Att se det som faktiskt är

Nu känner jag att det är dags att ta bladet från munnen. De flesta hästtidningar har instruktiva reportage i syfte att utbilda sina läsare - och det tycker jag är helt ok. Men om avsikten är att utbilda då tycker jag att redaktionen måste höja ribban på det bildmaterial de presenterar i artiklarna! Jag har nämnt detta förut i inlägget Finn flest fel Då valde jag att inte ta med bilden från reportaget men nu gör jag det för att visa hur ord och bild kan skilja sig åt.

Bilden går över mittuppslaget i tidningen så överskänkel och hand försvinner i brytvecket men det jag vill poängtera går ändå att se.



Först har vi ryttaren, hon har vikt sig i sidan, rider med blicken fäst på hästens öron, handleden är omvriden så att hon har ett drag i hästens mun via lillfingret, höftleden är låst (det kan jag se för att hennes knä och häl är uppdragna).



Sen har vi hästen, halsen är kraftigt krökt med tredje halskotan som högsta punkt, ryttarens "kontakt" via tyglarna drar bettet ur munnen och deformerar mungiporna (om det är ett tvådelat bett har det vikt sig i hästens mun och trycker hästen i gommen), körtlarna i övergången ganasch/hals är illa klämda, luftvägarna likaså och tungan är på väg ut ur munnen.

Vi människor är visuellt orienterade varelser, det vi ser formar vår verklighetsuppfattning och därmed vår uppfattning om vad som är rätt och normalt. Just därför är bilder så viktiga, bra bilder! som lämnar oss med bra förebilder och som fostrar oss att se och känna igen kvalitet både i vår egen som andras ridning.

"En häst kan låna sin ryttare den fart och styrka han eller hon saknar - och om ryttaren är klok glömmer hon inte att det bara är ett lån."