Inlägg
Det har kommit flera kommentarer till mitt inlägg om ”LDR”, bla den här:
”Jag tycker att man ska vara försiktig med alla ytterligheter, även det jag sett er [Philippe Karls elever] göra när ni sträcker halsen extremt åt andra hållet! Det är inte heller naturligt för en häst!”
Tack till er alla som tagit er tiden att skriva. Jag vill passa på att lyfta fram mitt svar till inlägget ovan i det här bloginlägget.
För det första, även om jag och andra gör något i vår ridning som kan anses ”extremt” och ”onaturligt” så är det i mina ögon inte ett argument för att andra extrema träningsmtoder, i det här fallet roll-kur, är OK. Det är separata träningsmetoder och måste som jag ser det belysas var för sig.
Allt är subjektivt
Vi kan försöka luta oss mot vetenskapliga studier för att avgöra vad som är rätt eller fel i fråga om ridning och vad vi kan begära av våra hästar, men i slutändan är det ändå en personlig subjektiv bedömning som påverkar både forskningsresultat och mina beslut i min vardag. Jag har tidigare skrivit om ”styrd perception” här på bloggen.
”Styrd perception” innebär kort att jag ser det jag förväntar mig att se, jag bedömer även det jag ser efter redan fastställd mönster. Utmaningen med sådana tankestilar är att försöka få syn på sina egna. Vad jag vill göra i detta blogginlägg är att undersöka varför jag är OK med att höja min hästs huvud. Jag har redan talat om att jag inte tycker att det är OK att placera hästen i roll-kur, och också angett varför jag tycker så.
Vad jag personligen ser som OK att begära av min häst är till stor del baserat på min magkänsla. Jag kan tycka att jag begär mer av min häst när jag begär att han ska gå in i transporten (som han varit väldigt rädd för även om det nu är mycket bättre) bara för att jag vill åka på kurs för Philippe Karl, än när jag höjer hans hals och huvud i ridningen.
Varför höja?
Varför höjer jag hästens hals och huvud? Det handlar om balans. En häst i vila har 60 % av kroppsvikten på frambenen. För att föra över delar av denna vikt mot bakbenen måste hästen höja hals och huvud.
Utbildningstrappan enligt Philippe Karl
Ordningsföljden i Philippe Karls utbildningstrappa är 1) mobilisera käken, 2) höja, om det är vad den hästen behöver. Beroende på kroppsbyggnad och individens rörelsemönster kan fokus för den individuella hästen vara att höja eller sänka halsen i detta första skede. Alla hästar ska i slutändan kunna både höja (för samling, ex piaff) och sänka (för att ge ökad steglängd men långsammare takt) utifrån de krav på balans som den önskvärda rörelsen kräver, 3) böja till höger och vänster i hög och låg position, 4) flexion av nacken, dvs att hästen sänker näsan men bibehåller nacken hög. Att på detta vis utbilda hästens mun till hur den ska hantera bettet, och hur den ska följa vart jag som ryttare placerar bettet kallas för flexions.
I allt detta arbete får ryttaren aldrig dra bakåt, men höja handen om det behövs för att inverka i mungipan på hästen och inte på hästens tunga.
En bild säger mer än tusen ord
Eftersom jag inkluderade ett filmklipp på roll-kur i mitt förra inlägg, ville jag inkludera ett filmklipp med flexions här. Efter lite letande hittade jag det här klippet på Youtube med en kort sekvens av flexions vid en lektion med Philippe Karl.
Varför så högt?
Hur högt den enskilda hästen kan eller bör höja huvud och hals beror på hur hästen bär sig och sin ryttare. Om hästen lägger tryck på bettet (antingen pga ifrågasättande med sin vikt eller sina muskler) måste hästen, om den ska bli lätt i handen, höja huvud och hals.
Jag skriver ”måste” här för det handlar om gravitationens inverkan på hästens kropp (en kropp på fyra ben som har en främre hävarm, halsen, som påverkar viktsfördelningen mellan de fyra benen). Jag skrev tidigare att allt är subjektivt, men gravitationens inverkan på hästens kropp är inte subjektiv, den går inte att argumentera med.
Effekterna av att hästen höjer huvudet och hals
Min erfarenhet är att med detta träningssätt blir hästen lätt i handen pga att den balansera sig bättre (bär mer vikt på sina bakben), hästen får en mer avspänd hållning (det kan den få då den förhåller sig optimalt gentemot jordens dragningskraft) vilket i sin tur leder till att samtliga gångarter, inklusive skritten, utvecklas hos hästen. Därför är jag OK med denna träningsmetod.
Hur reagerar du på filmen med flexions?
torsdag 19 maj 2011
torsdag 12 maj 2011
mot bättre vetande eller med vetande?
Under våren har jag upptäckt ett mönster som jag grubblar över. Indikationerna kommer från tre olika håll, det är olika kompetenser med två gemensamma nämnare häst och ryttare.
Först ut var en veterinär som beklagade sig över att det var så svårt att få hästägare att följa ordinationerna. Vid ett återbesök i ett stall där det stod en relativt nybehandlad häst som enligt ordination skulle vara uppe i 20 minuters skritt om dagen, deltog ryttare och häst på en hoppträning.
En sadelmakare undersöker en häst med ömmande rygg och upptäcker att kappjärnet på sadeln vilar direkt på manken. Ryttaren blir ombedd att inte rida, det skulle ge hästens manke och rygg några veckors återhämtning i väntan på den nya sadeln. Vid ett besök till en annan häst i samma stall rids hästen av ryttarens tränare med den sadel som gör den så illa.
En hovslagare rings ut av en orolig hästägare, hästens hovar ser enligt ägaren bedrövliga ut. Hovslagaren kommer ut och bekräftar hästägarens misstankar. För att få bästa och snabbaste återhämtning skulle hästen behöva gå barfota minst 6 månader, säger hovslagaren. - Men det går inte, utropar hästägaren, vi ska tävla om tre veckor!!
Det intressanta är att alla tre jag pratat med kände samma sorts uppgivenhet. Utifrån sina kompetenser gör de en bedömning av vad hästen behöver för att komma till sin fulla rätt. Ibland kan det vara en enkel (och snabb) lösning i andra fall är tid en betydelsefull faktor. Och det är i de fall tid (och tålamod) behövs som de blir mest besvikna.
Frågan jag ställer mig är: - Vem äger problemet?
Är det veterinären, sadelmakaren och hovslagaren som kommunicerar på ett sånt sätt att deras budskap inte går fram?
Är det andra rådgivare; tränare, stallkamrater etc som inverkar?
Är det hästägaren?
Ett är givet, det är hästen som får ta eventuella konsekvenser.
"En skvadronchef som älskar sina hästar ger dem framför allt tid."
Friedrich von Krane
Först ut var en veterinär som beklagade sig över att det var så svårt att få hästägare att följa ordinationerna. Vid ett återbesök i ett stall där det stod en relativt nybehandlad häst som enligt ordination skulle vara uppe i 20 minuters skritt om dagen, deltog ryttare och häst på en hoppträning.
En sadelmakare undersöker en häst med ömmande rygg och upptäcker att kappjärnet på sadeln vilar direkt på manken. Ryttaren blir ombedd att inte rida, det skulle ge hästens manke och rygg några veckors återhämtning i väntan på den nya sadeln. Vid ett besök till en annan häst i samma stall rids hästen av ryttarens tränare med den sadel som gör den så illa.
En hovslagare rings ut av en orolig hästägare, hästens hovar ser enligt ägaren bedrövliga ut. Hovslagaren kommer ut och bekräftar hästägarens misstankar. För att få bästa och snabbaste återhämtning skulle hästen behöva gå barfota minst 6 månader, säger hovslagaren. - Men det går inte, utropar hästägaren, vi ska tävla om tre veckor!!
Det intressanta är att alla tre jag pratat med kände samma sorts uppgivenhet. Utifrån sina kompetenser gör de en bedömning av vad hästen behöver för att komma till sin fulla rätt. Ibland kan det vara en enkel (och snabb) lösning i andra fall är tid en betydelsefull faktor. Och det är i de fall tid (och tålamod) behövs som de blir mest besvikna.
Frågan jag ställer mig är: - Vem äger problemet?
Är det veterinären, sadelmakaren och hovslagaren som kommunicerar på ett sånt sätt att deras budskap inte går fram?
Är det andra rådgivare; tränare, stallkamrater etc som inverkar?
Är det hästägaren?
Ett är givet, det är hästen som får ta eventuella konsekvenser.
"En skvadronchef som älskar sina hästar ger dem framför allt tid."
Friedrich von Krane
torsdag 5 maj 2011
”LDR”: nödvändig gymnastik eller onödig misshandel?
Förr, när jag var liten, då sa man att hästen var bakom hand och att detta var ett allvarligt fel. Sen, på 90-talet tror jag, blev det en träningsmetod som delar av världseliten höll på med men gärna bakom stängda dörrar för det väckte anstöt hos publiken ibland. Då kallades det för roll-kur, sen fick det namnet hyperflexions och idag kallas det för ”LDP” vilket står för ”low, deep and round” och är fortfarande något som delar av världselit i dressyr sysslar med. Och sedan FEI (internatonella tävlingsförbundet) kommit fram till att det nog inte är så farligt, i alla fall inte om proffsen gör det, så sker det numera helt öppet. För dig som undrar vad jag pratar om så ta en titt på filmen nedan. Det är flerfaldiga världsmästaren i dressyr, Anky von Grunsven, som visar hur hon tränar sina hästar. Det är ca 6 och en halv minut in i klippet som det händer.
Hästen är mycket välskolad och lyhörd till ryttaren, inget snack om saken. Lösgjord till och med. Huruvida hästen är glad och trivs med sin uppgift får du själv avgöra. Varför tycker jag att det här är onödig misshandel? Varför tycker jag att det inte är OK att rida med hästen bakom lodplan?
Jag har hämtat följande argument från Philippe Karls bok ”Twisted truths of modern dressage” (2008).
*) Nackbandet (en sena) blir översträckt och kan skadas
(bild från ”Sustainable Dressage”)
*) Öronspottkörteln kläms ihop och kan bli inflammerade. Öronspottkörteln sitter längs hästens ganascher, är ca 1 dm lång. Du kan se och känna denna från utsidan.
*) Hästens synfält framåt blir starkt begränsat, hästen ser knappt vart han sätter fötterna. Är hästen lugn eller har han drabbats av inlärd hjälplöshet?
*) Hästen har precis som människan strukturer i örat som hjälper oss att hålla balansen. Hos människor har man visat att om vi går runt med huvudet på sned under en längre tid tappar vi riktningen och blir desorienterade (sjösjuka är ett exempel hos människan på vad som kan hända då). Det är troligt att samma sak gäller för hästar.
*) Bogens framåtförande muskler (brachio-cephalius) kortas extremt vilket blockerar rörelsen i bogarna. Framdelen blir också överbelastad.
Internationella tävlingsförbundet (FEI) har inte vågat förbjuda ”lång, låg och rund” men sagt att denna träningsmetod bara ska praktiseras av professionella tävlingsryttare. Du får själv bestämma dig för vad du tycker om träningsmetoden. Jag vet vad jag tycker, och jag kommer aldrig se upp till ryttare som rider på detta vis, eller själv rida och undervisa så att någon häst ska behöva knöckla ihop sig till en kringla. Jag anser att det är onödig misshandeln. Vad anser du?
Hästen är mycket välskolad och lyhörd till ryttaren, inget snack om saken. Lösgjord till och med. Huruvida hästen är glad och trivs med sin uppgift får du själv avgöra. Varför tycker jag att det här är onödig misshandel? Varför tycker jag att det inte är OK att rida med hästen bakom lodplan?
Jag har hämtat följande argument från Philippe Karls bok ”Twisted truths of modern dressage” (2008).
*) Nackbandet (en sena) blir översträckt och kan skadas
(bild från ”Sustainable Dressage”)
*) Öronspottkörteln kläms ihop och kan bli inflammerade. Öronspottkörteln sitter längs hästens ganascher, är ca 1 dm lång. Du kan se och känna denna från utsidan.
*) Hästens synfält framåt blir starkt begränsat, hästen ser knappt vart han sätter fötterna. Är hästen lugn eller har han drabbats av inlärd hjälplöshet?
*) Hästen har precis som människan strukturer i örat som hjälper oss att hålla balansen. Hos människor har man visat att om vi går runt med huvudet på sned under en längre tid tappar vi riktningen och blir desorienterade (sjösjuka är ett exempel hos människan på vad som kan hända då). Det är troligt att samma sak gäller för hästar.
*) Bogens framåtförande muskler (brachio-cephalius) kortas extremt vilket blockerar rörelsen i bogarna. Framdelen blir också överbelastad.
Internationella tävlingsförbundet (FEI) har inte vågat förbjuda ”lång, låg och rund” men sagt att denna träningsmetod bara ska praktiseras av professionella tävlingsryttare. Du får själv bestämma dig för vad du tycker om träningsmetoden. Jag vet vad jag tycker, och jag kommer aldrig se upp till ryttare som rider på detta vis, eller själv rida och undervisa så att någon häst ska behöva knöckla ihop sig till en kringla. Jag anser att det är onödig misshandeln. Vad anser du?
torsdag 28 april 2011
Position + riktning=balans + följsamhet
Vad är egentligen balans och följsamhet?
Balans är, som jag ser det, kroppens svar på gravitationens fråga. Kan jag förbli på mina fötter i stillhet eller rörelse? Eller om jag sitter i sadeln, kan jag balansera mig på mina sittben? Hur stor ansträngning behöver musklerna göra för att hålla mig i balans? Måste jag ta stöd av något utanför mig för att kunna hålla balansen?
Följsamhet är, enligt mig, min förmåga att med bibehållen egen balans låta kroppen följa med i en rörelse som genereras av någon (eller något) annat utanför min egen kropp. Den rörelsen kan komma från att jag åker skidor, cyklar, rider eller dansar.
Grunden för en god sits är att vi positionerar skelettet på ett sånt sätt att de sk hållningsmusklerna ges en möjlighet att hålla oss uppe med minsta möjliga anspänning. Den sortens grundhållning ger också förutsättningar för god balans och följsamhet.
Men i begreppet position finns en möjlighet att hamna i konflikt med både balans och följsamhet och den risken infinner sig om vi tror att position är något statiskt, något vi intar och sen håller kvar (på engelska "strike a pose").
Alexanderteknikens sätt att göra en position relativ är att betona de riktningar (directions) som man vill ska vara möjliga i det ögonblick positionen ska i rörelse.
Bilden ovan kommer från boken Ridning - en handledning av Percy Hamilton från 1923 och visar en ryttare som med god balans och följsamhet som utan att hänga i hästen hänger med på den ökade trav som erbjuds honom. Och hästen bär sitt huvud högt men notera att det är ingen hängmatta ryttaren sitter i, tvärt om! Det är en rygg med bärighet, det märks inte minst på hästens ben - det är en stillbild med trycka i sig!
Ha den här bilden på näthinnan när ni studerar ridning idag. Den här ryttaren är inte farträdd! Han ber om ökad trav och han låter sig föras av hästen, han har en god position och inom sig en klar riktning - full fart framåt!
"Hårdhet och kraft är ensamrätt för de medelmåttiga som aldrig vill vara sanna."
de la Guérinière
Balans är, som jag ser det, kroppens svar på gravitationens fråga. Kan jag förbli på mina fötter i stillhet eller rörelse? Eller om jag sitter i sadeln, kan jag balansera mig på mina sittben? Hur stor ansträngning behöver musklerna göra för att hålla mig i balans? Måste jag ta stöd av något utanför mig för att kunna hålla balansen?
Följsamhet är, enligt mig, min förmåga att med bibehållen egen balans låta kroppen följa med i en rörelse som genereras av någon (eller något) annat utanför min egen kropp. Den rörelsen kan komma från att jag åker skidor, cyklar, rider eller dansar.
Grunden för en god sits är att vi positionerar skelettet på ett sånt sätt att de sk hållningsmusklerna ges en möjlighet att hålla oss uppe med minsta möjliga anspänning. Den sortens grundhållning ger också förutsättningar för god balans och följsamhet.
Men i begreppet position finns en möjlighet att hamna i konflikt med både balans och följsamhet och den risken infinner sig om vi tror att position är något statiskt, något vi intar och sen håller kvar (på engelska "strike a pose").
Alexanderteknikens sätt att göra en position relativ är att betona de riktningar (directions) som man vill ska vara möjliga i det ögonblick positionen ska i rörelse.
Bilden ovan kommer från boken Ridning - en handledning av Percy Hamilton från 1923 och visar en ryttare som med god balans och följsamhet som utan att hänga i hästen hänger med på den ökade trav som erbjuds honom. Och hästen bär sitt huvud högt men notera att det är ingen hängmatta ryttaren sitter i, tvärt om! Det är en rygg med bärighet, det märks inte minst på hästens ben - det är en stillbild med trycka i sig!
Ha den här bilden på näthinnan när ni studerar ridning idag. Den här ryttaren är inte farträdd! Han ber om ökad trav och han låter sig föras av hästen, han har en god position och inom sig en klar riktning - full fart framåt!
"Hårdhet och kraft är ensamrätt för de medelmåttiga som aldrig vill vara sanna."
de la Guérinière
torsdag 21 april 2011
Spöt: kan skapa lugn och uppmärksamhet
När jag rider eller arbetar min häst från marken har jag alltid ett spö med mig. När jag undervisar vill jag alltid att ryttaren ska rida med spö.
Många av mina elever har dock kluvna känslor inför spöt. För en del är det bara ytterligare en utrustningsdetalj att hålla reda på som tar uppmärksamhet, för andra kan det vara väldigt negativt laddat att rida med spö, speciellt för de som förknippar spöt med aga och annan kroppslig bestraffning.
Varför rider jag då med spö? För mig är spöt ett verktyg, en förlängning av min arm, som jag använder både för att lugna hästen och för att påkalla uppmärksamhet från.
Lugna hästen
Att spöt kan användas för att lugna hästen är antagligen inte det första du tänker på. Men om du ser spöt som en förlängning av din hand så blir det inte så märkligt. Din hand kan du stryka med över hästens kropp och på så sätt lugna hästen. Du kan göra precis samma sak med spöt. Det är inte spöt i sig som gör hästen lugn, utan handen som för spöt.
För att detta ska fungera så för så klart inte hästen vara rädd för spöt. Hästar kan vara rädda för spön om det för dem är okända föremål, eller om de använts på fel sätt. Du kan då vänja din häst vid spöt genom att stryka det över hela hästens kropp. Läs mer om hur du toleranstränar din häst här.
När du vill lugna hästen vilken rytm ska du då stryka hästen med? Vi människor har en vilopuls på nästan 60 slag/minut. Hästen å andra sidan har en vilopuls på runt 30 hjärtslag/minut. För att en beröring ska uppfattas som lugnande får den inte vara snabbare än vilopulsen. Så en beröring, säg 45 strykningar/min, som människan uppfattar som lugnande kan vara stimulerande för hästen! Långsamt måste vara långsamt i förhållande till hästens vilopuls för att hästen ska uppfatta det som lugnande.
Uppmärksamhet
Att spöt kan göra hästen uppmärksam är väl kanske det du först tänker på. Om tex hästen tittar på någon som händer i omgivningen när jag rider, och hästen därför inte ”hör” den signal jag ger med ex handen eller skänkeln så är det väldigt effektivt att förstärka min första signal med energiska och rytmiska knakningar av spöt på hästens bog eller bakdel.
Jag vill här påpeka att det inte handlar om att slå hästen, hellre en högre rytm (alltså mer energi) än hårdare knakningar för att få tillbaka hästens uppmärksamhet. Exakt vilken energi som kräv beror på hästen. Vissa hästar reagera för väldigt lite, andra behöver lite mer yttre stimulans för att reagera.
För känsliga hästar kan det räcka att väldigt mjukt, och med långsam rytm (kanske två knackningar per sekund) knacka på samma ställe för att få tillbaka uppmärksamheten. Det här kan ta lite längre än om du mer energiskt berör hästen, men å andra sidan brukar hästen ge dig sin uppmärksamhet under en längre tid jämfört med om du mer energiskt viftar med spöt.
Om hästen tex inte lyssnar på din skänkel, är ett vanligt förslag att du ska ta i lite hårdare med skänkeln. Det är något jag alltid undviker att göra. Tar jag i hårdare med skänkeln blir resultatet bara att jag spänner mig i kroppen och därmed tappar jag min avspända hållning och balans. Nej, lär istället din häst att svara på små skänkelhjälper och om du behöver, använd spöt för att förstärka din lätta signal från skänkeln.
Citat från Bea Borelle, instruktör inom Ecolé de Légèreté, som jag red för i förra veckan:
”Lätthet för skänkeln begära du omgående, lätthet för handen utvecklar du med korrekt skolning av hästen”.
Många av mina elever har dock kluvna känslor inför spöt. För en del är det bara ytterligare en utrustningsdetalj att hålla reda på som tar uppmärksamhet, för andra kan det vara väldigt negativt laddat att rida med spö, speciellt för de som förknippar spöt med aga och annan kroppslig bestraffning.
Varför rider jag då med spö? För mig är spöt ett verktyg, en förlängning av min arm, som jag använder både för att lugna hästen och för att påkalla uppmärksamhet från.
Lugna hästen
Att spöt kan användas för att lugna hästen är antagligen inte det första du tänker på. Men om du ser spöt som en förlängning av din hand så blir det inte så märkligt. Din hand kan du stryka med över hästens kropp och på så sätt lugna hästen. Du kan göra precis samma sak med spöt. Det är inte spöt i sig som gör hästen lugn, utan handen som för spöt.
För att detta ska fungera så för så klart inte hästen vara rädd för spöt. Hästar kan vara rädda för spön om det för dem är okända föremål, eller om de använts på fel sätt. Du kan då vänja din häst vid spöt genom att stryka det över hela hästens kropp. Läs mer om hur du toleranstränar din häst här.
När du vill lugna hästen vilken rytm ska du då stryka hästen med? Vi människor har en vilopuls på nästan 60 slag/minut. Hästen å andra sidan har en vilopuls på runt 30 hjärtslag/minut. För att en beröring ska uppfattas som lugnande får den inte vara snabbare än vilopulsen. Så en beröring, säg 45 strykningar/min, som människan uppfattar som lugnande kan vara stimulerande för hästen! Långsamt måste vara långsamt i förhållande till hästens vilopuls för att hästen ska uppfatta det som lugnande.
Uppmärksamhet
Att spöt kan göra hästen uppmärksam är väl kanske det du först tänker på. Om tex hästen tittar på någon som händer i omgivningen när jag rider, och hästen därför inte ”hör” den signal jag ger med ex handen eller skänkeln så är det väldigt effektivt att förstärka min första signal med energiska och rytmiska knakningar av spöt på hästens bog eller bakdel.
Jag vill här påpeka att det inte handlar om att slå hästen, hellre en högre rytm (alltså mer energi) än hårdare knakningar för att få tillbaka hästens uppmärksamhet. Exakt vilken energi som kräv beror på hästen. Vissa hästar reagera för väldigt lite, andra behöver lite mer yttre stimulans för att reagera.
För känsliga hästar kan det räcka att väldigt mjukt, och med långsam rytm (kanske två knackningar per sekund) knacka på samma ställe för att få tillbaka uppmärksamheten. Det här kan ta lite längre än om du mer energiskt berör hästen, men å andra sidan brukar hästen ge dig sin uppmärksamhet under en längre tid jämfört med om du mer energiskt viftar med spöt.
Om hästen tex inte lyssnar på din skänkel, är ett vanligt förslag att du ska ta i lite hårdare med skänkeln. Det är något jag alltid undviker att göra. Tar jag i hårdare med skänkeln blir resultatet bara att jag spänner mig i kroppen och därmed tappar jag min avspända hållning och balans. Nej, lär istället din häst att svara på små skänkelhjälper och om du behöver, använd spöt för att förstärka din lätta signal från skänkeln.
Citat från Bea Borelle, instruktör inom Ecolé de Légèreté, som jag red för i förra veckan:
”Lätthet för skänkeln begära du omgående, lätthet för handen utvecklar du med korrekt skolning av hästen”.
torsdag 14 april 2011
Ben i sadeln
I samband med föreläsningen om sits, säte och sadel fick jag tillfället att upprepa ett intressant experiment - att sätta ett skelett i sadel.
När jag arbetar med ryttare på trähästen brukar jag prata om de önskvärda riktningarna som bör finnas i ryttarens ben. Låret ska vila mot sadeln så att insida lår och knä vilar mot sadelns kåpor. Precis ovanför knät ansluter skelettet mot sadelkåpan och det betyder att rörelsen i hästens bål direkt påverkar benet och därmed höftleden.
Underbenet å sin sida ska ha en lätt rotation utåt. Då ramlar vadmuskeln i mot hästens buk och knät har en riktning ut över stortån.
Det finns teckningar på skelett i sadeln fast det ger något extra att se hur väl bäckenet ansluter till sadelns form. Notera också att höftled och låben svävar fritt i luften.
Nu finns det variationer på bäckenets form och det är därför det är viktigt att prova olika sadelmärken och modeller. Detta bäcken hade en form som passade klockrent i en Toppreiter sadel. Den sadelsitsen följde bäckenets kurvatur perfekt och gav därmed goda förutsättningar för att muskeldräkten ovanpå skelettet kan få en avspänd balans, vilket ger möjlighet för en följsam ridning med precision i hjälpgivningen.
Så ett citat:¨
Kära ryttare - titta inte bara - observera! C. Harris
När jag arbetar med ryttare på trähästen brukar jag prata om de önskvärda riktningarna som bör finnas i ryttarens ben. Låret ska vila mot sadeln så att insida lår och knä vilar mot sadelns kåpor. Precis ovanför knät ansluter skelettet mot sadelkåpan och det betyder att rörelsen i hästens bål direkt påverkar benet och därmed höftleden.
Underbenet å sin sida ska ha en lätt rotation utåt. Då ramlar vadmuskeln i mot hästens buk och knät har en riktning ut över stortån.
Det finns teckningar på skelett i sadeln fast det ger något extra att se hur väl bäckenet ansluter till sadelns form. Notera också att höftled och låben svävar fritt i luften.
Nu finns det variationer på bäckenets form och det är därför det är viktigt att prova olika sadelmärken och modeller. Detta bäcken hade en form som passade klockrent i en Toppreiter sadel. Den sadelsitsen följde bäckenets kurvatur perfekt och gav därmed goda förutsättningar för att muskeldräkten ovanpå skelettet kan få en avspänd balans, vilket ger möjlighet för en följsam ridning med precision i hjälpgivningen.
Så ett citat:¨
Kära ryttare - titta inte bara - observera! C. Harris
torsdag 7 april 2011
Den korta skritten
Så här skrev jag för två veckor sedan här på bloggen:
”Bettets placering i hästens mun, och därmed i den rörliga yttre ändan av hästens ryggrad ger den skolade, känsliga ryttaren möjligheter till stort inflytande över hästens hållning. Detta är ett verktyg som inte kan ersättas av varken kroppsspråk eller visualisering.”
Som exempel på hur ryttaren kan påverka hästens hållning vill jag skriva om den korta skritten. Men först några ord om hur hästen rör sig i skritt.
Skritten är en fyrtaktigt rörelse. När man säger att skritten är taktmässig menar man alltså att hästen flyttar fötterna i rätt ordning (Ridhandboken 1). En korrekt fotförflyttningen i skritt innebär att hästen går i fyrtakt med ex börjar med att lyfta vänster fram (A i bilden), höger bak (B), höger fram (D), vänster bak (F). Tittar man på benparet på samma sida ser man att de under en sekvens (D i bilden) bildar ett ”V”.
(Bild på skritten har jag hämtat från den här sidan där du kan läsa om hur man på slutet av 1800-talet kunde fotografera hästar och på så sätt för första gången se hur hästen egentligen flyttar sina fötter.)
Här nedan har du en film om hästens skritt:
En felaktig fotförflyttning är ex pass. Då flyttar hästen samma sidas benpar samtidigt (ex höger fram och höger bak) och det bildas aldrig något ”V”.
Man tittar även på om hästen tar lika långa kliv med varje steg och vilar lika länge på varje fot.
Oavsett hur långa steg hästen tar ska takten (den ordning hästen flyttar fötterna) vara densamma. I ex fri skritt tar hästen längre kliv än i kort skritt.
Hästen kan också flytta fötterna i en snabbt eller eller långsamt takt. I en långsam takt har hästen varje fot under en längre tid i marken än i en snabb. Att hästen på detta sätt ”vilar i steget” är något som är bättre än att hästen snabbt lyfter fötterna.
Kort skritt
På vilket sätt kan då den korta skritten påverka hästens hållning? Jo, den korta skritten får du fram när du ber hästen höja hals och huvud. Hästen börjar då skifta mer och mer vikt till bakbenen och avlastar framdelen.
Men det är inte allt. När hästen höjer huvud och hals kommer konstruktionen av kotorna i halskotpelaren göra så att hästen inte längre kan böja eller ställa halsen. När hästen är maximalt hög blir inte bara hela halskotpelaren rak utan även hela ryggraden från nacke till svans. Jag som ryttare behöver inte hålla hästen rak med yttre inverkan från tyglarna eller skänklarna. Hästen håller sig själv rak pga dess interna struktur. Det är på detta sätt ryttaren kan påverka hästens hållning.
Jag skrev att den skolade ryttaren kan påverka hästens hållning. Det jag menar med det är att för att detta ska fungera får ryttaren inte dra bakåt med handen, eller hänga i tyglarna. Kontakten mellan ryttarens hand och hästens mun måste vara lätt. Hästen får inte heller hänga eller trycka på bettet, alltså inte ifrågasätta ryttarens inflytande genom varken vikt eller kraft.
Den korta skritten är ett effektivt verktyg för att påverka hästens hållning. När du provar kom ihåg att en lätt kontakt är ett krav. Du kommer säkert också märka att din häst blir ojämn i takten eller att rumpan åker ut på sidan. Detta är de sätt din häst har att tala om att ”oj, vad jobbigt det blev jag tror inte jag klarar av att vara helt rak och gå långsamt framåt”. Ta det varligt och låt din häst stärka sig lite i taget, begär inte för många steg i början, ett eller två kan vara fullt tillräckligt, låt sedan din häst sträcka halsen nedåt och skritta på i fri skritt. Vitsen är inte att du ska hålla hästen rak med hjälp av tyglarna, utan att du genom lätt inverkan på den yttre rörliga ändan av hästens ryggrad (nacken) balansera hästen med hjälp av halvhalt, direkt och indirekt tygel på en tygel i taget så att hästen både får vanan att hålla sig själv rak, samt får styrka att bära både sig själv och sin ryttare där.
”Bettets placering i hästens mun, och därmed i den rörliga yttre ändan av hästens ryggrad ger den skolade, känsliga ryttaren möjligheter till stort inflytande över hästens hållning. Detta är ett verktyg som inte kan ersättas av varken kroppsspråk eller visualisering.”
Som exempel på hur ryttaren kan påverka hästens hållning vill jag skriva om den korta skritten. Men först några ord om hur hästen rör sig i skritt.
Skritten är en fyrtaktigt rörelse. När man säger att skritten är taktmässig menar man alltså att hästen flyttar fötterna i rätt ordning (Ridhandboken 1). En korrekt fotförflyttningen i skritt innebär att hästen går i fyrtakt med ex börjar med att lyfta vänster fram (A i bilden), höger bak (B), höger fram (D), vänster bak (F). Tittar man på benparet på samma sida ser man att de under en sekvens (D i bilden) bildar ett ”V”.
(Bild på skritten har jag hämtat från den här sidan där du kan läsa om hur man på slutet av 1800-talet kunde fotografera hästar och på så sätt för första gången se hur hästen egentligen flyttar sina fötter.)
Här nedan har du en film om hästens skritt:
En felaktig fotförflyttning är ex pass. Då flyttar hästen samma sidas benpar samtidigt (ex höger fram och höger bak) och det bildas aldrig något ”V”.
Man tittar även på om hästen tar lika långa kliv med varje steg och vilar lika länge på varje fot.
Oavsett hur långa steg hästen tar ska takten (den ordning hästen flyttar fötterna) vara densamma. I ex fri skritt tar hästen längre kliv än i kort skritt.
Hästen kan också flytta fötterna i en snabbt eller eller långsamt takt. I en långsam takt har hästen varje fot under en längre tid i marken än i en snabb. Att hästen på detta sätt ”vilar i steget” är något som är bättre än att hästen snabbt lyfter fötterna.
Kort skritt
På vilket sätt kan då den korta skritten påverka hästens hållning? Jo, den korta skritten får du fram när du ber hästen höja hals och huvud. Hästen börjar då skifta mer och mer vikt till bakbenen och avlastar framdelen.
Men det är inte allt. När hästen höjer huvud och hals kommer konstruktionen av kotorna i halskotpelaren göra så att hästen inte längre kan böja eller ställa halsen. När hästen är maximalt hög blir inte bara hela halskotpelaren rak utan även hela ryggraden från nacke till svans. Jag som ryttare behöver inte hålla hästen rak med yttre inverkan från tyglarna eller skänklarna. Hästen håller sig själv rak pga dess interna struktur. Det är på detta sätt ryttaren kan påverka hästens hållning.
Jag skrev att den skolade ryttaren kan påverka hästens hållning. Det jag menar med det är att för att detta ska fungera får ryttaren inte dra bakåt med handen, eller hänga i tyglarna. Kontakten mellan ryttarens hand och hästens mun måste vara lätt. Hästen får inte heller hänga eller trycka på bettet, alltså inte ifrågasätta ryttarens inflytande genom varken vikt eller kraft.
Den korta skritten är ett effektivt verktyg för att påverka hästens hållning. När du provar kom ihåg att en lätt kontakt är ett krav. Du kommer säkert också märka att din häst blir ojämn i takten eller att rumpan åker ut på sidan. Detta är de sätt din häst har att tala om att ”oj, vad jobbigt det blev jag tror inte jag klarar av att vara helt rak och gå långsamt framåt”. Ta det varligt och låt din häst stärka sig lite i taget, begär inte för många steg i början, ett eller två kan vara fullt tillräckligt, låt sedan din häst sträcka halsen nedåt och skritta på i fri skritt. Vitsen är inte att du ska hålla hästen rak med hjälp av tyglarna, utan att du genom lätt inverkan på den yttre rörliga ändan av hästens ryggrad (nacken) balansera hästen med hjälp av halvhalt, direkt och indirekt tygel på en tygel i taget så att hästen både får vanan att hålla sig själv rak, samt får styrka att bära både sig själv och sin ryttare där.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)