Tack för mig!

Hej Bloggen!

Jag tog en time-out från bloggskrivandet under hösten för att skriva klart min C/D-uppsats. Hur har det gått? Jag har kommit en bit på väg men den är inte klar. Det är tråkigt. Det roliga är att jag inte hunnit för att jag haft så mycket lektioner och föreläsningar. Tack alla underbara människor och hästar, ni gör jobbet så otroligt roligt, givande och lärorikt. Jag har världens bästa jobb! 

Under hösten har jag fått möjligheten att gå en företagsutbildning som heter Friskare Företagare. Grundtanken i den utbildning är för den enskilda företagare är den viktigaste investeringen den att investera i sig själv, speciellt i yrken som mitt där det personliga mötet är en central del. För att kunna fortsätta vara den instruktör och inspiratör jag vill vara och mina elever förtjänar har jag kommit till den punkt där jag insett att jag inte kan jobba 6 dagar/vecka året om. Jag behöver hitta några fler andningshål i vardagen där jag kan ladda batterierna. De innebär tyvärr att jag bestämt mig för att släppa bloggskrivandet helt och hållet på obestämd tid. Maria kommer fortsätta som vanligt så bloggen lever vidare. Alla blogginlägg från starten finns också kvar och utgör ett rikt bloggarkiv. En innehållsförteckning finns för dig som antingen just hittat hit eller dig som vill återupptäcka och repetera den teoretiska grunden till klassisk ridning.

Jag finns på Facebook och gillar du min sida där får du förutom information om vart jag har kurser, privatlektioner och föreläsningar även sporadiska uppdateringar hur det går för Yeats nu när han är barfotahäst, om vi i år lyckas avlägga instruktörsexamen inom Ecole de Légèreté, samt inlägg i den ständigt pågående debatten om ridning och hästhantering och tips på inspirerande läsnsing.

Inser nu när jag skriver detta att idag är det Alla Hjärtans Dag. Så Glad Alla Hjärtans Dag på er alla där ute! Avslutar med ett liten bildspel som vinterhälsning från mig och Yeats. Det är härligt att rida i snö och sol på en lyhörd men pigg häst! 

Träning

I frågan på inlägget om  Skenbenets omkrets indikerar hästens viktbärande förmåga fanns även en fundering kring träning och det ska få vara temat för dagens inlägg.

Den som med säkerhet kan säga hur vi kan träna våra hästar, oavsett användningsområde, utan att orsaka skador behöver inte oroa sig för sin försörjning. Det finns lika många träningsfilosofier som det finns tränare och det som fungerar för en häst behöver inte alls passa en annan.

En häst kan alltid röra sig med sin egen vikt på benen så att säga. En bra hage kan hålla igång hästarna och hjälpa dem att träna sig själva. Hos många tränare inom galopp och trav bygger de hagar som är långsmala och har några på rad bredvid varandra. På så vis kan hästarna galoppera fram och tillbaka i hagen och springer en följer ofta de andra efter. Ett annat sätt att uppmuntra rörelse, om så i lugnare takt, är att ha foder och vatten och ligghall placerade långt från varandra. På så vis måste hästarna vandra för att tillfredsställa sina behov.

Träning handlar i grunden om att förbereda en kropp på det arbete den förväntas göra. I kroppen finns olika vävnader som behöver olika lång tid till att anpassa sig till den belastning den utsätts för. Hjärta och lungor = kondition är det som är lättast att få fart på hos en häst, medan senor, ligament och skelett tar längre tid att anpassa till en ökad belastning.

Grunden för all träning är skritt, en skritt med bra framåtbjudning rör på hela hästen och fungerar som stretching och styrketräning på samma gång. Arbetet i skritt kan varieras nästan hur mycket som helst. Det kan vara rena promenader, tömkörning, arbete över cavaletti, arbete i hand med sidvärtsrörelser eller en tur med vagn/släde.

Skritten är välgörande för alla hästar oavsett inriktning. Övrig träning varierar med utövandet. En god vän till mig har varit träningsryttare på Janow i Polen. Där arbetades galopphästarna under ryttare 6 dagar i veckan med snabbjobb på måndag och sen trappades tempot ner till skogsridning dagen innan vilodagen. Varje dag gick hästarna i skrittmaskin.

Något som jag tycker är värdefullt när man tränar häst är att ha lärt sig känna igenom hästens muskulatur systematiskt. Då är det lättare att lägga märke till avvikelser i muskeltonus tidigt och på så vis kunna förebygga skador. Själv använder jag mig av Equine Touch när jag känner igenom mina hästar. En pryl som jag tror kan vara till nytta är en pulsklocka, hästens puls berättar en del om statusen på konditionen och kroppen. Finns det en infektion i kroppen ger ett lätt arbete en högre puls och då kan det vara läge att ta det försiktigt.

En relevant fråga är, är jag för tung för min häst? På den frågan finns inga enkla svar för det beror alldeles på hur välbalanserad du är som ryttare, hur ofta och hur länge du rider, vad du gör när du rider och vilken häst du har. Känner du på dig att du är gå gränsen till vad din häst klarar av så var uppmärksam på hästens reaktioner under ridpasset. Blir hästen trött, sänker ryggen och höjer huvudet (blir U-formad) så hjälper det inte att dra ner huvudet med gramantyglar (något jag faktiskt sett)  - då är det bättre att sitta av, arbeta hästen från marken ett tag och så gradvis förlänga den uppsuttna ridningen.

Oavsett hur lätta eller tunga vi är pressar vi ihop hästens muskulatur på ryggen och det trycker undan blodet från vävnaden. Det vi ska ha i åtanke när vi tränar våra hästar är att variera arbetet, växla mellan uppsuttet och avsuttet, variera underlag och tempo och ge hästen möjlighet till vila, gärna i en hage som uppmuntrar till rörelse i den fart som hästen själv väljer.

Hästens exteriör

Igår hade vi upptaktsmöte för kursen i Applied Equine Podiatry i den 15-19 juni i Boden. Det här är verkligen en kurs jag rekommenderar alla hästägare (och hästintresserade för den delen!) att gå. Kursen handlar inte främst om att lära sig verka själv, även om det är ett moment, utan om att lära sig känna igen en frisk hov. Vi hämtade några hästben igår och jag ser verkligen fram emot att för se och höra vilken historia som gömmer sig i de fötterna, för de hade alla något att berätta!

Det kom en fråga på inlägget Skenbenets omkrets indikerar hästens viktbärande förmåga som jag tänkte resonera kring idag.

Hästar kan beskrivas på många sätt, utgångspunkten kan vara färg, ras, exteriör, prestation eller beteenden.
Den exteriör som vi ser när vi tittar på en häst är en blandning av skelettets utformning och muskulaturen. En mager omusklad häst kan se förskräcklig ut men ha en bättre skelettmässig konformation än en tillsynes välmusklad och atletisk häst.

Ur hållbarhetssynpunkt är hästens exteriör viktig men faktiskt inte alltid avgörande. Onekligen är det så att en häst med rättställda ben, bra relation mellan de olika kroppsdelarna, en väl ansatt hals och en muskelkostym som är proportionerlig har goda förutsättningar att hålla ett aktivt liv. Men det är ingen garanti. Hambletonian, en fantastisk förvärvare inom travsporten, hade gott om exteriöra avvikelser men det hindrade honom inte från att vara både stark och snabb.

Hästens skelett består av 205-210 ben, lite beroende på hur de klassificeras.


Hästens motor sitter i bakdelen, de vinklar man pratar om är hur bäckenets vinkel styr lårbenets vinkel och det påverkar hästens förmåga till frånskjut och bärkraft. Kraftöverföringen sker via ländryggen - den del av ryggraden som har en viss rörlighet mellan kotorna. Benen är det som rör hästen framåt och hur benen i benen är staplade på varandra påverkar både rörelsemönster, hovform och stötdämpning. Här kommer ett uppslag som visar några vanliga benställningar från boken Hästens exteriör av Lars-Erik Magnusson.



Inga hästar är egentligen designade för att bära någon annan vikt än sin egen, varken travare eller ridhäst. Eftersom vi nu väljer att sitta upp och rida dem är det viktigt att vara observant på hur hästen reagerar på vår träning och att variera både träning och underlaget vi tränar på.

Jag skulle vilja passa på att citera en hovslagare i Luleå, Bengt-Erik Källsenius. "Du köper ingen avlagd travare, du köper en avlad travare." Travhästar kan bli mycket fina ridhästar, förutsatt att den som tränar dem kommer ihåg att de är avlade att trava fort och att det  har fört med sig exteriöra anpassningar och ett rörelsemönster som motsvarar det kravet.

Travare är oftast lägre i mankhöjd (ca 155), har en stark rygg för att kunna hantera den kraft som kommer från motorn. En travare kommer som regel tidigt i träning och görs den på ett vettigt sätt bygger den unga hästen upp kroppen både skelettmässigt och muskelmässigt. En travare tränad för tävling, även om den inte håller måttet för löp, klarar mycket väl ett liv som ridhäst, med den fördelen att den dessutom kan köras som omväxling.

Jag rekommenderar Lars-Erik Magnussons bok Hästens exteriör och en bok på engelska The Horse Conformation Handbook av Heather Smith Thomas. Sen är det aldrig fel att ta en krita och markera de olika lederna, benen etc på en riktig häst och sen mäta vinklar, längder och bredder. Allt som tränar ögar gör det lättare att se hästen, så som den ser ut.

Hovar

God fortsättning på det nya året! Just idag är det en vacker vinterdag i Kalix med måttliga -10, vinterblå himmel och solkyssta talltoppar. Hoppas er torsdag är lika vacker där ni är!

För egen del började jag redan 1 januari med nåt som jag tror kommer att vara ett tema för året, hovar.

Här ligger de hovar som jag, tillsammans med Kerstin Kemlén och fotograf Anki Lundberg, har fått att utvärdera. För mig ser de ut som helt normala ridhästhovar. För utvärderingen tittar vi på; stråle, hörnstöd (landning), traktgren, hovväggar quarter och tå, kronrand, sula och tå (frånskjut) och har en poängskala från 1-9. 

När underbenen är skilda från hästen och det inte är en häst man känner sen tidigare är det faktiskt inte helt lätt att veta vad som är höger resp vänster i vardera paret. Det trodde jag minsann skulle vara en lätt match...

Bilden ovan är på bakhovarna och man kan se hur sömmen är slagen i lamellranden. Det är inte helt ovanligt att sömmen hamnar där och även om det i sig inte orsakar sömtryck så betyder det att bakterier får en väg in i lamellranden och risken för bärrandsröta ökar markant.

På den här bilden kan man också se att sulgrenen har lagt sig och hovformen är deformerad i båda yttertrakterna, att hovkapseln är lite roterad och att tån är kapad snett i relation till strålen.

Men en kapad tå är värre än så. En tå som är kapad på detta sätt berövar hästen dess frånskjut med främre delen av hoven. i sin tur betyder det att belastningen av frånskjutet kommer mer direkt på hovbenets främre del och det syntes i sulan att naturen polstrat hovbenets framkant med att bygga på i sulan.

Eftersom jag är ny inom området och de flesta hovar jag sett ser ut som dessa så missade jag helt detta med tån, visst kunde jag se att det var kapat snett - men konsekvensen av den sneda ytan och den borttagna hoven för hästen fick Kerstin upplysa mig om.

Här har vi klippta av tådelen på hoven, de strukturer ni kan se i bilden är (från tumstocken och ner) den okänsliga sulan, den blodförsörjda delen (röda prickar) av sulan närmast hovbenet, inre hovvägg och den svarta randen längst ut är hovväggen.

På den aktuella hoven hade hoven migrerat framåt mer än 2 cm i relation till foten. Jag antar att känslan för hästen blir som om jag med storlek 39 skulle gå runt i ett par 45:or, jag skulle ha svårt att veta var jag egentligen har mina fötter och var jag sätter ner dem i världen.

Som med allt annat så var det livet självt som förde hovar i fokus och jag lär mig allt jag bara kan för att kunna ge mina hästar hovar som passar deras fötter. Allt enligt devisen utan hov, ingen häst.

Vad klarar hästens rygg?

Årets sista blogginlägg kommer att beröra hästens rygg. Syftet med blogginläggen om hovar, mun och nu rygg är att göra oss, som tillbringar en del av vår tid med hästar och tar deras tjänster i anspråk, mer medvetna om att vi ber om något som hästen visserligen gör (och det med den äran!) men som ändå strider mot dess natur som djuret häst.

När något sysselsätter ens tankar händer det ofta flera saker samtidig som verkligen sätter de egna tankarna i spinn. En elev berättade följande. Vid ett besök hos en bekant i ett stall stod det en häst på gången. Min elev strök hästen över ryggen och hästen sänkte ryggen - Stryk honom inte över ryggen, sa ägaren, han har ont. Och det var ju uppenbart men när boxen var mockad tog ägaren och sadlade den ömma hästryggen och tog ut hästen för att rida. Vari ligger logiken i detta? En rygg som ömmar av beröring borde få riktigt ont av ridning.

Senare samma vecka fick jag tips om en artikel skriven av Stormy May som lade ytterligare några vedpinnar på tankebrasan. I artikeln berör författaren det som händer med hästen när vi sätter oss upp på dess rygg. Mitt inlägg är en blandning av utdrag ur artikeln och mina egna ord. Läs gärna artikeln i sin helhet!

I " Journal of Veterinary Science" Volym (Vol14(11), 1994) publicerade den välkände veterinären och sadelutprovaren Dr Joyce Harman resultatet av en studie.

"Vid tillämpningen av denna studie, bedömdes sadlar med tryck upp till 1,93 psi (pound force per square inch) ha god passform, mellan 2,0 och 3,38 psi, utan ihållande tryckpunkter, ha medelgod passform och sadlar som översteg 3,4 psi eller haft ihållande tryckpunkter under hela sessionen bedömdes har dålig passform. Dessa siffror kommer från preliminära data som visar att det var svårt att hitta en engelsk sadel med lägre tryck än 0,75 psi, vilket är det högsta tryck som finns i kapillärbädden. Tryck som överstiger 0,75 psi stänger av blodflödet i den arteriella kapillärbädden."

Det är viktigt att notera att Saddletechs provtryckningskudde, som användes i dessa studier, har sensorer utvecklade för att utvärdera riskerna för trycksår hos sängliggande människor och mäter endast tryck upp till 4 psi. Moderna sensorer, exempelvis FSA (Force sensing Array) som utvecklats av Vision Engineering Resaerch group (VERG Inc) i winnipeg, Manitoba, Kanada kan avläsa mycket högre tryck. I ett test mer westernsadlar med bra inlägg, mättes normalt "trycktoppar" mellan 8,25 och 14 psi. (Wesley, ED, McCullough, E, Eckels, S, Davis, E, artikel # 9329, 2007, "The Horse" magazine).

Trycket som uppstår på vävnaderna under sadeln fortplantas ner via musklerna till de benstrukturer som finns inunder. Inom forskningen kring trycksår hos människor har det visat sig att vävnadsdöden börjar nära benet långt innan rodnad och sår i huden uppkommer.Vad har då hänt hos de hästar som har synliga sår eller ärr i sadelstaden?

Musklerna longissimus dorsi och trapezius, som ryttaren sitter på, har hästen utvecklat sedan Eohippus (mellan 60 miljoner och 45 miljoner år sedan) för att underlätta rörligheten. Denna struktur har aldrig varit konstruerad för att bära vikt i form av ett tryck ovanifrån. Hos många hästar kan man se en påtaglig muskelatrofi (förtvinade muskler) precis bakom bogbladet uppe vid manken. Icke desto mindre har jag själv hört en  tränare sagt att han inte vill ha hästar med välmusklade ryggar för de blir så svåra att sadla.

Tryck från sadel och ryttare på hästens rygg uppkommer oavsett användningsområde. När blod som trycks ut ur vävnaden kommer tillbaka känns det som tusen nålar sticker i den kroppsdelen. Vi har inbyggda sensorer som ser till att vi byter ställning då och då när trycket på en enskild punkt varit för högt för länge. För en häst som blir riden är det svårt att stuva om vikten på sin kropp som det sättet. Den kan försöka påkalla din uppmärksamhet genom att ta kortare steg, slå med svansen, klia sig mot staket/ridhusvägg, nafsa efter underskänkeln, lägga öronen bakåt eller rent av bocka.

Det som poängteras i artikeln är att det är alltför vanligt, med dagens hästhantering, att avfärda hästens enda möjliga utttryckssätt, kroppsspråket, som olydnad och som sådan ska den korrigeras - ofta med "en starkare smärta i munnen, på huvudet, revbenen eller flankerna, förmodligen i kombination med en längre session under sadel" skriver Stormy May.

Nu vill varken artikelförfattaren eller jag förbjuda ridning men jag delar uppfattningen att en ökad kunskap om hästens rörelsemekanik vore en fantastisk julklapp som skulle glädja både ryttare och häst.

Jag har sökt de båda artiklarna som Stormy May refererar till på nätet men utan att lyckas. Det känns som en intressant uppgift för 2013 att skaffa mer kunskap i frågan. Jag skulle gärna vilja veta mer hur respektive studie har gjorts. Det finns även en svensk studie om sadeltryck, en förkortad version finns att läsa på nätet, den fullständiga går att köpa via webbsidan.

Precis som alltid, när det gäller vår relation till hästen, är det vi som ska sträva efter att tolka hästens signaler/språk - hästen har redan full koll på oss, som den sanna humanist den är.

Nu tar jag jullov och återkommer efter trettonhelgen. God jul och gott nytt år!

Bett nr 3

Vi som väljer att ägna oss åt hästar, må vara nöjesridning, tävlingsridning, körning, trav och/eller galopp måste i alla lägen vara medvetna om att vi väljer att göra något som hästen ursprungligen inte var ägnad att göra.

Hästen är inte konstruerad för att bära vikt på ryggen, dra tunga lass, ha beslag på hovarna eller bett i munnen. Att den går med på att låta oss göra det beror på att hästens överlevnadsstrategi är tystnad. Hästen är i grunden ett fogligt djur, ett djur som strävar efter att minimera konflikter därför att det, i det vilda, har räddat liv. Hästen ägnar ingen tid åt onödigt bråk, den är förprogrammerad att finna sin plats i en hierarki och att vara följsam.

Hästen, precis som hunden, har visat sig vara en nyttig följeslagare för människorna. Deras olika egenskaper har gynnat och förenklat våra liv och nu när vi som bor i i-länderna inte längre behöver dem för vår försörjning förgyller de vår fritid.

Jag har inga moraliska betänkligheter mot att äga och ha häst (eller hund) som mitt fritidsnöje. Det jag strävar efter är att göra det liv som mina hästar får leva hos mig så "lite dåligt som möjligt" genom att lära mig allt jag bara hinner och kan om det som berör hästar. Att ha häst är att kompromissa med hästen som biologisk varelse och ju bättre kompromiss desto färre grader i helvetet för hästen - lite brutalt uttryckt.

Dr Cook har ägnat en stor del av sitt yrkesverksamma liv till att forska kring bett och det han definierar som bettrelaterade problem. Precis som Lena påpekar kan vissa av de beteendestörningar som han kopplar till bett förekomma av andra skäl. För mig betyder det att det finns fler variabler att ta hänsyn till i denna multifaktoriella ekvation som hästägandet innebär. Lämna ingen sten ovänd...

I sin forskning har Dr Cook jämfört kranier från tama och vilda hästar. Det som han sett hos de tama hästarna är sk bensporrar, microsprickor vid lanerna och deformerade tänder, skador som helt saknas hos den vilda hästen. Det är skador på hård vävnad, som hästtandläkare kan man få se friktionsskador på tungan av bett som glidit fram och tillbaka över tungan, sår på insidan av kinden, klämskador, tryckskador i gommen etc.

Visst är många av skadorna ett resultat av vårdslös hantering och felaktig tillpassning av utrustningen, absolut! och med bättre utbildning av hästägaren kan många av problemen elimineras. Note bene! Inte heller bettlösa huvudlag är helt utan påverkan på hästen om de är illa tillpassade eller hanteras ovarsamt.

Dr Cook konstaterar
"Genom att ta bort metallbett ur hästens mun kan man råda bot på många problem men man kan dock inte förvänta sig att alla problem blir botade.

En häst som sedan tidigare återkommande låtit i halsen kommer ej att sluta låta, en häst som utvecklat permanenta deformiteter i luftvägarna till följd av bettanvändning kommer fortfarande att vara handikappad av deformationerna.

Tar man bort bettet så botar det ingen hälta annat än ”tygelhälta” och inte heller kan det ersätta ordentlig utbildning av hästen så den förstår tömhjälperna (sakta av, stanna och svänga). Alla hästar med bettorsakad nervsmärta slutar inte skaka på skallen från en dag till en annan när bettet tas bort. Ett fåtal slutar aldrig."

Vi måste som ryttare och kuskar förstå att hästen inte med automatik förstår våra signaler utan att det handlar om att utbilda hästen till det signalspråk vi väljer att använda oss av. När jag var hos Rune Olofsson i Sollebrunn berättade han att 98% av de hästar han fick in för tillridning hade problem för att de aldrig hade fått lära sig att start och stopp signalerna ordentligt, de visste alltså inte vad som förväntades av dem. Grunden för all hantering är att hästen kan signalen för framåt, stopp, bakåt, höger och vänster. När responsen för de signalerna är etablerad hos hästen är den redo att utföra rörelser som kombinerar dessa riktningar.

Men det finns ytterligare en aspekt på bett som har med hästens fysiologi att göra. När hästen har bett i munnen stimuleras dess matsmältningssystem som innebär att hästens kropp är inrktad på låg aktivitet och sänkt huvud/hals samtidigt som du vill att hästen ska vara alert, beredd på att prestera och ha höjt huvud/hals.

I hästens hals finns det en växelfunktion som öppnar eller stänger passagen till luft- respektive matstrupe. Hästen andas med näsan och när den andas ska läpparna vara förseglade så att munhålan är fri från luft. Med ett bett i munnen bryts läpparnas försegling och det virvlar in luft i munhålan, samtidigt som stimulit på tungan gör att det produceras saliv som ska hanteras. När hästen ska svälja kan den inte andas och när den andas kan den inte svälja. Det blir en fysiologisk krock i hästen som biologisk varelse och det får konsekvenser.

En kortis om varför jag valt Dr Cooks huvudlag. Amaretto har konvex nosrygg och det gör att en repgrimma eller bosal välter framåt/nedåt och då hamnar på fel. Nosgrimman på bitless bridle går att spänna ihop och sitter därmed på plats bättre.

Signalsystemet liknar det som jag har när jag arbetar Amaretto i repgrimma, huvudlaget förmedlar dessutom de signaler via tyglarna som direkt och indirekt tygel skapar. Hackamore har aldrig varit aktuellt och det bettlösa alternativet som ser ut som ett hjul med ekrar har jag inte provat. Ridgrimma eller ridkapson har jag också kvar att prova, den varianten av bettlöst används flitigt av de som rider akademiskt.

Jag var på en föreläsning med Per Larsson om bett och betsling, han visade en bild på ett bett som kallades "Liberty", i hans gradering var det bettet hett, riktigt hett faktiskt för med det kunde man korrigera en häst med så mycket smärta att den antingen kapitulerade eller blev galen...vi har en förmåga till omskrivningar vi människor - liberty/frihet för vem?

Mer om bett

Hej bloggen och tack Maria för att du tar upp den viktigt diskussionen om bettets inverkan på hästen.

Jag tar med detta inlägg en tillfällig paus i min paus från bloggen för att skriva en kommentar på förra veckan inlägg. Gå gärna tillbaka och läs inlägget och de kommentar som det fått. Detta är en viktig diskussion som kan få oss alla att växa som ryttare och hästmänniskor. 

Du skriver att ”Essensen i Dr Cooks forskning är att bett, oavsett form, material eller handhavande av ryttaren åsamkar hästen skada”. Min erfarenhet är att så inte är fallet. Bara att hästen har bettet i munnen orsakar inte hästen skada vilket bekräftats av de veterinär och hästtandläkare som tittat inte bara mina hästar i munnen utan även kolleger med liknande ridfilosofi. Det är hur den valda utrustningen handhas som är det egentliga problemet.

Bett eller bettlöst, all kommunikation bör utgår från en mental kontakt mellan häst och ryttare. När detta funkar utgörs känningen i ryttarens hand endast av tygelns vikt. I detta håller jag fullt med Dr Cook

”This advice on steering/stopping, using the nudge/hug approach of the Bitless Bridle should, ideally, be used simply as a back-up, if required, to the more important aids provided by body weight, balance and breathing.  ” (Samtliga citat är hämtade från Dr Cooks hemsida: http://www.bitlessbridle.com/)

Jag håller dock inte med Dr Cook när han vill framställa det bettlösa alternativet som den optimala universallösningen för att uppnå mental kommunikation med hästen. Det är hästhanteringen i sig, inte utrustningen, som är det viktiga.

På sin hemsida listar Dr Cook 120 beteendeproblem hos hästar som han menar har med valet att rida med bett att göra. Denna lista innehåller bl.a. hästen är svår att fånga i hagen, inte står still vid uppsittning, är stel och vägrar böja hals och/eller korsa bakbenen vid ridning etc.

Jag håller inte med. Det är inte bett som orsakar dessa problem. Du kan ha dessa problem även om du aldrig haft bett på hästen. Det är hästhanteringen, eller brister vid hästhanteringen, och hur vi etablerar ledarskap eller inte gentemot våra hästar som är problemet och också lösningen på merparten av dessa problem.

Ja, det går att göra hästen mer illa med bett än med bettlöst men oavsett utrustning är det inte bra om mental kommunikation saknas, om hästen inte blir lugn vid all hantering, och om ryttaren har träningsvärk i armarna efter ett ridpass.

Du skriver Maria att du känner dig trygg med det bettlösa tränset även när din unghäst blir het eftersom one-rein-stop fortfarande funkar. Om jag inte minns fel så lärde du din unghäst hur han skulle utföra denna rörelse utrustad med repgrimma och vid markhanteringen som förberedelse inför ridning. Det är min poäng. Det är inte valet av huvudlag i sig som ger dig kontroll, det är att du lärt din häst hur den ska reagera och vad den ska göra som ger dig kontroll. 

Jag har själv en elev vars häst har lidit av ”head shaking syndrom” och utan att ta bort bettet, men genom att förändra hur ryttaren använder bettet så har dessa problem försvunnit.

Oavsett vilket typ av huvudlag du väljer att rida med så ska det första målet med all ridning och hästhantering vara att återställa lugn hos hästen om/när detta försvinner. Det är vidare ryttarens uppgift att:

*) sträva efter att låta hästen arbeta i korrekt form (inte bakom hand och i god egen balans)

*) under större delen av ett ridpass sträva efter att låta hästen uppleva eftergift i både hand, skänkel, röst samt fokuserad energi,

*) sträva efter att kontakten mellan ryttarens hand och hästen mun/huvud utgörs endast av tygelns vikt,

*) inverka med så små och diskreta signaler som möjligt.

Jag håller inte heller med om att hästens mun hela tiden ska vara helt stilla. Hästar som är avspänt uppmärksamma tenderar att slicka sig kring munnen med eller utan bett i munnen. Det här beskrivs ex av Monty Roberts. Denna gest från hästens sida är önskvärd. En häst som jobbar korrekt kan vara mer eller mindre aktiv i munnen. Är en häst mentalt spänd och ouppmärksam på ryttaren blir hästen låst i käken. Är hästen fysiskt spänd och kortar sina muskler så är hästen även låst i käken. Denna typ av stilla mun är inte eftersträvansvärd. En stressad häst kan tugga frenetiskt på bettet och det är inte heller önskvärt. Jag håller helt med Dr Cook att hästar inte ska tugga på bettet. Hästen ska däremot ha möjlighet att slicka sig kring munnen och svälja. Denna möjlighet finns när hästen får slippa en hårt åtdragen nosrem.

Det är min fasta övertygelse att det inte är ridhästens utrustningen i sig som orsakar problem för hästarna, det är handhavandet av utrustningen. Det är utmärkt att det finns bettlösa alternativ och det borde vara valfri betsling tillåten i alla tävlingssammanhang. Själv fortsätter jag att utbilda mig och min häst i den utmanande konsten att rida med bett.