Betslingens effekter

Detta är ett extra insatt blogginlägg direkt taget från Kerstin Kemlen. Att ha häst är att hålla ett djur i fångenskap. Det är vi som avgör hur den fångenskapen ser ut, vi behöver hela tiden fundera över hur vi hanterar våra vänner såväl avsuttet som uppsuttet och vara medveten om att det liv hästen får hos oss är en fråga om kompromisser med hästens natur och vår önskan att nyttja det magnifika djurets förmåga till anpassning och samarbete.

------------------------

I sommar - vid den nionde Internationella Equitation Science Conference - presenteras nya forskningsresultat under rubriken: "A Method of Diagnosing and Measuring Pain in The Ridden Horse".

Experimentet visar att att aversionen mot bett är mycket vanligare  och tecken på aversion mot bett mycket större till antal än vad man tidigare trott. Med andra ord:

Många bettrelaterade problembeteenden försvinner när bettet tas bort och detta inkluderar även sådana som frekvent ingår vid olyckor med häst och ryttare. 

Forskningsresultatet stödjer att

de kommitteer  som styr tävlingsregler,

behöver se över de regler som

ställer krav på bett vid tävling!

Hur kom man fram till detta resultat - hur såg den vetenskapliga metoden ut?

• 58 ryttare ingick i ett kontrollerat experiment där de fick övergå från bett till bettlöst huvudlag med "whole head hug concept.
• Experimentet pågick mellan 2002-2008
• En enkäten ingick i experimentet och den var utformad utifrån 3 års feedback från ryttare som gått över till bettlöst och enkäten listade 86 beteenden kopplade till bett..
• Experimentryttarna fick besvara enkäten som var indelad i två kolumner - en för hästens beteende med bett under tiden ryttaren haft hästen i sin ägo  - och en annan kolumn för hästens beteenden när den utför liknande arbetet när bettet tagits bort och ersatts med ett bettlöst "whole -head-hug". 
• Experimentryttarna hade ägt sina hästar i  9 mån - 21 år , median 2 år.
• Hästarna var från 3,5 år - 24 års ålder, median 8,5 år.
• Hästarna hade fått testa bettlöst från 1 dag - 2 år, median 3 mån.
• Hästarna hörde hemma inom disciplinerna dressyr, hoppning, trail, pleasure, distans, eventing
• VARENDA häst visade färre tecken på smärta när det reds bettlöst.
• ANTALET smärttecken som varje häst visade upp när den reds på bett var mellan 5-55, median 24 smärtsignaler.
• ANTALET smärttecken som varje häst visade upp vid bettlös ridning var 0-17, median 1 smärttecken.
• RESULTATET  på dessa 58 hästar blev att när bettet togs bort försvann 90% av hästens uppvisade tecken på smärta.

Hovar och människor

Det var en hektisk dag igår med Vasalopp för barnen bland annat som rubbade skrivschemat för mig, men med det avklarat kan jag konstatera att nu är det äntligen vår!

Förra våren kom det en häst till min gård som tvingade mig att rikta blickarna ner till hovarna eller mer exakt hästarnas fötter. Jag har en god vän som fördjupat sig i Jamie Jacksons och Pete Rameys sk vildhästmodell och en som riktat in sig på Applied Equine Podiatry (AEP). Under sommaren förra året pratade jag med båda och bollade mina tankar kring den nya hästens hovar med dem. För det visade sig snabbt att traditionellt hovslageri inte kunde komma med någon lösning som kändes vettig - eller om jag ska vara helt ärlig, den hovslagare jag kontaktade med remiss från veterinär var citat "så trött att han åkte hem istället" slut citat. Efter ett sånt bemötande kändes det som att själv är bäste dräng även om jag faktiskt hade stora luckor i mitt kunnande.

Till en början tyckte jag att mina båda vänner hade en liknande syn på vad som behövdes i form av verkning, stöd och stimulans av hovarna. Jag läste på utifrån bådas perspektiv och försökte sätta in min egen hästs bekymmer i respektive modell. Vi knogade på hästen och jag och även om det var med små steg så gick det framåt.

I september förra året kom sen möjligheten att fördjupa sig i AEP och jag tog den. Efter det insåg jag att det som på ytan kan verka lika kan skilja sig enormt när man går på djupet. AEP är en metod för hovvård som bygger på allmängiltiga naturvetenskapliga principer som gäller oavsett om det är hovar, pilbågar eller bilar som avhandlas. Vildhästmodellen bygger på studier av vilda hästar i sina respektive miljöer t ex mustanger i USA eller brumbies i Australien men den bygger inte på studier av tamhästar och deras livsvillkor.

I Sverige fanns det en veterinär som skapade rubriker när han i en artikel i Ridsport pekade ut det område som skapade mest problem för hästar överlag. Kan ni gissa var han pekade?
På en plats strax bakom manken ovanför hästens rygg - människan i form av en ryttare.

När hästen gick från att vara villebråd till att bli tamdjur kom den att få betala för foder och skydd med sitt liv och sin hälsa. Vi har använt dem i krig, som färdmedel på långa och mödosamma strapatser och vi har format dem till olika raser för att förstärka egenskaper som varit till nytta för oss.

När hovslageriet utvecklades till det yrke det är idag var det som ett svar på den tidens ökade krav på hästen som transportfordon, ett fordon som skulle jobba mer under en dag och på underlag som blev mer "hovovänliga" i form av grusvägar, kullersten, blöt lera och så vidare. Hästhållningen förändrades, hästar hölls mer uppbundna i stall med den följden att de ofta stod i blöta bäddar istället för att vistas fritt i hage. Vetenskapen var under uppbyggnad, industrialiseringen var ännu i sin linda. Det man kände till var statik, alltså belastning under stillstående, drag, tryck och hävstänger.

Hovslageriet mötte de krav som fanns på en hov hos en häst som stod stilla. När hästarna till övervägande del började vara skodda långa perioder av året uppstod problem med ringkota, stengallor, bärrandsröta osv. Alla visste att det berodde på skorna men de ansågs som ett nödvändigt ont och ett pris man fick vara beredd att betala.

Med industrialiseringen kom bilar och med utvecklingen av dem kom dynamik, kinetic (rörelseenergi) och nu har vi utvecklat instrument som möjliggör noggranna mätningar av sådant som tidigare varit dolt för det mänskliga ögat.

Resultatet av den naturvetenskapliga utvecklingen tog AEP med sig när teorin om hoven och hästens fot utformades. Med den modell som AEP har som grund för sitt arbete med hästars hovar och fötter kan du lära dig läsa vilken hov som helst, vild eller tam, och se om den är frisk eller har brister i sina strukturer. Det är som att en ny värld öppnar sig!

15-19 juni ges en fem dagars kurs i AEP i Boden. Anmälan görs via www.appliedequinepodiatry.org
Gå kursen och få en ny relation till din hästs hovar!

Vad klarar hästens rygg?

Årets sista blogginlägg kommer att beröra hästens rygg. Syftet med blogginläggen om hovar, mun och nu rygg är att göra oss, som tillbringar en del av vår tid med hästar och tar deras tjänster i anspråk, mer medvetna om att vi ber om något som hästen visserligen gör (och det med den äran!) men som ändå strider mot dess natur som djuret häst.

När något sysselsätter ens tankar händer det ofta flera saker samtidig som verkligen sätter de egna tankarna i spinn. En elev berättade följande. Vid ett besök hos en bekant i ett stall stod det en häst på gången. Min elev strök hästen över ryggen och hästen sänkte ryggen - Stryk honom inte över ryggen, sa ägaren, han har ont. Och det var ju uppenbart men när boxen var mockad tog ägaren och sadlade den ömma hästryggen och tog ut hästen för att rida. Vari ligger logiken i detta? En rygg som ömmar av beröring borde få riktigt ont av ridning.

Senare samma vecka fick jag tips om en artikel skriven av Stormy May som lade ytterligare några vedpinnar på tankebrasan. I artikeln berör författaren det som händer med hästen när vi sätter oss upp på dess rygg. Mitt inlägg är en blandning av utdrag ur artikeln och mina egna ord. Läs gärna artikeln i sin helhet!

I " Journal of Veterinary Science" Volym (Vol14(11), 1994) publicerade den välkände veterinären och sadelutprovaren Dr Joyce Harman resultatet av en studie.

"Vid tillämpningen av denna studie, bedömdes sadlar med tryck upp till 1,93 psi (pound force per square inch) ha god passform, mellan 2,0 och 3,38 psi, utan ihållande tryckpunkter, ha medelgod passform och sadlar som översteg 3,4 psi eller haft ihållande tryckpunkter under hela sessionen bedömdes har dålig passform. Dessa siffror kommer från preliminära data som visar att det var svårt att hitta en engelsk sadel med lägre tryck än 0,75 psi, vilket är det högsta tryck som finns i kapillärbädden. Tryck som överstiger 0,75 psi stänger av blodflödet i den arteriella kapillärbädden."

Det är viktigt att notera att Saddletechs provtryckningskudde, som användes i dessa studier, har sensorer utvecklade för att utvärdera riskerna för trycksår hos sängliggande människor och mäter endast tryck upp till 4 psi. Moderna sensorer, exempelvis FSA (Force sensing Array) som utvecklats av Vision Engineering Resaerch group (VERG Inc) i winnipeg, Manitoba, Kanada kan avläsa mycket högre tryck. I ett test mer westernsadlar med bra inlägg, mättes normalt "trycktoppar" mellan 8,25 och 14 psi. (Wesley, ED, McCullough, E, Eckels, S, Davis, E, artikel # 9329, 2007, "The Horse" magazine).

Trycket som uppstår på vävnaderna under sadeln fortplantas ner via musklerna till de benstrukturer som finns inunder. Inom forskningen kring trycksår hos människor har det visat sig att vävnadsdöden börjar nära benet långt innan rodnad och sår i huden uppkommer.Vad har då hänt hos de hästar som har synliga sår eller ärr i sadelstaden?

Musklerna longissimus dorsi och trapezius, som ryttaren sitter på, har hästen utvecklat sedan Eohippus (mellan 60 miljoner och 45 miljoner år sedan) för att underlätta rörligheten. Denna struktur har aldrig varit konstruerad för att bära vikt i form av ett tryck ovanifrån. Hos många hästar kan man se en påtaglig muskelatrofi (förtvinade muskler) precis bakom bogbladet uppe vid manken. Icke desto mindre har jag själv hört en  tränare sagt att han inte vill ha hästar med välmusklade ryggar för de blir så svåra att sadla.

Tryck från sadel och ryttare på hästens rygg uppkommer oavsett användningsområde. När blod som trycks ut ur vävnaden kommer tillbaka känns det som tusen nålar sticker i den kroppsdelen. Vi har inbyggda sensorer som ser till att vi byter ställning då och då när trycket på en enskild punkt varit för högt för länge. För en häst som blir riden är det svårt att stuva om vikten på sin kropp som det sättet. Den kan försöka påkalla din uppmärksamhet genom att ta kortare steg, slå med svansen, klia sig mot staket/ridhusvägg, nafsa efter underskänkeln, lägga öronen bakåt eller rent av bocka.

Det som poängteras i artikeln är att det är alltför vanligt, med dagens hästhantering, att avfärda hästens enda möjliga utttryckssätt, kroppsspråket, som olydnad och som sådan ska den korrigeras - ofta med "en starkare smärta i munnen, på huvudet, revbenen eller flankerna, förmodligen i kombination med en längre session under sadel" skriver Stormy May.

Nu vill varken artikelförfattaren eller jag förbjuda ridning men jag delar uppfattningen att en ökad kunskap om hästens rörelsemekanik vore en fantastisk julklapp som skulle glädja både ryttare och häst.

Jag har sökt de båda artiklarna som Stormy May refererar till på nätet men utan att lyckas. Det känns som en intressant uppgift för 2013 att skaffa mer kunskap i frågan. Jag skulle gärna vilja veta mer hur respektive studie har gjorts. Det finns även en svensk studie om sadeltryck, en förkortad version finns att läsa på nätet, den fullständiga går att köpa via webbsidan.

Precis som alltid, när det gäller vår relation till hästen, är det vi som ska sträva efter att tolka hästens signaler/språk - hästen har redan full koll på oss, som den sanna humanist den är.

Nu tar jag jullov och återkommer efter trettonhelgen. God jul och gott nytt år!

Händer som tar tag

I början av oktober var jag på en föreläsning med Kerstin Kemlén som handlade om bett och bettrelaterade problem.

Kerstin har under drygt tre år haft intensiv mailväxling med Dr Cook, en amerikansk veterinär och professor emeritus, som vigt en stor del av sitt yrkesliv åt att studera hästar och deras mun- och svalghälsa och kopplingen till bett.

Enligt Dr Cook finns det 47 problem som vetenskapligt går att härleda till användningen av bett. Förutom de rent fysiska skadorna som betten kan orsaka i munnen; broskpålagring på lanerna, sår i slemhinnor och deformering av tänder så finns det ett antal beteenden som kan kopplas till bett och skalan går från istadighet till flykt. Kerstin har hela listan, vill du veta mer kontakta henne.

Under föreläsningen, med åhörare från såväl rid- som travvärlden, fick de som ville prova Kerstins hemmagjorda tygeltagstestare. På bilden ser ni en principmodell för testaren (i brist på rundstav fick jag nyttja sonens Winchester replika). Vågen som sitter fäst på rundstaven är en fiskevåg med sk minnesring som stannar på senaste utslag.

Först fick den som vill testa sitt tygeltryck ta i tyglarna och hitta känslan av det stöd som de brukade ha när de red eller körde. Kerstin läste av trycket på vågen och höll det för sig själv. Sen fick ryttaren/kusken kliva in mellan tyglarna och sätta bettet mot underarmarna och så luta sig mot bettet till Kerstin sa att de nått sitt tidigare tryck. (Bilden togs av min 4 årige assistent så han hinner bli bättre på att fixa skärpan...)

Att lägga bettet mot underarmarna är väl så nära vi kan komma hästens laner på vår kropp, underarmsbenen har bara ett tunt lager hud över sig, precis som lanerna bara har en tunn slemhinna över den smala, skarpa benkanten.

Hos de som vågade prova tygeltestaren inför gruppen varierade tygeltrycket mellan 15 kg till 600 g.

Hon som lade 15 kg i tömmen på sin stekheta häst hade svårt att luta sig in i bettet så mycket, för det gjorde ont.

Detta är kanske ingen exakt vetenskaplig metod men den gav påtaglig vetskap hos respektive ryttare och kusk! Läs gärna ett tidigare inlägg på bloggen om tygeltryck.

Jag vill påminna om betydelsen av att undvika att ta händerna bakåt när ni håller i tyglar eller töm (svårare att helt undvika i det senare fallet) och om ni måste ta händerna bakåt KOM IHÅG eftergiften!

Testa spiralen

Ett referat av Dr Tim Cacciatores forskning om hållning i "Ökad dynamisk reglering av postural muskeltonus via lektioner i Alexanderteknik".

Det är lätt att vi associerar hållning till något som vi håller i och det ofta med viss muskelansträngning. Det gör att när jag pratar om hållning så ser jag att många sträcker på sig och håller sig kvar där med muskelkraft.

Att ha en god hållning är egentligen en fråga om att stå upprätt med huvudet ovanför fötterna med en kropp däremellan. Visst behövs det muskler som arbetar för att huvudet ska vara kvar där uppe och de musklerna behöver ha en viss tonus (anspänning) för att kunna göra sitt jobb, frågan är hur mycket behöver de hålla i?

Den här forskningsrapporten publicerades i Human Movement Science (2010) och jag gör en kort sammafattning av den.

Hjärnan måste reglera graden av anspänning musklerna behöver ha för att kunna stödja kroppen i relation till gravitationen. Denna långvariga muskelaktivitet kallas postural tonus och är särskilt viktig kring kroppens längdaxel för att förhindra att ryggraden kollapsar.

Det lätt att ta för givet att den posturala muskeltonusen har studerats noga och är vetenskapligt förklarad. Men så är det inte. Det beror främst på att postural muskeltonus är svårt att mäta. Det faktum att den ger små utslag, pågår länge och har ett stort utbredningsområde i muskulaturen gör att den är svår att kvantifiera. Till skilland mot balans (hur vi placerar vår massa över våra fötter) som är ett helt annat fenomen som är betydligt mer studerat och vars funktion är mer förstådd. Det beror på att de ofta återkommande rörelserna framåt och bakåt som uppstår när vi balanserar oss är lätta att mäta, till skillnad mot de kontinuerliga krafter som svarar mot gravitationen.

För att kunna mäta den posturala tonusen använde sig Cacciatore av vår förmåga att rotera kring vår egen axel (ryggraden). Den spiralliknande rörelsen fungerar inte som ett stöd mot gravitationen utan det motstånd som finns i kroppen mot att vrida sig runt den egna axeln speglar en individs muskulära anspänning som svar på gravitationen.

De mätpunkter som användes var nacke, bål och höftled. Mätningarna visade hur muskelaktiviteten i varje region samverkade istället för att mäta aktiviteten i en enskild muskel.

Stela människor är 3-4 gånger så stela som mindre stela människor. Den skillnaden i postural tonus kan bero på två saker 1) graden av muskulär anspänning 2) hur anspänningen kan regleras dynamiskt i relation till hållning eller belastning. En individ med låg anspänning kan antingen ha en låg grundtonus eller anpassa sig dynamiskt under spiralvridnigen - genom att "släppa taget" (minska aktiviteten) i de muskler som behöver längas och genom "ta upp slacket" (öka aktiviteten) i de muskler som kortas. De resultat som studien gav var att muskelaktiviteten var fixerad hos stela människor medan muskel tonusen omvandlades mer dynamiskt hos de som var mindre stela.

Studien visade att AT-lärare visade på betydligt lägre motstånd mot vridningen än kontrollgruppen, i genomsnitt var motståndet hälften så stort hos AT-läraren vid alla mätpunkter.

Det går inte att särskilja än hur mycket som beror på låg grundspänning eller anpassningsbarheten i anspänningen men det går att mäta hur muskeltonusen anpassar sig och mätningarna visade att den posturala muskeltonusen hos AT-lärare var mer anpassningsbar än hos kontrollgruppen.

I en annan studie med människor med ryggsmärta användes samma mätmetod före och efter en serie av 20 AT-lektioner. Studien visade på minskad stelhet kring ryggrad och höftled efter lektionerna.

Att kunna förhålla sig upprätt i relation till gravitationen utan onödig anspänning främjar rörligheten. Det i sin tur främjar följsamheten för oss som ryttare. Som jag ser det kan du nu göra en "egen kontroll" av din muskeltonus. Rotera långsamt kring din egen axel (ryggraden) åt båda hållen. Kärvar det? Tippar axlarna? Hur är fötternas kontakt med golvet? Påverkas andningen?

Behöver du hjälp att snurra upp dig så finns jag i Stockholm 19-20 november. Välkommen!

"Gud måste gilla dans, annars hade han inte sett till att det mesta i rymden snurrar runt sig själv och runt något annat."

Hur många AT-lektioner behövs det??

Nu tänkte jag återknyta till inlägget "Alexanderteknik är att lära" för jag får ofta frågan: -Hur många lektioner behövs det?

Alexandertekniken (AT) balanserar på gränsen mellan utbildning och friskvård. I västvärlden kostar värkande ryggar ofantliga summor pengar varje år och 2008 gjordes en studie av hur AT står sig i förhållande till massage och vanlig läkarvård när det gäller just smärtor i ländryggen. Ni kan läsa mer om studien och se en kort film i Brittish Medicine Journal (BMJ).

I den studien visade det sig att med 6 AT-lektioner och lättare fysisk aktivitet (i form av promenader) minskade antalet upplevda dagar med smärta från 21 till 11 på en 30 dagars period. Med 24 lektioner minskade dagarna med smärta till 3. Det är alltså bevisat att AT som utbildning har friskvårdande effekter.

6 lektioner ger alltså en bra grund att arbeta vidare med på egen hand. 24 förfinar processen. Finessen med AT är att det du lär dig bär du med dig såväl i ridning som i allt annat du gör i ditt liv.

Under 2011, med start den 5-6 februari, kommer jag att vara nere i Stockholm för att ge AT-lektioner. Övriga datum är 5-6 mars och 2-3 april. Du är välkommen att boka en lektion om du är nyfiken på att lära dig mer om dig själv.

Självbärig och eget ansvar

Självbärig är något som är bra om hästen är. Men vad innebär det? Så här skriver Wilhem Müseler i sin bok ”Ridlära” från 1956:

“Självbärande är på ryttarspråket hästen, när han till synes självständigt kvarblir i den av ryttaren föreskrivna formen. Inte heller detta uttryck betecknar på något sätt en viss kvalitet eller yttre form i fråga om hållningen. Den uppmärksamma hästen når vid fortgående dressyr mycket snart fram till att bli självbärande, desto fortare, ju finare ryttarens hjälper är och med ju finare tygelverkan han reder sig. Den mest påtagliga motsatsen till den självbärande hästen är de häst som hänger på handen.”

En häst som hänger i handen är alltså inte självbärig. Logiskt, den hästen bär ju inte själv upp sitt huvud! Som ryttare bör du alltså inte ha mer än tygelns vikt i handen, för annars bär inte hästen sitt eget huvud.

Modern forskning
Men ”självbärig” kan handla om mer än bara hästens form. Mc Greevy och McLean, två forskare specialiserade på hästar och hästars välfärd, menar att självbärighet också innebär att hästen på egen hand fortsätter med det beteende du bett om. Detta gäller signaler från både handen och skänkeln. Har du bett hästen gå framåt med hjälp av skänkel eller hand, så ska den signalen upphöra så fort hästen börjar gå framåt, och hästen ska lämnas ifred så länge hästen fortsätter att gå framåt. Det samma gäller om hästen ska trava, galoppera, rygga, göra en öppna, sluta, följa ett voltspår, stå stilla, göra piaff osv.

De la Guérinière
De la Guérinière (1731) kallade detta på franska för ”descente de main” och ”descente de jambs”. ”Descente de main” är när ryttaren sänker handen och öppnar fingrarna så att kontakten i tygeln lättar. Hästens jobb är att fortsätta med vad det nu var som hästen blev ombedd att göra. ”Descente de jambs” är när ryttaren slappnar av i sina ben och låter dem hänga som våta handdukar utmed hästens sidor samtidigt som hästen fortsätter med vad det nu var hästen var ombedd att göra.

Ehrengranat
Ehrengranat (1836) skriver om tre grader av eftergift. Den första granden ger frihet åt hästens huvud, den andra även åt hästens hals och den tredje ger frihet för stegen att förlängas. Den första graden innebär alltså att kontakten mellan ryttarens hand och hästens mun lättar men inget annat händer. Ehrengranat fortsätter ”Har hästen följt hjelpen, så upphör den, på det att han några steg isänder må öfverlämnas åt sig sjelf, och det så länge intrycken i deras fullhet ännu fortfar, aldrig längre.”

För mig handlar självbärighet om att ge hästen eget ansvar för att bibehålla fart, riktning och kroppshållning. Jag ska inte behöva hålla ihop och understödja i förebyggande syfte. OM och när hästen upphör med vad det nu är jag bett om, då och först då, ska jag påminna om vad vi höll på med.

***********************************************************

Förbättra din sits, balans och koordination - klicka här!

Förbättra din kommunikation med din häst - klicka här!

***********************************************************

Forskning: jämförelse av träningsmetoder

Det här är en studie som jag finner mycket intressant. Här har forskare jämfört två olika metoder för att rida in 28 unghästar. Medan inridningen pågick höll man bl.a. koll på hästarnas stressnivåer och efter 5 veckor fick alla hästarna visa upp sina inlärda färdigheter i ett enkelt dressyrprogram.

Forskarna drog slutsatsen att hästarna upplever metoderna olika men att den tekniska prestation vid det avslutande dressyrprogrammet trots detta inte påverkas. Alltså kan man använda en metod som hästen upplever som mindre stressande under träningsperioden men ändå uppnå samma resultat.

De två metoder som användes vid inridningen var dels konventionell metod och dels vad man här kallar ”sympatiskt horsemanship”. Den konventionella metoden var baserad på Steinbrechts system. Vilket innebar att hästarna tränades enligt ett i förväg fastställt program som inkl longering först utan och sedan med träns och sadel första veckan. Andra veckan påbörjades själva ridningen först vid longering och sedan fri ridning. I slutet av vecka två reds hästarna i skritt och trav. Efter detta var fokus på hästens form och rytm.

”Sympatiskt horsemanship” innebar att varje signal lärdes in separat för att sedan introduceras i sin helhelt. Hästarnas träningsschema var individuellt och anpassades efter varje häst. Hästarna tränades i markhantering, att ge för tryck och vandes vid skrämmande föremål och händelser. Hästarna vandes först vid ryttare och sedan vid barbackasadel och läderbett.

Resultatet visar bl.a. att hästarna som tränades enligt ”sympatiskt horsemanship” visade lägre stressnivåer under själva träningsperioden. Det här innebar bl.a. att dessa hästar jämfört med de konventionellt tränade i större grad uppvisade en mer avspänd kroppshållning med lägre huvudposition, och lägre hjärtfrekvens.

Det som jag tycker är mycket intressant är att vid det avslutande dressyrtestet efter 5 veckors träning visade de två grupperna ingen skillnad i den ”tekniska” prestation. Hästarna reds i ett enkelt program i skritt, trav och galopp. Det förekom inte heller någon skillnad i hur hästarna uppförde sig. Men hästarna tränade enligt en konventionella metoden hade högre hjärtfrekvens.

Forskarna drar slutsatsen att hästarna upplever metoderna olika men att den tekniska prestation trots detta inte påverkas. Alltså kan man använda en metod som hästen upplever som mindre stressande under träningsperioden men ändå uppnå samma resultat.

Jag drar slutsatsen att hästar är otroligt tåliga djur som gör sitt bästa under även inte helt optimala förutsättningar. Därför kan det officiella träningssystemet av hästar se ut som det gör.


Källa
”A comparison of sympathetic and conventional training methods on responses to initial horse training” av Visser, K; VanDierendonck, M; Ellis, A; Rijksen, C. & Van Reenen, C. Publicerad 2009 i “The Veterinary Journal”.

Ledarskap, något att sträva efter, eller?

Det är något som legat och malt där inne i mina hjärnvindlingar sedan ISES denna sommar. Det handlar om ledarskap. Vad lägger du in i ledarskap? Är det något eftersträvansvärt, eller innebär det att dominera hästen så till den grad att hästens personlighet kvävs?

Forskare vill inte att vi använder ord som ”ledarskap” och ”respekt” när de pratar om hur våra hästar förhåller sig till oss. De menar att hästar inte har samma förmåga som vi människor att resonera med abstrakta termer, och det kan jag absolut hålla med om. Forskare menar vidare att de sätt som hästen beter sig på bara handlar om inlärt beteende. Det handlar alltså inte om hästens personlighet, ifall hästen älskar dig, respekterar dig, eller ser dig som ledare osv. Allt hästen gör är enligt forskarna ett resultat av hur du hanterar din häst.

Men, tänker jag då, hästar är ju flockdjur. Vilket innebär att hästen alltid vet vem som är just ledaren i en flock även om den flocken bara består av en häst och en människa.

Så, Ok, hästar kan inte föra abstrakta resonemang, de skriver inte bloggar och läser inga heller för den delen. Men visst är det skillnad på en häst som inte ser mig, går över mig, gör lite som den vill och absolut inte det jag tänkt att vi ska göra (ex följa med in från hagen, stå still när jag sitter upp, går in i transporten, fattar galopp osv), och en häst som lugnt följer mig och gör det jag ber om vad det än kan vara.

Ser den häst som lätt följer mig som sin ledare? Ja, inte vet jag, jag vet inte vad hästen kallar det. Men för mig är detta ledarskap. För mig handlar det om att få hästens uppmärksamhet så att jag kan kommunicera med min häst. Har jag hästens uppmärksamhet och vägar för kommunikation så kan jag i alla fall tala om att jag föredrar att inte bli ”övergången” och flyttad på. Så om vi nu inte ska använda ord som ledarskap och respekt, vad ska vid då använda för att beskriva skillnaden på beteendet hos den första och andra hästen?

Vad vi än väljer att kalla det, ledarskap eller inlärt beteende så är den gemensamma nämnaren för både NH och forskarna att hästens beteende styrs av hur jag som ledare/hästhanterar beter mig. Vill jag vara ledare måste jag förklara detta för hästen på ett sätt som hästen förstår. Vill jag lära min häst att bete sig på ett sätt som jag önskar måste jag också förklara detta på ett sätt som hästen förstår. Sen kan olika grupper få kalla detta för vad de vill.

Vad vill du kalla det?

ISES 2010: objektivt mäta hästens välfärd

För två veckor sedan skrev jag om min presentation vid ISES 2010 och då lovade jag att skriva om annan intressant forskning som presenterades där. Ett ämne som återkom i flera studier är hästens välfärd i samband med hantering och ridning. Vad forskarna studerar är om det går att mäta hästens välfärd på ett objektiv sätt.

Välfärd
Välfärd kan antingen ses som avsaknad av negativa upplevelsers, eller som förekomsten av positiva upplevelser. Vilken synsätt man än väljer, hur kan man bedöma om hästen har det otrevligt eller trevligt?

Fysiologiska parametrar
Vanliga parametrar som brukar mätas i detta sammanhang är:
Hjärtfrekvens – minskad hjärtfrekvens ses som positivt då hästen antas vara lugn och avslappnad när pulsen är låg
Kortisol – hormon vars halt kan mätas ex i hästens saliv. Utsöndras vid stress.

Så långt verkar allt enkelt och mätbart. Men studier har visat att motion och utlöst flyktbeteende ger samma fysiologiska utslag: alltså ökad hjärtfrekvens liksom ökad kortisolhalt. Alltså räcker det inte med att mäta fysiologiska parametrar är forskarnas slutsats. Vi måste även titta på hästen beteende.

Beteende
När forskare pratar om att bedöma hästen välfärd utifrån hur hästen beter sig, brukar det definiera välfärd som avsaknad av konfliktbeteende. Ett konfliktbeteende kan tex vara att hästen lägger öronen bakåt, slår med svansen, öppnar munnen, skyggar, slår bakut. Å andra sidan så verkar det inte räcka att enbart studera och tolka hästens beteende eftersom hästar även verkar kunna drabbas av sk inlärd hjälplöshet. Inlärd hjälplöshet innebär att hästen befinner sig i en situation som är obehaglig men trots det inte visar några konfliktbeteenden eftersom den lärt sig att det inte spelar någon roll.

När det gäller djur kan följande experiment illustrerar vad inlärd hjälplöshet är: En fisk simmar runt i ett akvarium. En genomskinlig glasvägg placeras mellan fisken och dess mat. Fisken kommer att simma in i väggen upprepade gånger för att nå maten men till slut ger den upp att försaka nå maten. Sen spelar det ingen roll i fall väggen tas bort, fisken försöker inte längre nå maten för den ”vet” att det inte går att simma dig.

En studie förslår att avsaknad av konfliktbeteende hos hästar som rids i roll-kur, hyperflexion eller LDP ("low-deep-round") beror på just inlärd hjälplöshet. Trots att andra mätbara parametrar indikerar att hästen inte har det bra (ex minskat luftintag pga ihoptryckta luftvägar och ökad hjärtfrekvens) så visar dessa hästar inga konfliktbeteenden.

Värmeutstrålning från ögonen
Forskargrupper har även tittat på infraröd värmeutstrålning från hästens ögonen. Denna utstrålning kan mätas med en speciell värmekänslig kamera. Exakt vad en minskning eller ökning betyder verkar dock vara lite svårt att avgöra eftersom olika studier kommit fram till olika slutsatser.

Välfärd - objektivt eller subjektivt?
Den forskare som avslutade konferensen var Camie Heleski från Michigan State University (du kan läsa hennes "abstract" på sid 48). Hon hävdar att vetenskap inte ensamt kan definiera vad som ska anses vara välfärd för hästar eftersom vetenskap aldrig är fri från värderingar och därmed inte är objektiv. Här håller jag helt och fullt med. Heliski skriver att vilka värderingar vi har påverkar hur vi definierar välfärd både för oss själva och för hästarna i vår omgivning. T. Grandin ska har sagt att om ett visst tillvägagångssätt inte anses vara acceptabelt för den ordinära flygplanspassageraren, spelar det i slutändan ingen roll vad vetenskapen kommer fram till. Det är inte bara din och min subjektiva bedömning avgör vad som är acceptabelt för hästens välfärd, utan även de som inte sysslar med hästar och som ”tittar in” utifrån. Detta är speciellt sant idag när forskningen inte kan ge entydiga svar på hur hästens välfärd objektivt kan bedömas.

Hur bedömer du din hästs välfärd när du rider?

Trycket i hästens mun, något den vänjer sig vid?

Under ISES konferensen hade ett dansk/ukrainskt team undersökt hur mycket tryck en häst var beredd att ta i munnen via bett för att komma åt go'bitar. Hästarna i undersökningen var 2-åringar och inte tränsvana innan.

I testet hade hästarna tyglar fästade från bettringarna till en gjord och längden på tyglarna skapade det motstånd som hästarna upplevde när de sträckte sig för att nå maten. Forskarna antog att första gången hästarna utsattes för testen skulle de lägga ett litet tryck i bettet men när de fått klart för sig att det fanns go'bitar att få så skulle de vara beredda att öka trycket i bettet för att komma åt maten.

Resultatet visade annorlunda. Första gången hästarna gjorde testet lade de ett rejält tryck i bettet 10,5 N +/-1,4 N (10 Newton ca 1 kg) för att vid följande testtillfällen (6,0 N och 5,7 N) inte alls lägga så mycket tryck i bettet. I stället för att vänja sig vid trycket (habituerade) så försökte hästarna att undvika att lägga tryck i munnen via bettet. Slutsatsen blev att hästars vilja att undvika tryck ska användas i träning och att ett ökat fokus bör läggas vid timing av eftergiften.

Själv gör jag (helt ovetensakapligt) kopplingar till den omdiskuterade träningsmetoden roll kür eller för all del LDR-varianter. Skelettmässigt är lanerna sylvassa åsar som ligger under ett mycket tunt skydd av vävnad. Bettet vilar på dessa åsar. Ett högt tryck på dem skapar ett sådant obehag att hästen bara "tar det trycket en gång" och sen gör det den kan för att undvika obehaget i framtiden.

För mig kan det vara ett sätt att förstå hur ett djur som är så mycket starkare än oss kan "hålla sig" från att slå sig fri från den position som roll kür och LDR sätter dem i. De "rullar ihop" sig själva i ett (förtvivlat?) försök att unkomma den smärta som ett hårt tryck i händer via tyglar och bett skapar på lanerna.

Under konferensen talades det om att inför sk tryckmätare i tyglarna under dressyrtävlingar. Fast jag tror att det är för sent att mäta trycket då. Det måste göras redan under träning, för om hästen strävar efter att undvika tryck kommer den ha lärt sig att själv inta den position som skapar minst obehag och det utan att ryttaren behöver ta särskilt mycket i tyglarna.

Fokus måste gå från det vi kan se på tävlingsbanorna till det vi inte kan se vid träningen. Etik ska sträcka sig från träning till tävling och precis som en annan forskare sade "även om det inte är olagligt behöver det inte vara etiskt korrekt".

ISES 2010: styrd perception

Som Maria skrev förra veckan har vi båda varit med på konferensen “International Society for Equine Science” I början av augusti. Tyvärr måste jag hålla med Maria om hennes intryck från den praktiska dagen på Strömsholm.

Flera av forskarnas presentationer var däremot mycket intressanta. Jag kommer återkomma till dessa, men först ska jag göra något helt osvenskt och presentera mitt eget bidrag först.

Jag har studerat didaktik och håller nu på att avsluta min C/D-uppsats. Under senvintern skickade jag in ett sk “abstract” som efter granskning och godkännande av en vetenskaplig kommitté resulterade i att jag gjorde en 10-min presentation. Titeln på min presentation var ”Learning to ride a horse – A study of concepts and thought styles in three textbooks from three centuries”.

Som underlag för in uppsats och min presentation har jag analyserat tre böcker:
1)”Ridkonst” av F. R. De la Guérinière skriven på franska 1733, översatt till svenska1828.
2)“Ridskolan eller ridläran” av A. Ehrengranat (1836)
3)“Ridhandboken” av Miesner et al. Svensk översättning från tyska 2003.

I texterna har jag identifierat de begrepp som använts för att beskriva hur en nybörjare ska lära sig rida. Jag har dessutom sett på dessa begrepp som resultatet av en gemensam tanke stil. En tanke stil kan förklaras som ”styrd perception”. Det betyder att du och jag inte uppfattar saker och ting bara genom att titta på dem. Vi behöver också en mental beredskap att uppfatta saker och processer. I praktiskt bemärkelse betyder det att vad än din lärare pratar om, detta är vad du kommer lära dig att uppmärksamma. Med den utgångspunkten analyserade jag hur författarna beskrev utbildningen för nybörjare i de tre böckerna.

När man lär sig att rida måste man lära sig att sitta på hästen, lära sig hjälperna och utveckla ryttarkänsla. Alla dessa områden finns med i böckerna. Inget konstigt med det. Det som är intressant är hur begreppen inom dessa områden används och förklaras.

I böckerna från 17- och 1800-talet är fokuseras på ryttarens överkropp i första hand när sitsen ska läras in. Placeringen av skänklarna sägs här vara ett resultat av korrekt hållning och position av just överkroppen. I den moderna boken fokuseras i första hand på ryttarens ben.

När det gäller hjälperna anges ryttarens hand som den främsta hjälpen enligt böckerna från 17- och 1800-talets. Skälet som anges för detta är att i alla gångarter kommer hästens huvud och bogar först. I den moderna boken poängteras att alla hjälper måste samverka. De drivande hjälperna, här definierade som skänklar och säte, ses som viktigare än handen. Ett skäl för detta är enligt författarna att det ligger i människans natur att göra allt möjligt med handen och därför ska ryttaren fokusera på att använda skänklar och sätet istället.

Den mest jordnära förklaringen av ryttarkänsla är presenterad i 1800-talets litteratur. Ryttarens förmågan att förnimma de rörelser som sker i ryttarens kropp som ett resultat av hästens rörelse ses som basen för ryttarkänsla. Fokus här ligger på att ryttaren ska förnimma vad som händer i hans/hennes kropp.

I den moderna boken är ryttarkänslan beskriven som förmågan att ge hjälper vid rätt tillfälle och med de rätta proportionerna mellan skänkel, säte och hand. Här är alltså fokus på att ryttaren ska göra något.

I Ehrengranats bok från 1800-talet skriver han att ryttaren inte kan ta emot information (alltså förnimma vad som händer i ryttarens kropp) och ge hjälper på samma gång. Jag tror att detta är kärnan i det som skiljer dessa två tankestilar. När du rider, är du först och främst fokuserad på att förnimma hur hästen rör sig och dig, eller att ge hästen hjälper?

Mitt ”abstract” kan du läsa i sammanställningen från konferensen >>

De' e en makalös manick!

Hjärnan är ett av universums mest komplexa organ som fascinerat forskare under långa tider. Vår hjärna är aktiv redan i livmodern och experiment har visat att barn som för höra viss musik redan i moderlivet känner igen den som nyfödd.

Hjärnans förmåga till igenkänning är stor och det är betydelsefullt för små barn. Det är livsviktigt att veta vem som är den viktigaste vårdaren och små barn bekräftar fort kontakten till mamman (som oftast är förste vårdgivare). Forskare kallar detta anknytning och en bra anknytning ger en god grund för individen som växer fram i det lilla barnet.

Sen har vi förmågan till härmning, det är väl därför vi säger åt våra barn - Gör som jag säger och inte som jag gör! För vi vuxna genar ofta i kurvorna där vi begär att barnen ska gå den raka vägen.

Även om hästens hjärna är mindre än vår har fölet samma basala funktioner som nyfödd; igenkänning, anknytning och härmandet.

För barn är världen absolut, det du säger förväntas gälla. Ironi, att med hård röst säga "Det var ju bra" skapar osäkerhet hos små barn. Är det orden eller tonfallet som gäller? Ett nej i ena stunden, ett ja senare skapar osäkerhet. Själv gör jag ofta felet att jag berättar om en planerad utflykt långt innan den ska äga rum och det gör min 5 åring tokig för "senare" saknas i hans värld, han tolkar det som idag. Snacka om frustration när det är läggdax och det utlovade inte har skett!

Med åren mognar hjärnan och vi kan börja tänka abstrakt, planera för framtiden till exempel eller berömma något som varit bra under dagen vid läggdax.

En häst kommer aldrig dit, dess hjärna blir kvar i den absoluta världen. Där det du begär bör gälla utan undantag och gör den rätt ska den belönas i nästa sekund, för senare än så är det försent. Hästen kan heller inte känna till dina planer för dagens övningar, det gör att du aldrig behöver känna dig misslyckad som ryttare. Du beslutar dig för att träna piaff och hästen ger dig fyra rena steg och även om du "planerat" för sex så har hästen ingen aning om det.

Nu hör det till saken att långt innan vi är medvetna om att vi fattar ett beslut har hjärnan fattat det. En studie gjord av John-Dylan Haynes har visat att det igenomsnitt tar en sekund mellan medveten tanke och handling men att aktiviteten i hjärnan förändrades hela sju(7)sekunder före den medvetna tanken. Med den tid det tar för blodflöde och energiökning blir tiden svindlande tio (10) sekunder. Forskare tror att denna tid är kortare i situationer där vi tränat ofta och automatiserat vår respons eller vid fara.

Eftersom det i Haynes test visade sig att vi blev medvetna om vårt beslut innan vi utförde det har tanken väcks att det kanske inte finns en fri vilja utan ett fritt vill inte. När hjärnans beslut blir medvetet hos oss, då öppnar sig möjligheten för oss att agera eller inhibera, säga nej.

Om vi återgår till piaff-träningen, om du blir frustrerad över att det bara blev fyra och inte sex steg. Vad gör du? I hjärnan finns det ett beslut minst 7 sekunder innan du gör ditt slutliga val. Tappar du humöret och "ska ha" två till så har du ändå den värdefulla sekunden på dig att stanna upp och därmed välja att belöna de steg som togs.

Vad sker hos hästen om du tappar humöret respektive belönar?

Träning - något vi gör eller något som sker?

Vår kropp är gjord för rörelse så det är inte underligt att träning blivit nästan heligt i vår del av världen, där så mycket tid går åt till att sitta. För inte alls så länge sedan var vardagen fylld av hårt kroppsligt arbete, då helgades vilodagen.

Rörelse skapas via våra muskler, de består av tre grupper; röda, vita och blandade (rosa) muskelfibrer. I korthet så utför röda fibrer det långvariga, långsamma arbetet som att hålla oss upprätta. De vita det kvicka, kortvariga som att med precision svepa bort en geting på armen.

Muskler påverkas av träning, långsam löpning påverkar de röda fibrerna och styrketräning de vita. Styrketräning ger ganska snabbt en ökad muskelstyrka som svar på träningen. I studier har forskare sett en effekt kallad SAID (Specific Adaptation to Imposed Demands). Det innebär att människor blir bättre på den specifika träning de utför men effekten på andra aktiviteter är liten. Det kan vara så att styrkan blir kopplad till en viss maskinpark i ett gym, byt maskinpark eller gym och du upplever att du är svagare!

Styrketräning gör så att det blir fler vita fibrer på bekostnad av de uthålliga röda, ökad styrka leder till minskad uthållighet. Det är därför en vältränad person ändå kan tycka att det är tungt och tröttande att sitta framför datorn.

Den kraft som tränar oss mer än någon annan är gravitationen, du står och du tränar! Balans är ett mått på hur väl vi kan hantera tyngdlagen. En bra hållning och gravitationens inverkan stärker våra rödfibriga hållningsmuskler, vi blir både starkare och bättre på att hålla balansen.

När du vet var du har din lodlinje behöver du inte längre hålla balansen via tyglarna eller knipa med skänklarna. Du kan vila i dina röda muskelfibrer och låta de vita agera snabbt och med precision när det behövs. Då blir det ridning med kvalitet!