Hästens exteriör

Igår hade vi upptaktsmöte för kursen i Applied Equine Podiatry i den 15-19 juni i Boden. Det här är verkligen en kurs jag rekommenderar alla hästägare (och hästintresserade för den delen!) att gå. Kursen handlar inte främst om att lära sig verka själv, även om det är ett moment, utan om att lära sig känna igen en frisk hov. Vi hämtade några hästben igår och jag ser verkligen fram emot att för se och höra vilken historia som gömmer sig i de fötterna, för de hade alla något att berätta!

Det kom en fråga på inlägget Skenbenets omkrets indikerar hästens viktbärande förmåga som jag tänkte resonera kring idag.

Hästar kan beskrivas på många sätt, utgångspunkten kan vara färg, ras, exteriör, prestation eller beteenden.
Den exteriör som vi ser när vi tittar på en häst är en blandning av skelettets utformning och muskulaturen. En mager omusklad häst kan se förskräcklig ut men ha en bättre skelettmässig konformation än en tillsynes välmusklad och atletisk häst.

Ur hållbarhetssynpunkt är hästens exteriör viktig men faktiskt inte alltid avgörande. Onekligen är det så att en häst med rättställda ben, bra relation mellan de olika kroppsdelarna, en väl ansatt hals och en muskelkostym som är proportionerlig har goda förutsättningar att hålla ett aktivt liv. Men det är ingen garanti. Hambletonian, en fantastisk förvärvare inom travsporten, hade gott om exteriöra avvikelser men det hindrade honom inte från att vara både stark och snabb.

Hästens skelett består av 205-210 ben, lite beroende på hur de klassificeras.


Hästens motor sitter i bakdelen, de vinklar man pratar om är hur bäckenets vinkel styr lårbenets vinkel och det påverkar hästens förmåga till frånskjut och bärkraft. Kraftöverföringen sker via ländryggen - den del av ryggraden som har en viss rörlighet mellan kotorna. Benen är det som rör hästen framåt och hur benen i benen är staplade på varandra påverkar både rörelsemönster, hovform och stötdämpning. Här kommer ett uppslag som visar några vanliga benställningar från boken Hästens exteriör av Lars-Erik Magnusson.



Inga hästar är egentligen designade för att bära någon annan vikt än sin egen, varken travare eller ridhäst. Eftersom vi nu väljer att sitta upp och rida dem är det viktigt att vara observant på hur hästen reagerar på vår träning och att variera både träning och underlaget vi tränar på.

Jag skulle vilja passa på att citera en hovslagare i Luleå, Bengt-Erik Källsenius. "Du köper ingen avlagd travare, du köper en avlad travare." Travhästar kan bli mycket fina ridhästar, förutsatt att den som tränar dem kommer ihåg att de är avlade att trava fort och att det  har fört med sig exteriöra anpassningar och ett rörelsemönster som motsvarar det kravet.

Travare är oftast lägre i mankhöjd (ca 155), har en stark rygg för att kunna hantera den kraft som kommer från motorn. En travare kommer som regel tidigt i träning och görs den på ett vettigt sätt bygger den unga hästen upp kroppen både skelettmässigt och muskelmässigt. En travare tränad för tävling, även om den inte håller måttet för löp, klarar mycket väl ett liv som ridhäst, med den fördelen att den dessutom kan köras som omväxling.

Jag rekommenderar Lars-Erik Magnussons bok Hästens exteriör och en bok på engelska The Horse Conformation Handbook av Heather Smith Thomas. Sen är det aldrig fel att ta en krita och markera de olika lederna, benen etc på en riktig häst och sen mäta vinklar, längder och bredder. Allt som tränar ögar gör det lättare att se hästen, så som den ser ut.

Hovar

God fortsättning på det nya året! Just idag är det en vacker vinterdag i Kalix med måttliga -10, vinterblå himmel och solkyssta talltoppar. Hoppas er torsdag är lika vacker där ni är!

För egen del började jag redan 1 januari med nåt som jag tror kommer att vara ett tema för året, hovar.

Här ligger de hovar som jag, tillsammans med Kerstin Kemlén och fotograf Anki Lundberg, har fått att utvärdera. För mig ser de ut som helt normala ridhästhovar. För utvärderingen tittar vi på; stråle, hörnstöd (landning), traktgren, hovväggar quarter och tå, kronrand, sula och tå (frånskjut) och har en poängskala från 1-9. 

När underbenen är skilda från hästen och det inte är en häst man känner sen tidigare är det faktiskt inte helt lätt att veta vad som är höger resp vänster i vardera paret. Det trodde jag minsann skulle vara en lätt match...

Bilden ovan är på bakhovarna och man kan se hur sömmen är slagen i lamellranden. Det är inte helt ovanligt att sömmen hamnar där och även om det i sig inte orsakar sömtryck så betyder det att bakterier får en väg in i lamellranden och risken för bärrandsröta ökar markant.

På den här bilden kan man också se att sulgrenen har lagt sig och hovformen är deformerad i båda yttertrakterna, att hovkapseln är lite roterad och att tån är kapad snett i relation till strålen.

Men en kapad tå är värre än så. En tå som är kapad på detta sätt berövar hästen dess frånskjut med främre delen av hoven. i sin tur betyder det att belastningen av frånskjutet kommer mer direkt på hovbenets främre del och det syntes i sulan att naturen polstrat hovbenets framkant med att bygga på i sulan.

Eftersom jag är ny inom området och de flesta hovar jag sett ser ut som dessa så missade jag helt detta med tån, visst kunde jag se att det var kapat snett - men konsekvensen av den sneda ytan och den borttagna hoven för hästen fick Kerstin upplysa mig om.

Här har vi klippta av tådelen på hoven, de strukturer ni kan se i bilden är (från tumstocken och ner) den okänsliga sulan, den blodförsörjda delen (röda prickar) av sulan närmast hovbenet, inre hovvägg och den svarta randen längst ut är hovväggen.

På den aktuella hoven hade hoven migrerat framåt mer än 2 cm i relation till foten. Jag antar att känslan för hästen blir som om jag med storlek 39 skulle gå runt i ett par 45:or, jag skulle ha svårt att veta var jag egentligen har mina fötter och var jag sätter ner dem i världen.

Som med allt annat så var det livet självt som förde hovar i fokus och jag lär mig allt jag bara kan för att kunna ge mina hästar hovar som passar deras fötter. Allt enligt devisen utan hov, ingen häst.

Vad klarar hästens rygg?

Årets sista blogginlägg kommer att beröra hästens rygg. Syftet med blogginläggen om hovar, mun och nu rygg är att göra oss, som tillbringar en del av vår tid med hästar och tar deras tjänster i anspråk, mer medvetna om att vi ber om något som hästen visserligen gör (och det med den äran!) men som ändå strider mot dess natur som djuret häst.

När något sysselsätter ens tankar händer det ofta flera saker samtidig som verkligen sätter de egna tankarna i spinn. En elev berättade följande. Vid ett besök hos en bekant i ett stall stod det en häst på gången. Min elev strök hästen över ryggen och hästen sänkte ryggen - Stryk honom inte över ryggen, sa ägaren, han har ont. Och det var ju uppenbart men när boxen var mockad tog ägaren och sadlade den ömma hästryggen och tog ut hästen för att rida. Vari ligger logiken i detta? En rygg som ömmar av beröring borde få riktigt ont av ridning.

Senare samma vecka fick jag tips om en artikel skriven av Stormy May som lade ytterligare några vedpinnar på tankebrasan. I artikeln berör författaren det som händer med hästen när vi sätter oss upp på dess rygg. Mitt inlägg är en blandning av utdrag ur artikeln och mina egna ord. Läs gärna artikeln i sin helhet!

I " Journal of Veterinary Science" Volym (Vol14(11), 1994) publicerade den välkände veterinären och sadelutprovaren Dr Joyce Harman resultatet av en studie.

"Vid tillämpningen av denna studie, bedömdes sadlar med tryck upp till 1,93 psi (pound force per square inch) ha god passform, mellan 2,0 och 3,38 psi, utan ihållande tryckpunkter, ha medelgod passform och sadlar som översteg 3,4 psi eller haft ihållande tryckpunkter under hela sessionen bedömdes har dålig passform. Dessa siffror kommer från preliminära data som visar att det var svårt att hitta en engelsk sadel med lägre tryck än 0,75 psi, vilket är det högsta tryck som finns i kapillärbädden. Tryck som överstiger 0,75 psi stänger av blodflödet i den arteriella kapillärbädden."

Det är viktigt att notera att Saddletechs provtryckningskudde, som användes i dessa studier, har sensorer utvecklade för att utvärdera riskerna för trycksår hos sängliggande människor och mäter endast tryck upp till 4 psi. Moderna sensorer, exempelvis FSA (Force sensing Array) som utvecklats av Vision Engineering Resaerch group (VERG Inc) i winnipeg, Manitoba, Kanada kan avläsa mycket högre tryck. I ett test mer westernsadlar med bra inlägg, mättes normalt "trycktoppar" mellan 8,25 och 14 psi. (Wesley, ED, McCullough, E, Eckels, S, Davis, E, artikel # 9329, 2007, "The Horse" magazine).

Trycket som uppstår på vävnaderna under sadeln fortplantas ner via musklerna till de benstrukturer som finns inunder. Inom forskningen kring trycksår hos människor har det visat sig att vävnadsdöden börjar nära benet långt innan rodnad och sår i huden uppkommer.Vad har då hänt hos de hästar som har synliga sår eller ärr i sadelstaden?

Musklerna longissimus dorsi och trapezius, som ryttaren sitter på, har hästen utvecklat sedan Eohippus (mellan 60 miljoner och 45 miljoner år sedan) för att underlätta rörligheten. Denna struktur har aldrig varit konstruerad för att bära vikt i form av ett tryck ovanifrån. Hos många hästar kan man se en påtaglig muskelatrofi (förtvinade muskler) precis bakom bogbladet uppe vid manken. Icke desto mindre har jag själv hört en  tränare sagt att han inte vill ha hästar med välmusklade ryggar för de blir så svåra att sadla.

Tryck från sadel och ryttare på hästens rygg uppkommer oavsett användningsområde. När blod som trycks ut ur vävnaden kommer tillbaka känns det som tusen nålar sticker i den kroppsdelen. Vi har inbyggda sensorer som ser till att vi byter ställning då och då när trycket på en enskild punkt varit för högt för länge. För en häst som blir riden är det svårt att stuva om vikten på sin kropp som det sättet. Den kan försöka påkalla din uppmärksamhet genom att ta kortare steg, slå med svansen, klia sig mot staket/ridhusvägg, nafsa efter underskänkeln, lägga öronen bakåt eller rent av bocka.

Det som poängteras i artikeln är att det är alltför vanligt, med dagens hästhantering, att avfärda hästens enda möjliga utttryckssätt, kroppsspråket, som olydnad och som sådan ska den korrigeras - ofta med "en starkare smärta i munnen, på huvudet, revbenen eller flankerna, förmodligen i kombination med en längre session under sadel" skriver Stormy May.

Nu vill varken artikelförfattaren eller jag förbjuda ridning men jag delar uppfattningen att en ökad kunskap om hästens rörelsemekanik vore en fantastisk julklapp som skulle glädja både ryttare och häst.

Jag har sökt de båda artiklarna som Stormy May refererar till på nätet men utan att lyckas. Det känns som en intressant uppgift för 2013 att skaffa mer kunskap i frågan. Jag skulle gärna vilja veta mer hur respektive studie har gjorts. Det finns även en svensk studie om sadeltryck, en förkortad version finns att läsa på nätet, den fullständiga går att köpa via webbsidan.

Precis som alltid, när det gäller vår relation till hästen, är det vi som ska sträva efter att tolka hästens signaler/språk - hästen har redan full koll på oss, som den sanna humanist den är.

Nu tar jag jullov och återkommer efter trettonhelgen. God jul och gott nytt år!

Bett nr 3

Vi som väljer att ägna oss åt hästar, må vara nöjesridning, tävlingsridning, körning, trav och/eller galopp måste i alla lägen vara medvetna om att vi väljer att göra något som hästen ursprungligen inte var ägnad att göra.

Hästen är inte konstruerad för att bära vikt på ryggen, dra tunga lass, ha beslag på hovarna eller bett i munnen. Att den går med på att låta oss göra det beror på att hästens överlevnadsstrategi är tystnad. Hästen är i grunden ett fogligt djur, ett djur som strävar efter att minimera konflikter därför att det, i det vilda, har räddat liv. Hästen ägnar ingen tid åt onödigt bråk, den är förprogrammerad att finna sin plats i en hierarki och att vara följsam.

Hästen, precis som hunden, har visat sig vara en nyttig följeslagare för människorna. Deras olika egenskaper har gynnat och förenklat våra liv och nu när vi som bor i i-länderna inte längre behöver dem för vår försörjning förgyller de vår fritid.

Jag har inga moraliska betänkligheter mot att äga och ha häst (eller hund) som mitt fritidsnöje. Det jag strävar efter är att göra det liv som mina hästar får leva hos mig så "lite dåligt som möjligt" genom att lära mig allt jag bara hinner och kan om det som berör hästar. Att ha häst är att kompromissa med hästen som biologisk varelse och ju bättre kompromiss desto färre grader i helvetet för hästen - lite brutalt uttryckt.

Dr Cook har ägnat en stor del av sitt yrkesverksamma liv till att forska kring bett och det han definierar som bettrelaterade problem. Precis som Lena påpekar kan vissa av de beteendestörningar som han kopplar till bett förekomma av andra skäl. För mig betyder det att det finns fler variabler att ta hänsyn till i denna multifaktoriella ekvation som hästägandet innebär. Lämna ingen sten ovänd...

I sin forskning har Dr Cook jämfört kranier från tama och vilda hästar. Det som han sett hos de tama hästarna är sk bensporrar, microsprickor vid lanerna och deformerade tänder, skador som helt saknas hos den vilda hästen. Det är skador på hård vävnad, som hästtandläkare kan man få se friktionsskador på tungan av bett som glidit fram och tillbaka över tungan, sår på insidan av kinden, klämskador, tryckskador i gommen etc.

Visst är många av skadorna ett resultat av vårdslös hantering och felaktig tillpassning av utrustningen, absolut! och med bättre utbildning av hästägaren kan många av problemen elimineras. Note bene! Inte heller bettlösa huvudlag är helt utan påverkan på hästen om de är illa tillpassade eller hanteras ovarsamt.

Dr Cook konstaterar
"Genom att ta bort metallbett ur hästens mun kan man råda bot på många problem men man kan dock inte förvänta sig att alla problem blir botade.

En häst som sedan tidigare återkommande låtit i halsen kommer ej att sluta låta, en häst som utvecklat permanenta deformiteter i luftvägarna till följd av bettanvändning kommer fortfarande att vara handikappad av deformationerna.

Tar man bort bettet så botar det ingen hälta annat än ”tygelhälta” och inte heller kan det ersätta ordentlig utbildning av hästen så den förstår tömhjälperna (sakta av, stanna och svänga). Alla hästar med bettorsakad nervsmärta slutar inte skaka på skallen från en dag till en annan när bettet tas bort. Ett fåtal slutar aldrig."

Vi måste som ryttare och kuskar förstå att hästen inte med automatik förstår våra signaler utan att det handlar om att utbilda hästen till det signalspråk vi väljer att använda oss av. När jag var hos Rune Olofsson i Sollebrunn berättade han att 98% av de hästar han fick in för tillridning hade problem för att de aldrig hade fått lära sig att start och stopp signalerna ordentligt, de visste alltså inte vad som förväntades av dem. Grunden för all hantering är att hästen kan signalen för framåt, stopp, bakåt, höger och vänster. När responsen för de signalerna är etablerad hos hästen är den redo att utföra rörelser som kombinerar dessa riktningar.

Men det finns ytterligare en aspekt på bett som har med hästens fysiologi att göra. När hästen har bett i munnen stimuleras dess matsmältningssystem som innebär att hästens kropp är inrktad på låg aktivitet och sänkt huvud/hals samtidigt som du vill att hästen ska vara alert, beredd på att prestera och ha höjt huvud/hals.

I hästens hals finns det en växelfunktion som öppnar eller stänger passagen till luft- respektive matstrupe. Hästen andas med näsan och när den andas ska läpparna vara förseglade så att munhålan är fri från luft. Med ett bett i munnen bryts läpparnas försegling och det virvlar in luft i munhålan, samtidigt som stimulit på tungan gör att det produceras saliv som ska hanteras. När hästen ska svälja kan den inte andas och när den andas kan den inte svälja. Det blir en fysiologisk krock i hästen som biologisk varelse och det får konsekvenser.

En kortis om varför jag valt Dr Cooks huvudlag. Amaretto har konvex nosrygg och det gör att en repgrimma eller bosal välter framåt/nedåt och då hamnar på fel. Nosgrimman på bitless bridle går att spänna ihop och sitter därmed på plats bättre.

Signalsystemet liknar det som jag har när jag arbetar Amaretto i repgrimma, huvudlaget förmedlar dessutom de signaler via tyglarna som direkt och indirekt tygel skapar. Hackamore har aldrig varit aktuellt och det bettlösa alternativet som ser ut som ett hjul med ekrar har jag inte provat. Ridgrimma eller ridkapson har jag också kvar att prova, den varianten av bettlöst används flitigt av de som rider akademiskt.

Jag var på en föreläsning med Per Larsson om bett och betsling, han visade en bild på ett bett som kallades "Liberty", i hans gradering var det bettet hett, riktigt hett faktiskt för med det kunde man korrigera en häst med så mycket smärta att den antingen kapitulerade eller blev galen...vi har en förmåga till omskrivningar vi människor - liberty/frihet för vem?

Mer om bett

Hej bloggen och tack Maria för att du tar upp den viktigt diskussionen om bettets inverkan på hästen.

Jag tar med detta inlägg en tillfällig paus i min paus från bloggen för att skriva en kommentar på förra veckan inlägg. Gå gärna tillbaka och läs inlägget och de kommentar som det fått. Detta är en viktig diskussion som kan få oss alla att växa som ryttare och hästmänniskor. 

Du skriver att ”Essensen i Dr Cooks forskning är att bett, oavsett form, material eller handhavande av ryttaren åsamkar hästen skada”. Min erfarenhet är att så inte är fallet. Bara att hästen har bettet i munnen orsakar inte hästen skada vilket bekräftats av de veterinär och hästtandläkare som tittat inte bara mina hästar i munnen utan även kolleger med liknande ridfilosofi. Det är hur den valda utrustningen handhas som är det egentliga problemet.

Bett eller bettlöst, all kommunikation bör utgår från en mental kontakt mellan häst och ryttare. När detta funkar utgörs känningen i ryttarens hand endast av tygelns vikt. I detta håller jag fullt med Dr Cook

”This advice on steering/stopping, using the nudge/hug approach of the Bitless Bridle should, ideally, be used simply as a back-up, if required, to the more important aids provided by body weight, balance and breathing.  ” (Samtliga citat är hämtade från Dr Cooks hemsida: http://www.bitlessbridle.com/)

Jag håller dock inte med Dr Cook när han vill framställa det bettlösa alternativet som den optimala universallösningen för att uppnå mental kommunikation med hästen. Det är hästhanteringen i sig, inte utrustningen, som är det viktiga.

På sin hemsida listar Dr Cook 120 beteendeproblem hos hästar som han menar har med valet att rida med bett att göra. Denna lista innehåller bl.a. hästen är svår att fånga i hagen, inte står still vid uppsittning, är stel och vägrar böja hals och/eller korsa bakbenen vid ridning etc.

Jag håller inte med. Det är inte bett som orsakar dessa problem. Du kan ha dessa problem även om du aldrig haft bett på hästen. Det är hästhanteringen, eller brister vid hästhanteringen, och hur vi etablerar ledarskap eller inte gentemot våra hästar som är problemet och också lösningen på merparten av dessa problem.

Ja, det går att göra hästen mer illa med bett än med bettlöst men oavsett utrustning är det inte bra om mental kommunikation saknas, om hästen inte blir lugn vid all hantering, och om ryttaren har träningsvärk i armarna efter ett ridpass.

Du skriver Maria att du känner dig trygg med det bettlösa tränset även när din unghäst blir het eftersom one-rein-stop fortfarande funkar. Om jag inte minns fel så lärde du din unghäst hur han skulle utföra denna rörelse utrustad med repgrimma och vid markhanteringen som förberedelse inför ridning. Det är min poäng. Det är inte valet av huvudlag i sig som ger dig kontroll, det är att du lärt din häst hur den ska reagera och vad den ska göra som ger dig kontroll. 

Jag har själv en elev vars häst har lidit av ”head shaking syndrom” och utan att ta bort bettet, men genom att förändra hur ryttaren använder bettet så har dessa problem försvunnit.

Oavsett vilket typ av huvudlag du väljer att rida med så ska det första målet med all ridning och hästhantering vara att återställa lugn hos hästen om/när detta försvinner. Det är vidare ryttarens uppgift att:

*) sträva efter att låta hästen arbeta i korrekt form (inte bakom hand och i god egen balans)

*) under större delen av ett ridpass sträva efter att låta hästen uppleva eftergift i både hand, skänkel, röst samt fokuserad energi,

*) sträva efter att kontakten mellan ryttarens hand och hästen mun/huvud utgörs endast av tygelns vikt,

*) inverka med så små och diskreta signaler som möjligt.

Jag håller inte heller med om att hästens mun hela tiden ska vara helt stilla. Hästar som är avspänt uppmärksamma tenderar att slicka sig kring munnen med eller utan bett i munnen. Det här beskrivs ex av Monty Roberts. Denna gest från hästens sida är önskvärd. En häst som jobbar korrekt kan vara mer eller mindre aktiv i munnen. Är en häst mentalt spänd och ouppmärksam på ryttaren blir hästen låst i käken. Är hästen fysiskt spänd och kortar sina muskler så är hästen även låst i käken. Denna typ av stilla mun är inte eftersträvansvärd. En stressad häst kan tugga frenetiskt på bettet och det är inte heller önskvärt. Jag håller helt med Dr Cook att hästar inte ska tugga på bettet. Hästen ska däremot ha möjlighet att slicka sig kring munnen och svälja. Denna möjlighet finns när hästen får slippa en hårt åtdragen nosrem.

Det är min fasta övertygelse att det inte är ridhästens utrustningen i sig som orsakar problem för hästarna, det är handhavandet av utrustningen. Det är utmärkt att det finns bettlösa alternativ och det borde vara valfri betsling tillåten i alla tävlingssammanhang. Själv fortsätter jag att utbilda mig och min häst i den utmanande konsten att rida med bett.

Bett

Är det någon mer än jag som undrar om vi verkligen har 24 timmar perdygn och i snitt 30 dagar per månad? Det känns som att det var alldeles nyss som jag drack den sista klunken bubbel för att fira in det nya året - och snart är det dags igen!

Kerstin Kemlén är en god vän som till sin person är en som går till botten med alla frågeställningar hon ställs inför. Hon är en hästägare med tävlingshästar inom trav och har med det ett starkt fokus på prestation. Det var just prestationsbiten som ledde henne i in på ämnet bett och betsling samt dess konsekvenser för hästarna. I början var det frågan om att lösa ett problem för en specifik häst i stallet som drev henne att utforska ämnet men nu har det blivit alltmer en fråga om hästhälsa.

Kerstin kom tidigt i kontakt med dr Robert Cook, som utvecklat ett bettlöst huvudlag, och de har haft en flitig mailväxling under åren där Kerstin har ställt frågor och Dr Cook har svarat efter förstånd och förmåga.

Essensen i Dr Cooks forskning är att bett, oavsett form, material eller handhavande av ryttaren åsamkar hästen skada. Skadorna kan vara allt från rent fysiska skador av bett på laner, tunga och tänder till skador som tar lite mer tid att utveckla, struppipning t ex och rena beteende störningar.

 

Precis som traditionen att sko hästar påverkar hästen negativt gör traditionen att betsla den samma sak. Den här aningen färgstarka bilden hämtad från Dr Cooks hemsida och visar med skala den relativa känsligheten för beröring som olika kroppsdelar har hos hästen. De röda ytorna representerar de områden som har flest sensoriska nerver. Mulen och munnen utgör områden som är mycket känsliga för beröring.

Att vara hästägare är att vara medveten om vad man kompromissar med och varför. Själv har jag valt att sko mina hästar nu i höst, och även om jag vet med mig att det kostar i form av hämmad hovmekanism, så tar jag hellre det än fläkskador.

Jag har huvudlag med bett i sadelkammaren, men jag rider med Dr Cooks bettlösa. Och visst blir det en skillnad i upplevelse! Hästen blir till exempel bra mycket starkare i bettlöst, 16 gånger starkare jämför med en betslad häst enligt Kerstin (som både kan och gärna räknar på allt). En sån skillnad påverkar absolut maktbalansen (om jag kan få använda det ordet) mellan ryttare och häst.

Så när min unghäst blir Herr Het i Hatten så känns det rätt påtagligt...men jag har inte känt mig otrygg trots pigga galopper. Det är fullt möjligt att göra en sk one rein-stop med det bettlösa och i ridningen finns det alla möjligheter att få en lågmäld kommunikation via huvudlaget.

Skillnaden är känslan i handen, det finns ingen sensorisk feed back via tyglarna som det gör när de är fästade till ett bett i hästens mun. Det är faktiskt tyst i tyglarna...inget tuggande, ingen rörelse och det är egentligen så det ska vara enligt Dr Cook. När hästen arbetar ska munnen vara stängd och stilla, det är bara när hästen äter som ska den tugga.

Hoven - en makalös uppfinning

I höstas var jag ner till Iotas Hovbalans i Dalarna och gick en kurs i Applied Equine Podiatry med KC LaPierre.

Det var en intressant och mycket tankeväckande kurs med många, för mig, nya infallsvinklar på hur hästens hov fungerar och hur den svarar på den belastning som hästen utsätts för.

Mitt i sin karriär som hovslagare tar KC en plats som lärling i en smedja. Avsikten var att bli en så skicklig smed att han skulle kunna smida vilket sjukbeslag som helst. Under sina två år som lärling skapades grunden för det som skulle bli KC mantra: struktur + funktion = prestanda. När han sen avslutat sin lärlingsperiod och återgick till sitt yrke som hovslagare kunde han verkligen smida vilken sko som helst men det fanns ändå hästar som han inte kunde hjälpa. Det ledde honom in på den väg som han vandrar nu.

KC strävar efter att flytta fokus inom hovslageri från hantverk till vetenskap. Hovslageriet blev en profession som hamnade i skymundan i och med den nya tidens tekniska utveckling vilket gör att dagens hovslagare utbildas med kunskaper från förrgår.

Grundtesen är att en sund häst är beroende av en sunda hovar vars funktion är att hantera och distribuera och nyttogöra energi. Hovslageri i sin tur syftar till att neutralisera energi. I detta uppstår kollisonen mellan natur och människans inverkan, där hästens hovar hamnar i kläm.

KC har definierat varje del i sitt mantra struktur + funktion = prestanda. Med struktur menas hovens inre beståndsdelar och varje enhet har sin specifika funktion som ska fungera i samklang med alla delar. I hoven finns flera olika vävnadstyper; blodfylld, inte blodfylld, mjuka vävnader och ben. Med prestanda avses hur väl en hov kan möta det krav som den av människan valda aktiviteten ställer på hoven. En fritidshäst som rids emellanåt kan fungera med lägre krav på hovens prestanda än en travhäst i full tävlingskondition. En given sanning kan tyckas, du kör inte Formel 1 med en SAAB V4 och tror på en topplacering, men enligt KC så saknas den insikten icke desto mindre hos flertalet hästägare.

Tama hästar lever under helt andra premisser än vilda. Det gör att KC ibland väljer att prata om skodda respektive oskodda hästar för att poängtera att skor faktiskt kan vara den bästa kompromissen för vissa hästar. Barfota är alltid bäst för hästen, under förutsättning att dess hovar har den prestanda som krävs för uppgiften. Att sko hästen innebär alltid att hovens naturliga mekanism påverkas negativt men om det jobb hästen förväntas utföra också påverkar hästen negativt kan det vara bättre att låta hästen ha skor.

Idag finns det alternativ till järnskor i form av boots, olika tvåkomponentsprodukter som "hovlindor", plastskor och sulskydd. Det som KC kan reservera sig emot är att några av dem, enligt honom, inte tar tillräcklig hänsyn till hur hoven defacto är uppbyggd och att de, förvisso utan spik, ändå hämmar en korrekt hovfunktion.

Jag har haft mina hästar oskodda under sommaren men har, i brist på alternativ till skor med brodd, skott mina hästar nu när isen kom. Mina hästar går på lösdrift och är ute dygnet runt i en kuperad skogshage med en bäck som rinner genom hagen. När den bäcken börjar frysa på och vattnet från ovanliggande våtmark fortsätter att strömma bildas det stora partier med svallis. I folkmun kallas platsen som vi bor på Märsfallet just för att en märr halkat illa på svallisen.

För egen del hoppas jag på en snörik vinter utan perioder av blidväder för då kan jag ta av skorna mot slutet av december och sen sko på igen i mars/april när våren med sin istid kommer. Det är en kompromiss med en önskan jag har, men det är en medveten kompromiss, och jag har (tack och lov!) en hovslagare som är öppen för dialog.

KC kommer till Boden i juni och ger en 5 dagars kurs, läs mer om den på Kerstins webbsida. Jag rekommenderar kursen varmt!