Myten om att böja hästen jämnt från nos till svans

Du som jag har säkert fått höra att hästen på ett böjt spår ska böja sig jämnt från nos till svans och att detta bl.a. ska ske för din innerskänkel.

Ridhanboken del 1 skriver på sid 113 så här:

”Med böjning menas böjning i längdaxeln. Då ska hästens kropp vara böjd så mycket som är anatomiskt möjligt. En jämn böjning i längdaxeln från huvud till svans går inte att åstadkomma, eftersom kotorna är olika rörliga. Ryggraden är som rörligast i halsryggraden, begränsat rörliga i bröstryggraden och stel i korsbenet på grund av förbening.”

Så här långt verkar allt logiskt. I nästa stycke står det:

”Ryttaren får därför inte böja hästen för mycket i halsen utan måste också se till att böja hästen i bålen för innerskänkeln. Den begränsade rörligheten måste förbättras så mycket som möjligt för att öka hästens smidighet, för att förhindra att bakdelen faller ut i vändningar och för att kunna rakrikta hästen.”

Kort sammanfattning: böj inte halsen eftersom hästen anatomiskt sett faktiskt kan böja sig här, och dessutom ska du som ryttare ändra formen på hästens kotor i ryggraden, för hur ska annars den av skelettet begränsade rörligheten förbättras?

Är det bara jag som undrar om det är lämpligt att ändra formen på skelettet? Är det bara jag som undrar om det verkligen går att ändra formen på skelettet?

Jag vet inte exakt vad som händer i hästens kropp (hästens skelett består av 205-207 ben, och ca 700 muskler) när den rör sig korrekt på böjt spår. Jag har inte heller sett någon vetenskaplig studie som förklarat detta men det verkar orimligt att jag som ryttare ska få min häst att ändra formen på ryggradens kotor.

Så vad kan vi med säkerhet avgöra? Vi kan se (när du tittar på en häst som går på böjt spår) och känna (när du rider en häst på böjt spår) om
1) hästen tittar i rörelseriktningen eller inte (är den ställd åt rätt håll?),
2) hästen ”faller” i rörelseriktningen genom att överbelasta inner framben (vanligen svänger hästen snävare än du planerat, och dessutom kan det vara svårt att få hästen att sluta svänga, du kan känna att hästen hänger i innertygeln),
3) hästen ”faller” från rörelseriktningen genom att överbelasta ytter framben (vanligen böjer hästen mer i halsen än du tänkt dig, och du kan även uppleva att kontakten i innertygeln lättar samtidigt som den ökar i yttertygeln)
4) hästens bakdel svänger inåt (hästens bakfötter följer inte längre framdelens spår utan de rör sig på en mindre volt än framfötterna)
5) hästens bakdel svänger utåt (bakfötterna rör sig då på en större volt än framfötterna)

Under förutsättning att du som ryttare inte medvetet eller omedvetet gjort något för att få hästen att göra något av felen ovan, så kan (något förenklat) lösningen på problemen se ut så här:

Nr 1 ovan handlar om hur väl hästen följer bettet (se tidigare inlägg om ”flexions”).

Nr 2 och 3 handlar om var hästen lägger vikten (inner eller ytter bog? Se tidigare inlägg om direkt och indirekt tygel, 8-volt och mer om indirekt tygel) och om hästen bibehåller ett jämnt påskjut med båda bakbenen.

Nr 4 och 5 handlar vanligen om en kombination av hur väl hästen följer bettet (se nr 1 samt även vad som menas med ”en gjord mun”) samt också om ifall hästen bibehåller jämnt påskjut med båda bakbenen.

När din häst med lätt kontakt som är lika liten i dina båda händer, utan att varken göra volten större eller mindre än du tänkt, samt rör sig med jämnt, konstant påskjut, då känns det som om han/hon formar sig kring din innerskänkel. Jag vågar lova att för detta krävs inte någon ändrad form av hästens ryggkotor.

Kurstillfällen 2010

Datum för kurser med både klassisk ridning och Alexanderteknik.

19-21 mars,anmäler du dig före 14 februari är priset 5300 kr, därefter 5800 kr.

13-16 maj, anmäler du dig före 11 april är priset 7300 kr, därefter 7800 kr.

24-26 september, anmäler du dig före 22 augusti är priset 5300 kr, därefter 5800 kr.

Alla kurser ges på Upprätta gård i Vallentuna. I kurspriset ingår förutom föreläsningar och lektioner även mat, logi och boxplats.

Klicka på det datum som intresserar dig, då kommer du till Lenas webbsida där du kan läsa mer om just det kurstillfället.

Välkommen till våra intensiva, intressanta och inspirerande kurser.
Maria och Lena


PST!
Även för norrlänningar finns det hopp! Vi planerar en kombinerad kurs i Norrbotten. Datum och plats meddelas senare.

What goes around comes around

Det kan te sig lite märkligt att en av hästsveriges stora har hamnat i glömskans garderob bara för att återupptäckas av Craig Stevens, en amerikan. Och att det finns en svensk som 1836 satte ord på huvudets betydelse för hållningen. En tanke som FM Alexander, från Australien, betonar som grunden i sin bok Use of the self från 1932.

Vår svenske pionjär Adam Ehrengranat levde och verkade i Sverige mellan 1781-1842, 1836 publicerades boken Ridskolan eller ridläran. I den boken kan du läsa om den klassiska ridningens principer på svenska (något ålderdomlig men fullt begriplig).

I första paragrafen i kapitlet Om ryttarens ställning enskilt börjar Ehrengranat med att slå fast att huvudet ska vila på toppen av ryggraden och att halsen ska vara rak. Huvudet ska hållas i en sådan position att ryttaren alltid tittar framåt mellan hästens öron. Detta för att "en rak direction af ryttarens blick bidrar väsendtligen till en jemn eller afvägd hängning".

I nästa paragraf skriver han att huvudet kommer först inte bara i teorin utan även i praktiken. Som ett enkelt experiment, för att klarlägga huvudets betydelse för jämnvikten, föreslår han att man bara ställer sig på tå och känner hur jämnvikten påverkas av hur huvudet lutas fram, bak och åt sidorna (gör inga häftiga rörelser!)

Men vad är det för hängning Ehrengranat avser??!

Jo, den kan illustreras med följande kommentar direkt ur verkliga livet från vår granne 60 år till min son, då 6.

- Men va' lång du är, utbrister grannen, dina fötter når ju ända ner till golvet!

Och så är det. Sätt dina fingrar i gropen bakom örsnibben, där innanför vilar huvudet på atlaskotan (två tumstora plattor kallade kondyler). Från den punkten "hänger" dina ryggkotor en efter en som ett pärlband, i slutet av ryggraden hänger korsbenet och bäckenet och från bäckenet hänger dina ben, vart och ett, ända ner till golvet.

Sitter du till häst innebär det att du tillåter sittbenen att hänga ända ner till sadeln. Om du sen låter benen hänga och strävar efter att ha dem intill hästens sidor kommer de att "ta den böjning" de behöver för att kunna omsluta hästen, utan större muskulär ansträngning, fast kanhända med viss muskulär töjning ;-)

Den sanna konsten åldras inte, står det i Ehrengranats bok. Den sanna konsten är tidlös och kanske är det därför den hittas om och om igen fast denna gång i en annan del av världen...

Vi lever och verkar under tvång

I denna min första blogg för året, tänkte jag berätta om varför jag samarbetar med Maria.

Under mitt år som arbetande student vid National School of Academic Equitation i Seattle, lärde jag mig många saker. Ett påstående som Craig förde fram var att ”ridning är konsten att bibehålla hästen mellan mig och jordens medelpunkt”. Kan ju låta självklart, men de självklara uppenbarar sig inte alltid på en gång. Det handlar om så mycket mer än att bara sitta kvar på hästen (om hästen inte befinner sig mellan mig och jordens medelpunkt är jag på väg att trilla av om jag inte redan gjort det!). Craig satte även en liten bok om Alexanderteknik (AT) i handen på mig, så när jag några år senare träffade en livs levande AT-lärare sög jag tag i henne direkt.

Bland mina första minnen av Maria är när hon i köket hos Carina i Piteå gav mig en lektion i hur man sitter på en stol. Och hur man sätter sig ner och reser sig upp. Om jag kunde detta? Ja, de beror ju på vad du menar med kan.... Ner på stolen kommer man ju alltid, och upp likaså. Men på vilket sätt? Maria var inte nöjd med hur jag använde min kropp, gav mig hemläxa och på den vägen är det.

När jag träffade Maria var min tanke i första hand att få hjälp med min egen kropp. Jag höll på att återhämta mig efter mitt andra diskbråck (nej, jag har inte fått mina diskbråck pga något hästrelaterat men det är en annan historia). Diskbråck är väldigt smärtsamma, både akut och under den ofta långa läkeprocessen. De verktyg jag fått från Maria har hjälpt mig tillbaka till en smärtfri vardag. AT är inget hokuspokus. Det är enkla och tydliga redskap för att låta skelettet göra sitt jobb gentemot tyngdkraften.

Väldigt snart efter att jag träffat Maria växte tanken fram att klassisk ridning och AT skulle vara en bra kombination. I min roll som instruktör hade och har jag stött på elever som jag ser behöver sträcka på sig, eller slappna av, men där direkta instruktioner av typen ”sträck på dig” och ”slappna av” inte ger något resultat. Inte för att eleven inte lyssnar, eller inte vill. Oftast tror de att de har gjort det jag ber om, men jag kan se att de inte förstått vad "slappna av" eller "sträck på dig" verkligen innebär.

Sagt och gjort. Maria och jag arrangerade vår första kurs tillsammans 2008 och det blev en succé! Maria gav AT-lektioner och jag ridlektioner. Resultatet blev exakt det som jag hoppats på, med ryttare som både sträckte på sig och slappnade av på ett utmärkt sätt!

Maria har i efterhand berättat att hon var lite orolig för att det hon förde fram i våra lektioner skulle motsäga varandra, men det gjorde det aldrig. Skälet till denna brist på motsägelser är så som vi förstår det att både AT och den klassiska ridningen i grund och botten utgår från en gemensam nämnare: skelettet och jordens dragningskraft på skelettet. Vi och våra hästar lever och verkar ständigt i detta tvång från jordens dragningskraft. En person eller en häst som rör sig lätt, smidigt, elegant och i balans, gör det gentemot jordens dragningskraft.

Konsten att dra en rät linje

Under åren har jag börjat ägna mig åt en sorts "amatörforskning" vad gäller bilder i hästpress och litteratur. Och min slutsats är att bilderna alltmer sällan visar det som anges i bildtexter - och att vissa gamla sanningar blivit omdefinierade.

Det är numera sällan en häst som enligt bildtext går i form verkligen har nacken (alltså punkten strax bakom öronen, occiput) som högsta punkt. Det vanliga är att det är tredje nackkotan (motsvarar halsens mitt) som ligger högst. I en Hästen som hobby fr 1950-talet är bildtexten till en sådan bild " Hästen går bakom hand."

Sen har vi lodlinjen, den som ska förbinda öra-axel-höft-häl hos en ryttare till häst. Lodlinjen ska dessutom vara vinkelrät mot jordens yta för att vi ska vara i balans.

I allt fler bildtexter försvinner öra, kvar finns axel-höft-häl. Lodlinjen har en fördel och det är att den kan kontrolleras med hjälp av en linjal. Och när jag gör det ser jag allt fler ryttare som fångas i en lodrät sits där linjen bara går genom axel och höft.

De avvikelser jag ser allt oftare är den där axlarna ligger något bakom lodlinjen och hälarna något framför. Den sitsen medför att ryttaren måste balansera sig i hästens mun via tyglarna och den gör att ryttaren med sitt säte föser fram sadeln på bogarna. (Boten på det problemet är visst svanskappa...)

En annan vanlig syn är där axel-höft är i linje men hälarna ligger framför lodlinjen = stolsits.

Det är ingen konst att dra en rät linje mellan två punkter, ju fler punkter som ska ansluta sig till linjen desto svårare blir uppgiften. Det är alltså en utmaning och en viktigt uppgift för ryttare att verkligen placera sin kropp i lodlinjen med alla punkterna "på plats".

Ta hjälp utav ett par goda ögon och be dem ta en titt på hur din kropp positionerar sig till lodlinjen, den är av betydelse för din ridning!

PST! På en punkt är alla överens och det är hur en stjärnkikare ser ut och där är bildtexterna eniga - hästen går över tygeln.

Svar på fråga om indirekt tygel

Det kom en fråga om indirekt tygel :

”Hej Lena!
På din blogg skulle du gärna kunna få förklara hur vikten hamnar på diagonala bakbenet vid indirekt tygeltag- vad händer? Att direkt tygeltag ger vikt på samma sidas framben är ju inte svårt att känna. Men det vore ju logiskt att tänka sig att indirekt tygel på motsvarande sätt skulle lägga vikt på andra sidans framben. Men nu är det alltså bakbenet. Varför blir detta indirekta samlande?
undrar Linnea”

Först vill jag passa på att tacka för frågan! Det är intressant att få ta del av vad du som läsare funderar på. Du har delvis rätt i din fundering Linnea, att den indirekta tygeln kan flytta hästens vikt till andra sidans framben. Det är en fråga om balans, både hos hästens kropp, och från din inverkan, på hästen.

Indirekt tygeltag är alltså en cirkulär rörelse av handen mot hästens nacke. Den önskade effekten av detta är att hästen flyttar sin vikt från tygeln du håller i. Beroende på viktsfördelningen hos hästen kan då två skiljda rörelser uppstå (förutsatt att hästen uppmärksammat signalen och reagerat på den):

1) hästen har huvud och hals i låg form (ungefär öronen i mankhöjd, näsan framför lodplan) vilket innebär att hästens kroppsvikt till 60 % är på frambenen. Hästen rör sig framåt innan du ger den indirekta tygelsignal och börjar nu att göra en vid båge. Låt oss säga att du gett indirekt tygel med höger hand, hästen gör då denna vida båge åt vänster. Hästen lyfter inte huvud och hals, viktsfördelningen mot diagonala bakbenet är därför minimal, men jämfört med höger fram så har både vänster fram och bak belastats mer. Effekten av det indirekta tygeltaget, på en häst med lång och låg hals (öronen i mankhöjd, näsan framför lodplan) är inte i någon större grad samlande.

2) hästen har rest upp huvud och hals (står som han/hon tittar ut över ett fält), vilket innebär att hästens kroppsvikt har börjat förskjutas mot bakbenen. Även här rör sig hästen framåt innan du ger den indirekta tygelsignalen. Effekten av den indirekta tygeln blir nu att hästen mer eller mindre gör en vändning på bakdelen. Har du gjort signalen med höger hand (och hästen uppfattat och reagerar på denna) så får du en bakdelsvändning åt vänster. I det här fallet bär diagonala bakbenet mest vikt jämfört med de andra tre benen.

Mellan exempel 1) vid båge och 2) bakdelsvändning förekommer alla tänkbara varianter av vändning som gradvis centreras mot en bakdelsvändning. Det är här balansen av effekten av den indirekta tygeln på hästens kropp kommer in, kombinerat med hästens viktsfördelning (alltså positionen av hals och huvud).

Det tål även att påpekas att effekten av indirekt tygel jämfört med direkt tygel, är en signal som hästen måste lära sig att förstå och utföra. Olika hästar har olika svårt för detta. En häst som lätt samlar sig har som regel lättare för indirekt tygel, medan en häst som har svårt att samla sig och få in bakbenen under höftledlinjen vanligen har svårare att reagerar på ett önskvärt sätt för indirekt tygel.

En tillbakablick med tanke på framtiden

Detta är mitt sista inlägg för i år och eftersom julruschen svept förbi mitt hus har hjärnan varit mer upptagen av tomten, SilverSara och julklappar än hästar och ridning...

Snart är det nytt år och då vill jag gärna berätta om hur det kommer sig att jag samarbetar med Lena.

För drygt två år sedan red jag första kursen för Lena hos Carina Sundström på Birca hästgård i Piteå. Redan där och då förstod jag att det denna kvinna kunde skulle vara guld för mitt sto hemma som varit avställd i ett antal år.

Under de åren hade jag provat "sätta igång" henne i enlighet med veterinärens instruktioner, andra instruktörers instruktioner, goda vänners råd och tips och för varje gång var hon sämre när jag slutade än när jag började. Jag var uppgiven.

Så äntligen kom den dagen då Lena kom upp till Kalix och arbetade min häst på banan för första gången. Den synen glömmer jag aldrig, inte heller Lenas förvånade utrop:
- Vad är det som händer??! Vad gör hon med sin hals? Det här har jag aldrig varit med om förut! (Tänk er en häst som vrider halsen så att ganascherna nästan är helt vända uppåt.)

Med den kunskap som Lena har i träning av häst från ruta A kunde hon ge mig verkningsfulla övningar som satte ihop kroppen på min häst bit för bit. Faktum är att det Lena lär ut är dressyr och rehabilitering i samma andetag.

Lenas kunnande ger henne en blick för vad det är som händer/inte händer hos hästen jämfört med vad som borde hända. Hennes tydliga instruktioner gör att det möjligt att arbeta på egen hand mellan träffarna. Jag har alltid fått veta vad jag ska sträva efter hos hästen i form av rörelsekvalité. För om jag inte vet vart jag vill kan jag heller inte bedöma om min valda väg leder i rätt riktning (jmf AT's directions)

Rustad med en ängels tålamod tar sig Lena an ombörjaren (läs: mig), för det är en särskilt tuff resa. Sen ser hon potentialen i varje häst och vill verkligen hjälpa den och ryttaren att hitta en hållbar ridning för framtiden.

Grunden i Lenas skolning, med hästen i fokus, har tydliga kopplingar till grunden i Alexandertekniken. Våra önskningar i form av kvalitén på samvaron med hästen är lika och det gäller avsuttet som uppsuttet.

Så om jag får föreslå ett löfte för 2010 så är det att du tar en lektion för Lena, på din egen eller hennes skolhäst. Då får du prova de tre tygeltag som styr hästen och öva konkret i 8-volten. Prova, för det kan ge året en ny vändning!

Tack för att du följt oss under året och ha nu en riktigt god jul, ett gott slut och ett gott nytt år!

PST! Ett särskilt tack till Jenny för dina filmer från globen och JFP.