Målet jag stävar efter

Har nu på förmiddagen haft ett väldigt givande samtal kring med C/D-uppsats. Uppsatsen handlar om ridningens didaktik, dvs hur ridning kan läras ut. En del av samtalet handlade om min syn på ridningen, det som jag ser som målet både med min ridning och mina elevers ridning. Vad är målet? Vad vill jag med min egen och mina elevers ridning? Det kortaste sättet att beskriva det är att säga att jag rider enligt de klassiska principerna. Men ”de klassiska principerna” innebär olika saker för olika människor (för en utförligare genomgång kan du läsa min min B-uppsats ”Vad är klassisk ridning?”). Så även om det är en i ord kort beskrivning av mitt mål med min och mina elevers ridning, så är det inte speciellt precist.

Personligen har jag som mål att rida piaff, passage, levad, och galopp baklänges på min häst. Och hoppa lite till husbehov. Och rida ut i skogen när vädret är vackert. Och kunna lasta ensam. Detta är en typ av mål. Att kunna göra något. Och ja, allt detta ryms i min mening inom klassisk ridning,eftersom det handlar om kommunikation med hästen.

Kommunikation är alltså en nyckelingrediens. Att få och bibehålla hästens uppmärksamhet. Men detta ensamt räcker inte. När jag efter samtalet gick och mockade i stallet föll dessa tankar ut:

1)som ryttare är min första uppgift att vara en behaglig passagerare för min häst eftersom jag inte vill blockera min häst från att röra sig. Jag är en god passagerare när jag har en bra hållning, god balans och är avspänd. En förutsättning för att jag ska kunna bibehålla en god hållning, balans och avspändhet är att hästen inte hänger i tygeln (jag hänger så klart inte heller, men det ingår ju i ”hållning” och ”balans” att jag inte hänger hästen i munnen).

2)när jag inverkar (ger signaler) vill jag även då fortsätta att vara en bra passagerare för min häst. Det innebär att jag ger mina signaler (utför något med min kropp) med bibehållen avspänning. Om jag tar i för mycket med mina muskler blockerar jag ledernas rörelseförmåga i min egen kropp och då går följsamheten förlorad.

Som grädde på moset, toppen på isberget eller vad du nu vill kalla det, är det effekten på hästen. Hästen ska av träningen utvecklas, eller i alla fall inte försämras mentalt och biomekaniskt. Biomekaniskt korrekt är när skritten är fyrtaktig, traven tvåtaktig och galoppen tretaktig och ryggningen är tvåtaktig med diagonal fotförflyttning. En häst utvecklas i mina ögon om den bli lugnare, smidigare (ska tex tugga på bettet och det ska vara lika lätt att ställa åt höger och vänster), får bättre hållning (dvs rakriktas och ökar sin förmåga till samling) och utveckla steget vilket ex innebär att steglängden ökar men hästen vilar längre tid i steget.

Även om jag är en ypperlig passagerare för min häst behöver inget av det ovan inträffa. Det räcker inte att vara en superb passagerare, det gäller även att kunna träna hästen. Men när jag tränar hästen ska jag inte glömma bort att fortsätta vara en behaglig passagerare.

Om hästen däremot blir stressad, stelare, snedare och får kortare steg som resultat av ridningen då är något allvarligt fel. Om träningen leder till att de gångarterna försämras biomekaniskt, tex skritten blir passartad, är något väldigt fel.

Jag vill sammanfatta målet med min ridning och min undervisning med dessa ord: Kommunikation, hållning och avspändhet, inverkan.