Kroppen - ett ekipage

Precis som hästen har vi människor en starkare och en svagare sida, ofta hänger den oliksidigheten ihop med om vi är höger eller vänsterhänta men det är inte alltid så.

Hos högerhänta är den högra sidan den som arbetar mer och muskler som arbetar drar ihop sig (kontraheras). När den högerhänta sitter vid skrivbordet är det lätt hänt att höger axel dras fram och det för med sig att axelled, nyckelben och skulderblad, ja hela högra sidans muskelkostym påverkas.

I dag arbetade jag med en kund vars högra sida var den arbetsvilliga sidan och det fanns musklulära besvär i såväl axlar som ländrygg och rörligheten i höftleden i den sidan var påverkad. Den vänstra sida var betydligt mjukare och mer följsam.

Men mjuk och följsam är inte alltid något att sträva efter om det mjuka och följsamma egentligen är slappt och utan egen bärighet.

Då, och just då kom jag att tänka på när jag körde par med mina angloaraber. Min kunds högra sida var som mitt anglo sto; snabb till handling, arbetsvillig - alert helt enkelt. Medan valacken var lite mer svårväckt, trögstartad och frånvarande. Särskilt i början hände det att jag smackade igång dem och att stoet klev fram, möttes av ett motstånd i munnen (tömmarna sitter på ett par så att hästarnas vänstra resp högra sida sitter ihop) därför att valacken inte alls hunnit med att reagera på smackningen.

För att undvika att den lite trögare valacken skulle hänga mitt sto i munnen fick jag vara noga med att väcka honom med pisken innan jag gav startsignalen och då gick det bättre. Under körning fick jag också hålla koll på vågen så att han kom ihåg att göra sitt jobb, han försökte gärna backa av, ur drag, och lämna över merparten av jobbet på stoet.

Så jag bad min kund (som också kör par ibland) att tänka på sin kropp som ett parspann och börja så många arbetsmoment som möjligt med att varsla sin vänstra sida av kroppen att det är dags att vakna nu och ta sin del av ansvaret för vardagens vedermödor.

Nu har jag under kvällen funderat vidare på detta. Jag brukar säga att det vi som ryttare strävar efter är en bål med fyra fria tentakler. Med fria menar jag att de kan röra sig oberoende av varandra även om de står i förbindelse med varandra via ryggraden.

Det skulle väl kunna liknas vid ett fyrspann då, med sina förlöpare och stånghästar. Varje häst har sin uppgift i spannet och behöver göra den uppgiften på ett sånt sätt att de övriga hästarna är fria att fullgöra sitt arbete. Bröstkorgen/armarna är förbundna med förlöparna och bäckenet/benen med stånghästarna. De behöver kunna röra sig oberoende av varandra men får sin riktning och position av mittstången i ekipaget - ryggraden.

Huvudet är kusken och det som styr ekipaget men kuskens placering överlåter jag till er egen livliga fantasi.

"Inga filosofer förstår oss så väl som hästar."
Herman Melville