torsdag 28 oktober 2010

Ledarskap är relation.

När jag började umgås med hästar var det ingen som pratade om ledarskap med mig på det sätt som det görs idag. Jag minns att jag åkte på en del däng av egensinniga ponnisar och att det på nåt vis ansågs höra till de lärdomar en ryttare behövde få.

Själv (så här i efterhand givetvis) tror jag att dessa smällar lade grunden för den rädsla som jag faktiskt hade för hästar under många år, utan att alls fatta att jag var rädd! Det som fattades mig var tillit, jag visste ju att även om hästar sades vara "snälla" så kunde de göra en riktigt illa.

Det som gjorde livet oförutsägbart var att jag inte kunde se mönstret för när hästen skulle vara "snäll eller elak". Det gjorde att jag agerade utifrån principen skyldig vid blotta misstanken/guilty by suspicion med den hästhantering jag fått lära mig dvs ryck, ryck i tygel rytande "Stå still hästj-vel".

Vi har pratat ledarskap i bloggen, och jag tänkte spinna vidare på det utifrån två böcker - Alla kungens hästar av Emelie Cajsdotter och Hitta magin av Dan Sumerel (i Sven Forsströms översättning).

Citat ur Emelies bok. "Om man kommunicerar med vilda hästar, talar de sällan om ledarskap. Men de talar ofta om överlevnad. För ett flyktdjur är det nödvändigt att i god tid upptäcka en eventuell fara, och när så sker, redan vara i rörelse. Då allt detta händer inom loppet av en sekund, finns det inte tid för tvivel eller inbördes osämja. Varje flockmedlem måste veta sin plats. Ur ett mänskligt perspektiv har vi studerat det här beteendet och valt att kalla det rangordning. Genom att göra det förutsätter vi att täthästen är gruppens ledare. Vi antar att denna häst är den snabbaste, starkaste och mest intelligenta. Som en följd av det är det många djurägare, som ber mig ta reda på vem av hästarna det är som är stallets ledare. Alternativt vilken människa de anser bestämmer. Men om man ställer den frågan till en häst, får man alltid och utan undantag samma svar. De beskriver de olika flockmedlemmarnas personlighet, hästar så väl som människor. --- Det tycks vara omöjligt för dem att definiera en, specifik ledare. Istället beskriver de ett sofistikerat samspel, där grunden för strukturen är att varje individ först och främst måste lära känna sig själv."

Inom en hästflock finns ett situationsbaserat ledarskap. Olika arbeten har olika "ledare", vissa individer är ansvariga för vissa moment i en hästlivs göranden. En är bra på att hitta vatten, en på att speja, en på att hitta örter, mineraler, en på att fostra och en på att försvara m m.

I Dan Sumerels bok finns ett underbart avsnitt som visar att detta situationsbaserade ledarskap även omfattar oss. Efter en distanstävling ger sig Dan och två kamrater ut för att plocka ner snitslarna för banan och när de vänder hemåt inser de att det kommer att hinna bli svart "Kan-inte-se-handen-framför-sig-svart" och med minst tre timmars ridning framför sig längs snåriga och slingriga bergsstigar blir upplevelsen någonting extra.

Jag citerar "Min oro och rädsla börjde släppa och jag överlämnade mitt välbefinnande till Cisgo. Hela mitt perspektiv på ridturen ändrades. Jag var tvungen att lita på honom, för jag hade själv ingen möjlighet att kontrollera situationen. Vi människor vill alltid ha kontroll, för vi tror att vi kan och vet allting. Ibland vet vi inte allting. Förlora all sikt på hästryggen i Colorados berg så märker du hur lite kontroll du har."

Ledarskap handlar om relationen mellan individer mer än om bestämma och lyda. Men icke desto mindre så måste det i häst-människa finnas ett visst mått av bestämma och lyda.

Jag tar mig och mina damer som ett exempel. När jag kliar min 17 åring kan jag låta henne klia tillbaka på mig, för hon har lärt sig att bara nojsa med sin mule på mig. Min 1-åring får INTE klia tillbaka för hon vill bju' igen rejält och det med tänderna. Det sortens ömsesidig putsning tål en häst men inte jag!

I vardagens bestyr finns det många ögonblick som kvalificerar sig för det som gäller ovan, av det enkla skälet att vi människor är så mycket ömtåligare (och långsammare och svagare) än hästar.

Tillit är i alla fall en grundförutsättning för alla relationer och den växer fram ur vänlighet, trygghet och tydlighet och de möjliggörs av att "varje individ först och främst måste lära känna sig själv." som det står sist i citatet från Emelie Cajsdotters bok.

6 kommentarer:

  1. Intressant det där du säger om tillit och rädsla. Jag tror också att vi människor agerar utifrån vår rädsla att tappa kontrollen. Det är den rädslan som ibland gör att vi vill ha mycket disciplinär träning av hästarna och blir frustrerade av hästar som ifrågasätter. Vi måste våga lita på hästen hur ska vi kunna begära att den litar på oss annars. De läser ju våra känslor.
    Ledarskap är ett intressant begrepp även inom människovärlden. Man kan ha olika ledarskapsstil och den gamla skolan var mycket hierarkisk och militär "jag bestämmer du lyder" "ifrågasätt aldrig jag har alltid rätt". Modet har nu svängt och cheferna går kurser i coachande ledaskap och satsar mycket tid på personlig utveckling, osv där det handlar om att leda med respekt för individen och bli en trovärdig chef. Jag tror även det modet smittas över till hästvärlden. Vill man leda på det viset då får man också ta att hästen ifrågasätter otydligheter eller säger nej om den inte kan förstår eller klarar uppgiften. Personligen vill jag ha en kommunikation med min häst och jag vill gärna att den säger ifrån, i vissa fall kan det ju faktiskt röra sig om fysiska besvär och tänk då om jag tränat den att bara bita ihop. Det kanske hade varit bra om min häst varit ett redskap i krig men jag har min häst som rekreation och kamrat.

    SvaraRadera
  2. Gillar tanken med situationsbaserat ledarskap. I går kväll t ex "sá" min häst till mig "du får gärna åka med,men det är jag som bestämmer". Ok, sá jag, du kan få bestämma just här och just nu. I andra situationer, som t ex att inte gå före mig genom en dörröppning, respekterar hon mig som ledare.

    SvaraRadera
  3. Tänker på när jag var liten och red, innan jag lärt mig "hur man gör". Då lät jag min häst lösa mycket, för jag utgick från att han bäst visste var hans ben var och vintern var lång och mörk. På den tiden hade jag ingen pannlampa, såg inget, men ville rida varje dag. Eller var tvungen att rida varje dag. Det var mitt sätt att få energi, att låta en häst ta hand om mig, då ingen annan ville. Det är svårt att göra lika nu. Tillit och tankar finns på ett annat sätt i mig nu. Jag minns det ofta, men gör det sällan, låter mig bäras genom mörker av en häst.

    Nu har jag pannlampa och svårt att ge allt jag vill plats i livet. Men mörker kommer ju nu med vintern och hästar har jag. Man syns ju inte i mörker, men jag kommer att vara där ibland med mina hästar.

    SvaraRadera
  4. Hej,
    jag har gått med era kommentarer i bakhuvudet under helgen och det är några tankekorn som jag vill skicka vidare till er.

    Ulrika, jag upplevde också några år av den tillit som du beskriver, fast med hundar. Den känslan minns jag också med värme och en viss portion av både sorg och saknad. Hundarna tog hand om mig och jag var fullkomligt trygg i deras sällskap.

    Någonstans under resan mot vuxenhet går den där känslan förlorad för det stora flertalet av oss. Erfarenheter gör att vi blir medvetna om vår egen sårbarhet och utsatthet och det naggar tilliten till både livet i stort och andra varelser i kanten.

    Som vuxen kan vi kanske återfå dem känslan till en viss grad genom att våga vara i ögonblicket/stunden. Oftast innebär det att vi aktivt behöver inhibera (säga nej) till tankar som föder oro inom oss eller som tar tankarna bort från ögonblicket och in i framtiden (tankar på t ex middagsmaten).

    Du verkar ha haft hästarna som dina skyddsänglar under din uppväxt, även om villkoren i ditt liv har blivit annorlunda nu så finns minnet av de stunderna kvar. Inspirerad av dig ska jag släcka pannlampan i vinter.

    Elisabeth, förr var hästen ett redskap som användes i både krig och arbete. Mina teorier är att när hästen var arbetsredskap var det mycket viktigt att den gjorde det den skulle och om den inte gjorde det var dess dagar räknade. Bonden hade varken tid eller möjlighet att ha kvar en svårtränad häst.

    Hästarna skolades in för att utföra en uppgift, det skedde efter ett system. Brukshästens föl gick vid sidan av stoet under körslorna och var därmed van vid ljuden och redskapen t ex.

    Majoriteten av hästarna hanterades av män och jag tror det var få som refererade till sig själv som "pappa" i relation till hästen. Idag hör jag många prata om sig själv som "mamma" till sina djur...

    Jag kan bara jämför mina hästar med Lenas. Lenas arbetar som skolhästar med andra ryttare, hon och de måste ha klart för sig vad som gäller under arbetet. Mina hästar fungerar som skolhästar, men främst bara åt mig, så jag kan "ha lite lösare boliner".

    När hästen blir arbetskamtrat skärps kraven på dess hörsamhet. Som ryttare/tränare ställer det högre krav på vår stringens i arbetet med hästen. Det behöver inte betyda kadaverdisciplin men det betyder absolut att i arbetet så är det människan som för och hästen som hövligt följer.

    Sen måste människan vara lyhörd för signaler från hästen som kan signalera på fysiska problem och annat, men det ingår i brukandet av hästen.

    I missbruket av densamma ser jag många som slår dövörat till och istället pratar om hästen som den vore lat, undviker arbete eller är oärlig.

    SvaraRadera
  5. Det som är intressant med brukshästar är att de som raser ofta verkar vara självtänkande, ansvarstagande hästar i kombination med samarbetsvilja och intresse för människan och det arbete som den är avlad för. Jag har faktiskt fått uppfattningen att de som använder hästen på riktigt inom bruks (jordbruk, kofösning osv) har ett mer utvecklat partnerskap med sina hästar, det finns tydliga gränser och krav men inom dem förlitar man sig mycket på sin häst som också får ta ansvar för uppgifterna. Det funkar inte riktigt att människan ska styra ALLT i uppgiften. Däremot tävlingshästar har större krav på sig att mer "blint" göra allt som ryttaren säger och ta mindre ansvar själva (jag kan ha fel men detta är vad jag upplevt och fått uppfattning av).
    Men jo, visst hör man nostalgiska män som pratar om sina kära hästar! De som jobbat med hästar har ju ofta en väldigt stark relation till dem. Det har jag stött på både i Camargue och svenska män som arbetar med nordsvensk eller ardenner tex.

    SvaraRadera
  6. Hej Elisabeth!
    Jag har också hört män tala varmt om sina hästar. De berättar om sin arbetsgemenskap, vedermödor, knixiga situationer och underbara ögonblick - men ingen har, så att jag hört det ivart, fall kallat sig "pappa" i relation till hästen.

    För massor av år sedan gick jag en utbildning ledd av en man som hävdade att hoppryttare bara behövde styra på hindren i rätt ordning på en hoppbana (eftersom hästar inte kan läsa siffrorna) upp till medelsvår hoppning.

    Han ansåg att detta med att ryttare "hoppade av hästen" var ett otyg som just gjorde att hästen slutade hoppa själv (fråntogs möjligheten att ta ansvar?) och den gången då ryttaren glömde bort att klämma till med skänkeln fick hästen ett brutalt uppvaknande alldeles för nära hindret...

    I högre klasser behövde ryttaren vara mer aktiv mellan hindren pga relaterade avstånd etc. Men inte ens då skulle ryttaren hoppa av hästen utan bara ta ansvar för att lägga hästen rätt på hindret, när det var gjort skulle hästen lämnas fritt att sköta jobbet.

    Nu är det sällan jag ser tävlingshoppning men jag tror inte att den sortens ridning dominerar ute på tävlingbanorna.

    Hästen blir precis så "smart" som den tillåts att bli och tar precis så mycket ansvar som den ges möjlighet till.

    På den gammla goda tiden i en nordlig stad knallade hästarna hem helt utan styrning av tomten som låg utslagen i släden, fylld av juliga drycker som tack för paketen...Det kan kallas både ansvar och omsorg!

    SvaraRadera