Det lätta är svårt

Både Alexandertekniken och den klassisk ridningen utmanar etablerade uppfattningar om hur saker och ting hänger ihop. Och det som verkar vara svårast att ta till sig är lättheten.

Kan jag ta mig upp från sittande till stående utan att skjuta på med benen? Är det ens möjligt att bara följa med hästen utan att behöva driva, stannar den inte då? Kan jag lyfta en hink vatten utan att armarna gör jobbet? Kan jag rida utan stöd på tygeln?

Seeing is believing, sägs det men även om ryttare får se hur lätt hästen svarar på tygelhjälperna, hur framåtbjudningen finns där så är det svårt att släppa taget om det drivande sätet och de aktiva skänklarna.

Vi formas av vår samtid, det den lär oss ser vi som sanningen. Men alla sanningar är inte fakta, en del kan vara rent subjektiva. Här i norden använder vi oss ofta av sanningen "varmt och skönt" det gör ingen i Saudiarabien...

Sanning och konsekvens, många ryttare pratar om hästar som saknar framåtbjudning, som är stela, tröga och lata. Vad är konsekvensen av sådana sanningar? Vem bär ansvaret?

Både Alexandertekniken och den klassiska ridningen lägger ansvaret på ryttaren. En häst saknar förmågan att vara jävlig. Fungerar ridningen dåligt beror det på ryttaren. Tufft?? Ja, fast fullt av hopp! För att istället för att avliva en halvknackig polare så kan ryttaren utveckla sig själv, bli mer följsam, tydligare i sin hjälpgivning och generösare i sina krav på hästen och vips! en annan sanning ger en ny häst.

Ta dig en titt på dina sanningar, utmana dem och se vilka du vill behålla och vilka du kan tänka sig att byta ut. Börja med dig själv och du får hästen på köpet!