Minsta möjliga fel, eller mesta möjliga rätt?

Att prata om handen i samband med ridning väcker starka reaktioner hos många. Den vanligaste reaktionen jag får höra är att man inte ska rida med handen utan med sätet. Jag kan hålla med av två skäl.

1. Den färdigskolade hästen kan ridas med bara sätet. Men hur skolas hästen effektivast att nå detta mål? Hur skolar jag hästar med inte optimala förutsättningar? Och för all del, vad är en skolad häst?
2. Handen inverkar via bettet på mycket känsliga kroppsdelar hos hästen, och om handen används fel kan hästen både få skador av bettet och/eller mentalt drivas till vansinne. Därför kan bara en ryttare med väl balanserad och avspänd sits samt emotionell kontroll använda handen för att utveckla sin häst. Att göra fel med sätet har inte nämnvärt samma negativa inverkan på hästen som om jag gör fel med handen.

För 10 dagar sedan hade jag en teoriföreläsning i Piteå. En av deltagarna skrev om sina reflektioner på sin blogg. Detta inlägg är mina reflektioner på Vilmas blogginlägg. Vilma tog i sin blogg upp två saker som jag vill kommentera här:

1. jag ska ha sagt att i princip är all engelsk ridning dålig
2. jag pratade inte ett ord om sätet som en hjälp

Minsta möjliga fel

Den dominerande tanken i modern ridteori att handen i alla lägen ska hållas så låg och stilla som möjligt uppstod i början på 1800-talet när armén behövde en utbildningsmodell för att snabbt mass- utbilda ryttare till kavalleriet. Det minsta möjliga fel handen kan göra är att vara just låg och låst i alla lägen. En sådan hand hindrar hästens rörelsemekanik och den kan inte skola hästen men hästen vet i alla fall vart handen är och kan förhålla sig till det detta konstanta hinder. Denna typ av hand, låg och fixerad, var aldrig tänkt att användas för utbildning av hästar, bara som en första snabb-utbildning av ryttare på redan skolade hästar. Officerarna med längre ridutbildning fick lära sig ett annan mer effektiv, raffinerad och förfinad ridteknik.

Jag har aldrig sagt att all engelsk ridning är dålig, vad jag sa var att jag har sett och ser många exempel på dålig ridning inom engelsk ridning, eller för all del, alla typer av ridning när hästen har någon form av bett. Jag tror personligen att det finns inbyggda fel i systemet med engelsk ridning som gör att det ofta går snett. Tanken att handen alltid ska vara låg och låst är en sådant fel enligt mig. Självklart förekommer bra och dålig ridning inom alla typer av ridning, de må vara engelsk, western, hobbyryttare, tävlingsryttare osv.

Både här på bloggen och när jag föreläser strävar jag alltid efter att precisera varför jag anser något är sämre eller bättre. Att bara säga att något är dåligt, eller bra för den delen, utan att precisera vad som gör detta sämre eller bättre hjälper inte någon att utvecklas. Att synliggöra genom att sätta ord på vad som funkar och vad som inte funkar det är min strävan. Därför envisas jag med att tala om handen och hur den inverkar på hästen.

Enligt min uppfattning är tanken och ridsättet med låga händer som i alla lägen ska vara låga ett sätt att rida som innebär att jag som ryttare gör minsta möjliga fel. I vissa lägen är kanske detta är allt jag kan sträva efter, men om jag istället vill göra mesta möjliga rätt, då måste jag fundera på hur jag kan använda handen för att hjälpa och utveckla hästen till toppen av sin potential.

Mesta möjliga rätt

I Ridhandboken (2003) kan man läsa följande:

”Ryttaren måste vara medveten om att människan av naturen alltid använder handen för att åstadkomma eller förhindra alla möjliga resultat. I ridning måste man i stället bemöda sig om att ge allt finare tygelhjälper allteftersom vikt- och skänkelhjälperna fungerar bättre.” (sid 73)

Jag håller med om att handen kan användas för att åstadkomma eller förhindra alla möjliga resultat. Maria har i ett tidigare inlägg förklarat varför det är så: ”handen har tillgång till en stor del av hjärnas motoriska och sensoriska kapacitet.”

Vad jag inte håller med om är att pga människans natur att använda handen så ska vi undvika just, att använda handen. Och vi ska definitivt inte undvika att ens prata om hur vi kan använda handen. Nej, tvärtom, vi ska prata om den och diskutera hur handen kan användas för att underlätta och skola hästen. Det vi inte pratar om, det osynliggörs så till den grad att vår hjärna inte ens registrerar det outsagda. Varför i hela fridens namn ska vi undvika att använda en stor del av hjärnans motoriska och sensoriska kapacitet när vi rider?

Så som jag läser Ridhandboken så menar det också att handen blir mindre och mindre viktigt när vikt- och skänkelhjälperna fungerar bättre. Vad det innebär är att det framförallt är handen som är den hjälp som skolar och utvecklar hästen.

Att göra mesta möjliga rätt med handen är inte samma samma sak som att alltid ha den låg oavsett vad hästen gör i andra ända. Att göra mesta möjliga rätt innebär att ständigt vara medveten om kvalitén i kontakten med hästens mun. Kontakten med hästen mun är när den är som bäst är lätt som tygelns vikt och mina avspända fingrar uppfattar nyanserna och spelet i tygeln som uppstår när hästen mjukt, uppmärksamt och stilla leker med bettet med hjälp av tungan.

Maria fortsätter i sitt inlägg: ”Den [handen] har all potential i världen att bli lyhörd, känslig, finstämd och välkoordinerad, det vi som ryttare behöver göra är att skola den. ” Att skola handen är att skaffa sig mental beredskap att uppfatta hur tygelkontakten är när jag rider. Och vi människor funkar så att det vi har ord för, det uppfattar vi med våra sinnen, det registreras i vår hjärna.

Att hästen är lätt i handen är A och O. Det är det som är själva grejen med att handen är den primära hjälpen. Får du mer i handen när du lägger till skänkeln är det något som är fel.

Att handen är den primära hjälpen innebär att hästen ska utbildas till att förhålla sig till bettet så att den inte varken hänger, trycker, biter fast eller är rädd för bettet.

Att handen är den primära hjälpen innebär att ryttaren utbildas till att 1) följa hästens mun utan att störa och hindra hästens rörelser, 2) ge finstämda, kontrollerade signaler med handen, och 3) påverka hästens balans genom att be hästen ändra position på halsen (hög, låg, höger, vänster).

En väl skolad häst bär sig så att den har en lätt kontakt med bettet i alla gångarter, samt har god balans. En sådan häst kan du rida med sätet så länge hästen förblir lätt i handen.

Den klassiska ridkonstens fader, fransmannen François Robichon de la Guérinière (1688-1751) skrev i sin bok Ridkonsten följande:”Handen ska alltid verka först, och skänklarna följa dess rörelser. Detta är en generell princip som gäller vid både naturliga och artificiella gångarter eftersom hästens huvud och bogar kommer först.”

Vad väljer du, att göra minsta möjliga fel, eller mesta möjliga rätt?

Blundar du för möjligheten att göra mesta möjliga rätt för rädsla att göra fel, eller väljer du att öppna upp för möjligheten att nå din egen och din hästars fulla potential?

Position vs riktning eller kan de förenas?

"Det finns ingen korrekt position, det finns bara en korrekt riktning" har FM Alexander sagt. Jag har grunnat på den frasen och håller både med och inte med.

Det finns de som har tränat sig att bli levande statyer och de kan stå stilla förvånansvärt länge. Roger ”Gräns” Jonsson är mimare med fem års utbildning. Mimträning är en kombination av spänning och avslappning, det handlar om att kunna vila i en ställning. För att kunna röra sig i slow motion måste man träna upp sin kropp. Det tar ett par år, säger han. När man tagit på sig kostymen och sminkat sig och ställt upp sig uppnår man ganska fort en stillhet. Det är som en form av meditation. Det är ju inte så att man står helt still – kanske bara några minuter innan man vrider sig lite eller gör en rörelse. (läs hela artikeln här)

Under 1600-talet (rätta mig om jag har fel!) tränade man hästar och ryttare att bli levande skulpturer, man modellerade hästen så att den med en fysisk avspänning kunde stå i en pose under längre tid. Modellerandet var mjuk massage som skulle göra att hästen vilade lugnt och utan onödig spänning i den valda positionen.

Positioner som i denna bemärkelse uppfattas som stilla behöver alltså inte vara statiska. Och vad är det som hindrar dem från att bli statiska? Jo, riktning (direction).

Om kroppen är på väg någonstans - om så i slow motion - så finns det en rörlighet i hjärnan, det vill säga i nervsystemet, och då flödar det information mellan hjärna och kropp.

Ordet position kan ha en fysisk såväl som en psykisk innebörd. Låsta positioner är ett begrepp som signalerar en statisk relation utan rörlighet som kan vara både fysisk som psykisk.

Det är ofta jag ser hästar och ryttare i just låsta positioner. En vanlig fysisk kontaktpunkt för en låsning är ryttarens hand i relation till hästens mun. En annan låsning är när ryttaren intar en position i sadeln och strävar efter att hålla den positionen oavsett hur hästens kropp rör sig. Det finns mentala positioner som bottnar i uppfattningar som ryttaren har om sig själv (prestationsångest) eller om hästen (lat, trög, het)

Alla låsta positioner går ut över följsamheten när muskelkostymen blir upptagen med att hålla kroppen i en viss postition, ett visst stöd i tygeln eller blir låst som ett svar på en mental låsning. Den låsta kroppen påverkas på ett sånt sätt att den inte längre kan följa hästen i dess rörelse(riktning).

Nu är det så att alla rörelser fordrar att kroppen intar en position. För att sen få till en bra rörelse krävs det en klarhet i vilken riktning kroppen/positionen ska gå.

Jag har börjat träna jujutsu och det är otroligt bra träning i position och riktning. Om den jag tränar med och jag har en bra position relativt varandra och i våra egna kroppar och en klar bild av i vilken riktning rörelsen kommer att gå så flyter alla rörelser mjukt och utan uppenbar kraftansträngning genom våra respektive kroppar och ingen av oss upplever fällningarna eller kasten som obehagliga eller smärtsamma när vi tränar. Men de gånger då position och/eller riktning fattas oss får vi problem, det blir kraftkrävande, osmidigt, obehagligt (i vissa fall smärtsamt) och skaderisken ökar.

Position och riktning är giltigt även i ridning! Vi rider inte bara, vi delar en upplevelse av position och riktning med en annan varelse. Som ryttare väljer vi den disciplin som vi vill att hästen ska arbeta inom och träningsmetod.

Oaktat ditt individuella val behöver du som ryttare skaffa dig kunskap om både den position och riktning som gäller för det du vill göra tillsammans med hästen.

Saknas den kunskapen förvandlas ridningen till hästbrottning och eftersom hästen är starkare, snabbare och större är det lätt att ta till "grova metoder" och skarpare utrustning och kvar på banan finns två förlorare...

"Något som uppnås med hjälp av våld kan bara behållas med våld."
Mahatma Gandhi

Arbete från marken

Kan du inte rida din häst av olika anledningar? Den kanske inte är inriden, rehabiliteras från skada, måste skolas om,  eller vilket hände för en bekant: hästen fick skavsår av den nya sadelgjorden. Då är arbete från marken ett utmärkt alternativ.

Arbete från marken kan enkelt definieras som allt arbete där du som hästförare inte sitter på hästens rygg utan har dina egna fötter på marken. Vid Morgonträningen den 31 mars på Träfallet kommer jag och de andra svenska instruktörseleverna inom Ecole de Légèreté (lätthetens skola) visa longering och arbete vid hand.

Longering

Enligt de gamla mästarna, ex de laGuérinière, är traven det initiala lösgörande arbetet. Detta kan med fördel göras vid longering. Dock ska hästen inte vara inspänd utan fri att balansera som den vill med huvud och hals. Genom att ändra voltens storlek och även föra hästen rakt ut på fyrkantspåret kan hästen balansera sig och lösgöra sig. Genom att inte använda inspänningstyglar samt genom att fästa longerlinan mitt på hästens näsrygg (ex i en kapson) kan varvbyte ske så att säga under gång vilket i sig är en övning som befäster ledarskap och därmed gör hästen trygg.


Här är ett kort klipp på longering där jag övar det muntliga kommandot för "galopp", samt byter varv i trav.

Arbete vid hand

Arbete vid hand med tränsbett innebär att du först och främst utbildar hästens mun till bettet. Målet är att hästen accepterar bettet i munnen och mjukt ”smaskar” på bettet. Detta är första steget till en lösgjord häst som är lätt i handen och inte hänger på bettet eller biter sig fast. En väl skolad häst har en mun som i stort sett konstant mjukt och stilla leker med bettet med tungan samt sväljer överflödig saliv. Hos hästar med låst käke är antingen munnen helt torr eller så droppar ett överflöd av saliv ut ur munnen. En häst med en väl skolad mun har lite saliv på läpparna, ungefär som om hästen har läppstift. Inte mer.

Vid arbete vid hand kan hästen lösgöras, rakriktas och stärkas med tex följande övningar:

• 
  Korta och länga skritten
• Hög och låg hållning med halsen
• Volter
• Ryggningar
• Öppna på böjt och rakt spår
• Sluta på böjt och rakt spår
• Övergångar från skritt-halt-skritt
• Övergångar från skritt-trav-skritt
• Övergångar från trav-halt-trav
• Övergångar trav-rygga-trav

Välkomna lördag den 31 mars tillMorgonträning på Träfallet, Knivsta. 

Under en timme arbetas 5 hästar från marken medan träningen beskrivs och kommenteras. Efter stunden i ridhuset sitter vi ner och fikar tillsammans och du har möjlighet att ställa frågor. Kostnad 150 kr, fika ingår!

Anmäl dig till info@ekiapge-1.se.

Perception och sinnesförnimmelser

Att arbeta som lärare i Alexanderteknik är att arbeta med nervsystemet hos en individ. Till min hjälp i detta arbete har jag mina händer som jag lägger på den jag arbetar med. Ibland vilar händerna passivt på t ex ryggen eller på en arm, ibland guidar de aktivt den jag undervisar.

Genom mina händer får jag information om vad som händer hos den jag undervisar. Det kan vara en förnimmelse av ökad muskelspänning innan en rörelse eller en rörelse som inte kommer fram igenom kroppen. Det kan vara en känsla av tyngd, motstånd, tvekan, fniss eller sorg. Mina händer tar emot en mängd information från den jag arbetar med.

Ibland hinner mina händer lägga märke till ett skeende innan den jag jobbar med gör det. Då kan det hända att den jag jobbar med tror att jag har förmågor utöver det vanliga - så är det inte. Det jag har gjort är att jag har tränat upp mina händers lyssnade förmåga. Händerna disponerar en stor yta i hjärnan och det gör att alla som vill kan tillägna sig en ökad känslighet i händerna.

Mitt arbete handlar om perception, varseblivning och sinnesförnimmelser. Det finns en skillnad mellan dessa ord som är viktig att hålla i minnet.

Perception är förmågan att bli medveten om det som sker, det är för att citera Michael O'Shea "hjärnans kvalificerade gissningar om vad sinnena med gemensamma krafter talar om för den". (ur boken Kort om hjärnan). Perceptionen är beroende av vilka sinnesförnimmelser vi tar emot.

Många människor har en kinestetisk känsla i sin kropp för hur de står, sitter, går, böjer sig. Den känslan baserar sig på den position deras kropp tar i det jag kallar neutralläget. Neutralläget hos många innebär att kroppen har en vridning, lutning eller annan skevhet i sig genom vilken sinnesintrycken filtreras.

För ryttare är begrepp som liksidighet och rakriktning ledord i utbildningen av hästen. De skulle jag vilja påstå även är ledord för utbildning av ryttaren. Det är i den processen som jag som Alexanderlärare kan göra nytta. Genom min förmåga att lyssna med mina händer kan jag hjälpa till att guida din kropp till ett bättre neutralläge.

Med det sagt så kan jag som Alexanderlärare undervisa dig som ryttare oavsett vilken ridteknik, hästras eller disciplin du rider. Mitt fokus är ditt neutralläge och din förmåga att ta in den information kroppen skickar till dig. Jag kan se hur hästen svarar på de signaler du skickar (medvetet eller omedvetet) men eftersom mitt fokus är ryttarträning och inte hästutbildning så kan du lugnt rida vidare för din vanliga instruktör fast med en förbättrad perception och ökad precision i det signalsystem, den hjälpgivning som gäller för dig i din disciplin.

Morgonträning

Lena och hennes elev-kamrater bjuder in till öppen Morgonträning med start 31 mars. Alla är varmt välkomna! Läs mer om filosofin bakom Ecole de Légèreté här  >>

Morgonträning kl 10-12

31 mars Träfallet, Knivsta. Tema arbete från marken

5 maj Berga Gård, Färingsö. Tema Lösgörande arbete

9 juni Upprätta Ridcenter, Vallentuna. Rakriktning.

Anmäl dig till info@ekipage-1.se senast onsdag samma vecka.

Gästblogg: Yeats 2008-2011

Denna vecka gästbloggar jag på Team Barfotahovar, en engagerad blogg som inte helt otippat handlar om hovar utan skor. Tack till Emmi och Elina för att jag fått möjligheten att göra ett gästinlägg på eran blogg!

Mitt gästinlägg handlar om min häst Yeats från det att jag fick hem honom i september 2008 fram till idag. Jag har satt ihop en video på 10 min som jag hoppas att du finner intressant.

Resan under våra två första år tillsammans har främst varit fokuserad på att etablera lugn, tillit och kommunikation. Jag har tyvärr inga filmklipp från våra tidiga dagar när Yeats inte kunde bli lämnad själv i ridhuset, eller när han fick panik när jag bad honom gå in i spolspiltan eller transporten. Det finns dock en skadad stalldörr som kan berätta hur det känns att stå i vägen för en connemara som bestämt sig för att inte få sina hovar blöta. Att han idag knappt lyfter ögonlocken när jag tvättar honom ger mig lika stor glädje och tillfredsställelse som en trivsam ridtur i skogen eller utförandet av en (näst intill) perfekt öppna.

Eftersom videon är 10 minuter ska jag inte skriva en hel novell om videon. Men några ytterligare ord på vägen kommer ändå här. En bild säger mer än tusen ord, men samtidigt förmedlas inte de känslor som var närvarande när det filmades. När jag tittar på videor där jag rider Yeats så kan jag häpna över hur harmoniskt det ser ut trots att jag upplevde att Yeats hängde i min hand och var allt annat än lätt. Den inre upplevelsen (känslan) och den yttre (hur det ser ut) stämmer inte alltid överens. I det sekvenser jag har valt ut till den här filmen har jag dock haft en positiv känsla av lätthet och harmoni. I andra delar av videon undrar jag vad jag håller på med, även om det just då kändes helt rätt. Resan fortsätter och man blir aldrig fullärd och tur är väl det.

I videon nämner jag Six Keys to Harmony och Ecole de Légèreté som du kan läsa mer om här.  

Den som väntar på något gott

Jag har något speciellt på gång. Titta in senare idag så får du se. Värt att vänta på!