Påverkas jag av hästarna?

Jag har tidigare skrivit att varje häst jag möter är som ett eget universitet. Ingen häst jag mött har varit den andra lik och varenda häst jag mött har lämnat mig med både ny värdefull kunskap och med en förändrad personlighet.

I en bra relation är båda parterna mottagare och sändare, det finns ett givande och ett tagande och en ömsesidig påverkan. Jag kan, i mitt liv, fortfarande känna stor tacksamhet till de hästar som på ett eller annat sätt gett min relation till hästar en knuff i en annan och i vissa fall en ny riktning.

Den viktigaste är Sandina, min första egna häst, som tålmodigt visade mig att det fanns ett annat sätt att kommunicera med hästen när jag satt i sadeln. Jag experimenterade bland annat med tankarna från Sally Swifts bok "Ett med hästen" och red centrerad ridning i två år. Setif (Sandinas dotter) förde mig fram till nästa port. Hon visade att min kropp och jag behövde hitta varandra och räta ut diverse missförstånd, det blev vägen till Alexandertekniken. Salvia (en alldeles äkta Thellwell ponny!) ledde in maken och mig på NH med en kurs för Sven Forsström. Setif, öppnade dörren till klassisk ridning när hon behövde rehabiliteras på ett sätt som inte var själsdödande för henne och så här skulle jag kunna fortsätta ett tag till - poängen är att mina hästar leder mig...

De universitet jag har i hagen nu ser till så att jag får fortsatt bildning.

Amaretto har lärt mig att om en sak fungerar på första försöket så kan vi göra något annat. Att repetera, för att jag ska känna mig säker på att han kan (vilket han ju kunde!) är tjat. Och tjat uppskattas varken av hästar (eller barn).

Shy Boy, som numera borde heta Oshy Boy, har lärt mig att man inte kan utbilda hästar med örfilar. Shy Boy har sin egen historia och är väl kanske det närmaste jag kommer att komma en vild häst. Han har varit blyg men har en välvillig inställning till människor.

NH är ett generellt begrepp för hantering av häst i repgrimma och ett långt ledrep och även om termen används som ett samlingsnamn så finns det skillnader mellan olika tränare. I den variant som jag tränat i enlighet med de senaste åren finns en så kallad "tre stegs raket" i träningen av hästar. Jag ber hästen med mitt kroppsspråk om att t ex ge bakdelen, jag förstärker med att svinga änden på ledrepet i luften och som sista steg låter jag änden på ledrepet träffa hästen.

Nota bene, om Shy Boy kommer för nära mig när jag häller upp vatten och jag ger honom en tryckare med armbågen tar han det med jämnmod. Om han tränger sig på och jag återtar min plats fungerar även det utan problem. Men när jag vid ett tillfälle skulle få honom att ge bakdelen (korsa en bakbenet över det andra) och gjorde som jag gjort med Amaretto när han varit ouppmärksam och lät änden på ledrepet landa på Shy Boys länd så blev han jätterädd och vi fick en förtroendekris.

Det har gått en tid sedan den händelsen och den har följt mig i tanken. En teori jag har är att när mina tillsägelser varit förknippade med våra respektive bubblor/livsutymme så har det funnits en medvetenhet hos Shy Boy att han har passerat en gräns. När jag ville att han skulle ge bakdelen fanns det ingen naturlig koppling från hans sida till varför jag skulle ge honom en snärt av ledrepet - en örfil. Han var ouppmärksam men han var inte "i min zon".

Den händelsen har fått mig att studera hur Amaretto reagerar när jag låtit änden av ledrepet toucha honom och även han reagerar, inte med rädsla men med ett missnöje.

Så här står universitetseleven och funderar på om örfilar verkligen fungerar i träningen och uppfostran av hästar. En tanke som i sig inte borde vara så märklig eftersom örfilar inte ingår i uppfostran av mina barn.

"Läraren kan öppna dörrar men du måste själv gå in."
Kinesiskt ordspråk