Ledarskap är relation.

När jag började umgås med hästar var det ingen som pratade om ledarskap med mig på det sätt som det görs idag. Jag minns att jag åkte på en del däng av egensinniga ponnisar och att det på nåt vis ansågs höra till de lärdomar en ryttare behövde få.

Själv (så här i efterhand givetvis) tror jag att dessa smällar lade grunden för den rädsla som jag faktiskt hade för hästar under många år, utan att alls fatta att jag var rädd! Det som fattades mig var tillit, jag visste ju att även om hästar sades vara "snälla" så kunde de göra en riktigt illa.

Det som gjorde livet oförutsägbart var att jag inte kunde se mönstret för när hästen skulle vara "snäll eller elak". Det gjorde att jag agerade utifrån principen skyldig vid blotta misstanken/guilty by suspicion med den hästhantering jag fått lära mig dvs ryck, ryck i tygel rytande "Stå still hästj-vel".

Vi har pratat ledarskap i bloggen, och jag tänkte spinna vidare på det utifrån två böcker - Alla kungens hästar av Emelie Cajsdotter och Hitta magin av Dan Sumerel (i Sven Forsströms översättning).

Citat ur Emelies bok. "Om man kommunicerar med vilda hästar, talar de sällan om ledarskap. Men de talar ofta om överlevnad. För ett flyktdjur är det nödvändigt att i god tid upptäcka en eventuell fara, och när så sker, redan vara i rörelse. Då allt detta händer inom loppet av en sekund, finns det inte tid för tvivel eller inbördes osämja. Varje flockmedlem måste veta sin plats. Ur ett mänskligt perspektiv har vi studerat det här beteendet och valt att kalla det rangordning. Genom att göra det förutsätter vi att täthästen är gruppens ledare. Vi antar att denna häst är den snabbaste, starkaste och mest intelligenta. Som en följd av det är det många djurägare, som ber mig ta reda på vem av hästarna det är som är stallets ledare. Alternativt vilken människa de anser bestämmer. Men om man ställer den frågan till en häst, får man alltid och utan undantag samma svar. De beskriver de olika flockmedlemmarnas personlighet, hästar så väl som människor. --- Det tycks vara omöjligt för dem att definiera en, specifik ledare. Istället beskriver de ett sofistikerat samspel, där grunden för strukturen är att varje individ först och främst måste lära känna sig själv."

Inom en hästflock finns ett situationsbaserat ledarskap. Olika arbeten har olika "ledare", vissa individer är ansvariga för vissa moment i en hästlivs göranden. En är bra på att hitta vatten, en på att speja, en på att hitta örter, mineraler, en på att fostra och en på att försvara m m.

I Dan Sumerels bok finns ett underbart avsnitt som visar att detta situationsbaserade ledarskap även omfattar oss. Efter en distanstävling ger sig Dan och två kamrater ut för att plocka ner snitslarna för banan och när de vänder hemåt inser de att det kommer att hinna bli svart "Kan-inte-se-handen-framför-sig-svart" och med minst tre timmars ridning framför sig längs snåriga och slingriga bergsstigar blir upplevelsen någonting extra.

Jag citerar "Min oro och rädsla börjde släppa och jag överlämnade mitt välbefinnande till Cisgo. Hela mitt perspektiv på ridturen ändrades. Jag var tvungen att lita på honom, för jag hade själv ingen möjlighet att kontrollera situationen. Vi människor vill alltid ha kontroll, för vi tror att vi kan och vet allting. Ibland vet vi inte allting. Förlora all sikt på hästryggen i Colorados berg så märker du hur lite kontroll du har."

Ledarskap handlar om relationen mellan individer mer än om bestämma och lyda. Men icke desto mindre så måste det i häst-människa finnas ett visst mått av bestämma och lyda.

Jag tar mig och mina damer som ett exempel. När jag kliar min 17 åring kan jag låta henne klia tillbaka på mig, för hon har lärt sig att bara nojsa med sin mule på mig. Min 1-åring får INTE klia tillbaka för hon vill bju' igen rejält och det med tänderna. Det sortens ömsesidig putsning tål en häst men inte jag!

I vardagens bestyr finns det många ögonblick som kvalificerar sig för det som gäller ovan, av det enkla skälet att vi människor är så mycket ömtåligare (och långsammare och svagare) än hästar.

Tillit är i alla fall en grundförutsättning för alla relationer och den växer fram ur vänlighet, trygghet och tydlighet och de möjliggörs av att "varje individ först och främst måste lära känna sig själv." som det står sist i citatet från Emelie Cajsdotters bok.