för lågt?

Hästhantering, ridning - oavsett inriktning - och hästen som symbol i olika sammanhang. Vad är den gemensamma nämnaren? Hästens huvud och hals.

Hästens ögon och öron och hållningen av halsen speglar hästens sinnesstämning. Halsen tillåter inte bara hästen att både beta gräs från marken, nå äpplen högt upp i träd och klia sig på magen. Halsen utgör även ett balansorgan. Hästen kan uppenbarligen själv placera sin hals i en mängd olika positioner. Men vilka positioner har jag rätt att begära av hästen när jag rider?

Redan på 1800-talet utfördes experiment för att undersöka hur huvudets och halsens position påverkar tyngdfördelningen på en stillastående häst. Liknande experiment har genomförts även idag. Resultaten är detsamma då som nu.

En häst som står i normal position för vila (A i bilden) har ca 60 % av sin kroppsvikt på frambenen. Här har hästen öronen ungefär i mankhöjd. När ryttaren sitter upp kommer 2/3 av ryttarens vikt att belasta framdelen, resten bakdelen. För att kompensera för detta behöver hästen balansera om sig vilket den gör genom att höja hals och huvud (B). För mig ser hästen vid B ut som den tittar ur över ett fält. Denna position är inte vad jag skulle vilja kalla extremt hög utan snarare en normal position och ett måste för att hästen inte fullkomligt ska hänga på bogarna.

I detta sammanhang tål det att påpekas att ryttaren inte får hålla upp hästens huvud. Hästen måste själv hålla upp sitt huvud. Målet är att hästen själv tar den position som hon/han behöver för det jobb du som ryttare tänkt sig. Det här innebär kort och gott att kontakten i tygeln med hästens mun måste vara lätt.

Med vidare gymnastisering av hästen mot samling är målet att bakbenen träder in under hästen så att de bär än mera vikt. Inom klassisk ridning är den högsta formen av samling en häst som gör levad (E). Här bär hästen all sin kroppsvikt och även ryttarens vikt på sina bakben. Eftersom bakbenen vinklas sänks bakdelen. Detta brukar då kallas en relativ höjning av framdelen, inte en höjning i sig av hals och huvud mätt mot marken, men en höjning jämfört med bakdelen.

Vad är det då vi tolkar som normalt? Hur hög halsposition är extremt hög, och vad är extremt lågt? Bildserien ovan är hämtad från Dag Nätterqvist hemsida. En likadan bildserie finns även i ”Ridlära” av Wilhelm Müseler. Müseler skrev sin bok i början på 1900-talet och den översattes till svenska 1956. Under en stor del av 1900-talet sågs detta som normalt. Lägg också märke till att ingen av dessa hästar har näsan bakom lodlinjen (en tänkt vertikal linje som går genom hästens öga) utan snarare rejält framför.

Idag kan man på tävlingsbanor se både dressyr och hopphästar som rids i så kallad roll-kur (kallas även sedan i februari LDP vilket står för ”Low-and-Deep-and-Round”).

För mig är detta en extrem position som inte på något sätt hjälper hästen att bära en ryttare på ett för hästen behagligt sätt. Jag anser att även bara lite bakom lodplanet är en position som ska undvikas för att i denna position hamnar alltför mycket av hästens vikt på framdelen, samt negativt inverkar på ryggens muskelkedja.

Trenden inom western-ridning och Akademisk ridning (så som den beskriv av de utövar jag stött på) verkar också gå mot en låg form hos hästen där idealet är att hästen har öronen lägre än manken. För mig är detta en position som min häst tar, och får ta, när jag skrittar på långa tyglar. Detta är inte en position jag jobbar hästen i, utan den position hästen tar när musklerna i halsen är trötta. Dessa muskler blir trötta när hästen själv håller upp huvudet som i B-E i bildserien.

Det är bevisat gång på gång hur hästens balans påverkas av halsens och huvudets position. En häst med halsen rakt ut och öronen i mankhöjd har mer av sin vikt på framdelen än på bakdelen. Mer vikt kommer framåt om hästen går än lägre och/eller bakom lodlinjen. När hästen höjer hals och huvud kommer mer av vikten på bakbenen.

För mig är det självklart att respektera detta vid ridning. Titta på hur din häst väljer att använda sig av halsen för att påverka sin balans när den tex är lös i hagen, vid löshoppning eller longeras (utan inspänningstyglar så klart!).

Vad uppfattar du som extremt respektive normalt? Vilken position tar hästen om hästen själv får välja?

Myten om att ställa hästen med vikten

Många påstår, och det står även skrivet i ex Ridhandboken, att ryttaren kan ställa hästen med hjälp av vikten. Tanken är att när ryttaren belastar sitt ena sittben mer så kommer hästen som reaktion på detta dra ihop sina ryggmuskler på den sidan trycket ökar och därmed ställa sig. Den kortade ryggmuskeln blir då insidan. Ett par saker gör mig fundersam:

1) Jag utgår från att den gemensamma vikten av sadeln och ryttare inte får hästens ryggmuskler att dra ihop sig. Hos unghästar kan detta ske, men när hästen vant sig vid vikten så går denna reaktion över. Om inte skulle alla hästar springa runt med huvudet i vädret hela tiden. Så argumentet att hästen alltid och instinktivt kortar en muskel som utsätts för tryck håller inte. Vad menar dessa förespråkare förresten med tryck? När jag berör hästen, vid tex massage, då ”trycker” jag på musklerna. Inte drar det med nödvändighet ihop sig då. Tvärtom.

2) Om jag rider i tex en engelsk sadel med träbom som fördelar trycket över hästens rygg, varför ska då den lilla skiftningen jag kan åstadkomma få hästen att korta ena sidans muskulatur? Jag påstår inte att jag som ryttare inte kan påverka hästen och att hästen känner denna lilla skiftning. Det jag ifrågasätter är att hästen kortar muskulaturen som svar på denna skiftning. Om det vore så, då skulle Sveriges alla ridskolehästar ställa om för glatta livet när nybörjarna halkar hit och dit i sadeln.

3) Med resonemanget att jag som ryttare ställer hästen med sittbenen ska jag då alltid ha vikten på insidan (hästens konkava sida) oavsett hur hästen rör sig. Exempel: jag rider på volt i höger varv och hästen är ställd till höger. Vikten ska då vara till höger. Jag fortsätter i höger varv på volten men ställer hästen utåt. Vart ska vikten ta vägen? Utgår jag från idén om att jag ställer hästen med vikten så ska nu vikten helt plötsligt ligga till vänster eftersom hästen är ställd till vänster fast hästen ska fortsätta gå till höger. Jag tvivlar inte på att det finns ryttare som (tror sig rida) rider på detta sätt, för hästar har en förmåga att slå knut på sig själva för att göra det vi ber om. Däremot tror jag att det finns en hel hög med hästar och ryttare som inte får till det speciellt bra. Istället för att skuldbelägga hästen (lyssnar inte, vill inte arbeta osv) eller ryttaren (saknar känsla för ridning, tar inte instruktioner osv) så har jag följande förslag:

Istället för att böja hästen med sittbenen, ställ hästen med tyglarna. Hästen är i stort sett inte böjlig i sidled i ryggen i alla fall, däremot väldigt böjlig i halsen så ställ hals och nacke i stället.

Vikten placerar du sedan alltid i rörelseriktningen. Om du ser hästen som den kropp den är som alltid måste förhålla sig mot jordens dragningskraft, är det logiskt att hjälpa hästen att bibehålla sig i god hållning och balans gentemot jordens centrum genom att placera min vikt där hästen behöver ha sin vikt för att göra det jobb jag ber om.

Exempel: när hästen gå på volt i höger varv har jag alltid vikten till höger oavsett om hästen är ställd inåt eller utåt.

Exempel: i höger öppna utmed ridbanans långsida placerar jag vikten till vänster (i rörelseriktningen). Om jag bibehåller vinkeln (framdelen innanför spåret) men ställer om till förvänd sluta (också den med framdelen innanför spåret ), fortsätter jag ha vikten till vänster (vilket fortfarande är rörelseriktningen).

Pröva, du kommer se att ridningen går som en dans!

Ponnyakuten

SVT visar just nu en programserie som går under namnet Ponnyakuten. Det är Tobbe Larsson som valt ut och hjälper unga ryttare som har problem med sina ponnyer. Och problem har de verkligen. Det är ponnyer som inte går att lasta, som inte vill hoppa, som är rädda för saker, som är aggressiva, som inte går att fånga osv. Tobbe gör ett fantastiskt jobb med att få relationen att fungera bättre mellan ryttaren och ponnyn.

En sak gör mig fundersam för att inte säga förbannad.

Varför lägger vissa tittare allt ansvar på ungdomarna? Läste en kommentar kring programmet på Facebook som gick ut på att ungarna borde veta bättre, dvs inte hamna i de olika problem-situationer de gjort. Hur skulle det gått till? Barn, ungdomar, och även vuxna gör som andra gör. Med ett fint ord kallas det här ”sociokulturellt” perspektiv på inlärning. Det betyder helt enkelt att alla (du, jag, ungdomarna som medverkar i Ponnyakuten) lär oss av och påverkas av de människor vi har omkring oss. Det gäller både attityd och praktiskt utförande. Ungdomarnas hantering av och inställning till sina hästar är ett resultat av den miljö de kommer från. Det är min bestämda uppfattning att det inte är brister hos de medverkande ungdomarna som orsakat problemen. Det är brister i den hästkulturen där de lärde sig rida och hantera hästar som orsakat problemen. Hade dessa ungdomar haft kunniga (vuxna) hästmänniskor omkring sig på hemmaplan hade hela programserien varit onödig, och det är den uppenbarligen inte. Det som Tobbe gör är att ge deltagarna praktiska verktyg för deras hästhantering.

Ett annat inslag gjorde mig frustrerad.

I program nr 2 red deltagarna för en utbilda dressyrdomare. Flera av deltagarna fick, helt rätt, rådet att träna sits och balans. Men vad bestod rådet av?! ”Rid utan stigbyglar”. Jag säger bara lycka till. Den ryttare som kan ge sig själv bra balans med enbart det rådet är en naturlig talang. Vi andra vi behöver något mer utförliga instruktioner. Det som gör mig frustrerad är att det finna gamla beprövade metoder för att träna sits och balans. Varför har dessa fallit i glömska? Jag kan bara hoppas att Ponnyakutens ryttare fick en mer utförlig förklaring till hur det ska gå väga för att förbättra sits och balans än det vi tittare fick se. Annars är det varmt välkomna till mig på Upprätta!

Myten om att böja hästen jämnt från nos till svans

Du som jag har säkert fått höra att hästen på ett böjt spår ska böja sig jämnt från nos till svans och att detta bl.a. ska ske för din innerskänkel.

Ridhanboken del 1 skriver på sid 113 så här:

”Med böjning menas böjning i längdaxeln. Då ska hästens kropp vara böjd så mycket som är anatomiskt möjligt. En jämn böjning i längdaxeln från huvud till svans går inte att åstadkomma, eftersom kotorna är olika rörliga. Ryggraden är som rörligast i halsryggraden, begränsat rörliga i bröstryggraden och stel i korsbenet på grund av förbening.”

Så här långt verkar allt logiskt. I nästa stycke står det:

”Ryttaren får därför inte böja hästen för mycket i halsen utan måste också se till att böja hästen i bålen för innerskänkeln. Den begränsade rörligheten måste förbättras så mycket som möjligt för att öka hästens smidighet, för att förhindra att bakdelen faller ut i vändningar och för att kunna rakrikta hästen.”

Kort sammanfattning: böj inte halsen eftersom hästen anatomiskt sett faktiskt kan böja sig här, och dessutom ska du som ryttare ändra formen på hästens kotor i ryggraden, för hur ska annars den av skelettet begränsade rörligheten förbättras?

Är det bara jag som undrar om det är lämpligt att ändra formen på skelettet? Är det bara jag som undrar om det verkligen går att ändra formen på skelettet?

Jag vet inte exakt vad som händer i hästens kropp (hästens skelett består av 205-207 ben, och ca 700 muskler) när den rör sig korrekt på böjt spår. Jag har inte heller sett någon vetenskaplig studie som förklarat detta men det verkar orimligt att jag som ryttare ska få min häst att ändra formen på ryggradens kotor.

Så vad kan vi med säkerhet avgöra? Vi kan se (när du tittar på en häst som går på böjt spår) och känna (när du rider en häst på böjt spår) om
1) hästen tittar i rörelseriktningen eller inte (är den ställd åt rätt håll?),
2) hästen ”faller” i rörelseriktningen genom att överbelasta inner framben (vanligen svänger hästen snävare än du planerat, och dessutom kan det vara svårt att få hästen att sluta svänga, du kan känna att hästen hänger i innertygeln),
3) hästen ”faller” från rörelseriktningen genom att överbelasta ytter framben (vanligen böjer hästen mer i halsen än du tänkt dig, och du kan även uppleva att kontakten i innertygeln lättar samtidigt som den ökar i yttertygeln)
4) hästens bakdel svänger inåt (hästens bakfötter följer inte längre framdelens spår utan de rör sig på en mindre volt än framfötterna)
5) hästens bakdel svänger utåt (bakfötterna rör sig då på en större volt än framfötterna)

Under förutsättning att du som ryttare inte medvetet eller omedvetet gjort något för att få hästen att göra något av felen ovan, så kan (något förenklat) lösningen på problemen se ut så här:

Nr 1 ovan handlar om hur väl hästen följer bettet (se tidigare inlägg om ”flexions”).

Nr 2 och 3 handlar om var hästen lägger vikten (inner eller ytter bog? Se tidigare inlägg om direkt och indirekt tygel, 8-volt och mer om indirekt tygel) och om hästen bibehåller ett jämnt påskjut med båda bakbenen.

Nr 4 och 5 handlar vanligen om en kombination av hur väl hästen följer bettet (se nr 1 samt även vad som menas med ”en gjord mun”) samt också om ifall hästen bibehåller jämnt påskjut med båda bakbenen.

När din häst med lätt kontakt som är lika liten i dina båda händer, utan att varken göra volten större eller mindre än du tänkt, samt rör sig med jämnt, konstant påskjut, då känns det som om han/hon formar sig kring din innerskänkel. Jag vågar lova att för detta krävs inte någon ändrad form av hästens ryggkotor.

Lång och låg

”Lång och låg” pratas det ofta om i hästsammanhang. Ofta i samma andetag som ”överlinjen”, ”höja ryggen”, ”lång hals” osv. Men vad betyder det egentligen? Och framförallt, hur låg är hästen i lång och låg egentligen?

En häst som beter gräs på marken, den är sannerligen lång och låg. Och en häst som får lång tygel efter att han/hon jobbat bra (läs varit lätt i handen) i samlad form släpper också halsen framåt nedåt. Ibland så lågt att nosen hamnar i backen. Också det sannerligen en lång och låg form. Nu är detta en form som dels gör att hästen får väldigt mycket vikt på framdelen, och dels snarare släpper rygg- och halsmusklerna än länger och sträcker dem. Därmed inte sagt att hästen inte ska få sträcka/släppa ner om han/hon vill detta efter att du jobbat den i mer samlad form. En häst som söker sig till denna form talar om att han/hon antagligen fått mjölksyra i musklerna i ovansidan av hals och rygg och behöver vila dessa.

Åter till lång och låg. En av de viktiga muskler i detta sammanhang är den långa ryggmuskeln, Longissimus Dorsi. På Dag Nätterqvists hemsida kan du läsa följande om denna muskel:

”Höjer vid sammandragning halsens bakre del och kan även höja framdelen. Den blir då tjock och stark - tål tyngd. Vid avslappning (Filémuskeln ej satt bäckenbenet i brantare läge) blir den tunn och lång och släpper ner halsens bakre [min markering] del. Denna muskel är kroppens största och längsta.

Ursprung: Den utgår från undersidan av höftbensvingen, i vilken region den står i förening med den viktigaste lårledssträckaren - M Gluteus medius. Dessutom utgår den segmentellt från tornutskotten, kors-, länd- och bröstregionens kotor.
Fäste: Den fäster segmentellt på ländkotornas tvär- och ledutskott, bröstkotornas tvärutskott samt upptill på andra till artonde revbenet. Vid tolfte revbenet delar den sig i två delar (huvuden) varav det övre (M Spinalis et semispinalis) fortsätter framåt under M Semispinalis capitis och fäster på de sista fyra halskotornas tornutskott. Den nedre delen (M Longissimus cervicis) fäster på de främre revbenen och de fyra sista halskotornas tvärutskott. 
Funktion: Vid dubbelsidig funktion är M Longissimus dorsi den starkaste och viktigaste ryggsträckaren. Den sträcker även halsen och höjer dess bakre del (4 - 7 halskotan) samt stabiliserar sacroiliacaleden. Samt bäckenbenets strama fästande vid korsbenet. Vid enkelsidig funktion böjer den ryggen åt den aktiva sidan.”




För att denna muskel ska längas måste hela halsen, inkl basen på halsen, att sträckas ut horisontellt, dvs med öronen i mankhöjd samt nästan framför lodplan. Om hästen drar in näsan (jag utgår från att du som ryttare inte drar in hästen näsa genom att använda handen bakåt) så har hästen släppt delar av överlinjens muskelkedja. Om hästen går i sk rollkur eller hyperflexion (alltså näsan nästan i bringan) så sänks vanligen inte basen på naken, utan basen höjs snarare. Detta innebär att Longissimus Dorsi aldrig sträcks. På den översta bilden rider jag min mors arab Pargon OX. Idealt vore om han blev ytterligare något mer horisontellt utsträckt i halsen.

Hos en korrekt riden och väl skolad häst kan musklerna (och då inte bara ryggmuskeln som är nämnd här) gå från ett kort läge till ett längre läge mjukt och smidigt utan att musklerna drar ihop sig, krampar, spjärnar emot eller släpper all tonus, och så klart utan förlust av balans i resten av hästens kropp. Det är ett sätt att besrkiva vad som menas med en lösgjord häst.

Perception på Globen

perception, varseblivning, mental tolkning av förnimmelser producerade av stimuli från omvärlden, den grundläggande funktion genom vilken levande varelser håller sig informerade om omgivningen (Nationalencyklopedin)

Jag och Maria var på Globen i fredags och här är några av de mentala tolkningar jag har med mig hem:

Vid förmiddagens stilhoppningen ser jag mjuk ridning med osynliga hjälper och Maria Gretzer och Pether Markne ser passiv ridning. När hästen tappar aktivitet, beskrivs detta som att ryttaren inte är aktiv nog med skänkeln. Jag ser det som att effekten av skänkelns inverkan minskar. Ska jag då göra en större gest med skänkeln (som en åskådare kan se tydligt) eller ska jag se till att hästen svara bättre för den gesten jag gör?

Vid Master Clinic för Hubertus Schmidt ser jag en häst som under ett fåtal steg i slutan tillåts av ryttaren att ta fram näsan i lodlinjen istället för bakom. Schmidt ser en häst som går mot handen. Jag såg en häst som mjukt fyllde ut den ramen ryttaren gav, inte en häst som stretade mot tygeln.

Och återigen har jag sett att hoppryttarnas hästar är mer hanterbara vid prisutdelning och ärevarv än dressyrryttarnas. Är inte det märkligt? Att ekipage specialiserade på ridbarhet och lydnad – för det är väl vad dressyr är går ut på? - får problem när det ska göra annat än att rida efter bokstäver på avgränsat område?

I mina ögon stod fransmannen Jean-Francois Pignon för absolut största behållning. Helt makalöst! Han visade dels hur han jobbar med en för honom ny häst (en 5-årig ridskolehäst) och på kvällen blev det ett show-nummer med 6 ston, alla helt lösa. Hans sätt att hantera spöt som en känslig och nästan levande förlängning av armen var magisk, för att inte säga kommunikationen med hästarna! Här finns en länk till en amatörvideo på YouTube för dig som missat.

Det jag ser när jag tittar på Pignon är ledarskap baserat på kontroll av den egna kroppen och knoppen, samt ett 100% fokus på vad hästen säger med sitt kroppsspråk. Vad ser du?

Styrketräning för ryttare - ett feltänk?

I flera häst magasin har det varit reportage om ryttare som tränar styrketräning för att orka med ridningen. Och jag kan hålla med om att det krävs god fysisk form för att kunna rida flera timmar om dagen, om inte annat så kommer man i form genom att rida flera timmar om dagen. Men styrketräning???!

Oavsett ridteoretisk bakgrund är alla överens om att ryttarens kontakt med hästens mun ska vara lätt, här kommer att axplock från svensk och utländsk litteratur.

---de (händerna) måste vara elastiska och känsliga; inte starka, hårda eller bryska.

~~~ Erik Herbermann

---mjuk och lätt beröring av ryttarens händer...

~~~ Alois Podhajsky

Ingen styrka i armar eller händer behövs någonsin.

~~~ Udo Bürger

Handen ska vara mjuk och fjädrande.

~~~ Lars Lithander

Ryttaren ska ha en lätt, följsam hand.

~~~ Bengt Gustavsson

Ryttaren har lätt känning med hästens mun.

~~~ Gehnäll Persson

Förbindelsen mellan ryttarens hand och hästens mun ska vara mjuk och elastisk.

~~~ Nils Ankarcrona

Bengt "Blomman" Blomqvist diskuterar i sin bok "Körning" detta med hästar som ligger på och anser att styrka i armar och rygg tränas bättre någon annanstans än på kuskbocken, även han vill ha en lätt kontakt med hästen.

När ryttaren inte orkar med sin egen ridning, när kroppen känns stum och orken tryter är det lätt att anta att det är styrkan som fattas. Men det är dragkampen med hästen som tröttar ut oss, hästen väger som bekant mycket mer än oss. Mer logiskt och mer i linje med den strävan citaten ovan ger en bild av vore väl lösningen att göra mindre för att orka mer!

För att citera Nuno Oliveira

Egentligen, den häst, som är skolad med maximal finess, kan ridas med tyglar "bara påverkade av gravitationen" som de la Guérnière beskriver det.

Hur tungt kan det vara?!

Klassisk ridning, en fråga om personligt tyckande?

Var och tittade på dressyrtävlingar i helgen. Intermediär någonting. De tävlande hade i alla fall hatt, vilket borde tyda på att det är sk hög dressyr. Stämmer dock inte med min bild av klassisk dressyr. Fantastiska hästar, javisst. Det här är vad jag såg:




Vad är det med dessa nosgrimmor? Och hur mycket tryck har ryttarna egentligen i hästarnas munnar? Och hur definieras egentligen ”lodlinjen” nu för tiden?

Enligt Arméns Ridinstruktion från 1940 definieras lodlinjen som en rät linje från hästens öga. Den springande punkten är att hästens näsa ska vara i eller framför denna linje. Aldrig bakom. Armén hade den regeln för att säkerställa att hästen arbetade på ett sätt att den skulle kunna genomföra många tjänsteår utan avbrott för rehabilitering.

TR (2009) säger så här i moment 241: Hästen skall vara på tygeln. Såväl på stället som under rörelse skall den, med väl inrättad bakdel, så att bakbenen följer frambenens spår och med eftergift, ständigt bjuda framåt. Ryttarens hand skall behålla en jämn, lätt och mjuk förbindelse med hästens mun. Med stadigt huvud och fritt buren hals, där nacken som regel är högsta punkt, samt med nosen i eller något framför lodlinjen, skall hästen stödja lika på båda tyglarna. Med sluten mun och med tungan under bettet, skall den lugnt tugga på detta. (mina markeringar)


Bilderna från helgens tävling pratar för sig själva. Och ja, dessa ekipage fick över 60% av domarna, vilket alltså innebär att det var godkända. Och nej, jag tog inte bilderna just när hästarna gapade en enstaka gång.

Eftersom varken tradition eller tävlings-reglementet verkar gälla, måste den logiska slutsatsen vara att klassisk dressyr numera är en uppfattning om personligt tycke och smak. Är man bara dressyrdomare kan den personliga uppfattningen forma en hel samtid av ryttare, tränare och åskådare.

Men, bara för att många människor verkar ha samma märkliga felaktiga uppfattning om hur ”framför lodlinjen” ska tolkas blir inte denna tolkning rätt. Många fel adderas inte till ett rätt. Du och jag avgör varje gång vi rider vad vi tycker är etiskt och korrekt när vi rider våra hästar.

Hur ska då klassisk ridning enligt TR se ut egentligen? Kolla in denna bild. Här är det Craig Stevens från National School of Academic Equitation, USA, som rider. Här ser vi en häst med näsan i lodlinjen och med sluten mun. Kolla in nosgrimman! Här kan du enkelt få in två fingrar mellan nosrygg och remmen.

Klassisk ridning är inte en fråga om personligt tycke och smak. Det finns gammal tradition (från 1700-talet) att falla tillbaka på. Klassisk ridning innebär att:

• Om nogsrimma används, ska den inte sitta hårdare än att två fingrar får plats. Mellan remmen och nosryggen. På höjden.
• Ryttarens händer får aldrig verka bakåt.
  
• Hästens näsa ska alltid vara i eller framför lodlinjen genom ögat.
• För mycket tryck i tygeln är skit. Vad är för mkt? Tygelns vikt är ett minimum, mina släta lädertyglar väger ca 250 g, men om trycket blir så stort att hästens mungipa ändrar form, är trycket för stort.

Inget av det jag nämnt ovan innebär att min häst lullar runt lite som den vill och när den känner för det. I vår flock är det jag som leder, men jag kan välja vilken typ av ledare jag är. En som strävar efter mental kommunikation utan fysiskt tryck baserat på respekt för hästen som individ och förståelse för hästens biomekanik och tyngdlagen. Eller en ledare som förfaller till barbarisk råstyrka.

Vilken typ av ledare och ryttare vill du vara?