torsdag 30 september 2010

Rättighet ger skyldighet

Efter det att Ed varit och arbetat med våra respektive hästar har Lena och jag haft livliga diskussioner kring detta med att äga och bestämma över någon annan. Kan vi det? Har vi rätt till det? Vilken hänsyn ska vi ta? Har de något att säga till om? Har vi rätt att kräva det vi kräver? Var går gränserna för vad vi kan begära?

Det här är frågor med fler bottnar än en vill jag bara påpeka. Det berör människans syn på sig själv som överordnad. De handlar om etik, moral och den egna önskan om och för det egna livet. Det handlar om kärlek, frustration, ågren, sorg och glädje och mest handlar det om oss som individer och människor och vår inställning till världen och dess väsen - och ibland dem främst hästen. Och det handlar om pengar, det höll jag på att glömma. Det finns alltid en krona eller två med i bilden, positivt eller negativt.

För min egen del har jag inga problem med att ha häst och att hålla den inom det område som jag har till förfogande. Jag vill också kunna använda den häst jag har till både ridning och körning. Det är, om man så vill se det, min rättighet att välja vad jag vill göra/kunna göra med de hästar jag har.

För flera år sedan var det en man på radio som sa "att det är viktigt att komma ihåg att mina rättigheter tar slut där mina skyldigheter börjar".

Det är min rättighet att begära vissa saker av mina hästar men jag har också skyldigheter att uppfylla. Jag är skyldig att se till att de får en bra träning med träningsmetoder som baserar sig på så lite tvång som möjligt. Detta med tvång är intressant, precis som det finns grader i helvetet finns det grader av tvång. All hantering av hästar innebär tvång. Frågan är bara hur mycket som behövs och om det i tvånget ändå kan finnas utrymme för eftergift.

Under ISES konferensen pratade Camie R Heleski om vikten av etik i hästhanteringen. Hon visade bilder på träningsmetoder som liknade djurplågeri vid träning av pleasure hästar. Hon berättade också om hur vissa utställare gned in ändtamen med ingefära på sina araber. Den retning som uppstod ordnade en hög svansföring på hästarna - något som gav utdelning på utställningen.

På listan över skyldigheter som rör det yttre kring hästen finns; bra foder, bra hagar, bra omvårdnad och med det menar jag tillgång till utbildad hovslagare, veterinär, ev annan terapeut, sadelmakare. Jag har en skyldighet att vara observant på min häst för att kunna bedöma hästens dagsform, skaffa mig kunskaper om vanliga sjukdomar och deras förlopp så att jag kan minimera eventuellt lidande. Jag ska ockå hålla koll på den miljö som hästen vistas i så att den inte kan skada sig i hage eller stall.

På listan som hör till det inre kring hästen, vår relation, finns det som egentligen berör det inre hos oss människor och vad det är vi vill att hästen ska manifestera åt oss.

Där finns det som Ed kallar ledarskap. Vi vill att hästen ska respektera oss och vi vill att den ska "mysa" med oss, visa att den tycker om oss helt enkelt. Har du koll på vad som är hästens tecken på "kärlek" eller vill du att den ska visa det på ett mer människolikt sätt, med sin mule mot din kind t ex?

Har din häst förutsättningar att motsvara din ambitionsnivån. Om inte, vad kan du begära då? Hur vet du om din häst har kapacitet eller inte? Måste du rida "den in i väggen" för att se om den höll eller ska du stanna upp tidigare??

Och sen, det svåraste av allt - döden. Är du beredd att ta ansvaret för livets avslut? Jag följde med en kompis en gång för att se på en äldre häst som var till salu. Det var bara galet, den borde ägarna ha avlivat i stället för att annonsera ut. Då kändes det som att de ville göra "dubbel vinst", dels få en slant för det gamla stoet (26 år gammal, men som de sa "hon hade ju lämnat fina föl" - som om avel var ett alternativ??) dels slippa ifrån kostnaden för avlivning och destruktion.

Min åsikt i den frågan är solklar, riktigt gamla hästar säljer man inte. De kan man möjligen ge bort om de är friska, med villkoret att den inte får säljas vidare, och så får man komma överens med mottagaren om de är beredda att ta kostnaden för avlivning/destruktion eller om man ska dela på den. Annars återstår bara att själv fatta beslutet om att avsluta livet. För mig är det en hederssak, och en sista skyldighet, att se till så att kamraten får ett bra liv eller en bra död när åldern gör sig påmind.

1 kommentar:

  1. Mycket bra skrivet och tänkvärt så klart! Jag tänker ofta på det där med att ta ansvar över djurets liv - eller död - eftersom det är där vi som människa/hästägare måste agera "bödel". Det är aldrig roligt att ta beslutet - men om jag tagit på mig ansvaret att fostra, handha, ÄGA och "ha" ett djurs liv måste jag även kunna fatta beslutet om när hon/han ska avlivas. Min åsikt är att man måste fatta beslutet INNAN det blir ovärdigt för djuret att leva vidare, ofta för att vi människor inte törs, kan eller orkar fatta beslutet att låta dem gå. Givetvis kan man inte alltid bestämma över tidpunkten själv, olyckor och sjukdomar kan komma emellan. Vi har ansvar över BÅDE deras liv och död. Man får inte glömma det.

    SvaraRadera