Hur du gör, enkelt och konkret

Klassisk ridning utmanar etablerade uppfattningar skrev Maria förra veckan. En sådan uppfattning är att ryttaren måste jobba med skänkeln. MEN ju bättre känsla du har i handen, desto mindre behöver skänkeln jobba. Det här innebär inte att du som ryttare sänker kraven på precision och samling. Tvärtom. Hjälperna är inte till för att fysiskt kontrollera hästen, utan för att kommunicera med hästen. Om du har hästens uppmärksamhet, hur mycket behöver du då ta i?

”Känsla” kan du träna!
Känslan är inte något mystiskt dravel, uppnåeligt endast för ryttare med medfödd talang utan byggs upp av några få tekniker som enkelt kan omsättas i praktiken (trots det är det inte alltid så lätt, ridning är ju inte som att köra bil, hästen du rider har ju egen vilja, personlighet och ibland dåliga dagar!).

Aldrig bakåt
Den mest grundläggande tekniken är att handen aldrig får verka bakåt. Du får helt enkelt inte dra hästen i munnen. Hästar är 7 gånger snabbare i sin reaktionsförmåga än människan, och starkare. Börjar du en dragkamp förlorar du förr eller senare, och framför allt ger du både dig själv och hästen onödiga och felaktiga muskelspänningar.

Dirigera istället
Så om handen inte får gå bakåt, vad får du då göra med den? Den kan gå upp, fram, åt sidorna, eller med andra ord handen kan dirigera och reflektera hästens rörelse- och muskelkraften via bettet och tyglarna. Målet är att få hästen att skifta vikten över sina fyra ben så att hästen tar den position han/hon behöver för den rörelse du vill utföra, utan att få mer tryck i tyglen än tygelns egen vikt.

Upp
Dirigerar du rörelsen uppåt utför du vad det gamla mästarna kallade för en halvhalt. Inga skänklar behövs. Bara en enkel resning av handen, följt av en omedelbar sänkning. Effekten hos hästen kan delas in i fyra steg: 1) hästen höjer huvudet, 2) hästen kortar sig, 3) hästen stannar, 4) hästen backar. Höjningen av hästens hals och huvud gör att hästen lägger mer vikt på bakbenen, och alltså börjar samla sig.

Åt sidorna
Dirigerar du hästens muskelkraft ut från hästen (kan jämföras med ett litet ledande tygeltag) kallas det för ”direkt tygel”. Effekten är att hästen antingen gör en vid båge åt samma håll eller en framdelsvändning. Vilket beror på hästens samlingsgrad. En direkt tygel ber hästen lägga vikten på samma sidas framben.

Dirigerar du istället hästens muskelkraft in mot hästens kropp (kan jämföras med ”neck rein” inom westernridning) kallas detta för ”indirekt tygel”. Effekten är att hästen antingen gör en vid båge åt motsatt håll, eller en bakdelsvändning, vilket beror även här på hästen samlingsgrad. En indirekt tygel ber hästen att lägga vikten på det diagonala bakbenet.

Är du nyfiken på att se och prova hur det fungerar? Under hösten finns det chans att titta på en demonstration av arbete i hand, och också kursdagar för dig som bara måste pröva själv. Jag lovar att du blir positivt överraskad! Inget mer slit och drag! Läs mer här >>

Och för dig som verkligen vill dig och din häst en nystart finns höstlägret 2-4 oktober, mer info hittar du här >>

Det lätta är svårt

Både Alexandertekniken och den klassisk ridningen utmanar etablerade uppfattningar om hur saker och ting hänger ihop. Och det som verkar vara svårast att ta till sig är lättheten.

Kan jag ta mig upp från sittande till stående utan att skjuta på med benen? Är det ens möjligt att bara följa med hästen utan att behöva driva, stannar den inte då? Kan jag lyfta en hink vatten utan att armarna gör jobbet? Kan jag rida utan stöd på tygeln?

Seeing is believing, sägs det men även om ryttare får se hur lätt hästen svarar på tygelhjälperna, hur framåtbjudningen finns där så är det svårt att släppa taget om det drivande sätet och de aktiva skänklarna.

Vi formas av vår samtid, det den lär oss ser vi som sanningen. Men alla sanningar är inte fakta, en del kan vara rent subjektiva. Här i norden använder vi oss ofta av sanningen "varmt och skönt" det gör ingen i Saudiarabien...

Sanning och konsekvens, många ryttare pratar om hästar som saknar framåtbjudning, som är stela, tröga och lata. Vad är konsekvensen av sådana sanningar? Vem bär ansvaret?

Både Alexandertekniken och den klassiska ridningen lägger ansvaret på ryttaren. En häst saknar förmågan att vara jävlig. Fungerar ridningen dåligt beror det på ryttaren. Tufft?? Ja, fast fullt av hopp! För att istället för att avliva en halvknackig polare så kan ryttaren utveckla sig själv, bli mer följsam, tydligare i sin hjälpgivning och generösare i sina krav på hästen och vips! en annan sanning ger en ny häst.

Ta dig en titt på dina sanningar, utmana dem och se vilka du vill behålla och vilka du kan tänka sig att byta ut. Börja med dig själv och du får hästen på köpet!

Vad kommer först, teknik eller attityd?

Sen i september förra året när jag fick hem min nya häst, har ett projekt varit att lastträna honom. I början gick han inte i närheten av transporten, när han sen gick in stod han inte kvar utan kom ut i en väldig fart. Idag tar det ca 5 min att lasta honom och han står kvar lugnt och stilla. Det har tagit mycket tid och tålamod då Yeats har haft mycket rädsla inför transportens trånga utrymme. Under träningens gång började jag fundera på vilket som är viktigast, min teknik eller min attityd?

Tekniken är viktig för den ger mig en ram att agera utifrån, och kanske det viktigaste, att veta vad av allt Yeats gör som är ett steg i rätt riktning. Men i den här situationen, där jag handskas med en häst som är rädd, har negativa känslor ingen plats. Om inte jag är lugn och tryggt förvissade om att det här kommer gå bra, ja då har Yeats ingen att mentalt ”hålla i handen”. Och inte heller kan jag bli rörd till tårar när den tappra pållen faktiskt går in och står kvar med oron lysande ur ögonen och käkarna hårt spända. Han gör det jag ber om, men oj vad det kostar på! Tack och lov att vi kommit förbi det stadiet också! Det enda rätta i det läget var att andas lugnt och tacka för förtroendet. Översvallande positiva känslor kan också vara i vägen. Tänkt dig själv att du är i en situation där du är rädd? Hur vill du att den som är med dig ska uppträda?

Så vad kan jag dra för lärdom av detta i mitt arbete som instruktör?

Jag tror att tekniskt kunnande och attityd går hand i hand. Det ena utan det andra kan funka, men aldrig så bra som båda tillsammans. Men om jag i en viss undervisningssitutation måste välja, och det måste jag med stor sannolikhet, för det går inte att lära ut allt på en gång, vad väljer jag då? För mig är svaret glasklart. Teknik. Teknik för mig är både det handfasta rörelserna som jag kan lär ut till någon annan människan, och även det rörelser som hästen förväntas göra. Det är något som går att se och ta på. ”Gör så här, och då ska hästen göra så här”. För mig är det tekniska kunnandet en viktigt del i att känna mig lugn och säker i vad jag gör. När jag vet vad jag håller på med och vad hästen förväntas göra, ja då blir det så mycket oändligt lättare att vara bestämd, lugn och närvarande. Så funkar i alla fall jag. Hur funkar du?

Bättre ryttarkänsla av att läsa historia?!

Är det möjligt att förbättra ryttarkänslan genom att lära sig med om ridhistoria?

Ja.
Under mina år på ridskola fanns det en för mig obegriplig konflikt; dels skulle vi sträva efter en lätt ridning med små hjälper, där hästarna skulle gå med eftergift och framåtbjudning dels skulle vi vara på med skänkeln, sitta emot med sätet och ha stöd i handen och lätta lite emellanåt (ta å ge), men inte för mycket så att hästen tappade formen.

Nu när jag tagit del av mer ridhistoria via böcker och Lenas föreläsningar så har konflikten fått sin förklaring. Det önskade lätta kommer ifrån den tid då ridningen var en paradgren för dem som ville imponera på andra och det råbarkade kom från en tid då man utbildade kavallerister i stora mängder där syftet var att ta sig till (och i bästa fall) från slagfältet, finess fanns inte på agendan.

Det finns naturligtvis fler vägar att vandra än denna i ridningen, fler teorier och skolor som lämnat spår ända in i våra dagar. Det intressanta är att vägarna må skilja sig åt i utförandet av ridning men målet, dit man säger sig sträva är detsamma för alla.

Drömmen om den hörsamma, lydiga hästen som rör sig med lätthet och schvung under en ryttare med stabil, följsam sits som tillsammans blir ett ekipage som med precision och elegans utför sina rörelser.

och nej,
”Att lära utan att göra, är som att älska utan att röra.”

För att nå målet behöver vi gå vartenda steg själv tillsammans med hästen. Kunskap kan ge dig förmågan att förstå och analysera det arbete du och din häst gör och på så vis komma fortare framåt för att du vet vad du gör och varför. Hästen har det bra, den kan redan allt – din uppgift blir att träna dig på att göra din önskan begriplig för hästen. Ridning är upplevelsbaserad inlärning, så marsch iväg till din häst och inled upplevelsen och inlärningen!

Kurs Vallentuna 2-4 oktober

Alexanderteknik och Klassisk Ridning

Kurs för dig med egen häst
Fredag (kl 15) - Söndag

Du behöver inga speciella förkunskaper. Kursen blandar föreläsningar och praktiska övningar i Alexanderteknik och Klassisk ridning för optimal utveckling av dig som ryttare.

Alexanderteknik (AT) ger dig som ryttare de verktyg du behöver för att kunna bli en ryttare i balans som hästen gärna bär. Läs mer om AT här »

Klassisk ridning (KR) ger dig som ryttare de verktyg du behöver för att kommunicera effektivt med din häst. Läs mer om KR här »

Plats: Upprätta Ridcenter, Vallentuna
Pris: 4800 kr för anmälan före 1/9. All undervisning, kost, logi och uppstallning ingår.

För anmälan m.m., tryck här »

Kurshelg Kalix 14-16 aug

Klassisk Ridning med Lena Danius

Föreläsning fredag 14/8, kl 18-21,
Ridning lördag 15/8 – söndag 16/8

En kurs för dig som vill få en häst med bjudning och balans! Här får du det praktiska verktygen logiskt förklarade för att utveckla dig själv som ryttare och hästtränare.

Du behöver inga speciella förkunskaper. Vid fredagens obligatoriska teoripass får du en översikt över hur ridtekniken har utvecklats från tiden före Kristi födelse fram till idag. Du får inte bara svar på hur du ska göra, utan även varför. Denna föreläsning är öppen även för dig som inte deltar i kursen lördag och söndag.

Plats:Storön, Kalix
Pris: 1500 kr för ryttare, 600 kr för markdeltagare inkl föreläsning.
Endast föreläsningen, 300 kr.

För anmälan m.m. klicka här >>

Redan de gamla grekerna

Klassisk ridning är en term som används för mängder av olika ridstilar idag: tävlingsdressyr, ridning på svenska ridskolor (enligt Ridsportförbundet), Spanska Ridskolan osv.

Klassisk ridning har sina rötter i antikens Grekland. Den kulturen skilde sig på många sätt från den vi lever i idag. Tryckkonsten var inte uppfunnen. René Descartes hade inte framfört sina tankar om att djur inte har själ och att kropp och själ var två helt skilda saker, Isaac Newton hade inte definierat gravitation och tyngdlagen. Dagens kultur är på många sätt präglade av dessa uppfinningar och tankar. För oss som lever i denna kultur kan det vara svårt att förstå exakt hur vi och våra föräldrar faktiskt är påverkade av detta.

Om vi först tittar på ”klassisk”. Vad betyder det egentligen?

Klassisk är en beteckning för något som tillhör den grekiska eller romerska antiken (tiden före Kristi födelse), eller är avsedd att sprida ljus över denna epok (tex klassisk litteratur), eller som söker sina förebilder i antiken (klassisk bildning). I vidsträckt bemärkelse betyder klassisk mönstergill, av bestående värde, ypperlig.

Klassisk ridning har sina rötter i antikens Grekland. Inte bara för att vi vill kalla en viss typ av ridning för klassisk, utan för att Xenophon levde då. Han skrev det äldsta bevarade manuskriptet om hästar, ridning och hästskötsel. Från honom har vi den första beskrivningen av den lodräta sitsen, och att man inte får vara arg när man hanterar hästar. Eftersom kropp och själ var lika viktiga i antikens Grekland och sågs som en enhet, var det lika viktigt HUR något utfördes, och HUR ett mål uppnåddes (ex i hästträning), som ATT det faktiskt utfördes. Xenophon själv tränade hästar för att rida i parader och i strid. De behövde tåla vapenslammer, trumpeter, fladdrande fanor, folkmassor, och hästen måste också vara lyhörd och snabb både på raksträckor och i vändningar.

Så ett hopp fram till 1500-talet. Klassicism är en stilriktning och estetisk epok som efterbildar den klassiska grekisk-romerska konsten och litteraturen. Stilen sägs präglas av klarhet och harmoni. Inom konsten gjorde sig klassicismen tidigast gällande under den italienska renässansen. I vidare bemärkelse innebär klassicism alla konstinriktningar som söker vara kreativa inom ramen för ett etablerat ramverk, snarare än att vara i grunden nyskapande. I slutet av denna period, som sträckte sig från sent 1300-tal fram till 1500-talet, etablerades den högre ridkonsten. Denna ridkonst nådde sin höjdpunkt i Frankrike under 1700-talet. Det var under den här perioden som skolorna ovan mark utvecklades.

Så sker något i mina ögon märkligt och ologiskt hopp. Vi är framme vid modern tid. Om klassisk dressyr kan man läsa följande på Wikipedia: ”Den nuvarande ridsportens dressyrridning är en klassisk ridning som har sin grund i militärens krav på praktisk ridning från 1800-talet fram till militärens "avhästning" under mitten av 1900-talet”.

Vad hände med hela den tidigare historiken? Gick den upp i rök eller? Försvann den in i dimman?

Dagens klassiska ridning sägas alltså hämtar sin inspiration från en epok som i andra sammanhang inte kallas för varken klassisk eller klassicistisk. I diskussion om hästens form (framför lodlinjen, bakom hand, rollkur osv) hävdas av vissa tävlingsryttare att ridningen ju måste få utvecklas. Man frångår alltså det etablerade ramverket för klassisk ridning, och det gäller inte bara hästens yttre form utan även utrustningen (se förra veckans inlägg om nosgrimmor). Därmed är saken klar i mina ögon. Tävlingsdressyr och ridning vid svenska ridskolor är inte klassisk ridning.

När René Descartes på 1600-talet framförde tanken att kropp och själ är åtskilda och att djur inte kan känna smärta så banade han vägen för en kultur där det blev viktigare ATT ett mål uppnåddes än HUR man gick till väga. På 1800-talet moderniserade militären ridningen ytterligare och hästen jämställdes med en ångmaskin där ryttarens skänklar pumpar upp ångan så att händerna kan dirigera den.

Inom hästhanteringen, och då främst militären, så har under 1800- och 1900-talet båda dessa filosofiska inriktningar levt sida vid sida. Officerarana lärde sig den klassiska ridningen, medan soldaten fick den moderniserade versionen. Ett skäl var att det tar TID att lära sig den kroppskontroll och emotionella kontroll som krävs för klassisk ridning. Att militären för sina soldater gick i från de höga ideal för samarbete med hästen, kroppskontroll och personlig utveckling för ryttaren det kan jag förstå. Det tråkiga är att denna utarmade form av den klassiska ridningen är den som förs fram på ridskolor och i tävlingssammanhang. Jag vill något mer, vad vill du?