självbärighet och eget ansvar II

Hos både människa och häst föds vi med en inbyggd förmåga till självbärighet. Fölet hittar sin självbärighet inom en timme efter födseln, då kan det följa stoet och flocken i alla gångarter. Hos oss människor tar det 10-15 månader att komma upp på fötter och därmed uppnå självbärighet.

När barnet börjar skolan och när hästen ska ridas in kommer förusättningarna för den naturliga självbärigheten att förändras. Småbarnsårens fria lekar byts ut till mer stillasittande och hästen ska lära sig hantera både utrustning, ryttarens vikt och signaler.

Hos min 9 åring har skolan inneburit att han lätt hamnar med ryggen i den karakterisktiska c-kurvan när han blir sittande länge, något som varken händer min 6 eller 2 åring.

Det fina är att 9 åringen bara behöver påminnas hur han ska bära huvudet med en smekning på ryggen så bär han sig själv. När c-kurvan blivit mer av en permanentad gamnacke blir vägen till självbärighet en fråga om återinlärning och det tar tid.

För den ridna hästen påverkas graden av självbärighet hur väl inridningen och utbildningen utförts och det är nu jag vill berätta om Lenas Yeats. Han var 11 år och ridskoleponny när Lena köpte honom.

Jag minns en filmsekvens från en provritt där Yeats travade på med helt stum rygg, ben som pellade på under honom och med halsen stelt hållen rakt ut från kroppen. Han bar sig själv via de ytliga musklerna och han var hållen i hela kroppen. Kvalitén på hans självbärighet var låg, precis som i den mänskliga c-kurvan.

Nu, tre år senare, har Yeats kommit till den punkt då hans posturala muskler bär honom och de ytliga är fria för rörelse. Han bär sig utan att hänga i bettet (om ryttaren själv bär sig utan att hänga honom i bettet vill säga!). Han närmar sig piaffen, den rörelse, som väl utförd, visar just på hästens förmåga att bära sig med en sådan styrka och kvalité att han snart kan låta frambenen lätta från marken i levad.

Självbärighet är något som utbildas fram, hos både häst och människa, för att individen ska kunna möta de krav som uppgifterna för med sig. Hos oss utvecklas självbärigheten via en bra kroppsuppfattning och en förmåga att läsa in vad som sker i våra kroppar när vi gör det vi gör.

Hos hästen är det ryttarens ansvar att träna hästen systematiskt, både för att ge den möjlighet att lära sig signalsystemet och för att låta dess kropp gradvis stärka sig för att klara uppgifterna ryttaren vill ge den.

Många som köper unghäst saknar systematik i träningen av hästen och rider sina unga hästar som om de vore självbärande redan. Många etablerade ryttare har kanhända en systematik i träningen men tyvärr en kontakt med hästens mun som börjar på 1000g istället för 300g...och då blir den ömsesidiga självbärigheten blott och bart ett ömsesidigt häng.

Nu i jule- och nyårstider önskar jag er alla att ni får möjlighet att arbeta för att bli ett ekipage som består av två individer som rör sig tillsammans utan att hänga på varandra, då var och en har utvecklat sin egna självbärighet.

Goa och glada helger önskas er alla!