Ryttarens hand, den främsta hjälpen. Eller?

Jag har tidigare skrivit om ryttarens hand som den främsta hjälpen inom klassisk ridning.

Det är de la Guérinière som i sin bok skriver att handen är den främsta hjälpen.

Men allt beror ju på hur man ser på saken. Jag kan tycka att den främsta och första hjälpen jag har för att kommunicera med hästar är min hjärna, mitt intellekt, mitt sinne. Att vara medvetet närvarande och att visualisera är kraftfulla verktyg för att kommunicera med hästar. Kroppsspråket och för all del när jag rider, min sits, är också detta mycket användbara verktyg.

Men det krävs en specifik förutsättning för att hästen ska reagera på dessa subtila signaler.

Jag måste ha hästens uppmärksamhet.

Gång på gång ser jag hur ryttare som säger sig rida med sätet som den främsta hjälpen ta till handen när hästen inte lyssnar, inte förstår, eller inte kan eftersom ryttarens uppfattning om hur hästen borde röra sig inte stämmer överens med hur hästen föreslår att den ska röra sig. Ryttaren tar då till handen men eftersom handen inte får höjas finns det bara en sak att göra och det är att dra bakåt.

Dragkampen är ett faktum.

Men det är inte så här det ska vara när handen är den främsta hjälpen.

Min poäng är att när jag inte längre har hästens uppmärksamhet, då funkar inte kommunikation med varken visualisering eller kroppsspråk heller. Det som då funkar är handens inverkan på den yttre ändan av hästens hävarm (huvudet). Jag kan stoppa min häst från att skena hem efter mötet med älgarna, men inte utan tränset. Jag kan dock lova att jag i det läget inte drog bakåt med någon av mina händer.

Handen är ett verktyg som kan kontrollera hästen i farliga situationer, men bara om jag använder handen rätt.

Detta är mitt första argument för att handen trots allt är den främsta hjälpen.

Om handen inte vore en viktigt hjälp, varför rider vi då med träns eller någon annan form av huvudlag? Det finns undantag, du kanske såg fransmannen Pignon när han var på Globen för något år sedan? Jag tycker att det är intressant att han tränar sina hästar först med träns och sadel för att sedan gradvis plocka bort utrustningen. Enligt honom själv är det verkliga testet att plocka bort tränset, då först vet han om han verkligen har hästens samarbete eller inte.

Pignon har utan tvekan tagit hästträningen mycket längre än vad jag gjort. Men tänk om du tränade din häst med målsättning att kunna ta bort tränset, vilket ”stöd” skulle du då vilja ha?

En gemensamma nämnaren för all bra ridning som jag ser det är strävan efter lätthet i kontakten med bettet. En eftersträvansvärd kontakt är enligt mig ca 250 – 400 g. Att handen ses som den främsta hjälpen inom klassisk ridning innebär inte att hästen ska hänga på bettet eller ryttaren behöva styrketräna armarna för att orka samla hästen, tvärtom!

Bettets placering i hästens mun, och därmed i den rörliga yttre ändan av hästens ryggrad ger den skolade, känsliga ryttaren möjligheter till stort inflytande över hästens hållning. Detta är ett verktyg som inte kan ersättas av varken kroppsspråk eller visualisering.

Detta skulle kunna vara mitt andra argument för att handen är den främsta hjälpen, men jag tror inte att någon av dessa verktyg kan ersättas av de andra. En hand sitter ju trots allt på en kropp och styrs av en knopp.

Philippe Karl ser handen som en mycket viktig del av ridningen: ”Antropologer accepterar att människans hjärna har utvecklats i synergi med handen (vilket också är relaterat till att stå upprätt). Utan denna intelligenta hand kunde hon inte heller ha uppfunnit, skrivit, tecknat, målat, skulpterat, producerat musik... eller utvecklat ridkonst. En träningsfilosofi som bara ger handen en underordnad roll kommer tvunget leda till att tvingande och vulgära lösningar. Den kommer på avvägar och leder till kulturell regression”. (översatt av mig från ”Twisted Truths of Modern Dressage, 2008, sid 73)

Vad tror du?