Huvudet leder och kroppen följer

Det finns flera kopplingar mellan klassisk ridning och Alexanderteknik. En av dessa är just huvudet, både ur ett psykologiskt men även rent fysiskt/mekaniskt perspektiv.

Tygeln är den primära hjälpen inom klassisk ridning, för "hästen går dit huvudet visar" enligt Gueriniérè eller som en Alexanderlärare skulle säga - "huvudet leder och kroppen följer". Rent mekaniskt/fysiskt så beror det på att huvudet hos både häst och människa väger sina modiga kilon. Hos en fullstor häst ca 30 kilo och hos människan 4-6 kilo.

För att du ska få en uppfattning om vad ditt huvud väger så föreslår jag att du fyller en påse med cirka 4,5 kilo. Tag sedan påsen och låt den hänga från handen intill kroppen. Lägg märke till hur du uppfattar vikten. Ta sedan och lyft armen med påsen rakt ut framför dig. Hur uppfattar du vikten nu? Lägg märke till vad som händer i din kropp när du sträcker ut armen, behöver du kompensera för vikten på något sätt? Hur upplevde du att din balans påverkades?

Om vi låter huvudet hamna framför kroppens tyngpunkt måste musklerna i nacke, axlar, rygg och vader kompensera för den viktförskjutning som sker i vår kropp, annars tar tyngdlagen hand om oss och vi faller.

För hästen, som kan liknas vid ett bord med fyra ben med 30 kilo fästat ytterst på en pinne, har huvudet samma effekt. Höjer hästen huvudet flyttas 30 kilo mer mot bakbenen och frambenen blir lättrörliga. Sänker hästen huvudet lägger sig de 30 kilona tungt på frambenen.

En fasett av den psykologiska ädelstenen hos människan är tanken. Varje rörelse vi gör har en upprinnelse i hjärnan. Antingen är vi medvetna om nervimpulsen eller så är vi det inte - då kallas det ofta reflex. När vi lär oss rida (eller något annat nytt för övrigt) är vi engagerade i att skapa nya nervkopplingar som ska visa sig i kroppen som rörelse. Då är vi grova i våra rörelser därför att vi medvetet föröker analysera vad det är som sker, hur det går och om vi lyckas göra det vi ska.

Efter ett tag har vi kopplat nervbanorna såpass att vi kan börja förlita oss på reflexmässig respons. Vi börjar utveckla vår skicklighet. Vi börjar kunna "rida i varje steg", kan känna av var hästen är på väg innan den tar vägen dit och ge hjälper utifrån det.

Om hästar tänker eller inte låter jag vara osagt, det jag vet att även en häst behöver involvera hjärnan i början och bygga upp de nervbanor som ska leda till att dess kropp utför det vi begär av den - och att de absolut blir trötta av det arbetet. Precis som för oss snabbar träningen upp svarstiden för hästen, den etablerar reflexmässiga svar på tydligt ställda frågor.

Det finns alltså inga särskilda ryttarkroppar utan det viktiga är ryttarknoppar! Ryttarkänslan sitter i huvudet, både i hur du bär det rent fysiskt och hur du använder dig av insidan, vilken inlärningsstrategi du har och hur du ser på rätt och fel. Mina betraktelser om det sista tar vi en annan gång.