Inlägg
Självbärig är något som är bra om hästen är. Men vad innebär det? Så här skriver Wilhem Müseler i sin bok ”Ridlära” från 1956:
“Självbärande är på ryttarspråket hästen, när han till synes självständigt kvarblir i den av ryttaren föreskrivna formen. Inte heller detta uttryck betecknar på något sätt en viss kvalitet eller yttre form i fråga om hållningen. Den uppmärksamma hästen når vid fortgående dressyr mycket snart fram till att bli självbärande, desto fortare, ju finare ryttarens hjälper är och med ju finare tygelverkan han reder sig. Den mest påtagliga motsatsen till den självbärande hästen är de häst som hänger på handen.”
En häst som hänger i handen är alltså inte självbärig. Logiskt, den hästen bär ju inte själv upp sitt huvud! Som ryttare bör du alltså inte ha mer än tygelns vikt i handen, för annars bär inte hästen sitt eget huvud.
Modern forskning
Men ”självbärig” kan handla om mer än bara hästens form. Mc Greevy och McLean, två forskare specialiserade på hästar och hästars välfärd, menar att självbärighet också innebär att hästen på egen hand fortsätter med det beteende du bett om. Detta gäller signaler från både handen och skänkeln. Har du bett hästen gå framåt med hjälp av skänkel eller hand, så ska den signalen upphöra så fort hästen börjar gå framåt, och hästen ska lämnas ifred så länge hästen fortsätter att gå framåt. Det samma gäller om hästen ska trava, galoppera, rygga, göra en öppna, sluta, följa ett voltspår, stå stilla, göra piaff osv.
De la Guérinière
De la Guérinière (1731) kallade detta på franska för ”descente de main” och ”descente de jambs”. ”Descente de main” är när ryttaren sänker handen och öppnar fingrarna så att kontakten i tygeln lättar. Hästens jobb är att fortsätta med vad det nu var som hästen blev ombedd att göra. ”Descente de jambs” är när ryttaren slappnar av i sina ben och låter dem hänga som våta handdukar utmed hästens sidor samtidigt som hästen fortsätter med vad det nu var hästen var ombedd att göra.
Ehrengranat
Ehrengranat (1836) skriver om tre grader av eftergift. Den första granden ger frihet åt hästens huvud, den andra även åt hästens hals och den tredje ger frihet för stegen att förlängas. Den första graden innebär alltså att kontakten mellan ryttarens hand och hästens mun lättar men inget annat händer. Ehrengranat fortsätter ”Har hästen följt hjelpen, så upphör den, på det att han några steg isänder må öfverlämnas åt sig sjelf, och det så länge intrycken i deras fullhet ännu fortfar, aldrig längre.”
För mig handlar självbärighet om att ge hästen eget ansvar för att bibehålla fart, riktning och kroppshållning. Jag ska inte behöva hålla ihop och understödja i förebyggande syfte. OM och när hästen upphör med vad det nu är jag bett om, då och först då, ska jag påminna om vad vi höll på med.
***********************************************************
Förbättra din sits, balans och koordination - klicka här!
Förbättra din kommunikation med din häst - klicka här!
***********************************************************
onsdag 15 december 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej !
SvaraRaderaVeckans inlägg tar upp en central princip av KRITISK betydelse, självbärigheten i form och lokomotion. Av någon anledning verkar idéen vara helt okänd och främmande för den stora ridande allmänheten och för "dem som förstår sig på". Åtminstone är det den uppfattningen jag får när jag läser ”vanliga” ridmanualer, när jag kollar på aktiviteterna på ridskola och när jag försöker få kontakt med någon tänkande människa i på ridstallet.
Bara genom att systematisera om sin ridning så att principen följs, eller åtminstone aktivt försöker följas så mycket som den egna rent ridtekniska skickligheten tillåter, kan vilken som helst ryttare förbättra sin ridning på en mycket kort tid och på en mycket liten insats av ork och energi. Självbärighet gör skillnad, både för ryttaren och för hästen.
Ni som läser denna blogg och inte provat ännu: ägna tid för att tänka noggrant igenom det som sägs på veckans inlägg, inkl. länken till ISES, och prova rida enligt principerna. Ni har ingenting att förlora, men Ni kan vinna väldigt mycket, och nu menar jag inte bara att vinna rosetter.
Veckans inlägg är också ett lysande exempel på temat som diskuterades för ett par veckor sedan. Här ser man återigen, hur ”de gamla mästare” intuitivt insett en grundläggande princip och försökt med varierande verbalakrobatisk ansträngning formulera och förmedla idéen vidare, och hur den mera moderna vetenskapen lyckats underbygga principen med en lättförståelig, vedertagen och väsentligen okontroversiell teori, inlärningspsykologin. Mycket av den tidigare esoteriska kunskapen har blivit tillgänglig för allmänheten.
Eftersom bloggen handlar om klassisk ridning, förstår jag att de intuitiva exemplen kommer från den beundansvärda sektorn av ridkultur. Det kan ändå vara en intressant kuriositet att nämna att självbärighetsprincipen har sin plats även inom några spansk-mexikansk inspirerade westernridningsvarianter, där man också verkar ha kommit fram till idéen den intuitiva vägen. Detta tänkande har beskrivits mycket tydligt av en välkänd NH-profil. Hans sätt att använda ordet ”ansvar” avslöjar också viss antropomorfism: hästen ska ”ansvara för” att bibehålla tempo, gångart och riktning om inte annat angives samt ”ansvara för” var den sätter sina hovar i marken. ”Ansvar” är rätt uppfattat ett beskrivande ord i sammanhanget, men samtidigt måste vi förstå att hästarna inte går i självbärighet av ”ansvarskänsla” utan helt enkelt därför att rätt formad träning leder till att hästen finner det lönsamt för sig själv att gå i självbärighet. Och då gör hästen det gärna, opåtvingat, lugnt och harmoniskt.
Hälsningar,
A.D. Horseplay
Hej A.D. Horseplay,
SvaraRaderatack för din kommentar! Du har så rätt att jag hämtat idéen om ansvar från NH-metodiken. Visst finns den även i "vanlig" ridning, men inte alls lika uttalat.
Jag tror inte heller att hästen av "ansvarskänsla" går i självbärighet. Men när jag undervisar så stöter jag ofta på situationer där hästföraren/ryttaren tror sig hjälpa hästen genom att hela tiden påminna om tex att hästen ska gå framåt. Jag har till och med stött på folk som tycker att det är otrevligt att överlåta åt hästen att sköta ansvaret för ex farten. Man låter ju hästen då göra fel (sakta av) innan man korrigerar den. Man tror sig helt enkelt vara "snäll" om man "hjälper" hästen att inte göra fel.
"The learning is in the release" är ett ordagrant citat från Ed Dabney men det är också vad hela blogginlägget handlar om.
Om hästen då aldrig får någon eftergift, aldrig får chansen att på egen hand under eget ansvar göra vad det nu är jag bett om, hur ska då hästen förstå vad jag bad om till att börja med?
MVH
Lena
Allt handlar om balans! Ryttaren bekräftar hästen genom eftergift. Hästen gör alltid det som för den i ögonblicket är enklast, relaterat till dess referensramar. Ryttaren måste därför bekräfta hästen med eftergift så fort den gör "rätt". Om ryttaren har känsla och kan "visa" hästen balansen och då bekräfta hästen genom eftergift kommer harmoni, komunikation och samspel. Hästen får förtroende och väljer att följa ryttaren och söka bekräftelsen.
SvaraRaderaApplåder och visslingar! Så bra!
SvaraRaderaDet vore en dröm om alla ridindtuktörer läste igenom och begrundade denna text.
Tänk vad många glada hästar och ryttare vi skulle få, för det ska inte vara jobbigt att rida vilket man förstår efter att ha suttit på en självbärande häst.