Räddaren i nöden

När nöden är som störst är hjälpen som närmast, heter det. Och i mitt fall är jag glad att ordspråket stämde. Familjens inköpta unghäst, ett ett-årigt nordsvensktbrukssto, har redan tidigt i livet kommit till insikt om att hon är starkare och snabbare - både i reaktionshastighet och rörelse framåt än oss människor.

Min begränsade erfarenhet av NH räckte inte till. Lena, som har ännu lite mer erfarenhet, klarade utmaningen något lite längre men även hon fick se sig utmanövrerad. Vår lilla dam hade lärt sig att när hon blev sänd ut på volt kunde hon, genom att försvinna i tangentens riktning, komma undan vår inverkan på henne. När Lena lyckades stoppa henne några gånger lade hon bara till en elegant resning på bakbenen medelst skruv och förvandlade därmed en liten seger till en stor förlust.

Nu fick vi lägga pannorna i djupa veck, denna manöver var så effektiv att vi kände att om vi skulle fortsätta skulle det bara leda till att hon utvecklade och förfinade sin utbrytarteknik.

Vem skulle kunna hjälpa mig??! Jag ville inte ha någon som skulle "ta igenom" något, inte heller var jag intresserad av att lägga bett i munnen på henne för att genom smärta få någon sorts kontroll...den sortens kontroll är bara en schimär och leder ofta till andra problem senare i utbildningen. Om inte annat för att hästens tillit till människor påverkas negativt. Det var då räddnigen dök upp i form av en man från de amerikanska vidderna, Ed Dabney.

Fru Fortuna såg till att Ed var i norra Finland (Kokkola) och undervisade och att han hade möjlighet att avsätta en dag till min utmaning innan han skulle vidare.

Det blev en demodag på Torpet, där Ed visade "Six Keys to Harmony" det program han utvecklat för att utbilda ryttare och häst till en bättre relation. Innan vi startade dagen hade vi kommit överens om att göra alla sex nycklarna och sen "provocera" fram ett fritagningsförsök efter lunch, vi behövde inte vänta så länge...

Klockan 11, helt utan förvarning, drog Houdini Häst från Ed's dotter Elizabeth och försvann till skogs. Efter den eskapaden tog Ed över repet och även han fick se en hästrumpa försvinna in bland träden.

Duellen hade börjat. Ed valde vapen. Lasso. Singel pelare.
När Ed valde lassot, tog han bort repgrimman - en hjälp i taget. Han såg till att han aldrig (och jag menar verkligen a l d r i g) var den som började dra utan vårt sto fick springa ut lassolinan innan Ed lät det ta stopp med hjälp av en trädpelare. När hon efter ett tag insåg att det fanns ett stopp att springa in i, bytte Ed tillbaka till repgrimma.

Nu inträffade det intressanta. Ed lät henne gå på volt, vi såg alla att hon övervägde att dra men, i ögonblicket då hon kunde ha stuckit, ångrade hon sig och valde att vara kvar på volten. Då hade det gått två timmar och vi tog lunch.

Efter lunch fortsatte träningen och Ed visade mig hur jag kunde bryta ett flyktförsök utan att alls behöva dra i repet och därmed hennes huvud. Och det var här det slog mig hur stark vanan hos mig (och antagligen fler) är att just "dra i huvudet" på hästen när det brinner till. Jag fick vara väldigt observant på mig själv så att jag verkligen hade slack i linan när jag bad henne om att ge bakdelen. Det minsta jag blev hängande kunde jag känna hur hon "tog mitt häng och hängde i tillbaka" och den kraften ville vi inte provocera...

Ed betonade att handen är den primära hjälpen och att den, i kraft av att vara det, alltid ska vara lätt. Speciellt i mitt fall kändes det relevant. Jag vill att hon ska vara kvar hos mig utan att jag behöver hålla i för allt vad tygel, rep eller töm håller och det kan jag uppnå när den sekundära hjälpen "gör jobbet" med att tydliggöra min vilja. Repet kan jag låta vina i luften eller låta ramla ner på hästens bak som förstärkning utan att jag behöver kompromissa med lättheten i linan.

Nu är det ju så här att Ed besitter en kobras snabbhet i sitt arbete med hästarna. Vid ett tillfälle arbetade han mitt gamla sto och jag såg att hon försökte glida iväg från arbetet genom att gå framåt istället för sidvärts. Den nödvändiga korrigeringen gjorde han innan min hjärna ens tagit beslutet om en korrigering. Jag har lite kvar att jobba på där...

Så receptet från doktor Ed lyder att jag under inga omständigheter får tappa ungstoet så länge hon visar prov på att vilja gå emot repgrimman. Tro mig, hon var som smör med Ed men visade prov på gamla takter så snart jag tog över linan. De vet vem som kör dem. Mitt arbetspass börjar alltså vid singel pelaren innan jag går ut på banan. Ren klassisk ridutbildning med andra ord!

Dagen gav fler små insikter, bland annat att hästarna anpassar sig snabbare till var och en av oss än vad vi gör till någon av dem. De läser oss bättre, de överlistar oss snabbare, de etablerar ledarkapet fortare än vi hinner ana.

Ed lämnade en fråga till er. Av hundra hästägare, hur många är det som har ett fungerande ledarskap i relation till sin häst?

Fundera på det, svaret kommer nästa bloggning.