Skritt - gångarternas moder!

I helgen hade jag glädjen att få ha kurs i Piteå. Det var 10 ryttare som red 1 lektion var lördag och söndag. Det var en blandad grupp med allt från nybörjare till ekipage jag följt under flera års tid. Den yngsta deltagaren var 10 år och började rida med mig i Stockholm i vintras och vi har fokuserat på sitsträning i skritt och trav. Ronja travade för första gången på egen hand under helgen och var mäkta stolt efter den bedriften! För mig är det ett privilegium att få följa utvecklingen. Tack vare sitsträningen kunde Ronja kontrollera hästen i trav på egen hand utan att hänga hästen i munnen eller tappa följsamheten i sitsen. Snyggt jobbat Ronja!

Men, det som jag främst vill ta upp i denna blogg är skritten. Jag får ibland frågan om man får göra annat än att skritta för mig. Jo, det får man. På kursen var det flera deltagare som övade på övergångar mellan skritt, trav och galopp, samt flexions i trav och galopp. Men jag ser ingen fördel varken för häst eller ryttare börja blanda in fart om inte grundläggande förståelse för kommunikation (läs hjälperna), balans och hållning saknas hos ryttare eller häst eller båda. Och det är inte för inte som skritten kallas för gångarternas moder.

Skritten är den gångart som lättas påverkas av ryttaren. Det har modern forskning visat vilket du kan läsa mera om här >>. Kanske är det därför som det inom traditionell dressyr sägs att du inte ska arbeta hästen i skritt då detta förstör skritten. Det är inte sant. Det handlar om hur du använder handen och vad som uppfattas som ett bra ”stöd”.

Om ryttaren använder sin hand bakåt kommer hästen med stor sannolikhet att hänga i tygeln. Hästen kan göra detta antingen genom att släppa iväg sin egen kroppsvikt framåt, eller använda sina halsmuskler för att spjärna i tygeln. När detta händer kommer skritten att försämras. Det gör traven och galoppen också men här märks det inte lika tydligt.

Åter till hästen som hänger i tygeln. I det första fallet måste hästen fås att balansera sig själv och i det andra måste hästen fås att slappna av i halsmusklerna. Du får hästen att balansera bättre, alltså inte hänga på tygeln genom att använda halvhalten (dvs resa handen rakt upp för att sedan sänka den). För att få hästen att slappna av i halsmusklerna kan du vibrera lätt i tygeln.

För att sedan inte få hästen att hänga igen måste ryttaren vara följsam och tillåta den naturliga pendlingsrörelsen i hästens hals. Gör ryttaren inte det försämras också skritten och i värsta fall börjar hästen passa. Det är här som din uppfattning om vad ett bra ”stöd” är för något blir avgörande. Kontakten mellan hästens mun och din hand bör inte vara mycket mer än tygelns vikt. Har du mer än så hänger hästen i dig och det innebär inte bara att det blir jobbigt för dina armar, det innebär också att hästen inte har någon bra hållning.

Hållning hos hästen, syns enklast när hästen står stilla. Kolla på hovarna. Oftast står hästen ojämnt. På engelska finns begreppet ”square”, jag har dock aldrig hört ett motsvarande begrepp på svenska. Tänk dig att du tittar ner på din häst ovanifrån. ”Square” betyder att hästens hovar är jämnt placerade så det bildas en rätvinklig rektangel. När detta sker har hästen början till korrekt hållning, dvs ryggraden är rak sedd uppifrån.

När hästen under rörelse rör sig med bakdelen inriktad på framdelen (vilket motsvarar att den är ”square” fast i rörelse om du förstår hur jag menar) och dessutom har resning på halsen motsvarande dess utbildningsgrad, samt är lätt i handen, då har hästen så gott som garanterat en bra hållning och balans. Det du då upplever som ryttare är att hästen under rörelse har lika lätt att svänga till höger som vänster, göra höger och vänster öppna respektive sluta, ryggar rakt bakåt, har lika lätt för höger respektive vänster galopp osv. Det synliga beviset på att hästen rör sig i balans och med hållning är att hästen lätt kan utföra det du ber om. För både häst och ryttare är det lättare att hitta denna goda hållning och balans i skritt för skritten är den enda gångart där båda i lugn och ro kan utforska just sin egen och den andres balans. Skritten ger dessutom tid för att befästa kommunikationen, alltså hjälperna. När grunden är lagd är trav och galopp inget större problem, men att träna trav och galopp innan grunderna finns på plats är bara en lång omväg tillbaka till början och slöseri med tid även om det känns som att man tränat ordentligt.

Klassisk dressyr handlar inte i första hand om att träna konditionen hos hästen, utan om att träna hållning och balans.

Hästen, den sista sanna humanisten?

Hästarna är på bete nu. Äntligen, antar jag att de tycker, ovanligt tidigt om ni frågar mig. Skolan slutar till veckan och det har funnits år då björkarna knappt haft musöron vid skolavslutningen - i år är det redan högsommargröna lövverk.
Men, men nog om detta och över till dagens inlägg.

Kan det vara så att hästen är den sista sanna humanisten? En humanist är en som ser till individen och betonar vikten av respekt för värdighet och rättigheter.

Hästen, ser dig som den du är. Den ser förbi titel, förmögenhet, utbildning, märken på kläder och annan utrustning. Den ser dig. Den läser dina signaler och försöker utföra det du begär - eller det den uppfattar att du begär. Den dömer ingen och är beredd att göra ett nytt försök ochförlåta allt.

Under mina år i och kring hästar har jag sett hästar "klä av" människor deras position bara av att göra det den blivit uppmanad att göra, istället för att göra det människan (tränare/ryttare/kusk) hade för avsikt att hästen skulle göra. En del människor har kunnat ta det med ett skratt baserat på sund självdistans - andra har idiotförklarat hästen och i samma andetag antagligen känt sig förnedrade.

Jag har också sett hästar stå i givakt för en människa. Då tänker jag främst på Alf Olofsson, tidigare förvaltare på Wången. Han hade hästarnas uppmärksamhet och respekt av att bara vara.

Hästen saknar förmågan att ljuga och att förställa sig. Den kan bara svara på det som sker i ögonblicket. En häst har ingen dold agenda... Hur många av oss kan säga det om oss själva?

Men, hästen är en häst och vi är människor. Små, lätta och långsamma i relation till hästen. Hästar har lärt sig tolka "vår natur och vårt kroppsspråk". För att vår relation ska bli en tvåvägskommunikation är det viktigt att vi lär oss mer om hästen och hästens natur.

Därför vill jag föreslå denna sommar ska bli en sommar i horsmanismens tecken. Ta dig tid att studera din häst. De stora gesterna är lätta att se, det jag vill är att du ägnar tid åt att leta efter de småsmå skiftningarna som utgör en viktig del av hästens kommunikation.

Se på hästen så som den han/hon är, bortse från stam, pris, meriter, ras och allt annat som kan färga din uppfattning om djuret. Betrakta hästen så filterlöst som du bara kan.

Då tror jag att du, liksom jag, ser en sann humanist.

Perception i Ridsport, tema säkerhet

Bläddrade i Ridsport nr 10. Det stora temat för numret var säkerhet. Enligt artikeln är hästar farliga djur och allvarliga olyckor händer lätt. Absolut. Håller med. Visste du att hästens reflexer är 6-7 gånger snabbare än människans? Vi hänger helt enkelt inte med när hästen reagerar. Och blir hästen verkligen rädd, då går det undan. För hästar är ett flockdjur med flykt som bästa försvar.

Så långt håller jag med om det som tas upp i Ridsport. Men sen spårar det i mina ögon ur. Inget om att hästar kan vänjas vid allt det som finns i och omkring ett stall, inget om att hästar faktiskt behöver få vänja sig vid allt detta, inget om hur jag som människa kan visa för hästen att jag är flockledaren och alltså den som har koll på omgivningen så hästen inte behöver ta det ansvaret.

Jo, ledarskap nämns. Punkt. Det nämns också att den som hanterar hästar bör vara lugn och konsekvent. Punkt. Inget fel i något av detta, men det förklaras inte hur du gör för att skapa vägar för kommunikation med din häst.

Vad tas då upp? Det skrivs om om hur hästens omgivning ska utformas så att när den blir rädd och försöker springa iväg så ska den inte fastna i något. Absolut, jag håller med. Skottkärror, grepar och annat ska förvaras så att varken hästar eller människor riskerar att snubbla över dom. Men det går inte att plocka bort allt som kan skrämma en häst. Hundar, plastpåsar, barnvagnar, paraplyer, regnkläder, myggsprej, traktorer, älgar osv. Listan kan göras lång!

Vem har inte behövt hantera en häst som blir rädd för något? Själv tycker jag att det är bra mycket bättre att träna min häst att hantera skrämmande saker, och se till att jag har kommunikationsmöjligheter och att jag är tydlig i mitt ledarskap. Att vara lugn och konsekvent är bara en liten del i allt detta. Visst kan hästar haja till och titta lite extra. Vilket för övrigt Yeats gjorde idag när vi skulle passera stonas sommarhage. Inte vet jag vad han tänkte på men det verkade som att han inte kände igen stona. Det har gått i hagen bredvid hans hela vintern. Men nu var det alltså på en ny plats och SÅ BRUKAR DET INTE VARA sa Yeats. Eller nått i den stilen. Var jag lugn och konsekvent? Absolut. Gjorde även flexions så att han tuggade. Och lite annat som jag inte ska gå in på här för då tar den här bloggen aldrig slut.

Det handlar alltså inte om att lobotomera hästen. Det handlar om att, när hästen blir spänd och nervös, fortfarande ha möjlighet till kommunikation. Om du vill kalla detta sätt att jobba med hästar för Natural Horsemanship, sund hästhantering, säker hästhantering eller något annat spelar ingen roll. En häst är en häst är en häst.

En liten ljusglimt fanns i Ridsport. På tredje sidan av temadelen berördes just detta. Att ”problemhästar” sällan har att göra med hästen utan med hur hästen hanteras av människorna.

Ridsport ger förslag på litteratur där du kan lära dig mera om säker hästhantering. Den bok de nämner är Hästhållning i praktiken av Mats Mellberg. Det står mycket i den boken och en del saker är bra, andra är helt fel. Ett exempel på det senare är avsnittet om problem vid longering. ”Hästen är rädd för piskan. Stryk mjukt piskan över hästens kropp. Prata lugnande.” Så långt allting gott, men sen kommer det. ”Sluta om hästen blir spänd och börja om när den slappnar av igen”. Att sluta stryka med piskan när hästen blir spänd är det absolut sista du vill göra! Det enda hästen lär sig i det fallet är att det läskiga försvinner om den blir spänd. Det du måste göra är att vänta tills hästen börjar slappna av, då tar du bort långpisken. Det hästen då lär sig att det läskiga försvinner när den slappnar av.

Vill du läsa mer om ledarskap och markhantering av hästar kan jag istället rekommendera Sven Forströms böcker ex Horsemanship från grunden, eller Kelly Marks bok Perfect Manners. Föredrar du DVD kan jag rekommendera Ed Dabneys Six keys to harmony.

Ytterligare tre P:n av betydelse

Lena har tidigare skrivit om våra tre P:n och på resan hem efter Plockepinn-helgen kom jag på att vi har tre P:n till som betyder mycket för oss båda.

Två är till sin natur lite mer "interna" men minst lika betydelsefulla i vårt arbete med ryttare och hästar. Det tredje är viktigt för oss alla.

Passion: Både Lena och jag är passionerade; i undervisning, i läsning, i att söka efter lösningar och i chokladiga efterrätter.

Om det är position, precision och perception som är ledstjärnor på vår resa längs ridkonstens väg så är passionen drivkraften. Den bär oss, den ger oss lust och kraft att vandra vidare.

Potential: Hos varje individ, tvåbent eller fyrbent, ser vi potential. Det sanna ekipaget kan ligga dolt eller vara tyngt av för stark muskulär anspänning eller svårigheter att kommuniciera med varandra, sånt påverkar relationen negativt.

När vi med vårt samarbete hjälper ekipaget att komma förbi det som hindrar dem från att bli och förbli samspelta och kommunicera med harmoni, då...då växer passionen.

Paus: Det är viktigt att ta paus, att reflektera och analysera det som hänt - bra eller dåligt. Nyckelorden är observera utan att värdera.

En viktig paus är skritten på lång tygel. Gör den till en vana. Slentrianskritten lämnas åt sitt öde - ge dig själv (och hästen) möjligheten att absorbera det ni just gjort. Du analyserar arbetet och era insatser, hästen får skritta ur sig eventuell överspänning i muskulaturen.

Ta sedan tyglarna igen och rid med hälften så mycket kraft - på så vis närmar ni er er fulla potential som ekipage.

Lyckad premiär av Plockepinn-Helg

Förra helgen var det premiär för Marias och mitt nya kurs-upplägg: Plockepinn-Helg. Deltagarna fick välja själva om det vill ha lektioner i Alexanderteknik (AT), eller klassisk ridning (KR), eller både och. Tre deltagare var med i dagarna tre och gjorde både AT och KR. Utöver det tog två deltagare AT-lektioner för Maria och en red för mig på min häst Yeats.

Två deltagare valde att ta med sig sina familjer. Tack vare det fina vädret - som så klart var specialbeställt :) - blev semesterstämningen på topp!

Gizella som hyrde skolhäst fick en grundlig genomgång av hur handen ska användas i halvhalt, direkt och indirekt tygel. Här handlar det om att hitta balansen och positionen hos hästen så att rörelsen blir den som ryttaren tänkt. 8-volter, framdels- och bakdelsvändningar samt fina öppnor blev resultatet. Gizella prövade även på sitsträning och bokade bums in flera sådana lektioner framöver.

Maria hade med sig sitt halvblodsto, 11 år gammalt. Hästen har tidigare hängt mycket i handen, något som vi jobbat med under vintern då jag gjort ”hembesök”. En bieffekt av att hästen hängt i handen är att hästen blivit spänd inte bara i käke och hals utan i hela kroppen vilket syns i ett starkt begränsat övertramp i framförallt skritt. Under kursdagarna gjorde ekipaget stora framsteg med att gå vidare och jobba på att fortsätta utbilda hästens mun, lösgjordhet och samling. Utbildning av hästens mun skedde med flexions, både från marken och uppsuttet. Fokus vid all ridning var att hästen inte fick hänga i Marias hand. Lika viktigt är förstås att ryttaren inte hänger i hästen, varför tygeltagen aldrig får tas bakåt. Uppåt, utåt, inåt, framåt går bra, men inte bakåt, vilket också Maria klarade galant. För att lösgöra hästen fick Maria jobba med att länga skritten på lång tygel, flexions i skritt, trav och galopp. Samling tränades främst med hjälp av kort skritt och ryggning.

Johanna kom också hon med ett halvblodsto (6 år). Eftersom hästen var mycket orolig av att komma hemifrån jobbade vi den från marken med ledarskapsövningar. Första passet jobbade jag hästen samtidigt som jag instruerade ägaren om hur och varför jag gjorde övningarna. Dagen efter var hästen som förbytt, lugn och uppmärksam. Ägaren fick själv göra ledarskaps-övningarna första passet och eftermiddagens lektion kunde ägnas åt ridning. Vid ridningen gick vi igenom kombinerad effekt, halvhalt, direkt och indirekt tygel och både ryttare och häst gjorde strålande framsteg.

Tygelprovning - minst lika lärorikt som vinprovning

I veckan hade jag tillfälle att prova och känna på tyglar. Tillfället kom sig av att jag har en elev som syr sina egna träns och därmed även tyglar. Kvällens tema var ryttarens hand och touch via tygel och bett. Vi hade tre huvudlag, alla med olika betsling och tyglar att arbeta med.

Vi började med det huvudlag som hon använde till unghästen. De tyglarna var smala och i riktigt tunt läder. Hmmmm...sa jag efter det att vi tagit tyglarna i varsin ände, var är du? Jag känner bara din högra hand. Lite justeringar och vi hittade varandra men oj, så lätt hon försvann från tygeln och den touch vi etablerat var bortblåst.

Sen provade vi ett brett tygelpar av grov läder. Jag tog tyglarna först och AAAJJJJ, allt hon gjorde och höll på med när hon fattade tyglarna (med grövre gester än vid ridning tack och lov) gick fram till mina händer och det kändes som rakblad när gesterna blev yviga.

Nu fanns det touch i båda tygeländarna, rent av brutal touch i början. Det blev betydligt bättre sen när ryttarhanden kom fram. Men lärdomen för oss båda var att tunga tyglar fångar upp och fortplantar varje liten rörelse och hos mottagaren - hästen - kan effekten vara riktigt skarp även vid, vad vi kan tycka, små gester.

Sista paret ut var ett par breda tyglar i samma tunna läder som det första tygelparet. De tyglarna kändes bra från start, det gick lätt att etablera touch och de tyglarna filterade bort en del av fingerfipplet som uppstår när man tränar sin hand.

Med de grova, tunga tyglarna gick allt fram, blotta andetagen ändrade kontakten. Fantastiskt när ekipaget kommit en bit på sin utbildningstrappa - katastrof om de kommer på innan ryttarens hand och för all del även hästens mun är skolad.

Resultatet av vår tygelprovning blev att jag fick de tunna, smala tyglar att använda som varnande exempel. Unghästen kommer att ridas i tyglar som ger touch men som filtrerar. Vi kom fram till att det är viktigt för en unghäst att det finns en jämn touch och inte en som helt slumpartat kommer och går.

En kväll med tygelprovning kan varmt rekommenderas, det var väldigt intressant att känna hur de olika tyglarna förmedlade touch och signaler.


PST! Jag ska ta reda på alla fakta om tyglarna; bredd, tjocklek, vikt och kompetterar inlägget senare.

Kandar

Yeats och jag har precis kommit hem från en 4-dagarskurs med Philippe Karl. Denna gång har jag fått lära mig att göra flexions och rida på kandar. Fantastiskt roligt var det och oj så trött Yeats blev!

Kandarets främsta uppgift är inte, eller behöver i alla fall inte vara, att ge ryttaren en bättre broms. På det sätt som P. Karl använder det så är dess främsta uppgift att öka avspänning och aktivitet i hästens mun. Hästen ska alltså med tungan "leka" med betten. Det var en fantastisk känsla i handen när jag kände hur Yeats försiktigt lyfte betten med tungan, så lätt och så levande.

Mig veterligen har min häst inte haft kandar tidigare, och själv har jag inte ridit med kandar. Tack vara det flexions jag och hästen gjort, samt på det sätt som jag fått lära mig att använda händerna (aldrig bakåt) så gick det lätt som en plätt att gå från träns till kandar.

Som du ser på bilden om du klickar på länken ovan så håller P. Karl tyglarna med en så kallad "Fillis-fattning". Det innebär att stångtyglarna hålls under lill-fingret och uppåt i handen (som en vanlig fattning av tränstyglar med den skillnaden att de ligger under lill-fingret). Tyglarna från bridong-bettet hålls som tömmar, dvs kommer in i handen uppifrån över pekfingret. Det här gör att det är lätt att separera inverkan från bridongen och stången vilket minskar risken för att hästen ska hamna bakom lod.

Om du undrar varför Yeats blev så trött av att bli riden på kandar så beror det på två saker: 1) det kräver koncentration inte bara av ryttaren utan även av hästen för att hantera kandaret, och 2) kandaret är ju trots allt effektivare i sin inverkan på hästen än vad tränsbettet är så Yeats kom till en högre position med nacken än tidigare (mer samling alltså) vilket så klart gjorde honom trött. Att vi dessutom på kursen första dag - på träns ska jag tillägga - lyckades prestera det bästa sidvärtsröresler vi någonsin gjort i trav gjorde ju inte heller hästen utvilad men mig desto gladare. Det är härligt när pusselbitarna faller på plats :)

PS Missa inte förra veckans tävling, och inbjudan till Plockepinn-Helgerna i Vallentuna och Östervåla.