Hästens exteriör

Igår hade vi upptaktsmöte för kursen i Applied Equine Podiatry i den 15-19 juni i Boden. Det här är verkligen en kurs jag rekommenderar alla hästägare (och hästintresserade för den delen!) att gå. Kursen handlar inte främst om att lära sig verka själv, även om det är ett moment, utan om att lära sig känna igen en frisk hov. Vi hämtade några hästben igår och jag ser verkligen fram emot att för se och höra vilken historia som gömmer sig i de fötterna, för de hade alla något att berätta!

Det kom en fråga på inlägget Skenbenets omkrets indikerar hästens viktbärande förmåga som jag tänkte resonera kring idag.

Hästar kan beskrivas på många sätt, utgångspunkten kan vara färg, ras, exteriör, prestation eller beteenden.
Den exteriör som vi ser när vi tittar på en häst är en blandning av skelettets utformning och muskulaturen. En mager omusklad häst kan se förskräcklig ut men ha en bättre skelettmässig konformation än en tillsynes välmusklad och atletisk häst.

Ur hållbarhetssynpunkt är hästens exteriör viktig men faktiskt inte alltid avgörande. Onekligen är det så att en häst med rättställda ben, bra relation mellan de olika kroppsdelarna, en väl ansatt hals och en muskelkostym som är proportionerlig har goda förutsättningar att hålla ett aktivt liv. Men det är ingen garanti. Hambletonian, en fantastisk förvärvare inom travsporten, hade gott om exteriöra avvikelser men det hindrade honom inte från att vara både stark och snabb.

Hästens skelett består av 205-210 ben, lite beroende på hur de klassificeras.


Hästens motor sitter i bakdelen, de vinklar man pratar om är hur bäckenets vinkel styr lårbenets vinkel och det påverkar hästens förmåga till frånskjut och bärkraft. Kraftöverföringen sker via ländryggen - den del av ryggraden som har en viss rörlighet mellan kotorna. Benen är det som rör hästen framåt och hur benen i benen är staplade på varandra påverkar både rörelsemönster, hovform och stötdämpning. Här kommer ett uppslag som visar några vanliga benställningar från boken Hästens exteriör av Lars-Erik Magnusson.



Inga hästar är egentligen designade för att bära någon annan vikt än sin egen, varken travare eller ridhäst. Eftersom vi nu väljer att sitta upp och rida dem är det viktigt att vara observant på hur hästen reagerar på vår träning och att variera både träning och underlaget vi tränar på.

Jag skulle vilja passa på att citera en hovslagare i Luleå, Bengt-Erik Källsenius. "Du köper ingen avlagd travare, du köper en avlad travare." Travhästar kan bli mycket fina ridhästar, förutsatt att den som tränar dem kommer ihåg att de är avlade att trava fort och att det  har fört med sig exteriöra anpassningar och ett rörelsemönster som motsvarar det kravet.

Travare är oftast lägre i mankhöjd (ca 155), har en stark rygg för att kunna hantera den kraft som kommer från motorn. En travare kommer som regel tidigt i träning och görs den på ett vettigt sätt bygger den unga hästen upp kroppen både skelettmässigt och muskelmässigt. En travare tränad för tävling, även om den inte håller måttet för löp, klarar mycket väl ett liv som ridhäst, med den fördelen att den dessutom kan köras som omväxling.

Jag rekommenderar Lars-Erik Magnussons bok Hästens exteriör och en bok på engelska The Horse Conformation Handbook av Heather Smith Thomas. Sen är det aldrig fel att ta en krita och markera de olika lederna, benen etc på en riktig häst och sen mäta vinklar, längder och bredder. Allt som tränar ögar gör det lättare att se hästen, så som den ser ut.