Inhibition

Ordparet inhibition - att inhibera, säga nej och direction - att ge sig själv direktiv kommer in tidigt i den process som det innebär att ta lektioner i Alexanderteknik.

Vad är det då som ska inhiberas, stoppas?

Det som de jag jobbar med märker först är att de måste stoppa de redan etablerade rörelsemönster de har när de "gör det de alltid gjort". Det stoppet är nödvändigt för att få tid till att lägga märke till vad det var som hände - egentligen.

Andra steget är klurigare att komma på och det gäller de egna tankarna om vad som "behöver hända" för att man ska ta sig från sittande till stående till exempel. - Ja, men jag måste xxx,yyy, si eller så för att...
Det finns alltså en inprogrammerad uppfattning om den kraft som behövs för att sätt kroppen i rörelse. Alla sådana förutfattade meningar behöver inhiberas.

Ytterligare en nivå där inhibering är nödvändig är misstron, tvivlet på den egna förmågan och på vad som är möjligt.

Den första, ytliga nivån är lätt att se och därmed förstå, jag kan till exempel visa med min egen kropp vad som händer hos min elev och också visa på hur det kan göras på ett annat sätt.

Nivå två är snäppet svårare att komma åt. De flesta av dem jag möter är aktiva, företagsamma och handlingskraftiga människor. De tar ansvar för och initierar det mesta som händer i deras liv. Krafttag är en vardag för dem! Det är en resa i sig för dem att inse att det finns det som kroppen kan "göra åt dem" bara de låter den vara i fred.

Vilket nästan skarvlöst glider in på den sista nivån - tilltron till att det som vi gått igenom ovan verkligen är något som de kan styra över helt på egen hand.

För mig är det faktiskt magiska ögonblick när den jag jobbat med verkligen inser att inhibition, att säga nej (hur motsägelsefullt det än låter) är nyckeln till...och nu har jag egentligen inget bra ord för att beskriva det jag uppfattar...ger dem möjlighet att vara fullt ut i sina liv. Och då pratar vi inte om fluffrosa liv, många har besvärats av smärta länge och kommer att få leva med den ett tag till MEN inhibition kan hjälpa dem att leva ett fullgott liv tillsammans med sin smärta. För de som klarat sig från smärta finns det andra bördor som de får fortsätta att leva tillsammans med.

Magin ligger i att de känner att de kan leva fullgott och fullt ut i sin process, att de vet att de har en möjlighet att säga nej och utifrån det ta ut en mer önskvärd riktning (direction), Magin för mig är att jag får vara där när insikten att allt de behöver redan finns hos dem landar.

"När det kommer till sagor är det ingen som någonsin funderar på hur en önskan ska uppfyllas."
Walter Carrington

Vinnare och kommentar till filmen

Vi har en vinnare! 

Förra veckan utlyste vi en tävling för att fira bloggens 3-årsjubiléeum. Vinnaren blev Emma Hugman som vinner en lektion med Maria eller mig. Grattis!  Tröstpris går till Catharina Tengblad och Johanna Åkerlund.


Så till något helt annat.

Kommentar till filmen

Tack till er som tagit er tid att ringa till Maria och dela med er av era kommentarer kring videon.  Det ger mig en möjlighet att bemöta era synpunkter. Jag är medveten om de brister som finns och funderade fram och tillbaka innan jag publicerade filmen ifall jag skulle kommentera dessa eller om jag i den inledande texten skulle fokusera på det som jag ville visa. Jag valde det senare. 

Oren gång
Jag är medveten om att Yeats är oren. Han har varit det under en tid och han är undersökt av veterinär både före och efter tillfället han filmades. Jag har rådfrågat fyra veterinärer och han är undersök vid två olika kliniker, det senaste gången veckan efter filmningen. Fler besök är inbokade. Han visade (mars i år) orenhet vid longeringsprov men ingen reaktion efter böjprov. Eftersom han inte blir sämre, utan t.o.m. bättre när jag rider så har jag fått rådet att fortsätta rida för att se om de förändringar som gjorts i bl.a. skoningen ger någon effekt. Yeats är även vid upprepade tillfällen undersökt av dels en mycket kompetent equiterapeut och dels en lika kompetent osteopath. Vid de två senaste av dessa behandlingar hittades i stort sett inget att behandla.

Ridtekniken
På filmen rider jag Yeats i olika grader av flexions. Låt mig poängtera att flexions inbegriper alla olika positioner för hästens hals. Hög (som när en häst tittar ut över ett fält), låg (öronen i mankhöjd) och ställd i sidled (ser näsvingen/ögonbågen) i en flytande gradskala fram till full flexion. Till flexions räknas även att hästen är eftergiven och mjuk i underkäken. Den flexions som det kommit synpunkter på är full flexions. Full flexions motsvarar i halt, skritt och trav en böjning av hästens hals med upp till 90 grader och i galopp motsvarar en full flexion 45 grader. Flexions görs för att lösgöra hästen och det är också min erfarenhet att det funkar så. 

För snart drygt två år sedan tog jag hjälp av en osteopath eftersom Yeats slog bakut i galoppfattningarna. Hon hittade och åtgärdade en låsning i SI-leden på höger sida. Vid samma tillfälle kände hon igenom hela Yeats och kommenterade med förvåning att det inte fanns några sekundera spänningar eller låsningar hos Yeats i varken nacke, hals eller bogar vilket hon alltid brukade hitta vid denna typ av låsningar i SI-leden. Jag är övertygad om att dessa sekundära spänningar och låsningar inte fanns pga att jag tränat Yeats som jag gör.

Kan full flexions leda till att hästen proprioception sätts ur spel? (Proprioception = förmåga att känna vars ens egna kroppsdelar befinner sig.) Om så vore fallet, borde inte hästen bli snubblig, spänd och nervös? Min erfarenhet är att när flexions utförts korrekt blir hästen lösgjord och får mer luft i steget. Frågan om effekten av full flexion kommer jag ta med mig och diskutera närmre med mina tränarkollegor och min tränare. 

Alla tekniker för att hantera och rida hästar kan utföras bättre eller sämre. Bättre karakteriseras bl.a. av konsekvens, anpassat till den individuella hästen, stegvis introduktion och mental närvaro för hästföraren/ryttaren. Sämre utförande karakteriseras bl.a, inkonsekvens, negativ energi hos hästföraren/ryttaren (ilska, brist på tålamod, tankspriddhet) och mer styrka än teknik. Vilken rid- eller hästträningsteknik som helst kan få negativa konsekvenser om den utförs sämre.

På lördag finns det möjlighet att se flexions i praktiken. Jag tillsammans med mina instruktörselevs kollegor finns på Berga Gård, Färingsö, Stockholm kl 10-12. Hela inbjudan hittar du här.

Eftergiven mun
Det var ett olyckligt ordval från min sida att skriva att Yeats borde röra underkäken konstant. En mer korrekt beskrivning är att han kan göra det oftare än han gör det. Ordet ”tugga” undviker jag att använda för det är inte att tugga på bettet jag är ute efter. Det är en avspänd käke och tunga som är målet, varken en sammanpressad och spänd eller en överaktiv mun med frenetiskt tuggande. 

Min sits
Jag har haft två diskbråck vilket gör att min ländrygg somliga dagar ställer till det för mig. Du kan här se hur jag satt när jagförst träffade Maria. Vissa dagar lyckas jag bättre än andra att tillåta en god position. 

Min kommentar
Till sist, min kommentar ”Men nu är jag jättenyfiken! Ni som klickat ”håller inte med”, vad har ni reagerat på?” Jag skrev så då jag inte vill göra antaganden om en annan människas tankar. Jag är uppriktigt intresserad av att få veta vad ni reagerat på. Jag kommer fortsätta att fråga, lyssna och försöka förstå varför något funkar eller inte funkar, och vad det är som gör att något funkar eller inte funkar.

Långt ifrån alla dagar är bra dagar

Det har varit en lång och mödosam vinter för mig i år. Jag ska låta bli att redogöra för alla detaljer utan nöjer mig med att räkna upp några höjdpunkter.
* isig höst
* skadad häst
* 3-årig blond fotboja
* make med pulsproblem
* hov- och hovslagarbekymmer
* mycket snö (90 cm på gården - rekord)
* isig vår

Amarettos olyckliga fall i höstas ledde till hälta bak, nackvärk fram och en ömmande rygg däremellan. Som tur är finns Anna Semrén, duktig veterinär och kiropraktiker, så han blev väl omhändertagen. All träning som kräver utrustning lades åt sidan och jag har ägnat mig åt att "leka klicker" i vinter.

Faktum är att hästarna lades lite åt sidan i vinter för beslutet att prova klickerträning väckte en hel del tankar om mig själv som elev, tränare och träningsmetoder och hästen som tränare.

Under de senaste tre åren har jag utbildat mig i allt från ridning till hästhantering och hästhälsa. Jag har varit en duktig elev men ibland har jag känt mig som en upprepande kakadua. Och i vinter kom frågan - Vad är jag? Var är jag?? Det blev många sena mockningspass med grepen i handen och tankar i huvudet. Jag hade tappat bort mig själv i allt det nya. Varför gör jag det här? Varför har jag häst? Vilka mål har jag, är det mina mål eller andras mål? Vilken relation har jag till hästar? Vilken relation vill jag ha? Vilka drömmar har jag? Varför är jag en olycklig hästägare, jag som älskar hästar!

Nu är det så att efter vinter kommer vår och med det möjligheten att se livet i ett annat ljus. Jag har en vän som kommit in sent i mitt liv och även om det är långt mellan gångerna som vi träffas så ser jag på henne som en god vän. Vi kan resonera högt och lågt och skrattar gott tillsammans. Denna goda vän skickade ett sms och bjöd in mig på en ridtur och (kors i taket!) jag kunde tacka ja.

Hon hade valt Mustang att bli min ridkamrat för dagen. Mustang är en 18 årig nordsvensk hingst som funnits hos henne i 17 år. Han har tränats i alla möjliga ridstilar, från vanlig "ridskoleridning" via western till akademisk ridning och nu tränas han i enlighet med det som kallas kraftskapande ridning. Han har varit med om det mesta med andra ord.

För mig var det däremot första gången jag red på stång och bridong och dubbla tyglar - det tog ett tag innan grejjorna var på plats i mina händer och jag till sist kunde hitta Mustang där ute i bettänden. Innan vi red ut fick jag veta att Mustang kunde ligga på rätt bra i traven men att det bara var att rida lätt och hänga med.

Så kom traven...och jor´å, det blev ett friskt tempo. Men det var inte bara det, han la ett litet tryck i bettet  - han ställde en fråga och han väntade in mitt svar. Jag svarade.
Han frågade igen. Jag svarade.
Han fråga återigen och nu med ett visst eftertryck. Jag gav återigen samma svar.

Mitt svar fick godkänt och med det tillät han mig att rida honom (han la stor vikt vid mitt svar, hade jag svarat fel hade han tagit mig på en ridtur...)

Mitt svar var ingen eftergift, inte heller något mottryck eller tillrättavisning eller krav på att han skulle lätta av. Jag lovade bara att jag skulle bära mig själv och då bar han mig.

Galoppen på hemvägen var sååå härlig. Han kom in i en lugn och frisk galopp och vi lämnade sällskapet bakom oss. Mustang rullade på bärigt och taktfast och när vägen blev bar gav jag honom mer utrymme och han ökade. Det kändes faktiskt underbart att få ge innan det blev dags att ta tillbaka.

Jag fick beröm för att jag red Mustang så bra och det värmde givetvis. Fast Mustangs beröm väger tyngre, jag klarade hans kvalitetssäkringssystem! Även om dialogen var mellan Mustang och mig så är mitt löfte till honom ett löfte till alla hästar - jag bär mig själv.

Tusen tack Mustang för att du tog mig från vintergrubbleri till galoppeufori! Nu känner jag lust och längtan efter ridning och jag har fått Mustangs välsignelse.

"Riding is very much like nuts and bolts - if the rider is nuts, the horse bolts."

-------------------------------
Och nu över till något helt annat!

Den 28 april 2009 publicerades första inlägget på den här bloggen, det är tre år sedan. Tiden går fort när man har roligt sägs det och det stämmer. Det är ni som läser och som kommenterar som bidrar till det roliga, till glädjen och till utmaningen som det är att blogga. Tusen tack till er!

För att fira födelsedagen har vi tre frågor, där svaren finns i bloggen. Vill du vara med och tävla om en lektion för Lena eller mig så skicka in ditt svar till maria@birga.se. Vi lottar ut en lektionsmöjlighet bland de rätta svaren och två träningsdagsdagböcker som "tröstpris".

1, Vem skrev följande citat: " Handen ska alltid verka först, och skänklarna följa dess rörelser. Detta är en generell princip som gäller vid både naturliga och artificiella gångarter eftersom hästens huvud och bogar kommer först"


2, Vad är det som kännetecknar en lodlinje?
 
3, Vad betyder "demi-arrêt"?

Film klassisk ridning del 1

I förra veckan tog jag med mig Yeats och åkte på årets första träff i ”Ecole de Légèreté”. Med start idag tänkte jag lägga ut ett par filmer på när jag jobbar Yeats.

Denna första dag fick jag visa upp att grunderna fanns på plats efter vinters långa uppehåll:

1. Yeats är lugn och uppmärksam och kan koncentrera sig på mig
2. Yeats är lätt för handen och lätt för skänkel
3. Yeats visar eftergift i munnen, dvs rör underkäken avspänt, sväljer saliv
4. Flexions a) hög, b) till höger resp vänster, c) sänker halsen d) eftergift i nacken
   
   

Lätthet för handen

Att en häst är lätt i handen innebär att den inte hänger på bettet, eller drar sig undan kontakten. Denna lätthet ska finnas kvar även när hästen får längre hals och får gå lång och låg, när man ställer och böjer och när hästen ombes att ge efter i nacken. Detta är A och O.

Lätthet för skänkeln

Lätthet för skänkel innebär att hästen svarar framåt för ett mycket lätt tryck från skänkeln, ungefär som ”vinddraget ifrån stöveln”. Lätthet för skänkeln innebär också att hästen bibehåller den gångart med det tempo jag bett om utan att jag är där och driver.

Just för Yeats

För Yeats är den långa och låga positionen viktigt eftersom han dels har en lång rygg och dels är överbyggd. Därför låg tyngdpunkten den första dagen på att kolla att Yeats kan gå i denna form i alla gångarter och i övergångar mellan gångarter och vid varvbyte. ”Viktigt” innebär inte att jag aldrig någonsin höjer honom, viktigt innebär att jag ska kunna be Yeats återgå till denna position med halsen (öronen i mankhöjd) och nacken (näsan klart framför lodlinjen) så ofta och när jag ber om det. En hals som är lägre än öronen i mankhöjd är inte användbart för någon häst, en sådan position placerar bara för mycket vikt på frambenen.

Prioriteringar

Du kan se, speciellt på slutet när vi ska göra 10-meters volten i galopp med Yeats ställd utåt att Yeats kommer upp med huvdet i det andra försöket. Denna volt var jobbig för Yeats och jag fick tydligt be om att få volten just 10 meter. Eftersom mina diskreta signaler med händerna och viktshjälper inte räckte till för att övertyga Yeats om att göra en 10-meters volt fick jag ta ut vänster hand mera samt knacka med spöt på höger bog. Yeats svarade fint men för att klara uppgiften tog han upp hals och huvud för att utnyttja den balansstång som halsen utgör. Det är helt OK. Han kommer få fortsätta ta upp halsen tills han blir starkare och mer koordinerad så han inte behöver ta till halsens vikt för att fixa volten, då kan jag be honom vara kvar i en rundare form med eftergift i käken och nacken.

Eftergift i munnen

Tittar du noga kan du se att Yeats har en eftergiven mun, dvs att han rör underkäken då och då. Han gör det inte konstant och detta är en av det saker jag ska jobba vidare med. Har man en gång känt skillnaden på att rida en häst med eftergift i käken jämfört med en som inte har det så vet man varför detta är viktigt. Lösgjordhet hos hästen och lätthet för handen börjar här!

En dag sen!

Bloggen blir en dag sen denna vecka, men den är värd att vänta på!

Att se det som faktiskt är

Nu känner jag att det är dags att ta bladet från munnen. De flesta hästtidningar har instruktiva reportage i syfte att utbilda sina läsare - och det tycker jag är helt ok. Men om avsikten är att utbilda då tycker jag att redaktionen måste höja ribban på det bildmaterial de presenterar i artiklarna! Jag har nämnt detta förut i inlägget Finn flest fel Då valde jag att inte ta med bilden från reportaget men nu gör jag det för att visa hur ord och bild kan skilja sig åt.

Bilden går över mittuppslaget i tidningen så överskänkel och hand försvinner i brytvecket men det jag vill poängtera går ändå att se.



Först har vi ryttaren, hon har vikt sig i sidan, rider med blicken fäst på hästens öron, handleden är omvriden så att hon har ett drag i hästens mun via lillfingret, höftleden är låst (det kan jag se för att hennes knä och häl är uppdragna).



Sen har vi hästen, halsen är kraftigt krökt med tredje halskotan som högsta punkt, ryttarens "kontakt" via tyglarna drar bettet ur munnen och deformerar mungiporna (om det är ett tvådelat bett har det vikt sig i hästens mun och trycker hästen i gommen), körtlarna i övergången ganasch/hals är illa klämda, luftvägarna likaså och tungan är på väg ut ur munnen.

Vi människor är visuellt orienterade varelser, det vi ser formar vår verklighetsuppfattning och därmed vår uppfattning om vad som är rätt och normalt. Just därför är bilder så viktiga, bra bilder! som lämnar oss med bra förebilder och som fostrar oss att se och känna igen kvalitet både i vår egen som andras ridning.

"En häst kan låna sin ryttare den fart och styrka han eller hon saknar - och om ryttaren är klok glömmer hon inte att det bara är ett lån."

Minsta möjliga fel, eller mesta möjliga rätt?

Att prata om handen i samband med ridning väcker starka reaktioner hos många. Den vanligaste reaktionen jag får höra är att man inte ska rida med handen utan med sätet. Jag kan hålla med av två skäl.

1. Den färdigskolade hästen kan ridas med bara sätet. Men hur skolas hästen effektivast att nå detta mål? Hur skolar jag hästar med inte optimala förutsättningar? Och för all del, vad är en skolad häst?
2. Handen inverkar via bettet på mycket känsliga kroppsdelar hos hästen, och om handen används fel kan hästen både få skador av bettet och/eller mentalt drivas till vansinne. Därför kan bara en ryttare med väl balanserad och avspänd sits samt emotionell kontroll använda handen för att utveckla sin häst. Att göra fel med sätet har inte nämnvärt samma negativa inverkan på hästen som om jag gör fel med handen.

För 10 dagar sedan hade jag en teoriföreläsning i Piteå. En av deltagarna skrev om sina reflektioner på sin blogg. Detta inlägg är mina reflektioner på Vilmas blogginlägg. Vilma tog i sin blogg upp två saker som jag vill kommentera här:

1. jag ska ha sagt att i princip är all engelsk ridning dålig
2. jag pratade inte ett ord om sätet som en hjälp

Minsta möjliga fel

Den dominerande tanken i modern ridteori att handen i alla lägen ska hållas så låg och stilla som möjligt uppstod i början på 1800-talet när armén behövde en utbildningsmodell för att snabbt mass- utbilda ryttare till kavalleriet. Det minsta möjliga fel handen kan göra är att vara just låg och låst i alla lägen. En sådan hand hindrar hästens rörelsemekanik och den kan inte skola hästen men hästen vet i alla fall vart handen är och kan förhålla sig till det detta konstanta hinder. Denna typ av hand, låg och fixerad, var aldrig tänkt att användas för utbildning av hästar, bara som en första snabb-utbildning av ryttare på redan skolade hästar. Officerarna med längre ridutbildning fick lära sig ett annan mer effektiv, raffinerad och förfinad ridteknik.

Jag har aldrig sagt att all engelsk ridning är dålig, vad jag sa var att jag har sett och ser många exempel på dålig ridning inom engelsk ridning, eller för all del, alla typer av ridning när hästen har någon form av bett. Jag tror personligen att det finns inbyggda fel i systemet med engelsk ridning som gör att det ofta går snett. Tanken att handen alltid ska vara låg och låst är en sådant fel enligt mig. Självklart förekommer bra och dålig ridning inom alla typer av ridning, de må vara engelsk, western, hobbyryttare, tävlingsryttare osv.

Både här på bloggen och när jag föreläser strävar jag alltid efter att precisera varför jag anser något är sämre eller bättre. Att bara säga att något är dåligt, eller bra för den delen, utan att precisera vad som gör detta sämre eller bättre hjälper inte någon att utvecklas. Att synliggöra genom att sätta ord på vad som funkar och vad som inte funkar det är min strävan. Därför envisas jag med att tala om handen och hur den inverkar på hästen.

Enligt min uppfattning är tanken och ridsättet med låga händer som i alla lägen ska vara låga ett sätt att rida som innebär att jag som ryttare gör minsta möjliga fel. I vissa lägen är kanske detta är allt jag kan sträva efter, men om jag istället vill göra mesta möjliga rätt, då måste jag fundera på hur jag kan använda handen för att hjälpa och utveckla hästen till toppen av sin potential.

Mesta möjliga rätt

I Ridhandboken (2003) kan man läsa följande:

”Ryttaren måste vara medveten om att människan av naturen alltid använder handen för att åstadkomma eller förhindra alla möjliga resultat. I ridning måste man i stället bemöda sig om att ge allt finare tygelhjälper allteftersom vikt- och skänkelhjälperna fungerar bättre.” (sid 73)

Jag håller med om att handen kan användas för att åstadkomma eller förhindra alla möjliga resultat. Maria har i ett tidigare inlägg förklarat varför det är så: ”handen har tillgång till en stor del av hjärnas motoriska och sensoriska kapacitet.”

Vad jag inte håller med om är att pga människans natur att använda handen så ska vi undvika just, att använda handen. Och vi ska definitivt inte undvika att ens prata om hur vi kan använda handen. Nej, tvärtom, vi ska prata om den och diskutera hur handen kan användas för att underlätta och skola hästen. Det vi inte pratar om, det osynliggörs så till den grad att vår hjärna inte ens registrerar det outsagda. Varför i hela fridens namn ska vi undvika att använda en stor del av hjärnans motoriska och sensoriska kapacitet när vi rider?

Så som jag läser Ridhandboken så menar det också att handen blir mindre och mindre viktigt när vikt- och skänkelhjälperna fungerar bättre. Vad det innebär är att det framförallt är handen som är den hjälp som skolar och utvecklar hästen.

Att göra mesta möjliga rätt med handen är inte samma samma sak som att alltid ha den låg oavsett vad hästen gör i andra ända. Att göra mesta möjliga rätt innebär att ständigt vara medveten om kvalitén i kontakten med hästens mun. Kontakten med hästen mun är när den är som bäst är lätt som tygelns vikt och mina avspända fingrar uppfattar nyanserna och spelet i tygeln som uppstår när hästen mjukt, uppmärksamt och stilla leker med bettet med hjälp av tungan.

Maria fortsätter i sitt inlägg: ”Den [handen] har all potential i världen att bli lyhörd, känslig, finstämd och välkoordinerad, det vi som ryttare behöver göra är att skola den. ” Att skola handen är att skaffa sig mental beredskap att uppfatta hur tygelkontakten är när jag rider. Och vi människor funkar så att det vi har ord för, det uppfattar vi med våra sinnen, det registreras i vår hjärna.

Att hästen är lätt i handen är A och O. Det är det som är själva grejen med att handen är den primära hjälpen. Får du mer i handen när du lägger till skänkeln är det något som är fel.

Att handen är den primära hjälpen innebär att hästen ska utbildas till att förhålla sig till bettet så att den inte varken hänger, trycker, biter fast eller är rädd för bettet.

Att handen är den primära hjälpen innebär att ryttaren utbildas till att 1) följa hästens mun utan att störa och hindra hästens rörelser, 2) ge finstämda, kontrollerade signaler med handen, och 3) påverka hästens balans genom att be hästen ändra position på halsen (hög, låg, höger, vänster).

En väl skolad häst bär sig så att den har en lätt kontakt med bettet i alla gångarter, samt har god balans. En sådan häst kan du rida med sätet så länge hästen förblir lätt i handen.

Den klassiska ridkonstens fader, fransmannen François Robichon de la Guérinière (1688-1751) skrev i sin bok Ridkonsten följande:”Handen ska alltid verka först, och skänklarna följa dess rörelser. Detta är en generell princip som gäller vid både naturliga och artificiella gångarter eftersom hästens huvud och bogar kommer först.”

Vad väljer du, att göra minsta möjliga fel, eller mesta möjliga rätt?

Blundar du för möjligheten att göra mesta möjliga rätt för rädsla att göra fel, eller väljer du att öppna upp för möjligheten att nå din egen och din hästars fulla potential?