”LDR”: nödvändig gymnastik eller onödig misshandel?

Förr, när jag var liten, då sa man att hästen var bakom hand och att detta var ett allvarligt fel. Sen, på 90-talet tror jag, blev det en träningsmetod som delar av världseliten höll på med men gärna bakom stängda dörrar för det väckte anstöt hos publiken ibland. Då kallades det för roll-kur, sen fick det namnet hyperflexions och idag kallas det för ”LDP” vilket står för ”low, deep and round” och är fortfarande något som delar av världselit i dressyr sysslar med. Och sedan FEI (internatonella tävlingsförbundet) kommit fram till att det nog inte är så farligt, i alla fall inte om proffsen gör det, så sker det numera helt öppet. För dig som undrar vad jag pratar om så ta en titt på filmen nedan. Det är flerfaldiga världsmästaren i dressyr, Anky von Grunsven, som visar hur hon tränar sina hästar. Det är ca 6 och en halv minut in i klippet som det händer.



Hästen är mycket välskolad och lyhörd till ryttaren, inget snack om saken. Lösgjord till och med. Huruvida hästen är glad och trivs med sin uppgift får du själv avgöra. Varför tycker jag att det här är onödig misshandel? Varför tycker jag att det inte är OK att rida med hästen bakom lodplan?

Jag har hämtat följande argument från Philippe Karls bok ”Twisted truths of modern dressage” (2008).

*) Nackbandet (en sena) blir översträckt och kan skadas

(bild från ”Sustainable Dressage”)

*) Öronspottkörteln kläms ihop och kan bli inflammerade. Öronspottkörteln sitter längs hästens ganascher, är ca 1 dm lång. Du kan se och känna denna från utsidan.

*) Hästens synfält framåt blir starkt begränsat, hästen ser knappt vart han sätter fötterna. Är hästen lugn eller har han drabbats av inlärd hjälplöshet?

*) Hästen har precis som människan strukturer i örat som hjälper oss att hålla balansen. Hos människor har man visat att om vi går runt med huvudet på sned under en längre tid tappar vi riktningen och blir desorienterade (sjösjuka är ett exempel hos människan på vad som kan hända då). Det är troligt att samma sak gäller för hästar.

*) Bogens framåtförande muskler (brachio-cephalius) kortas extremt vilket blockerar rörelsen i bogarna. Framdelen blir också överbelastad.

Internationella tävlingsförbundet (FEI) har inte vågat förbjuda ”lång, låg och rund” men sagt att denna träningsmetod bara ska praktiseras av professionella tävlingsryttare. Du får själv bestämma dig för vad du tycker om träningsmetoden. Jag vet vad jag tycker, och jag kommer aldrig se upp till ryttare som rider på detta vis, eller själv rida och undervisa så att någon häst ska behöva knöckla ihop sig till en kringla. Jag anser att det är onödig misshandeln. Vad anser du?

Position + riktning=balans + följsamhet

Vad är egentligen balans och följsamhet?

Balans är, som jag ser det, kroppens svar på gravitationens fråga. Kan jag förbli på mina fötter i stillhet eller rörelse? Eller om jag sitter i sadeln, kan jag balansera mig på mina sittben? Hur stor ansträngning behöver musklerna göra för att hålla mig i balans? Måste jag ta stöd av något utanför mig för att kunna hålla balansen?

Följsamhet är, enligt mig, min förmåga att med bibehållen egen balans låta kroppen följa med i en rörelse som genereras av någon (eller något) annat utanför min egen kropp. Den rörelsen kan komma från att jag åker skidor, cyklar, rider eller dansar.

Grunden för en god sits är att vi positionerar skelettet på ett sånt sätt att de sk hållningsmusklerna ges en möjlighet att hålla oss uppe med minsta möjliga anspänning. Den sortens grundhållning ger också förutsättningar för god balans och följsamhet.

Men i begreppet position finns en möjlighet att hamna i konflikt med både balans och följsamhet och den risken infinner sig om vi tror att position är något statiskt, något vi intar och sen håller kvar (på engelska "strike a pose").

Alexanderteknikens sätt att göra en position relativ är att betona de riktningar (directions) som man vill ska vara möjliga i det ögonblick positionen ska i rörelse.



Bilden ovan kommer från boken Ridning - en handledning av Percy Hamilton från 1923 och visar en ryttare som med god balans och följsamhet som utan att hänga i hästen hänger med på den ökade trav som erbjuds honom. Och hästen bär sitt huvud högt men notera att det är ingen hängmatta ryttaren sitter i, tvärt om! Det är en rygg med bärighet, det märks inte minst på hästens ben - det är en stillbild med trycka i sig!

Ha den här bilden på näthinnan när ni studerar ridning idag. Den här ryttaren är inte farträdd! Han ber om ökad trav och han låter sig föras av hästen, han har en god position och inom sig en klar riktning - full fart framåt!

"Hårdhet och kraft är ensamrätt för de medelmåttiga som aldrig vill vara sanna."
de la Guérinière

Spöt: kan skapa lugn och uppmärksamhet

När jag rider eller arbetar min häst från marken har jag alltid ett spö med mig. När jag undervisar vill jag alltid att ryttaren ska rida med spö.

Många av mina elever har dock kluvna känslor inför spöt. För en del är det bara ytterligare en utrustningsdetalj att hålla reda på som tar uppmärksamhet, för andra kan det vara väldigt negativt laddat att rida med spö, speciellt för de som förknippar spöt med aga och annan kroppslig bestraffning.

Varför rider jag då med spö? För mig är spöt ett verktyg, en förlängning av min arm, som jag använder både för att lugna hästen och för att påkalla uppmärksamhet från.

Lugna hästen
Att spöt kan användas för att lugna hästen är antagligen inte det första du tänker på. Men om du ser spöt som en förlängning av din hand så blir det inte så märkligt. Din hand kan du stryka med över hästens kropp och på så sätt lugna hästen. Du kan göra precis samma sak med spöt. Det är inte spöt i sig som gör hästen lugn, utan handen som för spöt.

För att detta ska fungera så för så klart inte hästen vara rädd för spöt. Hästar kan vara rädda för spön om det för dem är okända föremål, eller om de använts på fel sätt. Du kan då vänja din häst vid spöt genom att stryka det över hela hästens kropp. Läs mer om hur du toleranstränar din häst här.

När du vill lugna hästen vilken rytm ska du då stryka hästen med? Vi människor har en vilopuls på nästan 60 slag/minut. Hästen å andra sidan har en vilopuls på runt 30 hjärtslag/minut. För att en beröring ska uppfattas som lugnande får den inte vara snabbare än vilopulsen. Så en beröring, säg 45 strykningar/min, som människan uppfattar som lugnande kan vara stimulerande för hästen! Långsamt måste vara långsamt i förhållande till hästens vilopuls för att hästen ska uppfatta det som lugnande.

Uppmärksamhet
Att spöt kan göra hästen uppmärksam är väl kanske det du först tänker på. Om tex hästen tittar på någon som händer i omgivningen när jag rider, och hästen därför inte ”hör” den signal jag ger med ex handen eller skänkeln så är det väldigt effektivt att förstärka min första signal med energiska och rytmiska knakningar av spöt på hästens bog eller bakdel.

Jag vill här påpeka att det inte handlar om att slå hästen, hellre en högre rytm (alltså mer energi) än hårdare knakningar för att få tillbaka hästens uppmärksamhet. Exakt vilken energi som kräv beror på hästen. Vissa hästar reagera för väldigt lite, andra behöver lite mer yttre stimulans för att reagera.

För känsliga hästar kan det räcka att väldigt mjukt, och med långsam rytm (kanske två knackningar per sekund) knacka på samma ställe för att få tillbaka uppmärksamheten. Det här kan ta lite längre än om du mer energiskt berör hästen, men å andra sidan brukar hästen ge dig sin uppmärksamhet under en längre tid jämfört med om du mer energiskt viftar med spöt.

Om hästen tex inte lyssnar på din skänkel, är ett vanligt förslag att du ska ta i lite hårdare med skänkeln. Det är något jag alltid undviker att göra. Tar jag i hårdare med skänkeln blir resultatet bara att jag spänner mig i kroppen och därmed tappar jag min avspända hållning och balans. Nej, lär istället din häst att svara på små skänkelhjälper och om du behöver, använd spöt för att förstärka din lätta signal från skänkeln.

Citat från Bea Borelle, instruktör inom Ecolé de Légèreté, som jag red för i förra veckan:
”Lätthet för skänkeln begära du omgående, lätthet för handen utvecklar du med korrekt skolning av hästen”.

Ben i sadeln

I samband med föreläsningen om sits, säte och sadel fick jag tillfället att upprepa ett intressant experiment - att sätta ett skelett i sadel.

När jag arbetar med ryttare på trähästen brukar jag prata om de önskvärda riktningarna som bör finnas i ryttarens ben. Låret ska vila mot sadeln så att insida lår och knä vilar mot sadelns kåpor. Precis ovanför knät ansluter skelettet mot sadelkåpan och det betyder att rörelsen i hästens bål direkt påverkar benet och därmed höftleden.

Underbenet å sin sida ska ha en lätt rotation utåt. Då ramlar vadmuskeln i mot hästens buk och knät har en riktning ut över stortån.



Det finns teckningar på skelett i sadeln fast det ger något extra att se hur väl bäckenet ansluter till sadelns form. Notera också att höftled och låben svävar fritt i luften.



Nu finns det variationer på bäckenets form och det är därför det är viktigt att prova olika sadelmärken och modeller. Detta bäcken hade en form som passade klockrent i en Toppreiter sadel. Den sadelsitsen följde bäckenets kurvatur perfekt och gav därmed goda förutsättningar för att muskeldräkten ovanpå skelettet kan få en avspänd balans, vilket ger möjlighet för en följsam ridning med precision i hjälpgivningen.

Så ett citat:¨

Kära ryttare - titta inte bara - observera! C. Harris

Den korta skritten

Så här skrev jag för två veckor sedan här på bloggen:
”Bettets placering i hästens mun, och därmed i den rörliga yttre ändan av hästens ryggrad ger den skolade, känsliga ryttaren möjligheter till stort inflytande över hästens hållning. Detta är ett verktyg som inte kan ersättas av varken kroppsspråk eller visualisering.”

Som exempel på hur ryttaren kan påverka hästens hållning vill jag skriva om den korta skritten. Men först några ord om hur hästen rör sig i skritt.

Skritten är en fyrtaktigt rörelse. När man säger att skritten är taktmässig menar man alltså att hästen flyttar fötterna i rätt ordning (Ridhandboken 1). En korrekt fotförflyttningen i skritt innebär att hästen går i fyrtakt med ex börjar med att lyfta vänster fram (A i bilden), höger bak (B), höger fram (D), vänster bak (F). Tittar man på benparet på samma sida ser man att de under en sekvens (D i bilden) bildar ett ”V”.



(Bild på skritten har jag hämtat från den här sidan där du kan läsa om hur man på slutet av 1800-talet kunde fotografera hästar och på så sätt för första gången se hur hästen egentligen flyttar sina fötter.)

Här nedan har du en film om hästens skritt:


En felaktig fotförflyttning är ex pass. Då flyttar hästen samma sidas benpar samtidigt (ex höger fram och höger bak) och det bildas aldrig något ”V”.

Man tittar även på om hästen tar lika långa kliv med varje steg och vilar lika länge på varje fot.

Oavsett hur långa steg hästen tar ska takten (den ordning hästen flyttar fötterna) vara densamma. I ex fri skritt tar hästen längre kliv än i kort skritt.

Hästen kan också flytta fötterna i en snabbt eller eller långsamt takt. I en långsam takt har hästen varje fot under en längre tid i marken än i en snabb. Att hästen på detta sätt ”vilar i steget” är något som är bättre än att hästen snabbt lyfter fötterna.

Kort skritt
På vilket sätt kan då den korta skritten påverka hästens hållning? Jo, den korta skritten får du fram när du ber hästen höja hals och huvud. Hästen börjar då skifta mer och mer vikt till bakbenen och avlastar framdelen.

Men det är inte allt. När hästen höjer huvud och hals kommer konstruktionen av kotorna i halskotpelaren göra så att hästen inte längre kan böja eller ställa halsen. När hästen är maximalt hög blir inte bara hela halskotpelaren rak utan även hela ryggraden från nacke till svans. Jag som ryttare behöver inte hålla hästen rak med yttre inverkan från tyglarna eller skänklarna. Hästen håller sig själv rak pga dess interna struktur. Det är på detta sätt ryttaren kan påverka hästens hållning.

Jag skrev att den skolade ryttaren kan påverka hästens hållning. Det jag menar med det är att för att detta ska fungera får ryttaren inte dra bakåt med handen, eller hänga i tyglarna. Kontakten mellan ryttarens hand och hästens mun måste vara lätt. Hästen får inte heller hänga eller trycka på bettet, alltså inte ifrågasätta ryttarens inflytande genom varken vikt eller kraft.

Den korta skritten är ett effektivt verktyg för att påverka hästens hållning. När du provar kom ihåg att en lätt kontakt är ett krav. Du kommer säkert också märka att din häst blir ojämn i takten eller att rumpan åker ut på sidan. Detta är de sätt din häst har att tala om att ”oj, vad jobbigt det blev jag tror inte jag klarar av att vara helt rak och gå långsamt framåt”. Ta det varligt och låt din häst stärka sig lite i taget, begär inte för många steg i början, ett eller två kan vara fullt tillräckligt, låt sedan din häst sträcka halsen nedåt och skritta på i fri skritt. Vitsen är inte att du ska hålla hästen rak med hjälp av tyglarna, utan att du genom lätt inverkan på den yttre rörliga ändan av hästens ryggrad (nacken) balansera hästen med hjälp av halvhalt, direkt och indirekt tygel på en tygel i taget så att hästen både får vanan att hålla sig själv rak, samt får styrka att bära både sig själv och sin ryttare där.

Handen dominerar

Här sitter jag och skriver på det sista inlägget på vårt andra år som bloggare. Det känns faktiskt både magiskt och fantastiskt. Det absolut bästa med att blogga är att mitt sätt att betrakta ridning och hästhantering i stort påverkats - jag ser mer helt enkelt.

Det sämsta skulle väl vara att det är svårt att arbeta för ett vidgat synsätt på ridning, ryttare, hästhantering och relationen häst-ryttare. Det sitter så mycket i väggarna och det finns så mycket etablerade "sanningar" som får hänga kvar trots att ny forskning visar att det är hög tid att släppa det gamla.

Ni som läser vår blogg har i era kommentarer och det faktum att ni följer den visat att ni vill bidra till en förbättring av människa-häst relationen, tack!

Inför vårt tredje år hoppas jag att fler ger sig själva möjligheten att ompröva sina gamla kunskaper. Att ompröva är inte detsamma som att förkasta, men det kan visa sig vara läge för en uppdatering. "Det är det du tror att du vet som hindrar dig från att lära nytt."

Och nu över till något helt annat. Det är så himla intressant att handens vara eller inte vara i ridning är ett så brännhett ämne. Det verkar pågå ett ställningskrig mellan "sitsryttare" och "handryttare".

På Lenas blogg förra veckan skriver anonym i sin kommentar att "Tränset och handen är ett maktmedel som ofta missbrukas eftersom hästen har väldigt hög sensorik i sin mun och genom att nyttja det kan vi underordna hästen." Jag håller med anonym i detta, hästens mun är mycket känslig och en oskolad hand (medvetet grov eller omedvetet grov) kan absolut tvinga hästen till underordning.

Kruxet är bara att en oskolad (eller okänslig) hand kan tvinga hästen till underordning även om man rider bettlöst. All inverkan på hästens huvud, i mun eller på nosrygg, påverkar hästens balans. Det går att försätta hästar i obalans även utan bett!

Bilden (tagen från Vetenskapens värld, Människan från 1985) illusterar kroppen med utgångspunkt för hur stora delar av hjärnbarken som styr olika delar av kroppen. Figuren med lila hand illusterar den "motoriska homunculus" och den med gul hand den sensoriska. Eftersom nervbanorna korsar över i hjärnan och höger hjärnhalva styr vänster sida av kroppen så ligger färgkoderna för vänster sida till höger ovanför figuren. De sensoriska nerverna skickar signaler från kroppen in till hjärnan och de motoriska tar hand om trafiken i den andra riktningen.

Bilden talar sitt tydliga språk, handen dominerar. Handen har tillgång till en stor del av hjärnas motoriska och sensoriska kapacitet. Den har all potential i världen att bli lyhörd, känslig, finstämd och välkoordinerad, det vi som ryttare behöver göra är att skola den.

Med en skolad hand kan vi, med eller utan bett, inverka på hästen så att vi ger hästen möjlighet att, med bibehållen balans, utföra det arbete vi begär av den.

Ryttarens hand, den främsta hjälpen. Eller?

Jag har tidigare skrivit om ryttarens hand som den främsta hjälpen inom klassisk ridning.

Det är de la Guérinière som i sin bok skriver att handen är den främsta hjälpen.

Men allt beror ju på hur man ser på saken. Jag kan tycka att den främsta och första hjälpen jag har för att kommunicera med hästar är min hjärna, mitt intellekt, mitt sinne. Att vara medvetet närvarande och att visualisera är kraftfulla verktyg för att kommunicera med hästar. Kroppsspråket och för all del när jag rider, min sits, är också detta mycket användbara verktyg.

Men det krävs en specifik förutsättning för att hästen ska reagera på dessa subtila signaler.

Jag måste ha hästens uppmärksamhet.

Gång på gång ser jag hur ryttare som säger sig rida med sätet som den främsta hjälpen ta till handen när hästen inte lyssnar, inte förstår, eller inte kan eftersom ryttarens uppfattning om hur hästen borde röra sig inte stämmer överens med hur hästen föreslår att den ska röra sig. Ryttaren tar då till handen men eftersom handen inte får höjas finns det bara en sak att göra och det är att dra bakåt.

Dragkampen är ett faktum.

Men det är inte så här det ska vara när handen är den främsta hjälpen.

Min poäng är att när jag inte längre har hästens uppmärksamhet, då funkar inte kommunikation med varken visualisering eller kroppsspråk heller. Det som då funkar är handens inverkan på den yttre ändan av hästens hävarm (huvudet). Jag kan stoppa min häst från att skena hem efter mötet med älgarna, men inte utan tränset. Jag kan dock lova att jag i det läget inte drog bakåt med någon av mina händer.

Handen är ett verktyg som kan kontrollera hästen i farliga situationer, men bara om jag använder handen rätt.

Detta är mitt första argument för att handen trots allt är den främsta hjälpen.

Om handen inte vore en viktigt hjälp, varför rider vi då med träns eller någon annan form av huvudlag? Det finns undantag, du kanske såg fransmannen Pignon när han var på Globen för något år sedan? Jag tycker att det är intressant att han tränar sina hästar först med träns och sadel för att sedan gradvis plocka bort utrustningen. Enligt honom själv är det verkliga testet att plocka bort tränset, då först vet han om han verkligen har hästens samarbete eller inte.

Pignon har utan tvekan tagit hästträningen mycket längre än vad jag gjort. Men tänk om du tränade din häst med målsättning att kunna ta bort tränset, vilket ”stöd” skulle du då vilja ha?

En gemensamma nämnaren för all bra ridning som jag ser det är strävan efter lätthet i kontakten med bettet. En eftersträvansvärd kontakt är enligt mig ca 250 – 400 g. Att handen ses som den främsta hjälpen inom klassisk ridning innebär inte att hästen ska hänga på bettet eller ryttaren behöva styrketräna armarna för att orka samla hästen, tvärtom!

Bettets placering i hästens mun, och därmed i den rörliga yttre ändan av hästens ryggrad ger den skolade, känsliga ryttaren möjligheter till stort inflytande över hästens hållning. Detta är ett verktyg som inte kan ersättas av varken kroppsspråk eller visualisering.

Detta skulle kunna vara mitt andra argument för att handen är den främsta hjälpen, men jag tror inte att någon av dessa verktyg kan ersättas av de andra. En hand sitter ju trots allt på en kropp och styrs av en knopp.

Philippe Karl ser handen som en mycket viktig del av ridningen: ”Antropologer accepterar att människans hjärna har utvecklats i synergi med handen (vilket också är relaterat till att stå upprätt). Utan denna intelligenta hand kunde hon inte heller ha uppfunnit, skrivit, tecknat, målat, skulpterat, producerat musik... eller utvecklat ridkonst. En träningsfilosofi som bara ger handen en underordnad roll kommer tvunget leda till att tvingande och vulgära lösningar. Den kommer på avvägar och leder till kulturell regression”. (översatt av mig från ”Twisted Truths of Modern Dressage, 2008, sid 73)

Vad tror du?