När jag skolar, toleranstränar och
utbildar min häst, ändrar jag då hans grundläggande personlighet?
Med ojämna mellanrum drabbas jag av
den filosofiska frågeställningen vad sjutton det är jag håller på
med (när det gäller ridning) och vad jag har för rätt att kräva
allt det jag kräver av min häst. Ibland är det de dagar när jag
hamnar i konflikt med min häst, jag vill en sak och min häst en
annan, som får mig att fundera i dessa banor. Men ibland är det
dessa underbara dagar när hästen uppmärksamt, mjukt och lät
följer mina tankar som startar grubblerierna.
Det är ju hoppet om det sistnämnda
som får mig ur sängen alla dessa tidigare morgnar. Borde inte allt
då bara vara frid och fröjd dessa dagar då drömmen besannas?
Tydligen inte. Det som händer för min del är att jag ibland tar
ett förskräckt steg tillbaka och med skräckblandad förundran
häpnar över i vilken grad jag påverkat mina hästar. Ju bättre
ledare jag blir, ju bättre sits och balans jag har vid
ridningen desto höge grad påverkar jag
uppenbarligen min häst.
Låt mig ge två exempel. Det ena är
min mammas arab Pargon OX. Du som varit på sitsträning
hos mig har träffat honom. Han är den lugnaste och tryggaste häst
man kan tänka sig. Nu ja. Sådan har han inte alltid varit. Tvärtom.
Idag är han 16 år men han blev inriden föst när han var 9 för
det gick inte att rida in honom enligt förra ägaren. Pargon OX
var då rädd för precis allt och for panikslaget runt, runt, runt.
Det gick inte ens att borsta honom över hela kroppen än mindre
lägga på en sadel och sitta upp. Idag är han som sagt tryggheten
själv. Denna förändring märks även i hans sätt att vara mot
andra hästar. Han tar mer plats i hagen och säger idag ifrån
gentemot de andra hästarna på ett sätt som han inte gjorde då.
Har hans personlighet förändrats, eller har han alltid varit sådan
i grund och botten men den höga stressnivån han levde med fick
honom att framstå som hispig, halvt galen och ohanterbar?
Det andra exemplet är min connemara
Hagens Yeats. Han har tidigare gått på ridskola och han hade vissa
svårigheter med att anpassas sig till livet som individuell
privathäst utan sällskap av hela den stora ridskolehäst-flockens
ständiga närvaro. Jag minns de första veckorna när han kom hem
till mig, han hade fullständigt koll på vart alla de andra 20
hästarna i stallet gjorde men mig såg han inte. Han gick på mina
fötter, klämde upp mig i väggen och drog iväg med mig så jag
hängde som en vante i grimskaftet. Inte för att han var elak, utan
för att han inte såg mig och inte visste att jag försökte
kommunicera med honom. Idag är det annorlunda, jag har hanns fulla
uppmärksamhet och även om han fortfarande antagligen har koll på
de andra hästarna så ser han även mig och det är inte längre
lika stressande för honom att vara ensam i ridhuset eller ute i
skogarna. Det lugn han nu lever i har gjort det möjligt för mig att
klassiskt skola honom, vilket gett honom ett helt nytt sätt att
använda sin egen kropp. Då liksom nu far han då och då runt i den
kuperade hagen i glada hästlekar. Skillnaden är att då blundade
jag och bad att han inte skulle gå omkull för han rörde sig så
okoordinerat, tungt och klumpigt. Idag njuter jag bara av att titta
på honom för han rör sig med sådan grace och lätthet. Den träiga
ridskolehästen har förvandlats till en smidig rörelsekonstnär.
Har jag förändrat hans kroppsuppfattning och självbild, eller
hjälpt honom att hitta tillbaka till ett sätt att föra sig som han
kanske hade som föl? Även om jag förändrat hans självbild, är
det av ondo?
Att hästar påverkas av de människor
de har i omgivningen har forskning visat. Det finns studier som visat
att nervösa ryttare gör hästen nervös. Men detta är ju en
tillfällig känslomässig reaktion. Det jag tycker mig se hos mina
hästar är en förändring som kvarstår över tiden och även när
jag inte är i den direkta närheten. Mitt intellekt säger mig att
denna förändring är positiv. Visst är det bättre om en häst
slipper vara stressad, otrygg och ständigt på helspänn. Och om
båda mina hästar nu interagerar med andra hästar på ett förändrat
sätt, och även använder sina egna kroppar annorlunda, är det
något fel? Ändå, mitt hjärta bävar inför insikten om det
otroligt stora inflytandet jag verkar ha.
Sådana möjligheter. Sådant ansvar.
Hej Lena.
SvaraRaderaÄven vi människor påverkas av omgivningen, det gäller förresten alla. Om jag går till mig själv... Nya saker som jag ska lära mig gör att jag är osäker, gör jag rätt?? När jag lärt mig hur jag ska göra så känner jag mig mer säker. Ingen är väl "proffs" från början? Efter en tid kanske jag kan känna att jag är ett "proffs" på det jag lärt mig ;)
Är det dåligt då att jag förändrar mig?? Jag tycker snarare att det kan kallas utveckling, får bättre självkänsla/självförtroende. Det är väl bra? Eller??
Vad härligt att våga fundera både i affekt och när allt fungerat fint! Som domare måste jag ibland ”ta någon ryttare i örat” vid olämpligt beteende gentemot sin häst (tur jag är beteendevetare också). Det är inte alltid så lätt att hantera sina känslor och våra fyrbenta vänner känner av oss så väl.
SvaraRaderaDet som slår mig vid läsningen är frågan om det är rätt att hålla häst överhuvudtaget. Erbjuder vi en vettig miljö för hästarna med traditionell uppstallning? Klarar vi att behandla hästar som hästar och inte jämföra med mänskliga behov och beteenden?
Vi håller fast vid traditioner som hästen fick anpassa sig till när de användes av militären eller i jord- och skogsbruket. Är det så klokt det? För 15 år sedan när jag bodde på Gotland tyckte jag veterinär Per Michanek var stollig som menar att hästar mår bäst ute i alla väder. Nu bor jag i Norrbotten och har anammat hans tänk och har mina halvblod i modern lösdrift (med bl a utfodring 10 ggr per dygn). ”googla” gärna på Per Michanek som publicerat en hel del och länk till en skaplig artikel i Hästfocus 2010: http://www.capactiva.se/artiklar/activestable.htm
Ps. Vi har fyra hästar på gården som vi haft i 1, 5, 8 och 15 år. De har fantastiskt olika personligheter som utvecklats genom åren.
Tror nog att hästar kan "förändras" så klart. Har många av mina hästar genom åren blivit trevligare och gladare! :) Dom har ju också känslor så klart :) Ibland får jag också dom tankarna "Vad gör jag egentligen mot min häst" sjukt egentligen, men tror det är bra att man kan tänka efter. Det är ju i alla fall ett stort djur som gör iprincip allt vi ber dom om. Fantastiska är våra hästar!
SvaraRadera