”En gjord mun”

På engelska förekommer uttrycket ”a made mouth”. Med det menas en häst som är utbildad så att han/hon reagerar på rätt sätt när ryttaren tar kontakt med tyglarna.

En häst kan göra på tre sätt när han/hon får ett bett i munnen:

1. förstå bettet och använda sitt huvud för att korrekt balansera sin kropp (är genomsläpplig så att människan kan påverka både vikt och muskler)
2. reagera på bettet genom att röra sitt huvud och åsidosätta sin balans (använder sin vikt på ett negativt sätt)
3. han/hon kan slåss mot bettet (använder sina muskler på ett negativt sätt)

En häst som förstår bettet är förstås en häst med ”en gjord mun”. Som uttrycket indikerar måste de flesta hästar lära sig att förstå bettet och ryttarens hand, hur du gör det återkommer jag till senare i sommar.

Den häst som använder sin vikt på ett negativt sätt kommer att fara fram i ett snabbare tempo än vad ryttaren vill. För att komma till rätta med detta problem använder ryttaren halvhalt. Den klassiska halvhalten är en snabb uppåtgående rörelse (följt av en sänkning) med handen som får hästen att höja hals och nacke och därmed föra mer vikt till bakbenen. Denna halvhalt görs bara med handen, skänklarna har inget med saken att göra.

Den häst som använder sina muskler på ett negativt sätt kommer tex att försöka dra sin ryttare ur sadeln genom att kasta sig fram på bettet, eller i mindre skala bli allmänt stretig och stum. För att lösa detta problem måste ryttaren först och främst sluta dra bakåt. All rörelse bakåt med handen kan få en häst att börja försvara sig genom att dra åt andra hållet. För det andra måste ryttaren lära hästen att tugga på bettet. Målet är att hästen, så fort ryttaren kortar tyglarna, söker kontakt med handen och tuggar lätt på bettet. Ett sätt att få hästen att börja tugga är att vibrera på tyglarna.

Kom ihåg att ”kontakt” inte innebär att varken häst eller ryttare hänger i varandra. Tygeln ska se sträck ut, men vara på gränsen till att inte vara det. Som ryttare ska du känna ett lätt sug i tygeln, vilket innebär att om du länger ut tygeln så sträcker också hästen huvudet nedåt/framåt för att bibehålla kontakten med din hand.

En häst med ”en gjord mun” följer bettet vart ryttaren än placerar det, utan att hänga och utan att tygeln glappar.