Inlägg
Det har varit en lång och mödosam vinter för mig i år. Jag ska låta bli att redogöra för alla detaljer utan nöjer mig med att räkna upp några höjdpunkter.
* isig höst
* skadad häst
* 3-årig blond fotboja
* make med pulsproblem
* hov- och hovslagarbekymmer
* mycket snö (90 cm på gården - rekord)
* isig vår
Amarettos olyckliga fall i höstas ledde till hälta bak, nackvärk fram och en ömmande rygg däremellan. Som tur är finns Anna Semrén, duktig veterinär och kiropraktiker, så han blev väl omhändertagen. All träning som kräver utrustning lades åt sidan och jag har ägnat mig åt att "leka klicker" i vinter.
Faktum är att hästarna lades lite åt sidan i vinter för beslutet att prova klickerträning väckte en hel del tankar om mig själv som elev, tränare och träningsmetoder och hästen som tränare.
Under de senaste tre åren har jag utbildat mig i allt från ridning till hästhantering och hästhälsa. Jag har varit en duktig elev men ibland har jag känt mig som en upprepande kakadua. Och i vinter kom frågan - Vad är jag? Var är jag?? Det blev många sena mockningspass med grepen i handen och tankar i huvudet. Jag hade tappat bort mig själv i allt det nya. Varför gör jag det här? Varför har jag häst? Vilka mål har jag, är det mina mål eller andras mål? Vilken relation har jag till hästar? Vilken relation vill jag ha? Vilka drömmar har jag? Varför är jag en olycklig hästägare, jag som älskar hästar!
Nu är det så att efter vinter kommer vår och med det möjligheten att se livet i ett annat ljus. Jag har en vän som kommit in sent i mitt liv och även om det är långt mellan gångerna som vi träffas så ser jag på henne som en god vän. Vi kan resonera högt och lågt och skrattar gott tillsammans. Denna goda vän skickade ett sms och bjöd in mig på en ridtur och (kors i taket!) jag kunde tacka ja.
Hon hade valt Mustang att bli min ridkamrat för dagen. Mustang är en 18 årig nordsvensk hingst som funnits hos henne i 17 år. Han har tränats i alla möjliga ridstilar, från vanlig "ridskoleridning" via western till akademisk ridning och nu tränas han i enlighet med det som kallas kraftskapande ridning. Han har varit med om det mesta med andra ord.
För mig var det däremot första gången jag red på stång och bridong och dubbla tyglar - det tog ett tag innan grejjorna var på plats i mina händer och jag till sist kunde hitta Mustang där ute i bettänden. Innan vi red ut fick jag veta att Mustang kunde ligga på rätt bra i traven men att det bara var att rida lätt och hänga med.
Så kom traven...och jor´å, det blev ett friskt tempo. Men det var inte bara det, han la ett litet tryck i bettet - han ställde en fråga och han väntade in mitt svar. Jag svarade.
Han frågade igen. Jag svarade.
Han fråga återigen och nu med ett visst eftertryck. Jag gav återigen samma svar.
Mitt svar fick godkänt och med det tillät han mig att rida honom (han la stor vikt vid mitt svar, hade jag svarat fel hade han tagit mig på en ridtur...)
Mitt svar var ingen eftergift, inte heller något mottryck eller tillrättavisning eller krav på att han skulle lätta av. Jag lovade bara att jag skulle bära mig själv och då bar han mig.
Galoppen på hemvägen var sååå härlig. Han kom in i en lugn och frisk galopp och vi lämnade sällskapet bakom oss. Mustang rullade på bärigt och taktfast och när vägen blev bar gav jag honom mer utrymme och han ökade. Det kändes faktiskt underbart att få ge innan det blev dags att ta tillbaka.
Jag fick beröm för att jag red Mustang så bra och det värmde givetvis. Fast Mustangs beröm väger tyngre, jag klarade hans kvalitetssäkringssystem! Även om dialogen var mellan Mustang och mig så är mitt löfte till honom ett löfte till alla hästar - jag bär mig själv.
Tusen tack Mustang för att du tog mig från vintergrubbleri till galoppeufori! Nu känner jag lust och längtan efter ridning och jag har fått Mustangs välsignelse.
"Riding is very much like nuts and bolts - if the rider is nuts, the horse bolts."
-------------------------------
Och nu över till något helt annat!
Den 28 april 2009 publicerades första inlägget på den här bloggen, det är tre år sedan. Tiden går fort när man har roligt sägs det och det stämmer. Det är ni som läser och som kommenterar som bidrar till det roliga, till glädjen och till utmaningen som det är att blogga. Tusen tack till er!
För att fira födelsedagen har vi tre frågor, där svaren finns i bloggen. Vill du vara med och tävla om en lektion för Lena eller mig så skicka in ditt svar till maria@birga.se. Vi lottar ut en lektionsmöjlighet bland de rätta svaren och två träningsdagsdagböcker som "tröstpris".
1, Vem skrev följande citat: " Handen ska alltid verka först, och skänklarna följa dess rörelser. Detta är en generell princip som gäller vid både naturliga och artificiella gångarter eftersom hästens huvud och bogar kommer först"
2, Vad är det som kännetecknar en lodlinje?
3, Vad betyder "demi-arrêt"?
Visar inlägg med etikett kommunikation. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kommunikation. Visa alla inlägg
onsdag 25 april 2012
onsdag 3 november 2010
Ledarskap = känslomässig balans?
Det har blivit en del inlägg och kommentarer (tack alla läsare!) kring ledarskap här på bloggen under hösten:
*) Ledarskap något att sträva efter?
*) Ledarskap är relation
Mitt ledarskap ”över” min häst Yeats sattes på prov under veckan. Jag hade bestämt att vi skulle rida ut och njuta av det underbara höstvädret. Provet denna dag visade sig bestå av utmaningen att passera det nya jakttornet som dykt upp på gärdet ca 50 meter från vägen där vi brukar gå. Att Yeats la märke till att det var något nytt på gärdet är det minsta man kan säga.
Rätt snart efter de inledande stirrandet och försök till helomvändningar valde jag att kliva av. Eftersom Yeats inte är helt trygg med att lämna stallet utan häst-kamrater har jag som vana att ha repgrimman på under tränset. Det här gjorde att jag denna dag hade ett val, istället för att för glatta livet hänga i tyglarna så kunde jag ge honom det utrymme han behövde men samtidigt påkalla hans uppmärksamhet genom att be honom ge fram- och bakdel.
Jag vet inte hur lång tid det tog för oss att passera jakttornet. När vi ändå höll på så gick vi fram och tillbaka ett par gånger på vägen. På vägen hem red jag förbi. Dagen efter i sällskap med Pargon gick han förbi utan att ens titta på tornet.
Så, vad var det som gjorde att Yeats gick förbi tornet? Var det utrustningen? Min teknik? Min attityd? Vilket är viktigast – min relation till Yeat eller att uppnå ett visst (här ta sig förbi jakttornet) ?
Jag tror så här:
Om utrustningen - Eftersom jag är van vid att hantera repgrimman (van vid utrustningen) så känner jag mig trygg med att jag inte skulle tappa Yeats. Ledrepet gav mig dessutom det extra manöverutrymme jag och Yeats behövde jämfört med de mycket kortare tyglarna. Om behovet skulle ha uppstått kunde jag även ha stoppat och vänt Yeats utan att göra illa honom i munnen vilket jag gjort om jag hängt i tyglarna.
Om tekniken – Jag har tidigare etablerat vägar för kommunikation vid markhantering (enligt ”6 keys to harmony”) vilket gör att både Yeats och jag har något välbekant och tryggt att falla tillbaka på. Utmaningen denna dag bestod i att jag försökte få och bibehålla Yeats uppmärksamhet när allt han ville var att stirra på jakttornet.
Om attityd – Min inställning till hela händelsen var ”Kul! Nu har jag ett gyllene tillfälle att träna på min egen känslomässiga balans. Kan jag få med mig Yeats förbi jakttornet utan att bli arg, frustrerad, ledsen, osäker, otålig etc”. Det fick ta den tid det tog, hästar har i vilket fall som helst inte samma tidsuppfattning som vi människor. Vad det kommer ihåg är stressnivån, inte om det tog 5 min, 15 min eller 50 min. Kan jag då vara känslomässigt stabil och därmed en ”trygg hand” för Yeats att ty sig till då har jag som jag ser det fördjupat min relation till Yeats vilket gör att vi lättare tillsammans kan tackla liknande situationer framöver. Jag kan bara jämföra den attityden med den som jag, liksom Maria, fick lära mig på ridskolan som barn som gick ut på att till varje pris få ”häst- j-eln” att göra det JAG sagt åt den att göra NU.
Jag tror att alla tre ingredienserna, utrustning, teknik och attityd, samverkade till det lyckade resultatet. Vad tror du?
*) Ledarskap något att sträva efter?
*) Ledarskap är relation
Mitt ledarskap ”över” min häst Yeats sattes på prov under veckan. Jag hade bestämt att vi skulle rida ut och njuta av det underbara höstvädret. Provet denna dag visade sig bestå av utmaningen att passera det nya jakttornet som dykt upp på gärdet ca 50 meter från vägen där vi brukar gå. Att Yeats la märke till att det var något nytt på gärdet är det minsta man kan säga.
Rätt snart efter de inledande stirrandet och försök till helomvändningar valde jag att kliva av. Eftersom Yeats inte är helt trygg med att lämna stallet utan häst-kamrater har jag som vana att ha repgrimman på under tränset. Det här gjorde att jag denna dag hade ett val, istället för att för glatta livet hänga i tyglarna så kunde jag ge honom det utrymme han behövde men samtidigt påkalla hans uppmärksamhet genom att be honom ge fram- och bakdel.
Jag vet inte hur lång tid det tog för oss att passera jakttornet. När vi ändå höll på så gick vi fram och tillbaka ett par gånger på vägen. På vägen hem red jag förbi. Dagen efter i sällskap med Pargon gick han förbi utan att ens titta på tornet.
Så, vad var det som gjorde att Yeats gick förbi tornet? Var det utrustningen? Min teknik? Min attityd? Vilket är viktigast – min relation till Yeat eller att uppnå ett visst (här ta sig förbi jakttornet) ?
Jag tror så här:
Om utrustningen - Eftersom jag är van vid att hantera repgrimman (van vid utrustningen) så känner jag mig trygg med att jag inte skulle tappa Yeats. Ledrepet gav mig dessutom det extra manöverutrymme jag och Yeats behövde jämfört med de mycket kortare tyglarna. Om behovet skulle ha uppstått kunde jag även ha stoppat och vänt Yeats utan att göra illa honom i munnen vilket jag gjort om jag hängt i tyglarna.
Om tekniken – Jag har tidigare etablerat vägar för kommunikation vid markhantering (enligt ”6 keys to harmony”) vilket gör att både Yeats och jag har något välbekant och tryggt att falla tillbaka på. Utmaningen denna dag bestod i att jag försökte få och bibehålla Yeats uppmärksamhet när allt han ville var att stirra på jakttornet.
Om attityd – Min inställning till hela händelsen var ”Kul! Nu har jag ett gyllene tillfälle att träna på min egen känslomässiga balans. Kan jag få med mig Yeats förbi jakttornet utan att bli arg, frustrerad, ledsen, osäker, otålig etc”. Det fick ta den tid det tog, hästar har i vilket fall som helst inte samma tidsuppfattning som vi människor. Vad det kommer ihåg är stressnivån, inte om det tog 5 min, 15 min eller 50 min. Kan jag då vara känslomässigt stabil och därmed en ”trygg hand” för Yeats att ty sig till då har jag som jag ser det fördjupat min relation till Yeats vilket gör att vi lättare tillsammans kan tackla liknande situationer framöver. Jag kan bara jämföra den attityden med den som jag, liksom Maria, fick lära mig på ridskolan som barn som gick ut på att till varje pris få ”häst- j-eln” att göra det JAG sagt åt den att göra NU.
Jag tror att alla tre ingredienserna, utrustning, teknik och attityd, samverkade till det lyckade resultatet. Vad tror du?
tisdag 20 juli 2010
Fler fakta i tygelforskningen
I mitt tidigare inlägg om tyglar utlovade jag mer info om tyglarnas vikt mm. Och, den som väntar på något gott väntar alltid för länge kan tyckas men nu är väntan över!
De tyglar som gav en näst intill obefintlig kontakt var 162 cm långa (hand till bett, hela längden 320 cm), bredden var 16 mm och tjockleken på lädret 2,5 mm. De vägde 165 g.
De som var riktigt skarpa hade samma längd som ovan, var 22 mm breda och 5 mm tjocka, vikten uppgick till 440 g.
De tyglar som vi upplevde hade en jämn känning och förlät lite av "ryttarfipplet" med händerna var 160 cm, 24 mm breda och 3 mm tjocka med en vikt på 270 g.
Under Lenas semester provade vi olika tyglar. Vi tog dem med tygelfattning båda två, och den som var häst blundade och skulle säga när ryttaren gav en signal och vilken signal det var. (Vi använde oss av direkt, indirekt tygel och halvhalt).
Vi kom fram till att tjockleken på lädret absolut har betydelse. En tygel behöver ha en viss egen stadga (bära sin egen vikt) och ha en vikt som känns av sig själv för att hästen ska ha en konstant känsla av närvaro.
De tunna tyglarna lämnade händerna utan känning. Den som blundade "letade" efter signaler eftersom vi visste att det skulle komma en, och när den väl kom var det svårt att säga vilken signal det var om inte gesten gjordes stor.
Lädrets kvalitet är också av betydelse, jag har ett par 3,5 mm tjocka tyglar av ett mycket "pappaktigt" läder (eller tuggad indisk ko som en sadelmakare fnös om billiga läderprodukter). De tyglarna väger över 200 g men tenderar att kännas stumma och det är svårt att uppfatta små hjälper via dem. Ett par bra lädertyglar har en böljande känsla i sig, de rör sig jämnt och mjukt i hela sin längd, enligt min uppfattning.
Min kursdeltagare tycker, efter att ha känt igenom de tyglar hon har hemma, att en tygel bör väga mer än 200 g och jag håller med.
Det intressanta i detta är att Ehrengranat pratar om ryttarens kontakt med hästens mun i skålpund (skp) i en tregradig skala; lätt-1/2 skp eller 212g, tempererat-1,5 skp eller 637g och handfull 2-3 skp eller 850-1275g.
de la Gueriniérè skriver om att den skolade hästen kan ridas med bara gravitationens inverkan på tyglarna (utan viktangivelse på tyglarna).
Nu spånar jag vilt, om vi uppfattar det som att vi kan känna 200 g som en lätt men närvarande kontakt i våra händer under experimentet. Om vi antar att den kontakten också kan kännas av hästen. När vi etablerar en touch som inte påverkar hästens mungipor (alltså inte blir dragande i tygeln!), då borde den kontakten vara tillräcklig för att våra signaler går fram till hästen, på en väl skolad häst kanske jag måste tillägga och en som inte blivit emotionell av någon anledning...
På marknaden finns numera möjligheten att mäta trycket i tygeln med några plastbitar som kopplas mellan bett och tygel. De har olika viktgraderingar och brister om trycket överstiger plastbitens maxtryck. Skalan går från 15 kg ner till 2 kg.
Min fundering är varför de nöjde sig med 2 kg istället för att gå ner till 300 g. Om utrustningens funktion är att skola ryttaren måste väl ryttaren få något att sträva efter som verkligen visar på skolning!
Tryckmätaren hittar du på www.hestbolaget.se/trans-tyglar/126-zack-tygelsensor.html
De tyglar som gav en näst intill obefintlig kontakt var 162 cm långa (hand till bett, hela längden 320 cm), bredden var 16 mm och tjockleken på lädret 2,5 mm. De vägde 165 g.
De som var riktigt skarpa hade samma längd som ovan, var 22 mm breda och 5 mm tjocka, vikten uppgick till 440 g.
De tyglar som vi upplevde hade en jämn känning och förlät lite av "ryttarfipplet" med händerna var 160 cm, 24 mm breda och 3 mm tjocka med en vikt på 270 g.
Under Lenas semester provade vi olika tyglar. Vi tog dem med tygelfattning båda två, och den som var häst blundade och skulle säga när ryttaren gav en signal och vilken signal det var. (Vi använde oss av direkt, indirekt tygel och halvhalt).
Vi kom fram till att tjockleken på lädret absolut har betydelse. En tygel behöver ha en viss egen stadga (bära sin egen vikt) och ha en vikt som känns av sig själv för att hästen ska ha en konstant känsla av närvaro.
De tunna tyglarna lämnade händerna utan känning. Den som blundade "letade" efter signaler eftersom vi visste att det skulle komma en, och när den väl kom var det svårt att säga vilken signal det var om inte gesten gjordes stor.
Lädrets kvalitet är också av betydelse, jag har ett par 3,5 mm tjocka tyglar av ett mycket "pappaktigt" läder (eller tuggad indisk ko som en sadelmakare fnös om billiga läderprodukter). De tyglarna väger över 200 g men tenderar att kännas stumma och det är svårt att uppfatta små hjälper via dem. Ett par bra lädertyglar har en böljande känsla i sig, de rör sig jämnt och mjukt i hela sin längd, enligt min uppfattning.
Min kursdeltagare tycker, efter att ha känt igenom de tyglar hon har hemma, att en tygel bör väga mer än 200 g och jag håller med.
Det intressanta i detta är att Ehrengranat pratar om ryttarens kontakt med hästens mun i skålpund (skp) i en tregradig skala; lätt-1/2 skp eller 212g, tempererat-1,5 skp eller 637g och handfull 2-3 skp eller 850-1275g.
de la Gueriniérè skriver om att den skolade hästen kan ridas med bara gravitationens inverkan på tyglarna (utan viktangivelse på tyglarna).
Nu spånar jag vilt, om vi uppfattar det som att vi kan känna 200 g som en lätt men närvarande kontakt i våra händer under experimentet. Om vi antar att den kontakten också kan kännas av hästen. När vi etablerar en touch som inte påverkar hästens mungipor (alltså inte blir dragande i tygeln!), då borde den kontakten vara tillräcklig för att våra signaler går fram till hästen, på en väl skolad häst kanske jag måste tillägga och en som inte blivit emotionell av någon anledning...
På marknaden finns numera möjligheten att mäta trycket i tygeln med några plastbitar som kopplas mellan bett och tygel. De har olika viktgraderingar och brister om trycket överstiger plastbitens maxtryck. Skalan går från 15 kg ner till 2 kg.
Min fundering är varför de nöjde sig med 2 kg istället för att gå ner till 300 g. Om utrustningens funktion är att skola ryttaren måste väl ryttaren få något att sträva efter som verkligen visar på skolning!
Tryckmätaren hittar du på www.hestbolaget.se/trans-tyglar/126-zack-tygelsensor.html
tisdag 29 juni 2010
Arbete från marken
Kan du inte rida din häst av olika anledningar? Den kanske inte är inriden, rehabiliteras från skada, måste skolas om, är för stirrig och okoncentrerad, eller vilket hände för en bekant: hästen fick skavsår av den nya sadelgjorden. Då är arbete från marken ett utmärkt alternativ.
Arbete från marken kan enkelt definieras som allt arbete där du som hästförare inte sitter på ryggen utan har dina egna fötter på marken. Det finns en mängd övningar du kan göra liksom en mångfald syften:
* förbättra kommunikationen mellan dig och din häst (ledarskapsövningar)
* ge hästen ökat självförtroende att hantera skrämmande situationer (toleransträning)
* utbilda hästens mun (lösgörande mha träns)
* utveckla kvalitén på skritt och trav (lösgörande vid longering)
* förbättra hästens hållning, vilket är början till samling
Allt detta arbete kan ske med hjälp av olika utrustning (repgrimma, träns och kapson) men den gemensamma nämnaren är att hästen viker undan när du rör dig mot hästen (indirekt tygel), följer efter när du rör dig från hästen (direkt tygel) och balansera om sig genom att resa huvudet när du ber om halt (halvhalt).
Ledarskapsövningar har som mål att förbättra kommunikation mellan dig och din häst. Detta leder till en lugnare häst som svarar på små signaler. Görs detta på rätt sätt kommer hästen även att inväntar dina signaler. Om hästen inte ser dig som sin ledare kan han hantera dig som vilken häst som helst vilket vanligen innebär att hon/han försöker gå över dig eller knuffar på dig med sin kropp eller helt enkelt inte lyssnar alls till dina signaler. Denna typ av träning görs i mina ögon bäst med repgrimma. De handfasta övningar du ber din häst göra är att rygga, ge framdel och bakdel (på både höger och vänster sida), böja på halsen, skicka ut på volt (inte att förväxla med longering, här låter du hästen gå ett eller två varv sedan vända eller stanna).
Toleransträning innebär att du låter din häst bekanta sig med saker den tycker är skrämmande. Det kan vara att röra vid hela hästens kropp, prassla med plastpåsar, gå över pressningar, titta på paraplyer osv. Jag föredrar att göra även denna typ av arbete med hästen utrustad i repgrimma. Om jag behöver kan jag bli tydlig i mina signaler utan att göra illa hästen. Det sistnämnda kan vara svårt att undvika om jag tex har hästen i träns. För att kunna jobba med toleransträning måste ledarskap och kommunikation vara etablerat mellan dig och hästen.
Att utbilda hästen mun, och för den del känsla in din egen hand, är arbete från marken där hästen är utrustad i träns ypperligt. Här handlar det om att få hästen att tugga på bettet, sträcka ut halsen framåt, samt göra flexions. En väl skolad häst har en mun som i stort sett konstant mjukt och stilla leker med bettet med tungan samt sväljer överflödig saliv. Hos hästar med låst käke rinner saliven istället ut och kan bilda synligt skum. En häst med en väl skolad mun har lite saliv på läpparna, ungefär som om hästen har läppstift. Inte mer. Detta arbete kan göras helt i halt eller i skritt och är ypperligt för ex konvalescenter. Denna typ av arbete går inte att göra på ett bra och effektivt sätt på en häst som inte kan stå stilla, varför grundläggande ledarskap och kommunikation även här måste vara etablerat mellan dig och hästen.
Enligt de gamla mästarna, ex de la Guérinière, är traven det initiala lösgörande arbetet. Detta kan med fördel göras vid longering. Dock ska hästen inte vara inspänd utan fri att balansera som den vill med huvud och hals. Genom att du ändrar volten storlek och även för hästen rakt ut på fyrkantspåret hjälper du hästen att balansera sig och lösgöra sig. Jag föredrar att longera i kapson eftersom jag då kan spänna longerlinan mitt ovanpå nosryggen vilket gör att jag kan byta varv under gång (i både skritt och trav) vilket gör det hela intressantare för både mig och hästen. Återigen, detta arbete blir så mycket enklare om jag redan etablerat grundläggande ledarskap och kommunikation mellan mig och hästen.
Arbete från marken kan även innebära att jag utrustar min häst med träns och genom att arbete direkt i bettringen på höger respektive vänster sida kan jag förbättra hästens hållning genom att växla mellan öppna, sluta, fram- och bakdelsvändningar. En häst som har lätt att växla mellan dessa olika positioner har med stor sannolikhet god hållning. För hästen innebär det att bakbenen börjar träda in under hästens kropp. Vill jag verkligen öva samling på min häst kan jag från marken börja samla hästen mot piaff. Förutsättningen för framgång i detta arbete är... Javisst har du rätt! Ledarskap och kommunikation. Dessutom får hästen inte hänga på bettet, vilket med andra ord innebär att hästen måste ha åtminstone början till en utbildad mun och alltså tugga lätt på bettet. Och du som hästförare får inte dra handen bakåt.
Det finns kort och gott massor att göra för att fördjupa din relation med hästen, och även få hästen att jobba bättre, utan att rida!
Arbete från marken kan enkelt definieras som allt arbete där du som hästförare inte sitter på ryggen utan har dina egna fötter på marken. Det finns en mängd övningar du kan göra liksom en mångfald syften:
* förbättra kommunikationen mellan dig och din häst (ledarskapsövningar)
* ge hästen ökat självförtroende att hantera skrämmande situationer (toleransträning)
* utbilda hästens mun (lösgörande mha träns)
* utveckla kvalitén på skritt och trav (lösgörande vid longering)
* förbättra hästens hållning, vilket är början till samling
Allt detta arbete kan ske med hjälp av olika utrustning (repgrimma, träns och kapson) men den gemensamma nämnaren är att hästen viker undan när du rör dig mot hästen (indirekt tygel), följer efter när du rör dig från hästen (direkt tygel) och balansera om sig genom att resa huvudet när du ber om halt (halvhalt).
Ledarskapsövningar har som mål att förbättra kommunikation mellan dig och din häst. Detta leder till en lugnare häst som svarar på små signaler. Görs detta på rätt sätt kommer hästen även att inväntar dina signaler. Om hästen inte ser dig som sin ledare kan han hantera dig som vilken häst som helst vilket vanligen innebär att hon/han försöker gå över dig eller knuffar på dig med sin kropp eller helt enkelt inte lyssnar alls till dina signaler. Denna typ av träning görs i mina ögon bäst med repgrimma. De handfasta övningar du ber din häst göra är att rygga, ge framdel och bakdel (på både höger och vänster sida), böja på halsen, skicka ut på volt (inte att förväxla med longering, här låter du hästen gå ett eller två varv sedan vända eller stanna).
Toleransträning innebär att du låter din häst bekanta sig med saker den tycker är skrämmande. Det kan vara att röra vid hela hästens kropp, prassla med plastpåsar, gå över pressningar, titta på paraplyer osv. Jag föredrar att göra även denna typ av arbete med hästen utrustad i repgrimma. Om jag behöver kan jag bli tydlig i mina signaler utan att göra illa hästen. Det sistnämnda kan vara svårt att undvika om jag tex har hästen i träns. För att kunna jobba med toleransträning måste ledarskap och kommunikation vara etablerat mellan dig och hästen.
Att utbilda hästen mun, och för den del känsla in din egen hand, är arbete från marken där hästen är utrustad i träns ypperligt. Här handlar det om att få hästen att tugga på bettet, sträcka ut halsen framåt, samt göra flexions. En väl skolad häst har en mun som i stort sett konstant mjukt och stilla leker med bettet med tungan samt sväljer överflödig saliv. Hos hästar med låst käke rinner saliven istället ut och kan bilda synligt skum. En häst med en väl skolad mun har lite saliv på läpparna, ungefär som om hästen har läppstift. Inte mer. Detta arbete kan göras helt i halt eller i skritt och är ypperligt för ex konvalescenter. Denna typ av arbete går inte att göra på ett bra och effektivt sätt på en häst som inte kan stå stilla, varför grundläggande ledarskap och kommunikation även här måste vara etablerat mellan dig och hästen.
Enligt de gamla mästarna, ex de la Guérinière, är traven det initiala lösgörande arbetet. Detta kan med fördel göras vid longering. Dock ska hästen inte vara inspänd utan fri att balansera som den vill med huvud och hals. Genom att du ändrar volten storlek och även för hästen rakt ut på fyrkantspåret hjälper du hästen att balansera sig och lösgöra sig. Jag föredrar att longera i kapson eftersom jag då kan spänna longerlinan mitt ovanpå nosryggen vilket gör att jag kan byta varv under gång (i både skritt och trav) vilket gör det hela intressantare för både mig och hästen. Återigen, detta arbete blir så mycket enklare om jag redan etablerat grundläggande ledarskap och kommunikation mellan mig och hästen.
Arbete från marken kan även innebära att jag utrustar min häst med träns och genom att arbete direkt i bettringen på höger respektive vänster sida kan jag förbättra hästens hållning genom att växla mellan öppna, sluta, fram- och bakdelsvändningar. En häst som har lätt att växla mellan dessa olika positioner har med stor sannolikhet god hållning. För hästen innebär det att bakbenen börjar träda in under hästens kropp. Vill jag verkligen öva samling på min häst kan jag från marken börja samla hästen mot piaff. Förutsättningen för framgång i detta arbete är... Javisst har du rätt! Ledarskap och kommunikation. Dessutom får hästen inte hänga på bettet, vilket med andra ord innebär att hästen måste ha åtminstone början till en utbildad mun och alltså tugga lätt på bettet. Och du som hästförare får inte dra handen bakåt.
Det finns kort och gott massor att göra för att fördjupa din relation med hästen, och även få hästen att jobba bättre, utan att rida!
tisdag 15 juni 2010
Skritt - gångarternas moder!
I helgen hade jag glädjen att få ha kurs i Piteå. Det var 10 ryttare som red 1 lektion var lördag och söndag. Det var en blandad grupp med allt från nybörjare till ekipage jag följt under flera års tid. Den yngsta deltagaren var 10 år och började rida med mig i Stockholm i vintras och vi har fokuserat på sitsträning i skritt och trav. Ronja travade för första gången på egen hand under helgen och var mäkta stolt efter den bedriften! För mig är det ett privilegium att få följa utvecklingen. Tack vare sitsträningen kunde Ronja kontrollera hästen i trav på egen hand utan att hänga hästen i munnen eller tappa följsamheten i sitsen. Snyggt jobbat Ronja!
Men, det som jag främst vill ta upp i denna blogg är skritten. Jag får ibland frågan om man får göra annat än att skritta för mig. Jo, det får man. På kursen var det flera deltagare som övade på övergångar mellan skritt, trav och galopp, samt flexions i trav och galopp. Men jag ser ingen fördel varken för häst eller ryttare börja blanda in fart om inte grundläggande förståelse för kommunikation (läs hjälperna), balans och hållning saknas hos ryttare eller häst eller båda. Och det är inte för inte som skritten kallas för gångarternas moder.
Skritten är den gångart som lättas påverkas av ryttaren. Det har modern forskning visat vilket du kan läsa mera om här >>. Kanske är det därför som det inom traditionell dressyr sägs att du inte ska arbeta hästen i skritt då detta förstör skritten. Det är inte sant. Det handlar om hur du använder handen och vad som uppfattas som ett bra ”stöd”.
Om ryttaren använder sin hand bakåt kommer hästen med stor sannolikhet att hänga i tygeln. Hästen kan göra detta antingen genom att släppa iväg sin egen kroppsvikt framåt, eller använda sina halsmuskler för att spjärna i tygeln. När detta händer kommer skritten att försämras. Det gör traven och galoppen också men här märks det inte lika tydligt.
Åter till hästen som hänger i tygeln. I det första fallet måste hästen fås att balansera sig själv och i det andra måste hästen fås att slappna av i halsmusklerna. Du får hästen att balansera bättre, alltså inte hänga på tygeln genom att använda halvhalten (dvs resa handen rakt upp för att sedan sänka den). För att få hästen att slappna av i halsmusklerna kan du vibrera lätt i tygeln.
För att sedan inte få hästen att hänga igen måste ryttaren vara följsam och tillåta den naturliga pendlingsrörelsen i hästens hals. Gör ryttaren inte det försämras också skritten och i värsta fall börjar hästen passa. Det är här som din uppfattning om vad ett bra ”stöd” är för något blir avgörande. Kontakten mellan hästens mun och din hand bör inte vara mycket mer än tygelns vikt. Har du mer än så hänger hästen i dig och det innebär inte bara att det blir jobbigt för dina armar, det innebär också att hästen inte har någon bra hållning.
Hållning hos hästen, syns enklast när hästen står stilla. Kolla på hovarna. Oftast står hästen ojämnt. På engelska finns begreppet ”square”, jag har dock aldrig hört ett motsvarande begrepp på svenska. Tänk dig att du tittar ner på din häst ovanifrån. ”Square” betyder att hästens hovar är jämnt placerade så det bildas en rätvinklig rektangel. När detta sker har hästen början till korrekt hållning, dvs ryggraden är rak sedd uppifrån.
När hästen under rörelse rör sig med bakdelen inriktad på framdelen (vilket motsvarar att den är ”square” fast i rörelse om du förstår hur jag menar) och dessutom har resning på halsen motsvarande dess utbildningsgrad, samt är lätt i handen, då har hästen så gott som garanterat en bra hållning och balans. Det du då upplever som ryttare är att hästen under rörelse har lika lätt att svänga till höger som vänster, göra höger och vänster öppna respektive sluta, ryggar rakt bakåt, har lika lätt för höger respektive vänster galopp osv. Det synliga beviset på att hästen rör sig i balans och med hållning är att hästen lätt kan utföra det du ber om. För både häst och ryttare är det lättare att hitta denna goda hållning och balans i skritt för skritten är den enda gångart där båda i lugn och ro kan utforska just sin egen och den andres balans. Skritten ger dessutom tid för att befästa kommunikationen, alltså hjälperna. När grunden är lagd är trav och galopp inget större problem, men att träna trav och galopp innan grunderna finns på plats är bara en lång omväg tillbaka till början och slöseri med tid även om det känns som att man tränat ordentligt.
Klassisk dressyr handlar inte i första hand om att träna konditionen hos hästen, utan om att träna hållning och balans.
Men, det som jag främst vill ta upp i denna blogg är skritten. Jag får ibland frågan om man får göra annat än att skritta för mig. Jo, det får man. På kursen var det flera deltagare som övade på övergångar mellan skritt, trav och galopp, samt flexions i trav och galopp. Men jag ser ingen fördel varken för häst eller ryttare börja blanda in fart om inte grundläggande förståelse för kommunikation (läs hjälperna), balans och hållning saknas hos ryttare eller häst eller båda. Och det är inte för inte som skritten kallas för gångarternas moder.
Skritten är den gångart som lättas påverkas av ryttaren. Det har modern forskning visat vilket du kan läsa mera om här >>. Kanske är det därför som det inom traditionell dressyr sägs att du inte ska arbeta hästen i skritt då detta förstör skritten. Det är inte sant. Det handlar om hur du använder handen och vad som uppfattas som ett bra ”stöd”.
Om ryttaren använder sin hand bakåt kommer hästen med stor sannolikhet att hänga i tygeln. Hästen kan göra detta antingen genom att släppa iväg sin egen kroppsvikt framåt, eller använda sina halsmuskler för att spjärna i tygeln. När detta händer kommer skritten att försämras. Det gör traven och galoppen också men här märks det inte lika tydligt.
Åter till hästen som hänger i tygeln. I det första fallet måste hästen fås att balansera sig själv och i det andra måste hästen fås att slappna av i halsmusklerna. Du får hästen att balansera bättre, alltså inte hänga på tygeln genom att använda halvhalten (dvs resa handen rakt upp för att sedan sänka den). För att få hästen att slappna av i halsmusklerna kan du vibrera lätt i tygeln.
För att sedan inte få hästen att hänga igen måste ryttaren vara följsam och tillåta den naturliga pendlingsrörelsen i hästens hals. Gör ryttaren inte det försämras också skritten och i värsta fall börjar hästen passa. Det är här som din uppfattning om vad ett bra ”stöd” är för något blir avgörande. Kontakten mellan hästens mun och din hand bör inte vara mycket mer än tygelns vikt. Har du mer än så hänger hästen i dig och det innebär inte bara att det blir jobbigt för dina armar, det innebär också att hästen inte har någon bra hållning.
Hållning hos hästen, syns enklast när hästen står stilla. Kolla på hovarna. Oftast står hästen ojämnt. På engelska finns begreppet ”square”, jag har dock aldrig hört ett motsvarande begrepp på svenska. Tänk dig att du tittar ner på din häst ovanifrån. ”Square” betyder att hästens hovar är jämnt placerade så det bildas en rätvinklig rektangel. När detta sker har hästen början till korrekt hållning, dvs ryggraden är rak sedd uppifrån.
När hästen under rörelse rör sig med bakdelen inriktad på framdelen (vilket motsvarar att den är ”square” fast i rörelse om du förstår hur jag menar) och dessutom har resning på halsen motsvarande dess utbildningsgrad, samt är lätt i handen, då har hästen så gott som garanterat en bra hållning och balans. Det du då upplever som ryttare är att hästen under rörelse har lika lätt att svänga till höger som vänster, göra höger och vänster öppna respektive sluta, ryggar rakt bakåt, har lika lätt för höger respektive vänster galopp osv. Det synliga beviset på att hästen rör sig i balans och med hållning är att hästen lätt kan utföra det du ber om. För både häst och ryttare är det lättare att hitta denna goda hållning och balans i skritt för skritten är den enda gångart där båda i lugn och ro kan utforska just sin egen och den andres balans. Skritten ger dessutom tid för att befästa kommunikationen, alltså hjälperna. När grunden är lagd är trav och galopp inget större problem, men att träna trav och galopp innan grunderna finns på plats är bara en lång omväg tillbaka till början och slöseri med tid även om det känns som att man tränat ordentligt.
Klassisk dressyr handlar inte i första hand om att träna konditionen hos hästen, utan om att träna hållning och balans.
tisdag 8 juni 2010
Hästen, den sista sanna humanisten?
Hästarna är på bete nu. Äntligen, antar jag att de tycker, ovanligt tidigt om ni frågar mig. Skolan slutar till veckan och det har funnits år då björkarna knappt haft musöron vid skolavslutningen - i år är det redan högsommargröna lövverk.
Men, men nog om detta och över till dagens inlägg.
Kan det vara så att hästen är den sista sanna humanisten? En humanist är en som ser till individen och betonar vikten av respekt för värdighet och rättigheter.
Hästen, ser dig som den du är. Den ser förbi titel, förmögenhet, utbildning, märken på kläder och annan utrustning. Den ser dig. Den läser dina signaler och försöker utföra det du begär - eller det den uppfattar att du begär. Den dömer ingen och är beredd att göra ett nytt försök ochförlåta allt.
Under mina år i och kring hästar har jag sett hästar "klä av" människor deras position bara av att göra det den blivit uppmanad att göra, istället för att göra det människan (tränare/ryttare/kusk) hade för avsikt att hästen skulle göra. En del människor har kunnat ta det med ett skratt baserat på sund självdistans - andra har idiotförklarat hästen och i samma andetag antagligen känt sig förnedrade.
Jag har också sett hästar stå i givakt för en människa. Då tänker jag främst på Alf Olofsson, tidigare förvaltare på Wången. Han hade hästarnas uppmärksamhet och respekt av att bara vara.
Hästen saknar förmågan att ljuga och att förställa sig. Den kan bara svara på det som sker i ögonblicket. En häst har ingen dold agenda... Hur många av oss kan säga det om oss själva?
Men, hästen är en häst och vi är människor. Små, lätta och långsamma i relation till hästen. Hästar har lärt sig tolka "vår natur och vårt kroppsspråk". För att vår relation ska bli en tvåvägskommunikation är det viktigt att vi lär oss mer om hästen och hästens natur.
Därför vill jag föreslå denna sommar ska bli en sommar i horsmanismens tecken. Ta dig tid att studera din häst. De stora gesterna är lätta att se, det jag vill är att du ägnar tid åt att leta efter de småsmå skiftningarna som utgör en viktig del av hästens kommunikation.
Se på hästen så som den han/hon är, bortse från stam, pris, meriter, ras och allt annat som kan färga din uppfattning om djuret. Betrakta hästen så filterlöst som du bara kan.
Då tror jag att du, liksom jag, ser en sann humanist.
Men, men nog om detta och över till dagens inlägg.
Kan det vara så att hästen är den sista sanna humanisten? En humanist är en som ser till individen och betonar vikten av respekt för värdighet och rättigheter.
Hästen, ser dig som den du är. Den ser förbi titel, förmögenhet, utbildning, märken på kläder och annan utrustning. Den ser dig. Den läser dina signaler och försöker utföra det du begär - eller det den uppfattar att du begär. Den dömer ingen och är beredd att göra ett nytt försök ochförlåta allt.
Under mina år i och kring hästar har jag sett hästar "klä av" människor deras position bara av att göra det den blivit uppmanad att göra, istället för att göra det människan (tränare/ryttare/kusk) hade för avsikt att hästen skulle göra. En del människor har kunnat ta det med ett skratt baserat på sund självdistans - andra har idiotförklarat hästen och i samma andetag antagligen känt sig förnedrade.
Jag har också sett hästar stå i givakt för en människa. Då tänker jag främst på Alf Olofsson, tidigare förvaltare på Wången. Han hade hästarnas uppmärksamhet och respekt av att bara vara.
Hästen saknar förmågan att ljuga och att förställa sig. Den kan bara svara på det som sker i ögonblicket. En häst har ingen dold agenda... Hur många av oss kan säga det om oss själva?
Men, hästen är en häst och vi är människor. Små, lätta och långsamma i relation till hästen. Hästar har lärt sig tolka "vår natur och vårt kroppsspråk". För att vår relation ska bli en tvåvägskommunikation är det viktigt att vi lär oss mer om hästen och hästens natur.
Därför vill jag föreslå denna sommar ska bli en sommar i horsmanismens tecken. Ta dig tid att studera din häst. De stora gesterna är lätta att se, det jag vill är att du ägnar tid åt att leta efter de småsmå skiftningarna som utgör en viktig del av hästens kommunikation.
Se på hästen så som den han/hon är, bortse från stam, pris, meriter, ras och allt annat som kan färga din uppfattning om djuret. Betrakta hästen så filterlöst som du bara kan.
Då tror jag att du, liksom jag, ser en sann humanist.
tisdag 1 juni 2010
Perception i Ridsport, tema säkerhet
Bläddrade i Ridsport nr 10. Det stora temat för numret var säkerhet. Enligt artikeln är hästar farliga djur och allvarliga olyckor händer lätt. Absolut. Håller med. Visste du att hästens reflexer är 6-7 gånger snabbare än människans? Vi hänger helt enkelt inte med när hästen reagerar. Och blir hästen verkligen rädd, då går det undan. För hästar är ett flockdjur med flykt som bästa försvar.
Så långt håller jag med om det som tas upp i Ridsport. Men sen spårar det i mina ögon ur. Inget om att hästar kan vänjas vid allt det som finns i och omkring ett stall, inget om att hästar faktiskt behöver få vänja sig vid allt detta, inget om hur jag som människa kan visa för hästen att jag är flockledaren och alltså den som har koll på omgivningen så hästen inte behöver ta det ansvaret.
Jo, ledarskap nämns. Punkt. Det nämns också att den som hanterar hästar bör vara lugn och konsekvent. Punkt. Inget fel i något av detta, men det förklaras inte hur du gör för att skapa vägar för kommunikation med din häst.
Vad tas då upp? Det skrivs om om hur hästens omgivning ska utformas så att när den blir rädd och försöker springa iväg så ska den inte fastna i något. Absolut, jag håller med. Skottkärror, grepar och annat ska förvaras så att varken hästar eller människor riskerar att snubbla över dom. Men det går inte att plocka bort allt som kan skrämma en häst. Hundar, plastpåsar, barnvagnar, paraplyer, regnkläder, myggsprej, traktorer, älgar osv. Listan kan göras lång!
Vem har inte behövt hantera en häst som blir rädd för något? Själv tycker jag att det är bra mycket bättre att träna min häst att hantera skrämmande saker, och se till att jag har kommunikationsmöjligheter och att jag är tydlig i mitt ledarskap. Att vara lugn och konsekvent är bara en liten del i allt detta. Visst kan hästar haja till och titta lite extra. Vilket för övrigt Yeats gjorde idag när vi skulle passera stonas sommarhage. Inte vet jag vad han tänkte på men det verkade som att han inte kände igen stona. Det har gått i hagen bredvid hans hela vintern. Men nu var det alltså på en ny plats och SÅ BRUKAR DET INTE VARA sa Yeats. Eller nått i den stilen. Var jag lugn och konsekvent? Absolut. Gjorde även flexions så att han tuggade. Och lite annat som jag inte ska gå in på här för då tar den här bloggen aldrig slut.
Det handlar alltså inte om att lobotomera hästen. Det handlar om att, när hästen blir spänd och nervös, fortfarande ha möjlighet till kommunikation. Om du vill kalla detta sätt att jobba med hästar för Natural Horsemanship, sund hästhantering, säker hästhantering eller något annat spelar ingen roll. En häst är en häst är en häst.
En liten ljusglimt fanns i Ridsport. På tredje sidan av temadelen berördes just detta. Att ”problemhästar” sällan har att göra med hästen utan med hur hästen hanteras av människorna.
Ridsport ger förslag på litteratur där du kan lära dig mera om säker hästhantering. Den bok de nämner är Hästhållning i praktiken av Mats Mellberg. Det står mycket i den boken och en del saker är bra, andra är helt fel. Ett exempel på det senare är avsnittet om problem vid longering. ”Hästen är rädd för piskan. Stryk mjukt piskan över hästens kropp. Prata lugnande.” Så långt allting gott, men sen kommer det. ”Sluta om hästen blir spänd och börja om när den slappnar av igen”. Att sluta stryka med piskan när hästen blir spänd är det absolut sista du vill göra! Det enda hästen lär sig i det fallet är att det läskiga försvinner om den blir spänd. Det du måste göra är att vänta tills hästen börjar slappna av, då tar du bort långpisken. Det hästen då lär sig att det läskiga försvinner när den slappnar av.
Vill du läsa mer om ledarskap och markhantering av hästar kan jag istället rekommendera Sven Forströms böcker ex Horsemanship från grunden, eller Kelly Marks bok Perfect Manners. Föredrar du DVD kan jag rekommendera Ed Dabneys Six keys to harmony.
Så långt håller jag med om det som tas upp i Ridsport. Men sen spårar det i mina ögon ur. Inget om att hästar kan vänjas vid allt det som finns i och omkring ett stall, inget om att hästar faktiskt behöver få vänja sig vid allt detta, inget om hur jag som människa kan visa för hästen att jag är flockledaren och alltså den som har koll på omgivningen så hästen inte behöver ta det ansvaret.
Jo, ledarskap nämns. Punkt. Det nämns också att den som hanterar hästar bör vara lugn och konsekvent. Punkt. Inget fel i något av detta, men det förklaras inte hur du gör för att skapa vägar för kommunikation med din häst.
Vad tas då upp? Det skrivs om om hur hästens omgivning ska utformas så att när den blir rädd och försöker springa iväg så ska den inte fastna i något. Absolut, jag håller med. Skottkärror, grepar och annat ska förvaras så att varken hästar eller människor riskerar att snubbla över dom. Men det går inte att plocka bort allt som kan skrämma en häst. Hundar, plastpåsar, barnvagnar, paraplyer, regnkläder, myggsprej, traktorer, älgar osv. Listan kan göras lång!
Vem har inte behövt hantera en häst som blir rädd för något? Själv tycker jag att det är bra mycket bättre att träna min häst att hantera skrämmande saker, och se till att jag har kommunikationsmöjligheter och att jag är tydlig i mitt ledarskap. Att vara lugn och konsekvent är bara en liten del i allt detta. Visst kan hästar haja till och titta lite extra. Vilket för övrigt Yeats gjorde idag när vi skulle passera stonas sommarhage. Inte vet jag vad han tänkte på men det verkade som att han inte kände igen stona. Det har gått i hagen bredvid hans hela vintern. Men nu var det alltså på en ny plats och SÅ BRUKAR DET INTE VARA sa Yeats. Eller nått i den stilen. Var jag lugn och konsekvent? Absolut. Gjorde även flexions så att han tuggade. Och lite annat som jag inte ska gå in på här för då tar den här bloggen aldrig slut.
Det handlar alltså inte om att lobotomera hästen. Det handlar om att, när hästen blir spänd och nervös, fortfarande ha möjlighet till kommunikation. Om du vill kalla detta sätt att jobba med hästar för Natural Horsemanship, sund hästhantering, säker hästhantering eller något annat spelar ingen roll. En häst är en häst är en häst.
En liten ljusglimt fanns i Ridsport. På tredje sidan av temadelen berördes just detta. Att ”problemhästar” sällan har att göra med hästen utan med hur hästen hanteras av människorna.
Ridsport ger förslag på litteratur där du kan lära dig mera om säker hästhantering. Den bok de nämner är Hästhållning i praktiken av Mats Mellberg. Det står mycket i den boken och en del saker är bra, andra är helt fel. Ett exempel på det senare är avsnittet om problem vid longering. ”Hästen är rädd för piskan. Stryk mjukt piskan över hästens kropp. Prata lugnande.” Så långt allting gott, men sen kommer det. ”Sluta om hästen blir spänd och börja om när den slappnar av igen”. Att sluta stryka med piskan när hästen blir spänd är det absolut sista du vill göra! Det enda hästen lär sig i det fallet är att det läskiga försvinner om den blir spänd. Det du måste göra är att vänta tills hästen börjar slappna av, då tar du bort långpisken. Det hästen då lär sig att det läskiga försvinner när den slappnar av.
Vill du läsa mer om ledarskap och markhantering av hästar kan jag istället rekommendera Sven Forströms böcker ex Horsemanship från grunden, eller Kelly Marks bok Perfect Manners. Föredrar du DVD kan jag rekommendera Ed Dabneys Six keys to harmony.
tisdag 11 maj 2010
Tygelprovning - minst lika lärorikt som vinprovning
I veckan hade jag tillfälle att prova och känna på tyglar. Tillfället kom sig av att jag har en elev som syr sina egna träns och därmed även tyglar. Kvällens tema var ryttarens hand och touch via tygel och bett. Vi hade tre huvudlag, alla med olika betsling och tyglar att arbeta med.
Vi började med det huvudlag som hon använde till unghästen. De tyglarna var smala och i riktigt tunt läder. Hmmmm...sa jag efter det att vi tagit tyglarna i varsin ände, var är du? Jag känner bara din högra hand. Lite justeringar och vi hittade varandra men oj, så lätt hon försvann från tygeln och den touch vi etablerat var bortblåst.
Sen provade vi ett brett tygelpar av grov läder. Jag tog tyglarna först och AAAJJJJ, allt hon gjorde och höll på med när hon fattade tyglarna (med grövre gester än vid ridning tack och lov) gick fram till mina händer och det kändes som rakblad när gesterna blev yviga.
Nu fanns det touch i båda tygeländarna, rent av brutal touch i början. Det blev betydligt bättre sen när ryttarhanden kom fram. Men lärdomen för oss båda var att tunga tyglar fångar upp och fortplantar varje liten rörelse och hos mottagaren - hästen - kan effekten vara riktigt skarp även vid, vad vi kan tycka, små gester.
Sista paret ut var ett par breda tyglar i samma tunna läder som det första tygelparet. De tyglarna kändes bra från start, det gick lätt att etablera touch och de tyglarna filterade bort en del av fingerfipplet som uppstår när man tränar sin hand.
Med de grova, tunga tyglarna gick allt fram, blotta andetagen ändrade kontakten. Fantastiskt när ekipaget kommit en bit på sin utbildningstrappa - katastrof om de kommer på innan ryttarens hand och för all del även hästens mun är skolad.
Resultatet av vår tygelprovning blev att jag fick de tunna, smala tyglar att använda som varnande exempel. Unghästen kommer att ridas i tyglar som ger touch men som filtrerar. Vi kom fram till att det är viktigt för en unghäst att det finns en jämn touch och inte en som helt slumpartat kommer och går.
En kväll med tygelprovning kan varmt rekommenderas, det var väldigt intressant att känna hur de olika tyglarna förmedlade touch och signaler.
PST! Jag ska ta reda på alla fakta om tyglarna; bredd, tjocklek, vikt och kompetterar inlägget senare.
Vi började med det huvudlag som hon använde till unghästen. De tyglarna var smala och i riktigt tunt läder. Hmmmm...sa jag efter det att vi tagit tyglarna i varsin ände, var är du? Jag känner bara din högra hand. Lite justeringar och vi hittade varandra men oj, så lätt hon försvann från tygeln och den touch vi etablerat var bortblåst.
Sen provade vi ett brett tygelpar av grov läder. Jag tog tyglarna först och AAAJJJJ, allt hon gjorde och höll på med när hon fattade tyglarna (med grövre gester än vid ridning tack och lov) gick fram till mina händer och det kändes som rakblad när gesterna blev yviga.
Nu fanns det touch i båda tygeländarna, rent av brutal touch i början. Det blev betydligt bättre sen när ryttarhanden kom fram. Men lärdomen för oss båda var att tunga tyglar fångar upp och fortplantar varje liten rörelse och hos mottagaren - hästen - kan effekten vara riktigt skarp även vid, vad vi kan tycka, små gester.
Sista paret ut var ett par breda tyglar i samma tunna läder som det första tygelparet. De tyglarna kändes bra från start, det gick lätt att etablera touch och de tyglarna filterade bort en del av fingerfipplet som uppstår när man tränar sin hand.
Med de grova, tunga tyglarna gick allt fram, blotta andetagen ändrade kontakten. Fantastiskt när ekipaget kommit en bit på sin utbildningstrappa - katastrof om de kommer på innan ryttarens hand och för all del även hästens mun är skolad.
Resultatet av vår tygelprovning blev att jag fick de tunna, smala tyglar att använda som varnande exempel. Unghästen kommer att ridas i tyglar som ger touch men som filtrerar. Vi kom fram till att det är viktigt för en unghäst att det finns en jämn touch och inte en som helt slumpartat kommer och går.
En kväll med tygelprovning kan varmt rekommenderas, det var väldigt intressant att känna hur de olika tyglarna förmedlade touch och signaler.
PST! Jag ska ta reda på alla fakta om tyglarna; bredd, tjocklek, vikt och kompetterar inlägget senare.
torsdag 25 mars 2010
Målet jag stävar efter
Har nu på förmiddagen haft ett väldigt givande samtal kring med C/D-uppsats. Uppsatsen handlar om ridningens didaktik, dvs hur ridning kan läras ut. En del av samtalet handlade om min syn på ridningen, det som jag ser som målet både med min ridning och mina elevers ridning. Vad är målet? Vad vill jag med min egen och mina elevers ridning? Det kortaste sättet att beskriva det är att säga att jag rider enligt de klassiska principerna. Men ”de klassiska principerna” innebär olika saker för olika människor (för en utförligare genomgång kan du läsa min min B-uppsats ”Vad är klassisk ridning?”). Så även om det är en i ord kort beskrivning av mitt mål med min och mina elevers ridning, så är det inte speciellt precist.
Personligen har jag som mål att rida piaff, passage, levad, och galopp baklänges på min häst. Och hoppa lite till husbehov. Och rida ut i skogen när vädret är vackert. Och kunna lasta ensam. Detta är en typ av mål. Att kunna göra något. Och ja, allt detta ryms i min mening inom klassisk ridning,eftersom det handlar om kommunikation med hästen.
Kommunikation är alltså en nyckelingrediens. Att få och bibehålla hästens uppmärksamhet. Men detta ensamt räcker inte. När jag efter samtalet gick och mockade i stallet föll dessa tankar ut:
1)som ryttare är min första uppgift att vara en behaglig passagerare för min häst eftersom jag inte vill blockera min häst från att röra sig. Jag är en god passagerare när jag har en bra hållning, god balans och är avspänd. En förutsättning för att jag ska kunna bibehålla en god hållning, balans och avspändhet är att hästen inte hänger i tygeln (jag hänger så klart inte heller, men det ingår ju i ”hållning” och ”balans” att jag inte hänger hästen i munnen).
2)när jag inverkar (ger signaler) vill jag även då fortsätta att vara en bra passagerare för min häst. Det innebär att jag ger mina signaler (utför något med min kropp) med bibehållen avspänning. Om jag tar i för mycket med mina muskler blockerar jag ledernas rörelseförmåga i min egen kropp och då går följsamheten förlorad.
Som grädde på moset, toppen på isberget eller vad du nu vill kalla det, är det effekten på hästen. Hästen ska av träningen utvecklas, eller i alla fall inte försämras mentalt och biomekaniskt. Biomekaniskt korrekt är när skritten är fyrtaktig, traven tvåtaktig och galoppen tretaktig och ryggningen är tvåtaktig med diagonal fotförflyttning. En häst utvecklas i mina ögon om den bli lugnare, smidigare (ska tex tugga på bettet och det ska vara lika lätt att ställa åt höger och vänster), får bättre hållning (dvs rakriktas och ökar sin förmåga till samling) och utveckla steget vilket ex innebär att steglängden ökar men hästen vilar längre tid i steget.
Även om jag är en ypperlig passagerare för min häst behöver inget av det ovan inträffa. Det räcker inte att vara en superb passagerare, det gäller även att kunna träna hästen. Men när jag tränar hästen ska jag inte glömma bort att fortsätta vara en behaglig passagerare.
Om hästen däremot blir stressad, stelare, snedare och får kortare steg som resultat av ridningen då är något allvarligt fel. Om träningen leder till att de gångarterna försämras biomekaniskt, tex skritten blir passartad, är något väldigt fel.
Jag vill sammanfatta målet med min ridning och min undervisning med dessa ord: Kommunikation, hållning och avspändhet, inverkan.
tisdag 8 december 2009
på den inslagna hjärnvägen
Här blir det en fortsättning på tankar kring hjärnan och kommunikation.
Igenkänning, anknytning och härmning är tre viktiga funktioner i härnan. De fyller en viktig funktion för vår och hästens inlärning.
På Globen arbetade Jean-Francois Pignon (JFP) med en valack och han använde sig av dessa funktioner på ett mästerligt sätt.
Våra hjärnor, precis som hästens, försöker göra världen begriplig dvs vi letar efter mönster. I början av arbetet med hästen fanns det inget mönster för hästen. Dess uppmärksamhet fanns överallt i Globen. Det JFP gjorde vara att så snart hästen var på väg att kliva över en av honom fastställd gräns så gav han den en snärt med spöt. EN snärt, kort och lätt och valacken blev påmind om hans existens. Eftersom det upprepades flera gånger utkristalliserades ett mönster som valacken började känna igen - JFP blev "synlig" för honom.
När så JFP blivit synlig för valacken gick han vidare till att arbeta med anknytningen. Han rörde sig runt valacken; fångade hans intresse, flyttade honom och presenterade sig för valacken för både höger och vänster öga. Det senare är viktigt eftersom hästens hjärnhalvor har hand om varsitt öga, vilket gör att det som är bekant för vänster öga uppfattas som nytt med höger öga.
Mitt i denna process hände det som kallas join up, hästen knöt an till JFP och i den stunden kunde JFP släppa grimskaftet och hästen följde honom dvs härmade honom utan problem.
Det vi fick se var en elegant fransk variant på det amerikanska arbetet i rundkorall. Eftersom hästen inte sprang runt och JFP avstod både från grova gester och prat i mikrofonen (han tog bort den helt efter ett tag) så blev det en väldigt stillsam föreställning. Så stillsam att flera i publiken antagligen ledsnade och helt enkelt lämnade hallen för att "ingenting hände" där ute på banan.
Hade speakern varit insatt i det som hände hade han kanske kunnat hålla kvar intresset för den finstämda människa-häst kommunikation som höll på att växa fram, men tyvärr fanns där ingen hjälp att få.
Har du jobbat din häst utifrån dessa principer? Om inte, ta hjälp och gör det, er relation kommer att bli så mycket bättre.
Igenkänning, anknytning och härmning är tre viktiga funktioner i härnan. De fyller en viktig funktion för vår och hästens inlärning.
På Globen arbetade Jean-Francois Pignon (JFP) med en valack och han använde sig av dessa funktioner på ett mästerligt sätt.
Våra hjärnor, precis som hästens, försöker göra världen begriplig dvs vi letar efter mönster. I början av arbetet med hästen fanns det inget mönster för hästen. Dess uppmärksamhet fanns överallt i Globen. Det JFP gjorde vara att så snart hästen var på väg att kliva över en av honom fastställd gräns så gav han den en snärt med spöt. EN snärt, kort och lätt och valacken blev påmind om hans existens. Eftersom det upprepades flera gånger utkristalliserades ett mönster som valacken började känna igen - JFP blev "synlig" för honom.
När så JFP blivit synlig för valacken gick han vidare till att arbeta med anknytningen. Han rörde sig runt valacken; fångade hans intresse, flyttade honom och presenterade sig för valacken för både höger och vänster öga. Det senare är viktigt eftersom hästens hjärnhalvor har hand om varsitt öga, vilket gör att det som är bekant för vänster öga uppfattas som nytt med höger öga.
Mitt i denna process hände det som kallas join up, hästen knöt an till JFP och i den stunden kunde JFP släppa grimskaftet och hästen följde honom dvs härmade honom utan problem.
Det vi fick se var en elegant fransk variant på det amerikanska arbetet i rundkorall. Eftersom hästen inte sprang runt och JFP avstod både från grova gester och prat i mikrofonen (han tog bort den helt efter ett tag) så blev det en väldigt stillsam föreställning. Så stillsam att flera i publiken antagligen ledsnade och helt enkelt lämnade hallen för att "ingenting hände" där ute på banan.
Hade speakern varit insatt i det som hände hade han kanske kunnat hålla kvar intresset för den finstämda människa-häst kommunikation som höll på att växa fram, men tyvärr fanns där ingen hjälp att få.
Har du jobbat din häst utifrån dessa principer? Om inte, ta hjälp och gör det, er relation kommer att bli så mycket bättre.
tisdag 19 maj 2009
Klassisk ridning är ledarskap extrem
I helgen hade jag förmånen att få demonstrerar ledarskap (natural horsemanship) i Kalix. Jag hade inte bara tur med vädret, utan också intresserade åhörare. Efter förmiddagens demonstration och eftermiddagens privatlektioner är det tre grundläggande viktiga kom-i-håg som lyser klart:
- Titta på din häst! Det går inte att vara ledare för din häst om du inte vet vad din häst gör eftersom hästar främst pratar med kroppsspråk.
- Håll koll på dina fötter! Har du låtit din häst avgöra vart du ska stå?
- Ge din häst utrymme! Du kan inte bli arg för att din häst knuffar på dig, eller värre, om du hela tiden håller hästen nära dig med kort grimskaft samtidigt som du fokuserar på något annat.
Tradition är viktigt därför att hästens natur, dess instinkter, inte har förändrats! Ända sedan människan började rida hästar för ca 6 000 år sedan har de som lärt sig hemligheten med hästen natur haft bättre framgång än de som inte lärt sig hemligheten. Tyvärr är den moderna versionen av svensk tradition dålig på att föra vidare de urgamla nycklarna till bra hästhantering i praktiken.
- Hästar är ett flockdjur. Det innebär att hästar i grupp alltid vet vem som är ledaren. Det gäller även om gruppen består av en häst och en människa.
- Hästar är flyktdjur. Det innebär att hästens första svar i en situation den inte känner igen är att springa därifrån. Detta beteende blir värre om hästen är ledaren och inte människan.
- Hästens reflexer är 6-7 gånger snabbare än människans. Därför måste jag etablera mig som ledare i min relation till hästen.
- Hästar vänjer sig snabbt. När hästens flyktbeteende utlöses springer den ca 200-500 meter. Sen stannar den och kollar in vad det nu är som skrämt den. Det är den här reflexen man utnyttjar vid toleransträning.
- Hästar avgör vem som är ledare med hjälp av förflyttning. Den individ som kan få den andra att ge upp utrymme är den som är ledaren. En bra ledare är aldrig arg, frustrerad, ledsen, uppgiven etc när hon ber den andra individen flytta på sig.
All ridning, även klassisk ridning, är ledarskap. Den gemensamma nämnare är din förmåga att dirigera din häst. Grundlägga ledarskap är tex ATT be din hästen svänga högar - och hon gör det :) - hur får hästen bestämma själv. Klassisk ridning är att inte bara be hästen svänga höger, utan även kunna be hästen om HUR hon ska svänga höger. Ex. sväng höger med vikten på framdelen = framdelsvändning, eller sväng höger med vikten på bakdelen i galopp samtidigt som hon tittar i rörelseriktningen = galoppiruett.
Enkelt, men inte lätt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)