ISES 2010: styrd perception

Som Maria skrev förra veckan har vi båda varit med på konferensen “International Society for Equine Science” I början av augusti. Tyvärr måste jag hålla med Maria om hennes intryck från den praktiska dagen på Strömsholm.

Flera av forskarnas presentationer var däremot mycket intressanta. Jag kommer återkomma till dessa, men först ska jag göra något helt osvenskt och presentera mitt eget bidrag först.

Jag har studerat didaktik och håller nu på att avsluta min C/D-uppsats. Under senvintern skickade jag in ett sk “abstract” som efter granskning och godkännande av en vetenskaplig kommitté resulterade i att jag gjorde en 10-min presentation. Titeln på min presentation var ”Learning to ride a horse – A study of concepts and thought styles in three textbooks from three centuries”.

Som underlag för in uppsats och min presentation har jag analyserat tre böcker:
1)”Ridkonst” av F. R. De la Guérinière skriven på franska 1733, översatt till svenska1828.
2)“Ridskolan eller ridläran” av A. Ehrengranat (1836)
3)“Ridhandboken” av Miesner et al. Svensk översättning från tyska 2003.

I texterna har jag identifierat de begrepp som använts för att beskriva hur en nybörjare ska lära sig rida. Jag har dessutom sett på dessa begrepp som resultatet av en gemensam tanke stil. En tanke stil kan förklaras som ”styrd perception”. Det betyder att du och jag inte uppfattar saker och ting bara genom att titta på dem. Vi behöver också en mental beredskap att uppfatta saker och processer. I praktiskt bemärkelse betyder det att vad än din lärare pratar om, detta är vad du kommer lära dig att uppmärksamma. Med den utgångspunkten analyserade jag hur författarna beskrev utbildningen för nybörjare i de tre böckerna.

När man lär sig att rida måste man lära sig att sitta på hästen, lära sig hjälperna och utveckla ryttarkänsla. Alla dessa områden finns med i böckerna. Inget konstigt med det. Det som är intressant är hur begreppen inom dessa områden används och förklaras.

I böckerna från 17- och 1800-talet är fokuseras på ryttarens överkropp i första hand när sitsen ska läras in. Placeringen av skänklarna sägs här vara ett resultat av korrekt hållning och position av just överkroppen. I den moderna boken fokuseras i första hand på ryttarens ben.

När det gäller hjälperna anges ryttarens hand som den främsta hjälpen enligt böckerna från 17- och 1800-talets. Skälet som anges för detta är att i alla gångarter kommer hästens huvud och bogar först. I den moderna boken poängteras att alla hjälper måste samverka. De drivande hjälperna, här definierade som skänklar och säte, ses som viktigare än handen. Ett skäl för detta är enligt författarna att det ligger i människans natur att göra allt möjligt med handen och därför ska ryttaren fokusera på att använda skänklar och sätet istället.

Den mest jordnära förklaringen av ryttarkänsla är presenterad i 1800-talets litteratur. Ryttarens förmågan att förnimma de rörelser som sker i ryttarens kropp som ett resultat av hästens rörelse ses som basen för ryttarkänsla. Fokus här ligger på att ryttaren ska förnimma vad som händer i hans/hennes kropp.

I den moderna boken är ryttarkänslan beskriven som förmågan att ge hjälper vid rätt tillfälle och med de rätta proportionerna mellan skänkel, säte och hand. Här är alltså fokus på att ryttaren ska göra något.

I Ehrengranats bok från 1800-talet skriver han att ryttaren inte kan ta emot information (alltså förnimma vad som händer i ryttarens kropp) och ge hjälper på samma gång. Jag tror att detta är kärnan i det som skiljer dessa två tankestilar. När du rider, är du först och främst fokuserad på att förnimma hur hästen rör sig och dig, eller att ge hästen hjälper?

Mitt ”abstract” kan du läsa i sammanställningen från konferensen >>