Hästens exteriör

Igår hade vi upptaktsmöte för kursen i Applied Equine Podiatry i den 15-19 juni i Boden. Det här är verkligen en kurs jag rekommenderar alla hästägare (och hästintresserade för den delen!) att gå. Kursen handlar inte främst om att lära sig verka själv, även om det är ett moment, utan om att lära sig känna igen en frisk hov. Vi hämtade några hästben igår och jag ser verkligen fram emot att för se och höra vilken historia som gömmer sig i de fötterna, för de hade alla något att berätta!

Det kom en fråga på inlägget Skenbenets omkrets indikerar hästens viktbärande förmåga som jag tänkte resonera kring idag.

Hästar kan beskrivas på många sätt, utgångspunkten kan vara färg, ras, exteriör, prestation eller beteenden.
Den exteriör som vi ser när vi tittar på en häst är en blandning av skelettets utformning och muskulaturen. En mager omusklad häst kan se förskräcklig ut men ha en bättre skelettmässig konformation än en tillsynes välmusklad och atletisk häst.

Ur hållbarhetssynpunkt är hästens exteriör viktig men faktiskt inte alltid avgörande. Onekligen är det så att en häst med rättställda ben, bra relation mellan de olika kroppsdelarna, en väl ansatt hals och en muskelkostym som är proportionerlig har goda förutsättningar att hålla ett aktivt liv. Men det är ingen garanti. Hambletonian, en fantastisk förvärvare inom travsporten, hade gott om exteriöra avvikelser men det hindrade honom inte från att vara både stark och snabb.

Hästens skelett består av 205-210 ben, lite beroende på hur de klassificeras.


Hästens motor sitter i bakdelen, de vinklar man pratar om är hur bäckenets vinkel styr lårbenets vinkel och det påverkar hästens förmåga till frånskjut och bärkraft. Kraftöverföringen sker via ländryggen - den del av ryggraden som har en viss rörlighet mellan kotorna. Benen är det som rör hästen framåt och hur benen i benen är staplade på varandra påverkar både rörelsemönster, hovform och stötdämpning. Här kommer ett uppslag som visar några vanliga benställningar från boken Hästens exteriör av Lars-Erik Magnusson.



Inga hästar är egentligen designade för att bära någon annan vikt än sin egen, varken travare eller ridhäst. Eftersom vi nu väljer att sitta upp och rida dem är det viktigt att vara observant på hur hästen reagerar på vår träning och att variera både träning och underlaget vi tränar på.

Jag skulle vilja passa på att citera en hovslagare i Luleå, Bengt-Erik Källsenius. "Du köper ingen avlagd travare, du köper en avlad travare." Travhästar kan bli mycket fina ridhästar, förutsatt att den som tränar dem kommer ihåg att de är avlade att trava fort och att det  har fört med sig exteriöra anpassningar och ett rörelsemönster som motsvarar det kravet.

Travare är oftast lägre i mankhöjd (ca 155), har en stark rygg för att kunna hantera den kraft som kommer från motorn. En travare kommer som regel tidigt i träning och görs den på ett vettigt sätt bygger den unga hästen upp kroppen både skelettmässigt och muskelmässigt. En travare tränad för tävling, även om den inte håller måttet för löp, klarar mycket väl ett liv som ridhäst, med den fördelen att den dessutom kan köras som omväxling.

Jag rekommenderar Lars-Erik Magnussons bok Hästens exteriör och en bok på engelska The Horse Conformation Handbook av Heather Smith Thomas. Sen är det aldrig fel att ta en krita och markera de olika lederna, benen etc på en riktig häst och sen mäta vinklar, längder och bredder. Allt som tränar ögar gör det lättare att se hästen, så som den ser ut.

Att höja hästens huvud

Det har kommit flera kommentarer till mitt inlägg om ”LDR”, bla den här:

”Jag tycker att man ska vara försiktig med alla ytterligheter, även det jag sett er [Philippe Karls elever] göra när ni sträcker halsen extremt åt andra hållet! Det är inte heller naturligt för en häst!”

Tack till er alla som tagit er tiden att skriva. Jag vill passa på att lyfta fram mitt svar till inlägget ovan i det här bloginlägget.

För det första, även om jag och andra gör något i vår ridning som kan anses ”extremt” och ”onaturligt” så är det i mina ögon inte ett argument för att andra extrema träningsmtoder, i det här fallet roll-kur, är OK. Det är separata träningsmetoder och måste som jag ser det belysas var för sig.

Allt är subjektivt
Vi kan försöka luta oss mot vetenskapliga studier för att avgöra vad som är rätt eller fel i fråga om ridning och vad vi kan begära av våra hästar, men i slutändan är det ändå en personlig subjektiv bedömning som påverkar både forskningsresultat och mina beslut i min vardag. Jag har tidigare skrivit om ”styrd perception” här på bloggen.

”Styrd perception” innebär kort att jag ser det jag förväntar mig att se, jag bedömer även det jag ser efter redan fastställd mönster. Utmaningen med sådana tankestilar är att försöka få syn på sina egna. Vad jag vill göra i detta blogginlägg är att undersöka varför jag är OK med att höja min hästs huvud. Jag har redan talat om att jag inte tycker att det är OK att placera hästen i roll-kur, och också angett varför jag tycker så.

Vad jag personligen ser som OK att begära av min häst är till stor del baserat på min magkänsla. Jag kan tycka att jag begär mer av min häst när jag begär att han ska gå in i transporten (som han varit väldigt rädd för även om det nu är mycket bättre) bara för att jag vill åka på kurs för Philippe Karl, än när jag höjer hans hals och huvud i ridningen.

Varför höja?
Varför höjer jag hästens hals och huvud? Det handlar om balans. En häst i vila har 60 % av kroppsvikten på frambenen. För att föra över delar av denna vikt mot bakbenen måste hästen höja hals och huvud.

Utbildningstrappan enligt Philippe Karl
Ordningsföljden i Philippe Karls utbildningstrappa är 1) mobilisera käken, 2) höja, om det är vad den hästen behöver. Beroende på kroppsbyggnad och individens rörelsemönster kan fokus för den individuella hästen vara att höja eller sänka halsen i detta första skede. Alla hästar ska i slutändan kunna både höja (för samling, ex piaff) och sänka (för att ge ökad steglängd men långsammare takt) utifrån de krav på balans som den önskvärda rörelsen kräver, 3) böja till höger och vänster i hög och låg position, 4) flexion av nacken, dvs att hästen sänker näsan men bibehåller nacken hög. Att på detta vis utbilda hästens mun till hur den ska hantera bettet, och hur den ska följa vart jag som ryttare placerar bettet kallas för flexions.

I allt detta arbete får ryttaren aldrig dra bakåt, men höja handen om det behövs för att inverka i mungipan på hästen och inte på hästens tunga.

En bild säger mer än tusen ord
Eftersom jag inkluderade ett filmklipp på roll-kur i mitt förra inlägg, ville jag inkludera ett filmklipp med flexions här. Efter lite letande hittade jag det här klippet på Youtube med en kort sekvens av flexions vid en lektion med Philippe Karl.



Varför så högt?
Hur högt den enskilda hästen kan eller bör höja huvud och hals beror på hur hästen bär sig och sin ryttare. Om hästen lägger tryck på bettet (antingen pga ifrågasättande med sin vikt eller sina muskler) måste hästen, om den ska bli lätt i handen, höja huvud och hals.

Jag skriver ”måste” här för det handlar om gravitationens inverkan på hästens kropp (en kropp på fyra ben som har en främre hävarm, halsen, som påverkar viktsfördelningen mellan de fyra benen). Jag skrev tidigare att allt är subjektivt, men gravitationens inverkan på hästens kropp är inte subjektiv, den går inte att argumentera med.

Effekterna av att hästen höjer huvudet och hals
Min erfarenhet är att med detta träningssätt blir hästen lätt i handen pga att den balansera sig bättre (bär mer vikt på sina bakben), hästen får en mer avspänd hållning (det kan den få då den förhåller sig optimalt gentemot jordens dragningskraft) vilket i sin tur leder till att samtliga gångarter, inklusive skritten, utvecklas hos hästen. Därför är jag OK med denna träningsmetod.

Hur reagerar du på filmen med flexions?

Den korta skritten

Så här skrev jag för två veckor sedan här på bloggen:
”Bettets placering i hästens mun, och därmed i den rörliga yttre ändan av hästens ryggrad ger den skolade, känsliga ryttaren möjligheter till stort inflytande över hästens hållning. Detta är ett verktyg som inte kan ersättas av varken kroppsspråk eller visualisering.”

Som exempel på hur ryttaren kan påverka hästens hållning vill jag skriva om den korta skritten. Men först några ord om hur hästen rör sig i skritt.

Skritten är en fyrtaktigt rörelse. När man säger att skritten är taktmässig menar man alltså att hästen flyttar fötterna i rätt ordning (Ridhandboken 1). En korrekt fotförflyttningen i skritt innebär att hästen går i fyrtakt med ex börjar med att lyfta vänster fram (A i bilden), höger bak (B), höger fram (D), vänster bak (F). Tittar man på benparet på samma sida ser man att de under en sekvens (D i bilden) bildar ett ”V”.



(Bild på skritten har jag hämtat från den här sidan där du kan läsa om hur man på slutet av 1800-talet kunde fotografera hästar och på så sätt för första gången se hur hästen egentligen flyttar sina fötter.)

Här nedan har du en film om hästens skritt:


En felaktig fotförflyttning är ex pass. Då flyttar hästen samma sidas benpar samtidigt (ex höger fram och höger bak) och det bildas aldrig något ”V”.

Man tittar även på om hästen tar lika långa kliv med varje steg och vilar lika länge på varje fot.

Oavsett hur långa steg hästen tar ska takten (den ordning hästen flyttar fötterna) vara densamma. I ex fri skritt tar hästen längre kliv än i kort skritt.

Hästen kan också flytta fötterna i en snabbt eller eller långsamt takt. I en långsam takt har hästen varje fot under en längre tid i marken än i en snabb. Att hästen på detta sätt ”vilar i steget” är något som är bättre än att hästen snabbt lyfter fötterna.

Kort skritt
På vilket sätt kan då den korta skritten påverka hästens hållning? Jo, den korta skritten får du fram när du ber hästen höja hals och huvud. Hästen börjar då skifta mer och mer vikt till bakbenen och avlastar framdelen.

Men det är inte allt. När hästen höjer huvud och hals kommer konstruktionen av kotorna i halskotpelaren göra så att hästen inte längre kan böja eller ställa halsen. När hästen är maximalt hög blir inte bara hela halskotpelaren rak utan även hela ryggraden från nacke till svans. Jag som ryttare behöver inte hålla hästen rak med yttre inverkan från tyglarna eller skänklarna. Hästen håller sig själv rak pga dess interna struktur. Det är på detta sätt ryttaren kan påverka hästens hållning.

Jag skrev att den skolade ryttaren kan påverka hästens hållning. Det jag menar med det är att för att detta ska fungera får ryttaren inte dra bakåt med handen, eller hänga i tyglarna. Kontakten mellan ryttarens hand och hästens mun måste vara lätt. Hästen får inte heller hänga eller trycka på bettet, alltså inte ifrågasätta ryttarens inflytande genom varken vikt eller kraft.

Den korta skritten är ett effektivt verktyg för att påverka hästens hållning. När du provar kom ihåg att en lätt kontakt är ett krav. Du kommer säkert också märka att din häst blir ojämn i takten eller att rumpan åker ut på sidan. Detta är de sätt din häst har att tala om att ”oj, vad jobbigt det blev jag tror inte jag klarar av att vara helt rak och gå långsamt framåt”. Ta det varligt och låt din häst stärka sig lite i taget, begär inte för många steg i början, ett eller två kan vara fullt tillräckligt, låt sedan din häst sträcka halsen nedåt och skritta på i fri skritt. Vitsen är inte att du ska hålla hästen rak med hjälp av tyglarna, utan att du genom lätt inverkan på den yttre rörliga ändan av hästens ryggrad (nacken) balansera hästen med hjälp av halvhalt, direkt och indirekt tygel på en tygel i taget så att hästen både får vanan att hålla sig själv rak, samt får styrka att bära både sig själv och sin ryttare där.

Hästens hals – vad är för högt och vad är för lågt?

Hästhantering, ridning - oavsett inriktning - och hästen som symbol i olika sammanhang. Vad är den gemensamma nämnaren? Hästens huvud och hals.

Hästens ögon och öron och hållningen av halsen speglar hästens sinnesstämning. Halsen tillåter inte bara hästen att både beta gräs från marken, nå äpplen högt upp i träd och klia sig på magen. Halsen utgör även ett balansorgan. Hästen kan uppenbarligen själv placera sin hals i en mängd olika positioner. Men vilka positioner har jag rätt att begära av hästen när jag rider?

Redan på 1800-talet utfördes experiment för att undersöka hur huvudets och halsens position påverkar tyngdfördelningen på en stillastående häst. Liknande experiment har genomförts även idag. Resultaten är detsamma då som nu.

En häst som står i normal position för vila (A i bilden) har ca 60 % av sin kroppsvikt på frambenen. Här har hästen öronen ungefär i mankhöjd. När ryttaren sitter upp kommer 2/3 av ryttarens vikt att belasta framdelen, resten bakdelen. För att kompensera för detta behöver hästen balansera om sig vilket den gör genom att höja hals och huvud (B). För mig ser hästen vid B ut som den tittar ur över ett fält. Denna position är inte vad jag skulle vilja kalla extremt hög utan snarare en normal position och ett måste för att hästen inte fullkomligt ska hänga på bogarna.

I detta sammanhang tål det att påpekas att ryttaren inte får hålla upp hästens huvud. Hästen måste själv hålla upp sitt huvud. Målet är att hästen själv tar den position som hon/han behöver för det jobb du som ryttare tänkt sig. Det här innebär kort och gott att kontakten i tygeln med hästens mun måste vara lätt.

Med vidare gymnastisering av hästen mot samling är målet att bakbenen träder in under hästen så att de bär än mera vikt. Inom klassisk ridning är den högsta formen av samling en häst som gör levad (E). Här bär hästen all sin kroppsvikt och även ryttarens vikt på sina bakben. Eftersom bakbenen vinklas sänks bakdelen. Detta brukar då kallas en relativ höjning av framdelen, inte en höjning i sig av hals och huvud mätt mot marken, men en höjning jämfört med bakdelen.

Vad är det då vi tolkar som normalt? Hur hög halsposition är extremt hög, och vad är extremt lågt? Bildserien ovan är hämtad från Dag Nätterqvist hemsida. En likadan bildserie finns även i ”Ridlära” av Wilhelm Müseler. Müseler skrev sin bok i början på 1900-talet och den översattes till svenska 1956. Under en stor del av 1900-talet sågs detta som normalt. Lägg också märke till att ingen av dessa hästar har näsan bakom lodlinjen (en tänkt vertikal linje som går genom hästens öga) utan snarare rejält framför.

Idag kan man på tävlingsbanor se både dressyr och hopphästar som rids i så kallad roll-kur (kallas även sedan i februari LDP vilket står för ”Low-and-Deep-and-Round”).

För mig är detta en extrem position som inte på något sätt hjälper hästen att bära en ryttare på ett för hästen behagligt sätt. Jag anser att även bara lite bakom lodplanet är en position som ska undvikas för att i denna position hamnar alltför mycket av hästens vikt på framdelen, samt negativt inverkar på ryggens muskelkedja.

Trenden inom western-ridning och Akademisk ridning (så som den beskriv av de utövar jag stött på) verkar också gå mot en låg form hos hästen där idealet är att hästen har öronen lägre än manken. För mig är detta en position som min häst tar, och får ta, när jag skrittar på långa tyglar. Detta är inte en position jag jobbar hästen i, utan den position hästen tar när musklerna i halsen är trötta. Dessa muskler blir trötta när hästen själv håller upp huvudet som i B-E i bildserien.

Det är bevisat gång på gång hur hästens balans påverkas av halsens och huvudets position. En häst med halsen rakt ut och öronen i mankhöjd har mer av sin vikt på framdelen än på bakdelen. Mer vikt kommer framåt om hästen går än lägre och/eller bakom lodlinjen. När hästen höjer hals och huvud kommer mer av vikten på bakbenen.

För mig är det självklart att respektera detta vid ridning. Titta på hur din häst väljer att använda sig av halsen för att påverka sin balans när den tex är lös i hagen, vid löshoppning eller longeras (utan inspänningstyglar så klart!).

Vad uppfattar du som extremt respektive normalt? Vilken position tar hästen om hästen själv får välja?

Svar på fråga om indirekt tygel

Det kom en fråga om indirekt tygel :

”Hej Lena!
På din blogg skulle du gärna kunna få förklara hur vikten hamnar på diagonala bakbenet vid indirekt tygeltag- vad händer? Att direkt tygeltag ger vikt på samma sidas framben är ju inte svårt att känna. Men det vore ju logiskt att tänka sig att indirekt tygel på motsvarande sätt skulle lägga vikt på andra sidans framben. Men nu är det alltså bakbenet. Varför blir detta indirekta samlande?
undrar Linnea”

Först vill jag passa på att tacka för frågan! Det är intressant att få ta del av vad du som läsare funderar på. Du har delvis rätt i din fundering Linnea, att den indirekta tygeln kan flytta hästens vikt till andra sidans framben. Det är en fråga om balans, både hos hästens kropp, och från din inverkan, på hästen.

Indirekt tygeltag är alltså en cirkulär rörelse av handen mot hästens nacke. Den önskade effekten av detta är att hästen flyttar sin vikt från tygeln du håller i. Beroende på viktsfördelningen hos hästen kan då två skiljda rörelser uppstå (förutsatt att hästen uppmärksammat signalen och reagerat på den):

1) hästen har huvud och hals i låg form (ungefär öronen i mankhöjd, näsan framför lodplan) vilket innebär att hästens kroppsvikt till 60 % är på frambenen. Hästen rör sig framåt innan du ger den indirekta tygelsignal och börjar nu att göra en vid båge. Låt oss säga att du gett indirekt tygel med höger hand, hästen gör då denna vida båge åt vänster. Hästen lyfter inte huvud och hals, viktsfördelningen mot diagonala bakbenet är därför minimal, men jämfört med höger fram så har både vänster fram och bak belastats mer. Effekten av det indirekta tygeltaget, på en häst med lång och låg hals (öronen i mankhöjd, näsan framför lodplan) är inte i någon större grad samlande.

2) hästen har rest upp huvud och hals (står som han/hon tittar ut över ett fält), vilket innebär att hästens kroppsvikt har börjat förskjutas mot bakbenen. Även här rör sig hästen framåt innan du ger den indirekta tygelsignalen. Effekten av den indirekta tygeln blir nu att hästen mer eller mindre gör en vändning på bakdelen. Har du gjort signalen med höger hand (och hästen uppfattat och reagerar på denna) så får du en bakdelsvändning åt vänster. I det här fallet bär diagonala bakbenet mest vikt jämfört med de andra tre benen.

Mellan exempel 1) vid båge och 2) bakdelsvändning förekommer alla tänkbara varianter av vändning som gradvis centreras mot en bakdelsvändning. Det är här balansen av effekten av den indirekta tygeln på hästens kropp kommer in, kombinerat med hästens viktsfördelning (alltså positionen av hals och huvud).

Det tål även att påpekas att effekten av indirekt tygel jämfört med direkt tygel, är en signal som hästen måste lära sig att förstå och utföra. Olika hästar har olika svårt för detta. En häst som lätt samlar sig har som regel lättare för indirekt tygel, medan en häst som har svårt att samla sig och få in bakbenen under höftledlinjen vanligen har svårare att reagerar på ett önskvärt sätt för indirekt tygel.

En tillbakablick med tanke på framtiden

Detta är mitt sista inlägg för i år och eftersom julruschen svept förbi mitt hus har hjärnan varit mer upptagen av tomten, SilverSara och julklappar än hästar och ridning...

Snart är det nytt år och då vill jag gärna berätta om hur det kommer sig att jag samarbetar med Lena.

För drygt två år sedan red jag första kursen för Lena hos Carina Sundström på Birca hästgård i Piteå. Redan där och då förstod jag att det denna kvinna kunde skulle vara guld för mitt sto hemma som varit avställd i ett antal år.

Under de åren hade jag provat "sätta igång" henne i enlighet med veterinärens instruktioner, andra instruktörers instruktioner, goda vänners råd och tips och för varje gång var hon sämre när jag slutade än när jag började. Jag var uppgiven.

Så äntligen kom den dagen då Lena kom upp till Kalix och arbetade min häst på banan för första gången. Den synen glömmer jag aldrig, inte heller Lenas förvånade utrop:
- Vad är det som händer??! Vad gör hon med sin hals? Det här har jag aldrig varit med om förut! (Tänk er en häst som vrider halsen så att ganascherna nästan är helt vända uppåt.)

Med den kunskap som Lena har i träning av häst från ruta A kunde hon ge mig verkningsfulla övningar som satte ihop kroppen på min häst bit för bit. Faktum är att det Lena lär ut är dressyr och rehabilitering i samma andetag.

Lenas kunnande ger henne en blick för vad det är som händer/inte händer hos hästen jämfört med vad som borde hända. Hennes tydliga instruktioner gör att det möjligt att arbeta på egen hand mellan träffarna. Jag har alltid fått veta vad jag ska sträva efter hos hästen i form av rörelsekvalité. För om jag inte vet vart jag vill kan jag heller inte bedöma om min valda väg leder i rätt riktning (jmf AT's directions)

Rustad med en ängels tålamod tar sig Lena an ombörjaren (läs: mig), för det är en särskilt tuff resa. Sen ser hon potentialen i varje häst och vill verkligen hjälpa den och ryttaren att hitta en hållbar ridning för framtiden.

Grunden i Lenas skolning, med hästen i fokus, har tydliga kopplingar till grunden i Alexandertekniken. Våra önskningar i form av kvalitén på samvaron med hästen är lika och det gäller avsuttet som uppsuttet.

Så om jag får föreslå ett löfte för 2010 så är det att du tar en lektion för Lena, på din egen eller hennes skolhäst. Då får du prova de tre tygeltag som styr hästen och öva konkret i 8-volten. Prova, för det kan ge året en ny vändning!

Tack för att du följt oss under året och ha nu en riktigt god jul, ett gott slut och ett gott nytt år!

PST! Ett särskilt tack till Jenny för dina filmer från globen och JFP.

Lång och låg

”Lång och låg” pratas det ofta om i hästsammanhang. Ofta i samma andetag som ”överlinjen”, ”höja ryggen”, ”lång hals” osv. Men vad betyder det egentligen? Och framförallt, hur låg är hästen i lång och låg egentligen?

En häst som beter gräs på marken, den är sannerligen lång och låg. Och en häst som får lång tygel efter att han/hon jobbat bra (läs varit lätt i handen) i samlad form släpper också halsen framåt nedåt. Ibland så lågt att nosen hamnar i backen. Också det sannerligen en lång och låg form. Nu är detta en form som dels gör att hästen får väldigt mycket vikt på framdelen, och dels snarare släpper rygg- och halsmusklerna än länger och sträcker dem. Därmed inte sagt att hästen inte ska få sträcka/släppa ner om han/hon vill detta efter att du jobbat den i mer samlad form. En häst som söker sig till denna form talar om att han/hon antagligen fått mjölksyra i musklerna i ovansidan av hals och rygg och behöver vila dessa.

Åter till lång och låg. En av de viktiga muskler i detta sammanhang är den långa ryggmuskeln, Longissimus Dorsi. På Dag Nätterqvists hemsida kan du läsa följande om denna muskel:

”Höjer vid sammandragning halsens bakre del och kan även höja framdelen. Den blir då tjock och stark - tål tyngd. Vid avslappning (Filémuskeln ej satt bäckenbenet i brantare läge) blir den tunn och lång och släpper ner halsens bakre [min markering] del. Denna muskel är kroppens största och längsta.

Ursprung: Den utgår från undersidan av höftbensvingen, i vilken region den står i förening med den viktigaste lårledssträckaren - M Gluteus medius. Dessutom utgår den segmentellt från tornutskotten, kors-, länd- och bröstregionens kotor.
Fäste: Den fäster segmentellt på ländkotornas tvär- och ledutskott, bröstkotornas tvärutskott samt upptill på andra till artonde revbenet. Vid tolfte revbenet delar den sig i två delar (huvuden) varav det övre (M Spinalis et semispinalis) fortsätter framåt under M Semispinalis capitis och fäster på de sista fyra halskotornas tornutskott. Den nedre delen (M Longissimus cervicis) fäster på de främre revbenen och de fyra sista halskotornas tvärutskott. 
Funktion: Vid dubbelsidig funktion är M Longissimus dorsi den starkaste och viktigaste ryggsträckaren. Den sträcker även halsen och höjer dess bakre del (4 - 7 halskotan) samt stabiliserar sacroiliacaleden. Samt bäckenbenets strama fästande vid korsbenet. Vid enkelsidig funktion böjer den ryggen åt den aktiva sidan.”




För att denna muskel ska längas måste hela halsen, inkl basen på halsen, att sträckas ut horisontellt, dvs med öronen i mankhöjd samt nästan framför lodplan. Om hästen drar in näsan (jag utgår från att du som ryttare inte drar in hästen näsa genom att använda handen bakåt) så har hästen släppt delar av överlinjens muskelkedja. Om hästen går i sk rollkur eller hyperflexion (alltså näsan nästan i bringan) så sänks vanligen inte basen på naken, utan basen höjs snarare. Detta innebär att Longissimus Dorsi aldrig sträcks. På den översta bilden rider jag min mors arab Pargon OX. Idealt vore om han blev ytterligare något mer horisontellt utsträckt i halsen.

Hos en korrekt riden och väl skolad häst kan musklerna (och då inte bara ryggmuskeln som är nämnd här) gå från ett kort läge till ett längre läge mjukt och smidigt utan att musklerna drar ihop sig, krampar, spjärnar emot eller släpper all tonus, och så klart utan förlust av balans i resten av hästens kropp. Det är ett sätt att besrkiva vad som menas med en lösgjord häst.

Perception är viktigare än perfektion

Jag har haft tillfälle att se och höra Karin "Kepan" Johansson, equiterapeut från Stockholm arbeta och det var riktigt intressant.Kepan har en bra förklaringsmodell som gör att det blir lättare att se det uppenbara när man tittar på en häst.

Inledningsvis berättade Kepan hur hästen är konstruerad. Ryggraden kan liknas vid ett pärlband, där rörligheten mellan de enskilda pärlorna är liten men att den rörligheten ändå ger god rörelseförmåga sett på hela bandet. Bogpartiet och bäckenpartiet liknades vid en balansstång med rörelse i flera riktningar och plan. Muskulaturen var den dräkt som hästen bar för att kunna röra skelettet och dess utseende kunde ge ledtrådar för hur hästen rörde sig.

Sen började Kepan ställa frågor och det som hände var att ägarna helt plötsligt började se vilka riktningar som fanns i balansstängerna, hur muskeldräkten såg ut och på så vis öppnade de sina ögon själv och såg varför hästen haft problem att fatta galopp i ena varvet och svårt att upprätthålla den i andra till exempel.

Hästarna visades också i rörelse. De longerades i grimma och för vissa hästar var skritt precis vad de klarade av och några klarade av hela registret.

På frågan om det var skadligt att låta hästarna springa runt på det viset (utan krav på form och tempo) sa Kepan att det är så vi får se hästen precis så som den är; dess balans, gångarter, tempo, övergångar, ställning etc. Det är när vi hänger på den inspänningstyglar eller andra snören, bestämmer gångart, tempo, voltstorlek som det börjar slita på hästen för då finns det en risk att vi begär sådant som den inte klarar av. Och, som Kepan påpekade, vi gör detta för att se hästen inte för att träna den.

Kopplingen mellan Kepans jobb och det jag gör är uppenbar. Vi vill båda att ryttaren, den i ekipaget som har en hjärna som har möjlighet att bygga bilder om framtiden, ska skaffa sig ett så korrekt underlag som möjligt för sina bilder och visioner om framtiden.

När du vet hur din häst ser ut, dess fel och förtjänster, när du vet hur du själv fungerar i din kropp då kan du rida och vara öppen för vad som verkligen sker i ridningen.

Då vet du om hästen behöver en extra halvhalt för att få lyftet i framdelen som behövs för att få en bra vänster galopp, innan du ger signalen. Du kan stämma av din egen kropp så att den inte rider in på en mindre volt än du egentligen vill ha för att du har så lätt att vrida dig till höger i din kropp.

Perception betyder varseblivning, att något kommer upp i medvetandet. Det är mycket viktigare än alla tankar på perfektion. Perfektion uppnås ett ögonblick och försvinner i nästa. Blir vi upptagna med att hålla kvar vid det perfekta går perceptionen förlorad och vi rider inte längre det steg som kommer utan det steg som varit.

"Vi är våra upprepade handlingar. Därmed är fulländning inte en handling, utan en vana."
*** Aristoteles

Perfektion är alltså summan av flera steg av ridning där du som ryttare är varse det som sker med dig och din häst. Precis som pärlbandet så är "rörligheten" mellan varje enskilt steg liten men rids de väl, ett efter ett, kan pärlbandet bli till både piaff, passage och galoppombyten med tiden.

Gå några mil i hästskor

I min förra blogg funderade jag kring tygelhälta bland annat.

För att svara på en fråga som jag fått om orsaken till min hästs tygelhälta vill jag ge två funderingar. Jag tror att det fanns två skäl till att hon i början var oren och båda är relaterade till bettet. Den första anledningen satt hos mig och min egen hand, och den andra satt i min hästs mun. Vi var båda oskolade i vår relation till bettet helt enkelt!

När vi med tiden kom överens om och började lita till att vi kunde umgås via bettet försvann onödiga muskelspänningar och med dem försvann också orenheten.

Nu över till något helt annat. Det finns sitsträning och så finns det sitsträning och under kurshelgen i Vallentuna fick jag tillfälle att titta på Eckhardt Meyners sitsträningsfilm. Och ja, jösses - vad kan jag säga...

De ryttare som tjänstgjorde som demo-ryttare fick utstå en sån behandling att den enda förtjänsten med filmen är att i vissa delar behandlas ryttarna lika illa som en del av dagens dressyrhästar.

Eckhardt Meyners säger sig vara inspirerad av Alexanderteknik. Då borde han känna till att inom Alexanderteknik är en grundregel att smärta aldrig befrämjar avspänning.

På dvd:n var det flera som grinade illa. Särskilt en av de kvinnliga ryttarna visade tydliga tecken på smärta i nacke-axlar. Vid hans (ganska bryska) beröring drog hon både ihop sig och försökte komma undan, men han insisterade och med tydliga grimaser lät hon sig masseras.

Den scenen fick mig att förstå varför många hästar ömmar och har ont i nacken. Hon stannade kvar i hanteringen, fick spänna emot muskulärt för att kunna hantera smärtan och förväntades sen sätt igång och röra sig "genom" den motståndsspänning som alstrats i kroppen. Det är vardag för många hästar.

Som människa har vi förmågan att leva oss in i andras situationer, det kallas empati. Som ryttare bör vi någongång ta och gå ett par mil i våran hästs skor - den marschen kan öppna upp för en ny vardag för hästen och oss själva!

Värmer det ur eller domnar det bort?

Fick återigen anledning att fundera över det gamla uttrycket "det värmer ur" som används om en häst är lite knackig i början av ett arbetspass. Min motfundering lyder värmer det verkligen ur eller domnar det helt enkelt bort?

Tanken om att den smärta som orsakar knackigheten domnar bort kom sig av en upplevelse jag hade under studentbalen. På Stadshotellets damtoalett gled det in galanta unga damer i alldeles för vackra skor och så fort dörren gått igen kveds det från flera håll. Någon var till och med så galen att hon tog av sig skorna och det fanns inte kallt vatten nog i kommunen att kyla ner de fötterna till ursprunglig storlek. Det blev till att trycka ner fötterna i skorna igen och med stapplande steg ta sig mot utgången för att göra en obesvärad entré när dörren svingade upp till festivitetssalen.

För hästar som är bytesdjur är varje tecken på svaghet en signal som inget rovdjur missar. Därför är hästarna experter på att dölja tidiga tecken på smärta. De har fyra ben att fördela vikten över och växlar mellan dessa. Tills den dagen när det inte går längre och vi har, en för oss synlig, hälta.

Min anglomärr såg påtagligt halt ut i höger varv alldeles i början av arbetet med att sätta igång henne. Det som hände för henne var att hon lade över en betydande del av sin vikt på höger fram. På böjt spår syntes det tydligt hur "svårt" det var för henne att lyfta benet och fortfarande hålla balansen. Lyftet blev lågt, steget kort och det såg ut som hon haltade. Hon behövde både hjälp med att balansera om sig och träna upp muskulaturen på ett bra sätt.

Det har fått mig att fundera på begreppet tygelhälta. Kan en häst vara tygelhalt, alltså gå rent till dess ryttaren tar upp tyglarna? Med erfarenheten från mitt sto så tror jag att det finns och att det beror väldigt mycket på hur tyglarna tas. Om tyglarna tas på ett sånt sätt att hästen måste "spänna emot" tygeltaget så stumnar dess muskulatur och då tror jag absolut att den kan medföra en rörelsestörning.

Essensen i detta inlägg är att rörelsestörningar inte behöver gå ända till vägs ände och bli hältor om vi som ryttare tar in den information som oftast finns rakt framför våra ögon (eller under rumpan!).

There is more to it than meets the eye. Det är i jämförelsen vi kan lägga märke till avvikelser. Många är de ryttare, som med facit i hand, faktiskt känt att något inte har stämt men som ridit på för att ingenting har synts. Var lyhörd, ägna en stund att medvetet känna in din häst, då kan du hinna lägga om kurs innan rörelsestörningen blir en fråga för kliniken.