Fler fakta i tygelforskningen

I mitt tidigare inlägg om tyglar utlovade jag mer info om tyglarnas vikt mm. Och, den som väntar på något gott väntar alltid för länge kan tyckas men nu är väntan över!

De tyglar som gav en näst intill obefintlig kontakt var 162 cm långa (hand till bett, hela längden 320 cm), bredden var 16 mm och tjockleken på lädret 2,5 mm. De vägde 165 g.

De som var riktigt skarpa hade samma längd som ovan, var 22 mm breda och 5 mm tjocka, vikten uppgick till 440 g.

De tyglar som vi upplevde hade en jämn känning och förlät lite av "ryttarfipplet" med händerna var 160 cm, 24 mm breda och 3 mm tjocka med en vikt på 270 g.

Under Lenas semester provade vi olika tyglar. Vi tog dem med tygelfattning båda två, och den som var häst blundade och skulle säga när ryttaren gav en signal och vilken signal det var. (Vi använde oss av direkt, indirekt tygel och halvhalt).

Vi kom fram till att tjockleken på lädret absolut har betydelse. En tygel behöver ha en viss egen stadga (bära sin egen vikt) och ha en vikt som känns av sig själv för att hästen ska ha en konstant känsla av närvaro.

De tunna tyglarna lämnade händerna utan känning. Den som blundade "letade" efter signaler eftersom vi visste att det skulle komma en, och när den väl kom var det svårt att säga vilken signal det var om inte gesten gjordes stor.

Lädrets kvalitet är också av betydelse, jag har ett par 3,5 mm tjocka tyglar av ett mycket "pappaktigt" läder (eller tuggad indisk ko som en sadelmakare fnös om billiga läderprodukter). De tyglarna väger över 200 g men tenderar att kännas stumma och det är svårt att uppfatta små hjälper via dem. Ett par bra lädertyglar har en böljande känsla i sig, de rör sig jämnt och mjukt i hela sin längd, enligt min uppfattning.

Min kursdeltagare tycker, efter att ha känt igenom de tyglar hon har hemma, att en tygel bör väga mer än 200 g och jag håller med.

Det intressanta i detta är att Ehrengranat pratar om ryttarens kontakt med hästens mun i skålpund (skp) i en tregradig skala; lätt-1/2 skp eller 212g, tempererat-1,5 skp eller 637g och handfull 2-3 skp eller 850-1275g.

de la Gueriniérè skriver om att den skolade hästen kan ridas med bara gravitationens inverkan på tyglarna (utan viktangivelse på tyglarna).

Nu spånar jag vilt, om vi uppfattar det som att vi kan känna 200 g som en lätt men närvarande kontakt i våra händer under experimentet. Om vi antar att den kontakten också kan kännas av hästen. När vi etablerar en touch som inte påverkar hästens mungipor (alltså inte blir dragande i tygeln!), då borde den kontakten vara tillräcklig för att våra signaler går fram till hästen, på en väl skolad häst kanske jag måste tillägga och en som inte blivit emotionell av någon anledning...

På marknaden finns numera möjligheten att mäta trycket i tygeln med några plastbitar som kopplas mellan bett och tygel. De har olika viktgraderingar och brister om trycket överstiger plastbitens maxtryck. Skalan går från 15 kg ner till 2 kg.

Min fundering är varför de nöjde sig med 2 kg istället för att gå ner till 300 g. Om utrustningens funktion är att skola ryttaren måste väl ryttaren få något att sträva efter som verkligen visar på skolning!

Tryckmätaren hittar du på www.hestbolaget.se/trans-tyglar/126-zack-tygelsensor.html