Trycket i hästens mun, något den vänjer sig vid?

Under ISES konferensen hade ett dansk/ukrainskt team undersökt hur mycket tryck en häst var beredd att ta i munnen via bett för att komma åt go'bitar. Hästarna i undersökningen var 2-åringar och inte tränsvana innan.

I testet hade hästarna tyglar fästade från bettringarna till en gjord och längden på tyglarna skapade det motstånd som hästarna upplevde när de sträckte sig för att nå maten. Forskarna antog att första gången hästarna utsattes för testen skulle de lägga ett litet tryck i bettet men när de fått klart för sig att det fanns go'bitar att få så skulle de vara beredda att öka trycket i bettet för att komma åt maten.

Resultatet visade annorlunda. Första gången hästarna gjorde testet lade de ett rejält tryck i bettet 10,5 N +/-1,4 N (10 Newton ca 1 kg) för att vid följande testtillfällen (6,0 N och 5,7 N) inte alls lägga så mycket tryck i bettet. I stället för att vänja sig vid trycket (habituerade) så försökte hästarna att undvika att lägga tryck i munnen via bettet. Slutsatsen blev att hästars vilja att undvika tryck ska användas i träning och att ett ökat fokus bör läggas vid timing av eftergiften.

Själv gör jag (helt ovetensakapligt) kopplingar till den omdiskuterade träningsmetoden roll kür eller för all del LDR-varianter. Skelettmässigt är lanerna sylvassa åsar som ligger under ett mycket tunt skydd av vävnad. Bettet vilar på dessa åsar. Ett högt tryck på dem skapar ett sådant obehag att hästen bara "tar det trycket en gång" och sen gör det den kan för att undvika obehaget i framtiden.

För mig kan det vara ett sätt att förstå hur ett djur som är så mycket starkare än oss kan "hålla sig" från att slå sig fri från den position som roll kür och LDR sätter dem i. De "rullar ihop" sig själva i ett (förtvivlat?) försök att unkomma den smärta som ett hårt tryck i händer via tyglar och bett skapar på lanerna.

Under konferensen talades det om att inför sk tryckmätare i tyglarna under dressyrtävlingar. Fast jag tror att det är för sent att mäta trycket då. Det måste göras redan under träning, för om hästen strävar efter att undvika tryck kommer den ha lärt sig att själv inta den position som skapar minst obehag och det utan att ryttaren behöver ta särskilt mycket i tyglarna.

Fokus måste gå från det vi kan se på tävlingsbanorna till det vi inte kan se vid träningen. Etik ska sträcka sig från träning till tävling och precis som en annan forskare sade "även om det inte är olagligt behöver det inte vara etiskt korrekt".

ISES 2010: styrd perception

Som Maria skrev förra veckan har vi båda varit med på konferensen “International Society for Equine Science” I början av augusti. Tyvärr måste jag hålla med Maria om hennes intryck från den praktiska dagen på Strömsholm.

Flera av forskarnas presentationer var däremot mycket intressanta. Jag kommer återkomma till dessa, men först ska jag göra något helt osvenskt och presentera mitt eget bidrag först.

Jag har studerat didaktik och håller nu på att avsluta min C/D-uppsats. Under senvintern skickade jag in ett sk “abstract” som efter granskning och godkännande av en vetenskaplig kommitté resulterade i att jag gjorde en 10-min presentation. Titeln på min presentation var ”Learning to ride a horse – A study of concepts and thought styles in three textbooks from three centuries”.

Som underlag för in uppsats och min presentation har jag analyserat tre böcker:
1)”Ridkonst” av F. R. De la Guérinière skriven på franska 1733, översatt till svenska1828.
2)“Ridskolan eller ridläran” av A. Ehrengranat (1836)
3)“Ridhandboken” av Miesner et al. Svensk översättning från tyska 2003.

I texterna har jag identifierat de begrepp som använts för att beskriva hur en nybörjare ska lära sig rida. Jag har dessutom sett på dessa begrepp som resultatet av en gemensam tanke stil. En tanke stil kan förklaras som ”styrd perception”. Det betyder att du och jag inte uppfattar saker och ting bara genom att titta på dem. Vi behöver också en mental beredskap att uppfatta saker och processer. I praktiskt bemärkelse betyder det att vad än din lärare pratar om, detta är vad du kommer lära dig att uppmärksamma. Med den utgångspunkten analyserade jag hur författarna beskrev utbildningen för nybörjare i de tre böckerna.

När man lär sig att rida måste man lära sig att sitta på hästen, lära sig hjälperna och utveckla ryttarkänsla. Alla dessa områden finns med i böckerna. Inget konstigt med det. Det som är intressant är hur begreppen inom dessa områden används och förklaras.

I böckerna från 17- och 1800-talet är fokuseras på ryttarens överkropp i första hand när sitsen ska läras in. Placeringen av skänklarna sägs här vara ett resultat av korrekt hållning och position av just överkroppen. I den moderna boken fokuseras i första hand på ryttarens ben.

När det gäller hjälperna anges ryttarens hand som den främsta hjälpen enligt böckerna från 17- och 1800-talets. Skälet som anges för detta är att i alla gångarter kommer hästens huvud och bogar först. I den moderna boken poängteras att alla hjälper måste samverka. De drivande hjälperna, här definierade som skänklar och säte, ses som viktigare än handen. Ett skäl för detta är enligt författarna att det ligger i människans natur att göra allt möjligt med handen och därför ska ryttaren fokusera på att använda skänklar och sätet istället.

Den mest jordnära förklaringen av ryttarkänsla är presenterad i 1800-talets litteratur. Ryttarens förmågan att förnimma de rörelser som sker i ryttarens kropp som ett resultat av hästens rörelse ses som basen för ryttarkänsla. Fokus här ligger på att ryttaren ska förnimma vad som händer i hans/hennes kropp.

I den moderna boken är ryttarkänslan beskriven som förmågan att ge hjälper vid rätt tillfälle och med de rätta proportionerna mellan skänkel, säte och hand. Här är alltså fokus på att ryttaren ska göra något.

I Ehrengranats bok från 1800-talet skriver han att ryttaren inte kan ta emot information (alltså förnimma vad som händer i ryttarens kropp) och ge hjälper på samma gång. Jag tror att detta är kärnan i det som skiljer dessa två tankestilar. När du rider, är du först och främst fokuserad på att förnimma hur hästen rör sig och dig, eller att ge hästen hjälper?

Mitt ”abstract” kan du läsa i sammanställningen från konferensen >>

Jag är Ingen

Mitt inlägg idag baserar sig på söndagens inslag på konferensen. Vi var på Strömsholm och fick bland annat se hur man utbildar unghästar på Flyinge och hur ryttarna utbildas på Strömsholm.

Det gick massor av sus genom publiken den dagen, och mer än hälften av dem vara av förvånad förfäran - orsaken till det får vi spara till en annan gång.

På måndagen kommenterades det som skett på Strömsholm av veterinärer, forskare och andra namnkunniga och det var då jag insåg att jag är Ingen.

Jag är Ingen veterinär, forskare, tränare, tävlingsyttare eller domare. Om jag skulle skriva ett brev till Ridsportförbundet och Flyinge skulle de inte ha en aning om vem jag är. De skulle antagligen bortse från mina synpunkter, för inget hos mig ger sken av att jag är Någon.

Och ändå är jag den viktigaste personen de har, jag är en kund. Under 18 år av mitt liv har jag konsumerat Strömsholms system för ridinstruktion på olika kommunala ridskolor. När jag var 26 år och kände mig både mogen och redo för det köpte jag egen häst, mina 18 år som ridskoleelev gjorde att jag ansåg mig kunnig nog att göra det.

HA! Mina två första veckor som hästägare lärde mig mer än mina förutvarande 18 år på ridskola. Och eftersom jag inte köpte en 10 årig brun halvblodsvalack utan ett 14 årigt angloarabsto med föl vid sidan, insåg jag snabbt att jag egentligen inte hade någon nytta av det jag "lärt" mig under de 18 åren.

Redan tidigt valde jag att inte tävla, hästar och ridning skulle vara min avkoppling och mitt nöje. Under åren har jag ridit för flera olika tränare, för jag vill lära mig så mycket jag bara hinner och kan. Så även om jag är Ingen så upplever jag mig långt ifrån okunnig. Men det som gör mig viktig för Ridsportförbundet är min position som kund och konsument, särskilt som jag är en mindre nöjd kund.

Jag har flera gånger funderat över om jag skulle kunna göra min ridutbildning till en fråga för ARN. Men vem skulle vara min motpart?? Ridskolan, ridskolans instruktörer?? De har ju bara gjort som de blivit utbildade att göra. Ridsportförbundet eller Strömsholm?? Vi har ju aldrig haft någon direkt affärsuppgörelse...

Min uppfattning är att ridskolor skulle jämföras med trafikskolor. När du tagit körkort förväntas du kunna framföra ditt fordon på ett för andra och dig själv säkert sätt i alla slags trafiksituationer. Det är faktiskt mer än vad vi kan säga om många av de ryttare som utbildas på våra ridskolor!

Varför är jag då så viktig för Ridsportförbundet? Jo, mina erfarenheter av ridskolors utbildning och dess inverkan på ett framtida hästägande gör att jag aktivt INTE rekommenderar ungdomar att börja rida på ridskola.

En nöjd kund sprider nyheten vidare till tre personer, en missnöjd till tio...
därför är jag (och andra som delar min erfarenhet) i allra högsta grad Någon att ta hänsyn till.

Den som väntar på nåt gott

väntar alltid för länge, sägs det.
Och det är vad ni kommer att få göra för

jag har varit på min första hästforskningskonferens anordnad av ISES, en internationell sammanslutning av forskare med hästen i fokus. Årets tema var hästens välbefinnade och säkerhet.

Resan hem kommer att göras i bil och än sitter jag i Östervåla och dricker the med mitt resesällskap, körtiden är beräknad till 10 timmar och jag kommer att behöva både den och morgondagen till att smälta alla intryck för ojojoj! så mycket jag har hört, sett, upplevt och funderar på nu.

Vi träffs på onsdag!

Ryttarkänsla

Vi känner nog alla igen en ryttare med känsla när vi ser henne eller honom rida. Men vad är det som sker, eller inte sker, i samspelet mellan häst och ryttare när ryttaren har ryttarkänsla?

Osynliga hjälper, eller i alla fall små sådan.

Balans och följsamhet hos ryttarens sits.

Det är i alla fall i min mening två kännetecken på ryttarkänsla. Men det säger inget om hur jag som ryttare kan träna upp min ryttarkänsla. Ehrengranat var en svensk ryttmästare som levde på 1800-talet. Han skrev en bok som heter ”Ridskolan eller ridläran” som gavs ut år 1836. Han skriver inte uttryckligen om ryttarkänsla, men har skriver om när ryttaren ska inverka på sin häst, och eftersom tajmningen är viktig för att hjälperna ska bli osynliga så är detta enligt mig viktigt för just ryttarkänslan.

Ehrengranat skriver om något som han kallar ”mot- eller reagerande känningar”. Det han menar är det känsloförnimmelser (känningar) som uppstår i ryttarens kropp av att sitta på en häst som rör sig. Som jag tolkar Ehrengranat så är det dessa ”motkänningar” som talar om för ryttaren när hon ska inverka på hästen.

”Sättet att inverka hästen beror mycket af dessa känningar, hvilka ryttaren får af hästen. Antag att ryttarns vilja är ridkonstens innersta lif, så uppstår af känningarna indication för viljans utöfning. Ömsom föregår, ömsom följer antingen viljan eller känningen den ena den andra, och af dem samfält uppkommer ett oskiljaktigt motiverande helt. ” (min kursivering)

Ehrengranat skriver här om känningar som ryttaren får av hästen. Han beskriver även ett växelspel mellan ”viljan” och ”känningen”. Min tolkning är att detta växelspel uppstår då ryttaren skiftar mellan att ge känningar till hästen (ryttarens vilja) och ta emot känningar från hästen (motkänningar). I det första fallet föregår ryttaren hästen och hästen ska följa, i det andra fallet följer ryttaren hästen.

Ehrengranat skriver att en viktig känning är känslan i ryttarens hand som uppstår av hästens relation till bettet. Det är detta som Ehrengranat kallar för stöd och det är denna känning som han menar ligger till grund för vilka signaler ryttaren ska ge till hästen.

”En vigtig känning är den så kallade stödets, som utgör förenings-möjligheten mellan hästens mun och handen. Hästen följer eller svarar på hvarje handens meddelande känning, och af hvad dervid företer sig hämtar ryttarn de flesta anledningar för sin inverkan.”

Så ut och känn efter hur din häst rör dig och hur din häst förhåller sig till din hand!

Fler fakta i tygelforskningen

I mitt tidigare inlägg om tyglar utlovade jag mer info om tyglarnas vikt mm. Och, den som väntar på något gott väntar alltid för länge kan tyckas men nu är väntan över!

De tyglar som gav en näst intill obefintlig kontakt var 162 cm långa (hand till bett, hela längden 320 cm), bredden var 16 mm och tjockleken på lädret 2,5 mm. De vägde 165 g.

De som var riktigt skarpa hade samma längd som ovan, var 22 mm breda och 5 mm tjocka, vikten uppgick till 440 g.

De tyglar som vi upplevde hade en jämn känning och förlät lite av "ryttarfipplet" med händerna var 160 cm, 24 mm breda och 3 mm tjocka med en vikt på 270 g.

Under Lenas semester provade vi olika tyglar. Vi tog dem med tygelfattning båda två, och den som var häst blundade och skulle säga när ryttaren gav en signal och vilken signal det var. (Vi använde oss av direkt, indirekt tygel och halvhalt).

Vi kom fram till att tjockleken på lädret absolut har betydelse. En tygel behöver ha en viss egen stadga (bära sin egen vikt) och ha en vikt som känns av sig själv för att hästen ska ha en konstant känsla av närvaro.

De tunna tyglarna lämnade händerna utan känning. Den som blundade "letade" efter signaler eftersom vi visste att det skulle komma en, och när den väl kom var det svårt att säga vilken signal det var om inte gesten gjordes stor.

Lädrets kvalitet är också av betydelse, jag har ett par 3,5 mm tjocka tyglar av ett mycket "pappaktigt" läder (eller tuggad indisk ko som en sadelmakare fnös om billiga läderprodukter). De tyglarna väger över 200 g men tenderar att kännas stumma och det är svårt att uppfatta små hjälper via dem. Ett par bra lädertyglar har en böljande känsla i sig, de rör sig jämnt och mjukt i hela sin längd, enligt min uppfattning.

Min kursdeltagare tycker, efter att ha känt igenom de tyglar hon har hemma, att en tygel bör väga mer än 200 g och jag håller med.

Det intressanta i detta är att Ehrengranat pratar om ryttarens kontakt med hästens mun i skålpund (skp) i en tregradig skala; lätt-1/2 skp eller 212g, tempererat-1,5 skp eller 637g och handfull 2-3 skp eller 850-1275g.

de la Gueriniérè skriver om att den skolade hästen kan ridas med bara gravitationens inverkan på tyglarna (utan viktangivelse på tyglarna).

Nu spånar jag vilt, om vi uppfattar det som att vi kan känna 200 g som en lätt men närvarande kontakt i våra händer under experimentet. Om vi antar att den kontakten också kan kännas av hästen. När vi etablerar en touch som inte påverkar hästens mungipor (alltså inte blir dragande i tygeln!), då borde den kontakten vara tillräcklig för att våra signaler går fram till hästen, på en väl skolad häst kanske jag måste tillägga och en som inte blivit emotionell av någon anledning...

På marknaden finns numera möjligheten att mäta trycket i tygeln med några plastbitar som kopplas mellan bett och tygel. De har olika viktgraderingar och brister om trycket överstiger plastbitens maxtryck. Skalan går från 15 kg ner till 2 kg.

Min fundering är varför de nöjde sig med 2 kg istället för att gå ner till 300 g. Om utrustningens funktion är att skola ryttaren måste väl ryttaren få något att sträva efter som verkligen visar på skolning!

Tryckmätaren hittar du på www.hestbolaget.se/trans-tyglar/126-zack-tygelsensor.html

Oroa inte hästen! Eller ...

Detta blogginlägg kommer lite tidigt eftersom jag ska ha semester nästa vecka, så håll till godo!

Är det möjligt att rida in och träna en häst utan att vid något enda tillfälle göra hästen orolig eller upprörd? Vad tror du? Jag tror inte det.

Varför tror jag att det inte är möjligt att helt undvika negativa känslor hos hästen? För det första är hästar flyktdjur. Det innebär att en ohanterad häst kommer försöka springa ifrån saker som hon inte är bekant med: människor, grimman, hovslagaren, sadeln, transporten, vattenslangen osv.

Självklart är det mitt jobb som hästhanterar att introducera dessa saker på ett sätt att hästen inte traumatiseras utan kan bearbeta situationen, övervinna den initiala rädslan och bli trygg i vår mänskliga miljö. Men går det helt att undvika att utlösa flyktbeteenden? Det tror inte jag.

Sen har vi hästar som redan är hanterade under lång tid. Hästar som mer eller mindre fungerar som ridhästar. Hästar som har etablerade vanemönster. Om dessa mönster behöver ändras för att utveckla hästens potential som trivsam partner kan det också uppstå tillfällen när hästen reagerar energiskt.

Jag kan ge två exempel. Det första är en islandshäst som under lång tid jobbat som tur-ridningshäst. Han är van att följa flocken, dvs de andra hästarna, men inte van att lyssna på människor eller se människor som ledare. Det här visade sig hos just denna häst vid longering. När jag bad om skritt och precision i vägarna, vilket i det här fallet innebar att hästen inte fick göra volten mindre än vad jag bestämt, reagerade hästen med att bocka och galoppera. Allt jag gjorde var att peka med långpisken mot bogen utan att röra vid hästen.

Det andra exemplet är en häst som pga hur han ridits tidigare blivit fysisk och emotionellt spänd. Mycket positivt har hänt med hästen när den nya ägaren flitig jobbat med ledarskapsövningar och arbete från marken. Men en sak har varit och är en svår mental lärdom för hästen, och det är att skritta avspänt vid longering. Det som händer är att hästen blir mentalt blockerad och bara springer.

I det första fallet lät jag hästen på egen hand bearbeta sina känsloutbrott. Det enda jag gjorde var att lågmält fortsätta begära precision i vägen. Hästen kom själv på att allt springande bara var onödigt jobb och att det helt enkelt var enklare att skritta och inte minska volten. Hade de gått att undvika hans ”utbrott”? Jag tror inte det.

I det andra fallet avvaktade jag ett tag för att se vad hästen gjorde, men han sprang bara mer och mer. Så här gick jag in och hjälpte honom att stanna. Eftersom både jag och ägaren jobbat med hästen finns det vägar för kommunikation trots att hästen blir mentalt blockerad. Det jag gjorde var att minska volten för att få honom att minska farten, flytta honom med direkt och indirekt tygel för att dra tillbaka hans uppmärksamhet på mig samt upprepade gånger byta riktning. Även i det här fallet kunde hästen själv komma fram till att det faktiskt är helt OK att skritta avspänt och att det var allt jag bad om. Hade vi kunnat undvika situationen där han fastnar i sina gamla mönster? Kanske, men i det här fallet tror jag inte det för mönstren var så väl etablerade. I all träning måste man förr eller senare ta steget vidare och testa det man förberett. Ibland visar det sig att förberedelserna inte var 100 % och hästen blir oroad eller som i det här fallet faller tillbaka till gamla invanda mönster som innebär en hög stressnivå för hästen. Det som då är viktigt är att jag som hästförare inte dras med i oron och stressen utan förblir lugn, och det går alltid att backa tillbaka ett eller flera steg i hästens utbildning om det behövs.

Om du aldrig presenterar nya saker för din häst och aldrig utvecklar och fördjupar din kommunikation med hästen, ja då behöver du aldrig oro din häst. Men allt till varje pris göra allt för att undvika att oro din häst är i mina ögon farligare än att lära dig och din häst att hantera nya situationer även om det initialt kan uppstå en viss oro.