Långt ifrån alla dagar är bra dagar

Det har varit en lång och mödosam vinter för mig i år. Jag ska låta bli att redogöra för alla detaljer utan nöjer mig med att räkna upp några höjdpunkter.
* isig höst
* skadad häst
* 3-årig blond fotboja
* make med pulsproblem
* hov- och hovslagarbekymmer
* mycket snö (90 cm på gården - rekord)
* isig vår

Amarettos olyckliga fall i höstas ledde till hälta bak, nackvärk fram och en ömmande rygg däremellan. Som tur är finns Anna Semrén, duktig veterinär och kiropraktiker, så han blev väl omhändertagen. All träning som kräver utrustning lades åt sidan och jag har ägnat mig åt att "leka klicker" i vinter.

Faktum är att hästarna lades lite åt sidan i vinter för beslutet att prova klickerträning väckte en hel del tankar om mig själv som elev, tränare och träningsmetoder och hästen som tränare.

Under de senaste tre åren har jag utbildat mig i allt från ridning till hästhantering och hästhälsa. Jag har varit en duktig elev men ibland har jag känt mig som en upprepande kakadua. Och i vinter kom frågan - Vad är jag? Var är jag?? Det blev många sena mockningspass med grepen i handen och tankar i huvudet. Jag hade tappat bort mig själv i allt det nya. Varför gör jag det här? Varför har jag häst? Vilka mål har jag, är det mina mål eller andras mål? Vilken relation har jag till hästar? Vilken relation vill jag ha? Vilka drömmar har jag? Varför är jag en olycklig hästägare, jag som älskar hästar!

Nu är det så att efter vinter kommer vår och med det möjligheten att se livet i ett annat ljus. Jag har en vän som kommit in sent i mitt liv och även om det är långt mellan gångerna som vi träffas så ser jag på henne som en god vän. Vi kan resonera högt och lågt och skrattar gott tillsammans. Denna goda vän skickade ett sms och bjöd in mig på en ridtur och (kors i taket!) jag kunde tacka ja.

Hon hade valt Mustang att bli min ridkamrat för dagen. Mustang är en 18 årig nordsvensk hingst som funnits hos henne i 17 år. Han har tränats i alla möjliga ridstilar, från vanlig "ridskoleridning" via western till akademisk ridning och nu tränas han i enlighet med det som kallas kraftskapande ridning. Han har varit med om det mesta med andra ord.

För mig var det däremot första gången jag red på stång och bridong och dubbla tyglar - det tog ett tag innan grejjorna var på plats i mina händer och jag till sist kunde hitta Mustang där ute i bettänden. Innan vi red ut fick jag veta att Mustang kunde ligga på rätt bra i traven men att det bara var att rida lätt och hänga med.

Så kom traven...och jor´å, det blev ett friskt tempo. Men det var inte bara det, han la ett litet tryck i bettet  - han ställde en fråga och han väntade in mitt svar. Jag svarade.
Han frågade igen. Jag svarade.
Han fråga återigen och nu med ett visst eftertryck. Jag gav återigen samma svar.

Mitt svar fick godkänt och med det tillät han mig att rida honom (han la stor vikt vid mitt svar, hade jag svarat fel hade han tagit mig på en ridtur...)

Mitt svar var ingen eftergift, inte heller något mottryck eller tillrättavisning eller krav på att han skulle lätta av. Jag lovade bara att jag skulle bära mig själv och då bar han mig.

Galoppen på hemvägen var sååå härlig. Han kom in i en lugn och frisk galopp och vi lämnade sällskapet bakom oss. Mustang rullade på bärigt och taktfast och när vägen blev bar gav jag honom mer utrymme och han ökade. Det kändes faktiskt underbart att få ge innan det blev dags att ta tillbaka.

Jag fick beröm för att jag red Mustang så bra och det värmde givetvis. Fast Mustangs beröm väger tyngre, jag klarade hans kvalitetssäkringssystem! Även om dialogen var mellan Mustang och mig så är mitt löfte till honom ett löfte till alla hästar - jag bär mig själv.

Tusen tack Mustang för att du tog mig från vintergrubbleri till galoppeufori! Nu känner jag lust och längtan efter ridning och jag har fått Mustangs välsignelse.

"Riding is very much like nuts and bolts - if the rider is nuts, the horse bolts."

-------------------------------
Och nu över till något helt annat!

Den 28 april 2009 publicerades första inlägget på den här bloggen, det är tre år sedan. Tiden går fort när man har roligt sägs det och det stämmer. Det är ni som läser och som kommenterar som bidrar till det roliga, till glädjen och till utmaningen som det är att blogga. Tusen tack till er!

För att fira födelsedagen har vi tre frågor, där svaren finns i bloggen. Vill du vara med och tävla om en lektion för Lena eller mig så skicka in ditt svar till maria@birga.se. Vi lottar ut en lektionsmöjlighet bland de rätta svaren och två träningsdagsdagböcker som "tröstpris".

1, Vem skrev följande citat: " Handen ska alltid verka först, och skänklarna följa dess rörelser. Detta är en generell princip som gäller vid både naturliga och artificiella gångarter eftersom hästens huvud och bogar kommer först"


2, Vad är det som kännetecknar en lodlinje?
 
3, Vad betyder "demi-arrêt"?