Finn flest fel?

I månadens Hästmagazinet finns det en artikel som handlar om sitsen och om att sitta rätt. Den artikeln illustrerar både med text och bild hur fel det kan bli när man är ute efter det rätta.

På första bilden rider en ung man med blicken i backen, armbågarna långt ut från kroppen, omkullagda händer och med en kollapsad höger sida (rider hästen i volt höger varv). Hästen har tredje nackkotan som högsta punkt och jag tycker mig ana motstånd i käken, fast det syns inte tydligt måste jag betona. Det finns även en bild som med stora bokstäver illustrerar RÄTT lodrät sits där lodlinjen passerar kind-höft-häl och armarna bärs uträtade med armbågarna framför livet (det syns även på andra bilder).

I texten står att läsa "--- Axlar, höfter och hälar ska vara i ungefär samma lodlinje (sic!)" och längre ner står det "Överarmarna ska hänga ledigt efter sidorna med armbågarna nära livet utan att klämma. Händerna hållas med tummarna som högsta punkt." Och om ryttarens huvut står det som följer "Huvudet och halsen skall bäras fritt och naturligt, med blicken i rörelseriktningen."

Alla ord känner vi igen och faktum är att jag känner igen det som visas på bilderna, för så här ser den moderna ryttaren ut till häst! Ryggraden kröker sig antingen framåt eller bakåt. Det är sällsynt att se en ryttare med en lodlinje som verkligen går genom alla de punkter den ska gå igenom!

Att författaren är fast i det rådande tanke kollektivet går att läsa sig till i följande citat "All ridning ska gå från hästens bakdel, via hästens mun till ryttarens hand." Senare kommer detta "En ryttare ska framför allt rida med känsla och använda sig av de naturliga vikthjälperna. Andra hjälper som tyglar och skänklar ska vara exakt vad de heter: hjälper."

Det pratas om ryttarens inverkan med ryggen och den jämförs med att ta fart i gungan. Det är helt korrekt som det står att vi genom att spänna nedre delan av ryggraden (korsryggen) kan påverka bäckenets position. MEN att blanda ihop den muskelanspänningen som ska kännas av hästen men svårligen anas av åskådaren med något så grovt som att gunga är galet.

Gunga i din fantasi, luta dig bakåt och ge gungan fart nu. Var håller du i dig?

I kättingen som fäster gungan i gungställningen, eller hur? Om du du gör likadant till häst så kommer du att vara tvungen att balansera dig i tyglarna eller med andra ord i hästens mun.

Av de tre bilderna som illusterar ryggverkan skulle jag vilja påstå att den som illusterar normal ryggverkan visar en ryttare med en överkropp som är bakom lodlinjen och att det redan här finns ett häng i hästens mun. Bilden på svankryggen är helt korrekt och om man tittar på den och på den som ska visa på rätt lodrät sits så är svanken med även där.

Bilden på en ryttaren som rider framåt var den som fick mig att brista ut i skratt. Jag har ringat in 8 avvikelser från det önskvärda och vanligen brukar finn fel-bilder nöja sig med 5...

I de blindas rike är den enögde kung lyder ordspråket. I de blindas rike kan den enögde låta orden tala om det "rätta", låta bilderna visa hur det verkligen ser ut - och det får passera den skumögda korrekturen just för att det låter som det ska och ser ut som det i själva verket gör och då är allt ok, eller??!

Forskning: jämförelse av träningsmetoder

Det här är en studie som jag finner mycket intressant. Här har forskare jämfört två olika metoder för att rida in 28 unghästar. Medan inridningen pågick höll man bl.a. koll på hästarnas stressnivåer och efter 5 veckor fick alla hästarna visa upp sina inlärda färdigheter i ett enkelt dressyrprogram.

Forskarna drog slutsatsen att hästarna upplever metoderna olika men att den tekniska prestation vid det avslutande dressyrprogrammet trots detta inte påverkas. Alltså kan man använda en metod som hästen upplever som mindre stressande under träningsperioden men ändå uppnå samma resultat.

De två metoder som användes vid inridningen var dels konventionell metod och dels vad man här kallar ”sympatiskt horsemanship”. Den konventionella metoden var baserad på Steinbrechts system. Vilket innebar att hästarna tränades enligt ett i förväg fastställt program som inkl longering först utan och sedan med träns och sadel första veckan. Andra veckan påbörjades själva ridningen först vid longering och sedan fri ridning. I slutet av vecka två reds hästarna i skritt och trav. Efter detta var fokus på hästens form och rytm.

”Sympatiskt horsemanship” innebar att varje signal lärdes in separat för att sedan introduceras i sin helhelt. Hästarnas träningsschema var individuellt och anpassades efter varje häst. Hästarna tränades i markhantering, att ge för tryck och vandes vid skrämmande föremål och händelser. Hästarna vandes först vid ryttare och sedan vid barbackasadel och läderbett.

Resultatet visar bl.a. att hästarna som tränades enligt ”sympatiskt horsemanship” visade lägre stressnivåer under själva träningsperioden. Det här innebar bl.a. att dessa hästar jämfört med de konventionellt tränade i större grad uppvisade en mer avspänd kroppshållning med lägre huvudposition, och lägre hjärtfrekvens.

Det som jag tycker är mycket intressant är att vid det avslutande dressyrtestet efter 5 veckors träning visade de två grupperna ingen skillnad i den ”tekniska” prestation. Hästarna reds i ett enkelt program i skritt, trav och galopp. Det förekom inte heller någon skillnad i hur hästarna uppförde sig. Men hästarna tränade enligt en konventionella metoden hade högre hjärtfrekvens.

Forskarna drar slutsatsen att hästarna upplever metoderna olika men att den tekniska prestation trots detta inte påverkas. Alltså kan man använda en metod som hästen upplever som mindre stressande under träningsperioden men ändå uppnå samma resultat.

Jag drar slutsatsen att hästar är otroligt tåliga djur som gör sitt bästa under även inte helt optimala förutsättningar. Därför kan det officiella träningssystemet av hästar se ut som det gör.


Källa
”A comparison of sympathetic and conventional training methods on responses to initial horse training” av Visser, K; VanDierendonck, M; Ellis, A; Rijksen, C. & Van Reenen, C. Publicerad 2009 i “The Veterinary Journal”.

Snabbaste vägen till ja går via nej.

Om jag jämför AT med att lära sig spela gitarr så går det fort att lära sig några vanliga ackord och sen kan man glatt kompspela på någon fest eller vid någon brasa på strandkanten. Vill man fördjupa sig finns det hur mycket som helst att lära sig och helt plötsligt har gitarrspelet blivit ett sätt att leva.

Så är det också med AT. Det finns en grundläggande nivå som i mångt och mycket handlar om det vardagliga och kroppsliga. Hur du sitter, står och går, en teknik för en bättre hållning. Eftersom vi sitter, står och går en stor del under en vanlig dag gör den kunskapen stor nytta för vardagshälsan och välmåendet precis som partyspelet på gitarren.

Väljer du att gå vidare med AT kan du utforska vad som egentligen krävs för att röra sig, vilka muskler är egentligen involverade och hur mycket måste de jobba egentligen. Sen finns det en lika intressant del om hur olika stimuli (sinnesintryck) påverkar kroppen rent fysiskt utan att det syns utåt. Vad gör stress med anspänningen i kroppen? Nervositet? Rädsla? Åsynen av en som du tycker om eller avskyr?

AT hjälper dig att upptäcka hur din kropp reagerar på olika stimuli och den kan öppna upp för en möjlighet att aktivt välja vad du ska göra med dessa första reaktioner.

På båda dessa nivåer tränar du upp din perception med inhibition och direction/riktning som dina verktyg i lärandet. Som nervsystemet är uppbyggt med sin snabbhet att automatisera processer måste det ibland till ett aktivt nej(inhibition) för att ge plats för ett aktivt ja (direction/riktning).

Det finns studier som visar på att nervsystemet är på det klara med vad vi ska göra 10 sekunder innan vi blir medvetna om vad vi ska göra. 10 sekunder...inom neurologin är det en (om inte två!) evigheter.

Det väsentliga är i vart fall att även om nervsystemet och därmed även kroppen "är redo att göra det vi alltid gjort" så finns det ett ögonblick på några millisekunder av valfrihet som gör att vi faktiskt kan säga nej till det nervsystemet förberett sig (och oss) på. Den öppningen gör att vi kan välja ett annat sätt att agera, ett sätt som bättre leder oss dit vi vill, som för oss i rätt riktning.

Om vi avstår från eller missar vår möjlighet att säga nej (inhibera) så sätts stenen i rullning och precis som ett smatterband avfyras nervimpuls efter nervimpuls till dess den automatiserade reaktionen är klar. Under den resan har vi få om ens några möjligheter att stoppa skeendet.

Tänk er en man som har för vana att spela på travet. Han kommer mot korsningen vid Solvalla. Om han tar tillvara på den öppning till aktivt val som nervsystemet erbjuder så kör han förbi korsningen och kommer hem med alla sina pengar. Om han missar det tillfället och svänger in kommer han att löpa linan ut dvs spela bort sina pengar.

Vad behöver du säga nej till för att det du vill ska ske ska kunna ske?

Ledarskap = känslomässig balans?

Det har blivit en del inlägg och kommentarer (tack alla läsare!) kring ledarskap här på bloggen under hösten:

*) Ledarskap något att sträva efter?

*) Ledarskap är relation

Mitt ledarskap ”över” min häst Yeats sattes på prov under veckan. Jag hade bestämt att vi skulle rida ut och njuta av det underbara höstvädret. Provet denna dag visade sig bestå av utmaningen att passera det nya jakttornet som dykt upp på gärdet ca 50 meter från vägen där vi brukar gå. Att Yeats la märke till att det var något nytt på gärdet är det minsta man kan säga.

Rätt snart efter de inledande stirrandet och försök till helomvändningar valde jag att kliva av. Eftersom Yeats inte är helt trygg med att lämna stallet utan häst-kamrater har jag som vana att ha repgrimman på under tränset. Det här gjorde att jag denna dag hade ett val, istället för att för glatta livet hänga i tyglarna så kunde jag ge honom det utrymme han behövde men samtidigt påkalla hans uppmärksamhet genom att be honom ge fram- och bakdel.

Jag vet inte hur lång tid det tog för oss att passera jakttornet. När vi ändå höll på så gick vi fram och tillbaka ett par gånger på vägen. På vägen hem red jag förbi. Dagen efter i sällskap med Pargon gick han förbi utan att ens titta på tornet.

Så, vad var det som gjorde att Yeats gick förbi tornet? Var det utrustningen? Min teknik? Min attityd? Vilket är viktigast – min relation till Yeat eller att uppnå ett visst (här ta sig förbi jakttornet) ?

Jag tror så här:
Om utrustningen - Eftersom jag är van vid att hantera repgrimman (van vid utrustningen) så känner jag mig trygg med att jag inte skulle tappa Yeats. Ledrepet gav mig dessutom det extra manöverutrymme jag och Yeats behövde jämfört med de mycket kortare tyglarna. Om behovet skulle ha uppstått kunde jag även ha stoppat och vänt Yeats utan att göra illa honom i munnen vilket jag gjort om jag hängt i tyglarna.

Om tekniken – Jag har tidigare etablerat vägar för kommunikation vid markhantering (enligt ”6 keys to harmony”) vilket gör att både Yeats och jag har något välbekant och tryggt att falla tillbaka på. Utmaningen denna dag bestod i att jag försökte få och bibehålla Yeats uppmärksamhet när allt han ville var att stirra på jakttornet.

Om attityd – Min inställning till hela händelsen var ”Kul! Nu har jag ett gyllene tillfälle att träna på min egen känslomässiga balans. Kan jag få med mig Yeats förbi jakttornet utan att bli arg, frustrerad, ledsen, osäker, otålig etc”. Det fick ta den tid det tog, hästar har i vilket fall som helst inte samma tidsuppfattning som vi människor. Vad det kommer ihåg är stressnivån, inte om det tog 5 min, 15 min eller 50 min. Kan jag då vara känslomässigt stabil och därmed en ”trygg hand” för Yeats att ty sig till då har jag som jag ser det fördjupat min relation till Yeats vilket gör att vi lättare tillsammans kan tackla liknande situationer framöver. Jag kan bara jämföra den attityden med den som jag, liksom Maria, fick lära mig på ridskolan som barn som gick ut på att till varje pris få ”häst- j-eln” att göra det JAG sagt åt den att göra NU.

Jag tror att alla tre ingredienserna, utrustning, teknik och attityd, samverkade till det lyckade resultatet. Vad tror du?