Inlägg
I helgen har jag lärt mig springa och det var fantastiskt! Kursledare var Malcolm Balk, lärare i Alexanderteknik och löpare med många mil i benen.
Som med allt annat gled mina tankar över på ridning och hästhantering efter kursen. Att springa är att få i hop ett pussel av många små detaljer till en helhet och varje detalj har betydelse för kvalitén på helheten.
Precis om i ridning är det viktigt att veta i vilken riktning rörelsen ska ske. För en löpare ska det finnas en riktning uppåt i kroppen samtidigt som vi vill röra oss framåt. Om det blir för mycket upp studsar vi mer än springer och det är att slösa med energi. Jag tyckte att Malcolm sa att med en studsig löpteknik under ett maraton är det som att ha klättrat upp till toppen av Empire State Building (381 m) och ner igen.
När vi springer finns det väldigt lite fri energi som vi kan nyttja, jämfört med cykling till exempel då vi kan låta cykeln rulla emellanåt utan att vi stannar helt. Den lilla fria energi som finns i löpning uppstår när hälsenan sträcks i nedtampet för att sedan släppas fri när hälen lättar. För att få ta del av den energin måste vår fotisättning vara korrekt och tillräckligt snabb. Vilar vi i steget försvinner energin ner i marken och vi får arbeta oss till nästa steg. Förutom att det blir tyngre att springa om vi slarvar bort den fria energin så försämras stötdämpningen i kroppen och risken för skador tex löparknä, benhinne- och vadmuskelproblem ökar.
När vi sitter till häst ska vi ha en riktning uppåt i vår kropp (lodrät sits) samtidigt som hästens ska röra sig framåt. I hästens ben är fjäderapparaten än starkare och kan ge mer fri energi till nästa steg om vi låter hästens riktning i kroppen vara framåt och något uppåt. Rids hästen bakom hand, med tredje kotan som högsta punkt, går den på bogarna och kraften från bakdelens påskjut trycks ner i marken. Precis som hos oss innebär förlusten av den fria energin att hästen får arbeta mer med muskelkraft för att ta nästa steg och samtidigt ger den försämrade stötdämpningen ökad risk för problem i kotor och knä.
En bra lateral balans är viktig vid löpning, det ökar chansen att du som löpare belastar dina ben lika mycket. För att träna den laterala balansen kan du stå på ett ben och sen skifta ben med ett litet hopp och det ska du kunna göra utan att vingla och behöva balansera dig med armarna. Som människa har vi det lätt med den laterala balansen, vi har vara två ben som ska samverka. Hästen har fyra. Öppna i skritt är en rörelse som tränar den laterala balansen hos hästen.
Stegfrekvensen eller kadensen som Malcolm kallar det, ska vara 180 steg i minuten (90 steg per ben per minut) när vi springer. Om du, precis som jag, är en fritidslöpare utan tävlingsambitioner så är det bra mycket snabbare än vad du är van vid. Usain Bolt tar 2,5 meter långa steg med en kadens på 240 steg i minuten, inte undra på att han är snabbast!
Hästen har olika kadens i olika gångarter och det betyder att går hästen med lägre kadens än den man ska sträva efter går fri energi förlorad rätt ner i backen. En ungefärlig kadens att sträva efter i skritt är 55 steg per ben/minut, i trav 75 steg per ben/minut och i galopp 95 språng per minut.
Bästa hjälpmedlet för att hålla koll på kadensen är en metronom, det finns små behändiga digitala metronomer som man kan fästa i kläderna för nätt 100 kr.
Jag kommer att ta sommaruppehåll med bloggen från och med idag. På schemat finns, förutom sommarlov med barnen, två praktiska kurser i Applied Equine Podiatry (juni och juli) och den teoretiska delen där slutprovet närmar sig. Nästa vecka är det en tvådagars konferens kring temat Musikerhälsa i Piteå som jag tror blir mycket intressant. Musik och ridning har hur många beröringspunkter som helst!
Nu återstår bara att önska er alla en underbar sommar, många tropiska nätter och måttligt med blodsugande insekter. Ta väl hand om er och de fyrbenta så möts vi igen till hösten när livet saktar av inför vintern.
Glad sommar!
Visar inlägg med etikett direction. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett direction. Visa alla inlägg
måndag 3 juni 2013
fredag 28 september 2012
Handen
Välkomna till en "dagen efter" blogg. Igår kom jag hem kl 07.00 efter att ha åkt hela natten från Svärdsjö i Dalarna. Tillsammans med tre andra norrbottningar har jag varit på en fem dagars hovvårdskurs med KC LaPierre och den gav massor av ny input som måste bearbetas. Jag sov hela dagen...
Dagens inlägg kommer att handla om vår framhov - handen. Vår hand spelar en stor roll i vår dagliga dialog med hästen. Vi visiterar hästen med handen, vi stryker på den, den håller i borstarna vi använder vid rykten, den lyfter hästens ben, den håller i tygeln och mycket, mycket mer.
Jag skulle vilja skicka med några tips på hur vi kan träna upp handens känslighet för sensoriska intryck göra för att göra dialogen med hästen mer nyanserad. Handen, som jag beskrivit tidigare i inlägget handen dominerar, upptar en stor del av hjärnans sensoriska och motoriska centra. Den har en fantastisk förmåga att utveckla finmotorik och känslighet. Allt vi behöver är att ägna oss åt medveten träning.
Dagens tre tips för att träna upp känslan kommer här.
1, Ta ett strå tagel, lägg det mellan en sida i telefonkatalogen. Titta ut i rummet och låt fingret stryka över sidan och känn taglet genom pappret. Lägg på ytterligare en sida, känn igen. Lägg på en sida till. och en till. Gör så tills du inte längre tycker dig känna taglet. Prova då att stryka lätt, lätt över pappret. Kan du förnimma taglet?
2, Utveckla touch
Ta ett vanligt A5 kuvert och håll det mellan tummen och de övriga fingrarna. Låt fingrarnas "trampdynor" vila mot kuvertet. Böjs kuvertet? Hur hårt behöver du hålla för att kuvertet ska stanna mellan dina fingrar utan att formen förändras? Kan du gå med kuvertet kvar mellan fingrarna? När du hittat en lätt touch så kan du prova att byta ut kuvertet mot tex en pappersmapp, den är lite tyngre men din strävan ska vara att hålla så lätt som möjligt och ändå ha mappen kvar.
3, Fingersättning
Låt kuvertet vila på fingertopparna, känn att alla fingrar har kontakt med kuvertet. Det kan kännas som att det stramar i handen. Andas och låt fingrarna söka sig upp mot kuvertet. Inhibition, att säga nej till alla försök att pressa fingrarna till kontakt med kuvertet. Direction, att veta att du vill att fingertopparna ska ha kontakt med kuvertet.
Lycka till!
Dagens inlägg kommer att handla om vår framhov - handen. Vår hand spelar en stor roll i vår dagliga dialog med hästen. Vi visiterar hästen med handen, vi stryker på den, den håller i borstarna vi använder vid rykten, den lyfter hästens ben, den håller i tygeln och mycket, mycket mer.
Jag skulle vilja skicka med några tips på hur vi kan träna upp handens känslighet för sensoriska intryck göra för att göra dialogen med hästen mer nyanserad. Handen, som jag beskrivit tidigare i inlägget handen dominerar, upptar en stor del av hjärnans sensoriska och motoriska centra. Den har en fantastisk förmåga att utveckla finmotorik och känslighet. Allt vi behöver är att ägna oss åt medveten träning.
Dagens tre tips för att träna upp känslan kommer här.
1, Ta ett strå tagel, lägg det mellan en sida i telefonkatalogen. Titta ut i rummet och låt fingret stryka över sidan och känn taglet genom pappret. Lägg på ytterligare en sida, känn igen. Lägg på en sida till. och en till. Gör så tills du inte längre tycker dig känna taglet. Prova då att stryka lätt, lätt över pappret. Kan du förnimma taglet?
2, Utveckla touch
3, Fingersättning
Låt kuvertet vila på fingertopparna, känn att alla fingrar har kontakt med kuvertet. Det kan kännas som att det stramar i handen. Andas och låt fingrarna söka sig upp mot kuvertet. Inhibition, att säga nej till alla försök att pressa fingrarna till kontakt med kuvertet. Direction, att veta att du vill att fingertopparna ska ha kontakt med kuvertet.
Lycka till!
onsdag 25 maj 2011
Lugn
I mitt arbete med unghästen har jag kommit att arbeta med olika varianter av lugn.
I början var jag rädd, osäker på både teknik och häst. Utåt sett var jag "lugn" för jag var stundtals helt passiv i kroppen, fastfrusen, medan det internt var fullständig kaos.
Nu när jag verkligen är lugn invärtes jobbar kroppen hela tiden, den rör sig kontinuerligt för att positionera sig på bästa sätt i relation till hästen. Jag säger "den rör sig" därför att jag faktiskt i mitt lugn kan låta "den" arbeta ostört. Det är ett slags lugn som gör att jag kan vara närvarande i det som sker utan att känna ett behov av att agera men ändå vara redo att göra det om och när jag anser att det behövs. Så när jag vill något aktivt med unghästen,stoppa den eller svänga den eller nåt annat, jag går in och styr kroppen eller på AT-språk ger mig själv anvisning (direction).
En häst behöver också hitta lugnet. Att vara lugn är en förutsättning för att den ska kunna tillgodogöra sig sin träning. Ett stressat nervsystem har fullt upp att hantera interna signaler som egentligen handlar om dess överlevnad. Hästen är ett flyktdjur vars första försvar är att avlägsna sig från det otäcka. Som tränare ska du verkligen anstränga dig för att undvika att ge hästen dåliga erfarenheter, eftersom det påverkar den fortsatta träningen.
Men det är nu det börjar bli intressant. På vilket sätt undviker vi dåliga erfarenheter...vad är en dålig erfarenhet? Vilken väg ska vi välja, är det genom att aldrig utsätta hästen för något eller genom att utsätta hästen för "allt"?
Det är inte helt ovanligt att ryttare rider med sin underskänklar vinklade bort från hästens bål med förklaringen att hästen är rädd för skänklarna. Det har hänt att åskådare på läktare ombeds vara helt tysta och stilla för att inte skrämma hästen (läs: för att hästen ska vara lugn). Att barnvagnar ska bort, att soptunnor ska flyttas, att slangar ska avlägsnas - allt för att hästen ska vara lugn.
Men det lugn som den häst har som får omgivningen tillrättalagd är inte det lugn som vi eftersträvar. Det lugn som den hästen har påminner om mitt tillsynes lugna yttre som dolde en stor intern osäkerhet. Det vi vill ha är ett internt lugn som gör att hästen visserligen reagerar på omgivningen men utan att flyktinstinken aktiveras.
Det är ett slags lugn som gör att hästen kan vara närvarande i det som sker utan att känna ett behov av att agera men ändå vara redo att göra det om och när den anser att det behövs. Så när hästen vill något aktivt; stoppa,svänga eller nåt annat, går den in och styr kroppen eller på AT-språk ger sig själv anvisning (direction).
"Alla mänskliga misstag begås av otålighet."
Franz Kafka
I början var jag rädd, osäker på både teknik och häst. Utåt sett var jag "lugn" för jag var stundtals helt passiv i kroppen, fastfrusen, medan det internt var fullständig kaos.
Nu när jag verkligen är lugn invärtes jobbar kroppen hela tiden, den rör sig kontinuerligt för att positionera sig på bästa sätt i relation till hästen. Jag säger "den rör sig" därför att jag faktiskt i mitt lugn kan låta "den" arbeta ostört. Det är ett slags lugn som gör att jag kan vara närvarande i det som sker utan att känna ett behov av att agera men ändå vara redo att göra det om och när jag anser att det behövs. Så när jag vill något aktivt med unghästen,stoppa den eller svänga den eller nåt annat, jag går in och styr kroppen eller på AT-språk ger mig själv anvisning (direction).
En häst behöver också hitta lugnet. Att vara lugn är en förutsättning för att den ska kunna tillgodogöra sig sin träning. Ett stressat nervsystem har fullt upp att hantera interna signaler som egentligen handlar om dess överlevnad. Hästen är ett flyktdjur vars första försvar är att avlägsna sig från det otäcka. Som tränare ska du verkligen anstränga dig för att undvika att ge hästen dåliga erfarenheter, eftersom det påverkar den fortsatta träningen.
Men det är nu det börjar bli intressant. På vilket sätt undviker vi dåliga erfarenheter...vad är en dålig erfarenhet? Vilken väg ska vi välja, är det genom att aldrig utsätta hästen för något eller genom att utsätta hästen för "allt"?
Det är inte helt ovanligt att ryttare rider med sin underskänklar vinklade bort från hästens bål med förklaringen att hästen är rädd för skänklarna. Det har hänt att åskådare på läktare ombeds vara helt tysta och stilla för att inte skrämma hästen (läs: för att hästen ska vara lugn). Att barnvagnar ska bort, att soptunnor ska flyttas, att slangar ska avlägsnas - allt för att hästen ska vara lugn.
Men det lugn som den häst har som får omgivningen tillrättalagd är inte det lugn som vi eftersträvar. Det lugn som den hästen har påminner om mitt tillsynes lugna yttre som dolde en stor intern osäkerhet. Det vi vill ha är ett internt lugn som gör att hästen visserligen reagerar på omgivningen men utan att flyktinstinken aktiveras.
Det är ett slags lugn som gör att hästen kan vara närvarande i det som sker utan att känna ett behov av att agera men ändå vara redo att göra det om och när den anser att det behövs. Så när hästen vill något aktivt; stoppa,svänga eller nåt annat, går den in och styr kroppen eller på AT-språk ger sig själv anvisning (direction).
"Alla mänskliga misstag begås av otålighet."
Franz Kafka
torsdag 28 april 2011
Position + riktning=balans + följsamhet
Vad är egentligen balans och följsamhet?
Balans är, som jag ser det, kroppens svar på gravitationens fråga. Kan jag förbli på mina fötter i stillhet eller rörelse? Eller om jag sitter i sadeln, kan jag balansera mig på mina sittben? Hur stor ansträngning behöver musklerna göra för att hålla mig i balans? Måste jag ta stöd av något utanför mig för att kunna hålla balansen?
Följsamhet är, enligt mig, min förmåga att med bibehållen egen balans låta kroppen följa med i en rörelse som genereras av någon (eller något) annat utanför min egen kropp. Den rörelsen kan komma från att jag åker skidor, cyklar, rider eller dansar.
Grunden för en god sits är att vi positionerar skelettet på ett sånt sätt att de sk hållningsmusklerna ges en möjlighet att hålla oss uppe med minsta möjliga anspänning. Den sortens grundhållning ger också förutsättningar för god balans och följsamhet.
Men i begreppet position finns en möjlighet att hamna i konflikt med både balans och följsamhet och den risken infinner sig om vi tror att position är något statiskt, något vi intar och sen håller kvar (på engelska "strike a pose").
Alexanderteknikens sätt att göra en position relativ är att betona de riktningar (directions) som man vill ska vara möjliga i det ögonblick positionen ska i rörelse.
Bilden ovan kommer från boken Ridning - en handledning av Percy Hamilton från 1923 och visar en ryttare som med god balans och följsamhet som utan att hänga i hästen hänger med på den ökade trav som erbjuds honom. Och hästen bär sitt huvud högt men notera att det är ingen hängmatta ryttaren sitter i, tvärt om! Det är en rygg med bärighet, det märks inte minst på hästens ben - det är en stillbild med trycka i sig!
Ha den här bilden på näthinnan när ni studerar ridning idag. Den här ryttaren är inte farträdd! Han ber om ökad trav och han låter sig föras av hästen, han har en god position och inom sig en klar riktning - full fart framåt!
"Hårdhet och kraft är ensamrätt för de medelmåttiga som aldrig vill vara sanna."
de la Guérinière
Balans är, som jag ser det, kroppens svar på gravitationens fråga. Kan jag förbli på mina fötter i stillhet eller rörelse? Eller om jag sitter i sadeln, kan jag balansera mig på mina sittben? Hur stor ansträngning behöver musklerna göra för att hålla mig i balans? Måste jag ta stöd av något utanför mig för att kunna hålla balansen?
Följsamhet är, enligt mig, min förmåga att med bibehållen egen balans låta kroppen följa med i en rörelse som genereras av någon (eller något) annat utanför min egen kropp. Den rörelsen kan komma från att jag åker skidor, cyklar, rider eller dansar.
Grunden för en god sits är att vi positionerar skelettet på ett sånt sätt att de sk hållningsmusklerna ges en möjlighet att hålla oss uppe med minsta möjliga anspänning. Den sortens grundhållning ger också förutsättningar för god balans och följsamhet.
Men i begreppet position finns en möjlighet att hamna i konflikt med både balans och följsamhet och den risken infinner sig om vi tror att position är något statiskt, något vi intar och sen håller kvar (på engelska "strike a pose").
Alexanderteknikens sätt att göra en position relativ är att betona de riktningar (directions) som man vill ska vara möjliga i det ögonblick positionen ska i rörelse.
Bilden ovan kommer från boken Ridning - en handledning av Percy Hamilton från 1923 och visar en ryttare som med god balans och följsamhet som utan att hänga i hästen hänger med på den ökade trav som erbjuds honom. Och hästen bär sitt huvud högt men notera att det är ingen hängmatta ryttaren sitter i, tvärt om! Det är en rygg med bärighet, det märks inte minst på hästens ben - det är en stillbild med trycka i sig!
Ha den här bilden på näthinnan när ni studerar ridning idag. Den här ryttaren är inte farträdd! Han ber om ökad trav och han låter sig föras av hästen, han har en god position och inom sig en klar riktning - full fart framåt!
"Hårdhet och kraft är ensamrätt för de medelmåttiga som aldrig vill vara sanna."
de la Guérinière
onsdag 2 februari 2011
Flow - avsaknad av rädsla?
Idrottare talar om flow (eller att vara i zonen) och hur man ska uppnå det. Att uppnå flow är önskvärt eftersom det ger en känsla av ökad närvaro i både nuet och i rörelsen.
I Alexandertekniken pratar vi om något som vi kallar skräck reflex och som är en ofrivillig rörelse i kroppen som orsakas av något som antingen skrämmer eller överraskar oss.
Reaktionen liknar den du skulle uppleva om du tog en dusch och vattnet visar sig vara iskallt. Du skulle dra huvudet nedåt och höja axlarna på samma gång, föra armarna intill sidan, flämta till och hålla andan för bråkdelen av en sekund. Hela kroppen stelnar till och din tankeprocess är blockerad.
Denna reaktion av rädsla är vanlig hos ryttare och kan utlösas av osäkerhet för vad hästen kan göra, hinderhöjden, hastigheten, rädslan för att misslyckas och allt annat som skrämmer oss. I det ögonblicket av anspänning kan vi inte röra oss, tänka eller agera. Vi är som förlamade och det gör att vi förlorar närvaron i ögonblicket och rörelsen. När spänningen släpper vi befinner vi oss i en situation som vi måste ta itu med. Vi har blivit följare istället för ledare.
När jag blev mamma kom Leif Läskig och Sigge Skräck in i mitt liv och mitt liv med hästar. Jag har fått arbeta med de effekter som rädslan hade på mig. I mitt fall tog det dessutom ett tag att överhuvudtaget förstå att jag var rädd. Jag var tvungen att erkänna min rädsla och för att kunna få medveten kontroll över de tankemekanismer som skapade oro i mig fick jag använda mig av inhibition och direction, det vill säga säga nej till rädslan och aktivt välja ett annat förhållningssätt.
Med vår nya häst utlöstes rädslan igen. Den kunskap jag hade i markhantering var inte tillräckligt för att hantera hennes starka och kraftfulla gester. Ed's besök i augusti var ett absolut måste för att ge mig kunskap och självförtroende att övervinna min rädsla och att fortsätta att arbeta vår unghäst.
Så nu, när jag kan hantera repgrimman och ledrepet utan att behöva titta på det, när jag blivit bättre på att positionera min kropp i förhållande till hennes, när mina fötter rör sig istället för att fastna av rädsla gör vi framsteg.
Jag har gått från att reagera på hennes beteende (läs: följ hennes nycker) till att få henne att följa mina initiativ. Hon hävdar fortfarande att det jag föreslår suger men eftersom jag inte längre rädd kan jag känna hennes reaktioner innan de äger rum. Jag är i ögonblicket och i rörelsen - jag är i ett flöde!
~~~~~~~~~~~
Sen kom detta mail via en AT-kollega till mig
--- But the articles from this blog (The quest for Equipoise) of two Swedish ladies are just brilliant. It's all about Classical horse riding and Alexander Technique (AT). And I think they have a lot to do with what we do at KaizenTao from a different perspective, especially what Thong has been teaching us the "magic" works.
You'll find jewels every where. Thanks for your post of a skeleton photo from that blog site a while back. That led me to the discovery of this treasure place.
Mitchell Wu
Jepp, ni gissade rätt - mungiporna nådde öronen!
I Alexandertekniken pratar vi om något som vi kallar skräck reflex och som är en ofrivillig rörelse i kroppen som orsakas av något som antingen skrämmer eller överraskar oss.
Reaktionen liknar den du skulle uppleva om du tog en dusch och vattnet visar sig vara iskallt. Du skulle dra huvudet nedåt och höja axlarna på samma gång, föra armarna intill sidan, flämta till och hålla andan för bråkdelen av en sekund. Hela kroppen stelnar till och din tankeprocess är blockerad.
Denna reaktion av rädsla är vanlig hos ryttare och kan utlösas av osäkerhet för vad hästen kan göra, hinderhöjden, hastigheten, rädslan för att misslyckas och allt annat som skrämmer oss. I det ögonblicket av anspänning kan vi inte röra oss, tänka eller agera. Vi är som förlamade och det gör att vi förlorar närvaron i ögonblicket och rörelsen. När spänningen släpper vi befinner vi oss i en situation som vi måste ta itu med. Vi har blivit följare istället för ledare.
När jag blev mamma kom Leif Läskig och Sigge Skräck in i mitt liv och mitt liv med hästar. Jag har fått arbeta med de effekter som rädslan hade på mig. I mitt fall tog det dessutom ett tag att överhuvudtaget förstå att jag var rädd. Jag var tvungen att erkänna min rädsla och för att kunna få medveten kontroll över de tankemekanismer som skapade oro i mig fick jag använda mig av inhibition och direction, det vill säga säga nej till rädslan och aktivt välja ett annat förhållningssätt.
Med vår nya häst utlöstes rädslan igen. Den kunskap jag hade i markhantering var inte tillräckligt för att hantera hennes starka och kraftfulla gester. Ed's besök i augusti var ett absolut måste för att ge mig kunskap och självförtroende att övervinna min rädsla och att fortsätta att arbeta vår unghäst.
Så nu, när jag kan hantera repgrimman och ledrepet utan att behöva titta på det, när jag blivit bättre på att positionera min kropp i förhållande till hennes, när mina fötter rör sig istället för att fastna av rädsla gör vi framsteg.
Jag har gått från att reagera på hennes beteende (läs: följ hennes nycker) till att få henne att följa mina initiativ. Hon hävdar fortfarande att det jag föreslår suger men eftersom jag inte längre rädd kan jag känna hennes reaktioner innan de äger rum. Jag är i ögonblicket och i rörelsen - jag är i ett flöde!
~~~~~~~~~~~
Sen kom detta mail via en AT-kollega till mig
--- But the articles from this blog (The quest for Equipoise) of two Swedish ladies are just brilliant. It's all about Classical horse riding and Alexander Technique (AT). And I think they have a lot to do with what we do at KaizenTao from a different perspective, especially what Thong has been teaching us the "magic" works.
You'll find jewels every where. Thanks for your post of a skeleton photo from that blog site a while back. That led me to the discovery of this treasure place.
Mitchell Wu
Jepp, ni gissade rätt - mungiporna nådde öronen!
onsdag 10 november 2010
Snabbaste vägen till ja går via nej.
Om jag jämför AT med att lära sig spela gitarr så går det fort att lära sig några vanliga ackord och sen kan man glatt kompspela på någon fest eller vid någon brasa på strandkanten. Vill man fördjupa sig finns det hur mycket som helst att lära sig och helt plötsligt har gitarrspelet blivit ett sätt att leva.
Så är det också med AT. Det finns en grundläggande nivå som i mångt och mycket handlar om det vardagliga och kroppsliga. Hur du sitter, står och går, en teknik för en bättre hållning. Eftersom vi sitter, står och går en stor del under en vanlig dag gör den kunskapen stor nytta för vardagshälsan och välmåendet precis som partyspelet på gitarren.
Väljer du att gå vidare med AT kan du utforska vad som egentligen krävs för att röra sig, vilka muskler är egentligen involverade och hur mycket måste de jobba egentligen. Sen finns det en lika intressant del om hur olika stimuli (sinnesintryck) påverkar kroppen rent fysiskt utan att det syns utåt. Vad gör stress med anspänningen i kroppen? Nervositet? Rädsla? Åsynen av en som du tycker om eller avskyr?
AT hjälper dig att upptäcka hur din kropp reagerar på olika stimuli och den kan öppna upp för en möjlighet att aktivt välja vad du ska göra med dessa första reaktioner.
På båda dessa nivåer tränar du upp din perception med inhibition och direction/riktning som dina verktyg i lärandet. Som nervsystemet är uppbyggt med sin snabbhet att automatisera processer måste det ibland till ett aktivt nej(inhibition) för att ge plats för ett aktivt ja (direction/riktning).
Det finns studier som visar på att nervsystemet är på det klara med vad vi ska göra 10 sekunder innan vi blir medvetna om vad vi ska göra. 10 sekunder...inom neurologin är det en (om inte två!) evigheter.
Det väsentliga är i vart fall att även om nervsystemet och därmed även kroppen "är redo att göra det vi alltid gjort" så finns det ett ögonblick på några millisekunder av valfrihet som gör att vi faktiskt kan säga nej till det nervsystemet förberett sig (och oss) på. Den öppningen gör att vi kan välja ett annat sätt att agera, ett sätt som bättre leder oss dit vi vill, som för oss i rätt riktning.
Om vi avstår från eller missar vår möjlighet att säga nej (inhibera) så sätts stenen i rullning och precis som ett smatterband avfyras nervimpuls efter nervimpuls till dess den automatiserade reaktionen är klar. Under den resan har vi få om ens några möjligheter att stoppa skeendet.
Tänk er en man som har för vana att spela på travet. Han kommer mot korsningen vid Solvalla. Om han tar tillvara på den öppning till aktivt val som nervsystemet erbjuder så kör han förbi korsningen och kommer hem med alla sina pengar. Om han missar det tillfället och svänger in kommer han att löpa linan ut dvs spela bort sina pengar.
Vad behöver du säga nej till för att det du vill ska ske ska kunna ske?
Så är det också med AT. Det finns en grundläggande nivå som i mångt och mycket handlar om det vardagliga och kroppsliga. Hur du sitter, står och går, en teknik för en bättre hållning. Eftersom vi sitter, står och går en stor del under en vanlig dag gör den kunskapen stor nytta för vardagshälsan och välmåendet precis som partyspelet på gitarren.
Väljer du att gå vidare med AT kan du utforska vad som egentligen krävs för att röra sig, vilka muskler är egentligen involverade och hur mycket måste de jobba egentligen. Sen finns det en lika intressant del om hur olika stimuli (sinnesintryck) påverkar kroppen rent fysiskt utan att det syns utåt. Vad gör stress med anspänningen i kroppen? Nervositet? Rädsla? Åsynen av en som du tycker om eller avskyr?
AT hjälper dig att upptäcka hur din kropp reagerar på olika stimuli och den kan öppna upp för en möjlighet att aktivt välja vad du ska göra med dessa första reaktioner.
På båda dessa nivåer tränar du upp din perception med inhibition och direction/riktning som dina verktyg i lärandet. Som nervsystemet är uppbyggt med sin snabbhet att automatisera processer måste det ibland till ett aktivt nej(inhibition) för att ge plats för ett aktivt ja (direction/riktning).
Det finns studier som visar på att nervsystemet är på det klara med vad vi ska göra 10 sekunder innan vi blir medvetna om vad vi ska göra. 10 sekunder...inom neurologin är det en (om inte två!) evigheter.
Det väsentliga är i vart fall att även om nervsystemet och därmed även kroppen "är redo att göra det vi alltid gjort" så finns det ett ögonblick på några millisekunder av valfrihet som gör att vi faktiskt kan säga nej till det nervsystemet förberett sig (och oss) på. Den öppningen gör att vi kan välja ett annat sätt att agera, ett sätt som bättre leder oss dit vi vill, som för oss i rätt riktning.
Om vi avstår från eller missar vår möjlighet att säga nej (inhibera) så sätts stenen i rullning och precis som ett smatterband avfyras nervimpuls efter nervimpuls till dess den automatiserade reaktionen är klar. Under den resan har vi få om ens några möjligheter att stoppa skeendet.
Tänk er en man som har för vana att spela på travet. Han kommer mot korsningen vid Solvalla. Om han tar tillvara på den öppning till aktivt val som nervsystemet erbjuder så kör han förbi korsningen och kommer hem med alla sina pengar. Om han missar det tillfället och svänger in kommer han att löpa linan ut dvs spela bort sina pengar.
Vad behöver du säga nej till för att det du vill ska ske ska kunna ske?
onsdag 13 oktober 2010
Alexanderteknik är att lära
Alexandertekniken är en drygt 100 år gammal metod vars ursprung finns i en mans strävan efter att komma tillrätta med sina egna röstproblem. F M Alexander var själv recitatör och skådespelare vilket gjorde att de första eleverna återfanns bland skådespelare och med tiden andra kulturellt bevandrade personer.
Därifrån har tekniken kommit att spridas och återfinns nu som ett sätt att förfina självanvändning (use of the self) inom löpning, simning, ridning, golf, rodd, tennis, kampsporter, rehabilitering, graviditeter, barnafödande ja, i snart sagt varje område där förmågan att använda sin kropp på ett bättre sätt kan betyda mycket för både prestation, upplevelse och hälsa.
När jag fick min första "Alexanderupplevelse" 1997 så var jag fast. Fast, för att jag kände att även om jag blev bjuden på denna häftiga upplevelse i min kropp nu så skulle jag kunna "äga vägen" till den upplevelsen själv, om jag bara fick lära mig mer om hur jag skulle gå tillväga.
Det är just detta, att vägen blir din som skiljer Alexandertekniken från så många andra kroppsmedvetenhetsmetoder. Det är också just detta som gör att tekniken inte passar för alla. Den kräver ditt engagemang. Du behöver ägna tid åt din utveckling genom att göra läxan. Du kan komma att behöva välja bort något av det du gör idag för att nå dit du vill imorgon, jag lade t ex ridningen på hyllan under 2 år för att sen återkomma till den som ombörjare.
Alexandertekniken är ingen quick fix, det är en process som du styr utifrån dina möjligheter, behov och önskningar. Som lärare kan jag initiera, ge feed-back och fungera som din guide och ge dig referensramar för ditt arbete.
En lektion i Alexanderteknik kan vara både behaglig och påfrestande, den kan variera från en timme till två minuter (det var allt klarade Lena i början eftersom hon hade med sig en historia av ryggproblem). Eftersom det är en process är det du som elev som avgör hur snabbt den kommer att gå framåt. Medlen du har till ditt förfogande är att besöka dig själv, dvs stämma av vad som pågår i din kropp och i dina tankar i en vald sekund (Besök dig själv just nu: vad sker i dig?), inhibition (det omvälvande ordet nej)och directions/riktning.
Till en början handlar lektionerna om vardagens självklarheter som att gå, sitta och stå. Det snillrika med dessa "övningar" är att allt du gör är ett möjligt träningstillfälle för dig som Alexanderelev. Du behöver inte avsätta en timme i veckan åt träning, möjligheten finns där all vaken tid!
När träning är möjlig så ofta du bara kommer ihåg för det med sig att ju bättre du blir på att läsa av det som sker inom dig före, under och efter en vardaglig aktivitet desto mer förfinad blir din perceptionsförmåga. Du kommer med tiden att kunna avgöra vad du behöver justera innan du träder i aktion för att få till det du vill göra på ett bättre sätt.
Den förmågan är superviktig för oss som ryttare. Den gör att vi kan rida hästen i nuet, ta in informationen och justera i nästa steg. Bland idrottsmän kallas den känslan för flow. För en tennisspelare kan det betyda att han upfattar att bollen rör sig i slow motion i sin resa från motståndarens racket mot det egna och att han har tid att göra nödvändiga justeringar. Flow är en form av medveten närvaro i en aktivitet som gör att du känner att du har kontroll på skutan eller hästen, som vi nog kan anta att det rör sig om i ditt fall.
För mig har Alexandertekniken inneburit en ökad självmedvetenhet. Jag vet var finns i mig själv; var stressen sätter sig först, hur korkad jag blir när jag ska lära nytt, hur jag kan vila mitt i kaoset, vad jag ska göra om jag behöver släppa tankarna fria och jag kan hinna med att njuta det vackra omkring mig (himmel, utsikt, blomma) fast jag är på väg till något annat och det oftast med fart.
I Alexandertekniken gömmer sig flera idag populära metoder; medveten närvaro, coaching och kroppsmedvetenhet bland annat. F M Alexander betonade att människan var en psyko-fysisk varelse och att kropp och själ var en odelbar helhet.
Han betonade också att det egentligen var oväsentligt att fundera på vilka muskler som gjorde vad för kvalitén på rörelsen berodde på deras förmåga att samverka med varandra. En samverkan som i sin tur var beroende av hur väl huvudet bars upp på toppen av ryggraden.
Sammafattningsvis så undervisar Alexandertekniken i hur tanke-muskler-skelett kan arbeta i dig och med dig på bästa sätt under inverkan av gravitationen. Alexandertekniken tar en bråkdel av en sekund att förstå och en livstid att behärska, sa Marjorie Barstow, en av teknikens grand old ladies, och jag kan bara nicka instämmande och träna vidare på min kammare.
Därifrån har tekniken kommit att spridas och återfinns nu som ett sätt att förfina självanvändning (use of the self) inom löpning, simning, ridning, golf, rodd, tennis, kampsporter, rehabilitering, graviditeter, barnafödande ja, i snart sagt varje område där förmågan att använda sin kropp på ett bättre sätt kan betyda mycket för både prestation, upplevelse och hälsa.
När jag fick min första "Alexanderupplevelse" 1997 så var jag fast. Fast, för att jag kände att även om jag blev bjuden på denna häftiga upplevelse i min kropp nu så skulle jag kunna "äga vägen" till den upplevelsen själv, om jag bara fick lära mig mer om hur jag skulle gå tillväga.
Det är just detta, att vägen blir din som skiljer Alexandertekniken från så många andra kroppsmedvetenhetsmetoder. Det är också just detta som gör att tekniken inte passar för alla. Den kräver ditt engagemang. Du behöver ägna tid åt din utveckling genom att göra läxan. Du kan komma att behöva välja bort något av det du gör idag för att nå dit du vill imorgon, jag lade t ex ridningen på hyllan under 2 år för att sen återkomma till den som ombörjare.
Alexandertekniken är ingen quick fix, det är en process som du styr utifrån dina möjligheter, behov och önskningar. Som lärare kan jag initiera, ge feed-back och fungera som din guide och ge dig referensramar för ditt arbete.
En lektion i Alexanderteknik kan vara både behaglig och påfrestande, den kan variera från en timme till två minuter (det var allt klarade Lena i början eftersom hon hade med sig en historia av ryggproblem). Eftersom det är en process är det du som elev som avgör hur snabbt den kommer att gå framåt. Medlen du har till ditt förfogande är att besöka dig själv, dvs stämma av vad som pågår i din kropp och i dina tankar i en vald sekund (Besök dig själv just nu: vad sker i dig?), inhibition (det omvälvande ordet nej)och directions/riktning.
Till en början handlar lektionerna om vardagens självklarheter som att gå, sitta och stå. Det snillrika med dessa "övningar" är att allt du gör är ett möjligt träningstillfälle för dig som Alexanderelev. Du behöver inte avsätta en timme i veckan åt träning, möjligheten finns där all vaken tid!
När träning är möjlig så ofta du bara kommer ihåg för det med sig att ju bättre du blir på att läsa av det som sker inom dig före, under och efter en vardaglig aktivitet desto mer förfinad blir din perceptionsförmåga. Du kommer med tiden att kunna avgöra vad du behöver justera innan du träder i aktion för att få till det du vill göra på ett bättre sätt.
Den förmågan är superviktig för oss som ryttare. Den gör att vi kan rida hästen i nuet, ta in informationen och justera i nästa steg. Bland idrottsmän kallas den känslan för flow. För en tennisspelare kan det betyda att han upfattar att bollen rör sig i slow motion i sin resa från motståndarens racket mot det egna och att han har tid att göra nödvändiga justeringar. Flow är en form av medveten närvaro i en aktivitet som gör att du känner att du har kontroll på skutan eller hästen, som vi nog kan anta att det rör sig om i ditt fall.
För mig har Alexandertekniken inneburit en ökad självmedvetenhet. Jag vet var finns i mig själv; var stressen sätter sig först, hur korkad jag blir när jag ska lära nytt, hur jag kan vila mitt i kaoset, vad jag ska göra om jag behöver släppa tankarna fria och jag kan hinna med att njuta det vackra omkring mig (himmel, utsikt, blomma) fast jag är på väg till något annat och det oftast med fart.
I Alexandertekniken gömmer sig flera idag populära metoder; medveten närvaro, coaching och kroppsmedvetenhet bland annat. F M Alexander betonade att människan var en psyko-fysisk varelse och att kropp och själ var en odelbar helhet.
Han betonade också att det egentligen var oväsentligt att fundera på vilka muskler som gjorde vad för kvalitén på rörelsen berodde på deras förmåga att samverka med varandra. En samverkan som i sin tur var beroende av hur väl huvudet bars upp på toppen av ryggraden.
Sammafattningsvis så undervisar Alexandertekniken i hur tanke-muskler-skelett kan arbeta i dig och med dig på bästa sätt under inverkan av gravitationen. Alexandertekniken tar en bråkdel av en sekund att förstå och en livstid att behärska, sa Marjorie Barstow, en av teknikens grand old ladies, och jag kan bara nicka instämmande och träna vidare på min kammare.
tisdag 14 september 2010
Eftertankens kranka blekhet
Eftersom jag suttit en del på pass i veckan har jag haft gott om tid att fundera på livet, lärandet och tillfälligheter.
Till vardags talar vi ofta om tanke och handling, i den ordningen - att tanken kommer före handlingen. Och sen har vi begreppet eftertanke, den tanke som vanligvis kommer efter en utförd handling. Inte helt sällan är eftertanken en tanke förknippad med ånger.
För väldigt många av oss är kedjan handling-eftertanke vanligt förekommande. Vi reagerar på något med en handling, som vi sen vid närmare eftertanke ångrar. Det Alexandertekniken strävar efter är att byta ut det mönstret mot ett tanke-handlings mönster. Det vill säga att vi har tänkt igenom vad vi vill göra och hur vi ska göra det innan vi skrider till handling (means where by).
Till vår hjälp i den processen har vi förmågan att säga nej (inhibition) och direktiv/riktningar (directions). Eftertanken finns kvar men istället för eftertankens kranka blekhet i form av ånger, självförakt, nedvärdering av oss själva byter vi den till observation, analys och förbättringsarbete.
Det är tanken som ger oss en plan för vår handling, eftertanken låter oss utvärdera resultatet. Det i sin tur leder fram till erfarenhet, den vässar vår intuition och helt plötsligt blir vi i betraktarens (och även våra egna!) ögon "skickliga".
Vad krävs det av dig som vill byta från ett reaktivt handlingsmönster till ett proaktivt? Jo, det krävs nyfikenhet, modet att vara ny- eller ombörjare, beredskap att öva och så är det bra att ha nära till ett gott skratt.
Svaret på Ed's fråga är att två av hundra hästägare har ett fungerande ledarskap i relation till sin häst. Är du en av de två?? Jag jobbar på att det i "min hundra grupp" ska finnas tre...
Till vardags talar vi ofta om tanke och handling, i den ordningen - att tanken kommer före handlingen. Och sen har vi begreppet eftertanke, den tanke som vanligvis kommer efter en utförd handling. Inte helt sällan är eftertanken en tanke förknippad med ånger.
För väldigt många av oss är kedjan handling-eftertanke vanligt förekommande. Vi reagerar på något med en handling, som vi sen vid närmare eftertanke ångrar. Det Alexandertekniken strävar efter är att byta ut det mönstret mot ett tanke-handlings mönster. Det vill säga att vi har tänkt igenom vad vi vill göra och hur vi ska göra det innan vi skrider till handling (means where by).
Till vår hjälp i den processen har vi förmågan att säga nej (inhibition) och direktiv/riktningar (directions). Eftertanken finns kvar men istället för eftertankens kranka blekhet i form av ånger, självförakt, nedvärdering av oss själva byter vi den till observation, analys och förbättringsarbete.
Det är tanken som ger oss en plan för vår handling, eftertanken låter oss utvärdera resultatet. Det i sin tur leder fram till erfarenhet, den vässar vår intuition och helt plötsligt blir vi i betraktarens (och även våra egna!) ögon "skickliga".
Vad krävs det av dig som vill byta från ett reaktivt handlingsmönster till ett proaktivt? Jo, det krävs nyfikenhet, modet att vara ny- eller ombörjare, beredskap att öva och så är det bra att ha nära till ett gott skratt.
Svaret på Ed's fråga är att två av hundra hästägare har ett fungerande ledarskap i relation till sin häst. Är du en av de två?? Jag jobbar på att det i "min hundra grupp" ska finnas tre...
tisdag 1 september 2009
Tre ordpar att ägna sitt liv åt
Idag tänkte jag beskriva de tre ordpar som i stor utsträckning sammanfattar Alexandertekniken. Jag tar dem på engelska och svenska.
Först ut är inhibition och direction eller riktning. Inhibition, att inställa något, kan också sammanfattas i ordet nej. Riktning är det du väljer att göra istället. För ryttare är förmågan att inhibera avgörande. Rent praktisk innebär det att om du gett hästen en hjälp, en signal så inhiberar du alla impulser att göra något ytterligare och väntar in hästens svar. Jobbar du hästen från marken och vill göra en sk join up är inhibition nödvändigt. Det är när du stillnar som hästen ges utrymme att göra sitt val - ansluta sig till dig eller avvakta. Och hästens svar avgör ditt nästa drag - inte din egen otålighet eller längtan efter resultat.
Vilket osökt leder vidare till nästa ordpar; means-where-by och end gaining, det blir ungefär hur du gör det du gör och målfixering. Vårt ordspråk "Ändamålen helgar medlen" sammanfattar det ganska bra. Vad gör du för att nå dina mål? Är målet det primära och vägen dit sekundär? Får hästen offra sig själv, sin hälsa, sitt liv för att du ska nå dina mål? Eller låter du din häst ha ett ord med i laget och tar hänsyn till den? Tar du hänsyn till dig själv?
Nästa ordpar är use och function, användning och funktion. Hur du använder din kropp påverkar hur väl den kan fungera. Muskler som arbetar spänns, spända muskler blir strama muskler och det betyder att alla blodkärl inuti en muskel kläms ihop. Det som händer är precis samma sak som om du vrider på vattnet till vattenslangen och sen ställer dig på slangen, vattenflödet stryps.
Om du hela tiden har en för hög muskelspänning i kroppen kommer cirkulationen i kroppen att försämras och det innebär att syre, näring och restprodukter har svårt att färdas inuti kroppen. För ryttare påverkar dessutom hög muskelspänning våra möjligheter att vara följsamma till häst. Spända muskler gör att våra leder blir mer trögrörliga och det är i lederna som vi absorberar hästens rörelser.
Nu ska du få en uppgift för att träna dig i alla tre ordparen.
Ta fram papper och penna. Fatta pennan, som om du skulle börja skriva,
säg nej till den impulsen och
prova sen att se hur hårt du verkligen behöver hålla i pennan för att kunna skriva. Hur lätt på handen kan du bli och ändå skriva? Ta sen den lätta handen med till stallet och...
Först ut är inhibition och direction eller riktning. Inhibition, att inställa något, kan också sammanfattas i ordet nej. Riktning är det du väljer att göra istället. För ryttare är förmågan att inhibera avgörande. Rent praktisk innebär det att om du gett hästen en hjälp, en signal så inhiberar du alla impulser att göra något ytterligare och väntar in hästens svar. Jobbar du hästen från marken och vill göra en sk join up är inhibition nödvändigt. Det är när du stillnar som hästen ges utrymme att göra sitt val - ansluta sig till dig eller avvakta. Och hästens svar avgör ditt nästa drag - inte din egen otålighet eller längtan efter resultat.
Vilket osökt leder vidare till nästa ordpar; means-where-by och end gaining, det blir ungefär hur du gör det du gör och målfixering. Vårt ordspråk "Ändamålen helgar medlen" sammanfattar det ganska bra. Vad gör du för att nå dina mål? Är målet det primära och vägen dit sekundär? Får hästen offra sig själv, sin hälsa, sitt liv för att du ska nå dina mål? Eller låter du din häst ha ett ord med i laget och tar hänsyn till den? Tar du hänsyn till dig själv?
Nästa ordpar är use och function, användning och funktion. Hur du använder din kropp påverkar hur väl den kan fungera. Muskler som arbetar spänns, spända muskler blir strama muskler och det betyder att alla blodkärl inuti en muskel kläms ihop. Det som händer är precis samma sak som om du vrider på vattnet till vattenslangen och sen ställer dig på slangen, vattenflödet stryps.
Om du hela tiden har en för hög muskelspänning i kroppen kommer cirkulationen i kroppen att försämras och det innebär att syre, näring och restprodukter har svårt att färdas inuti kroppen. För ryttare påverkar dessutom hög muskelspänning våra möjligheter att vara följsamma till häst. Spända muskler gör att våra leder blir mer trögrörliga och det är i lederna som vi absorberar hästens rörelser.
Nu ska du få en uppgift för att träna dig i alla tre ordparen.
Ta fram papper och penna. Fatta pennan, som om du skulle börja skriva,
säg nej till den impulsen och
prova sen att se hur hårt du verkligen behöver hålla i pennan för att kunna skriva. Hur lätt på handen kan du bli och ändå skriva? Ta sen den lätta handen med till stallet och...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)