Finn flest fel?

I månadens Hästmagazinet finns det en artikel som handlar om sitsen och om att sitta rätt. Den artikeln illustrerar både med text och bild hur fel det kan bli när man är ute efter det rätta.

På första bilden rider en ung man med blicken i backen, armbågarna långt ut från kroppen, omkullagda händer och med en kollapsad höger sida (rider hästen i volt höger varv). Hästen har tredje nackkotan som högsta punkt och jag tycker mig ana motstånd i käken, fast det syns inte tydligt måste jag betona. Det finns även en bild som med stora bokstäver illustrerar RÄTT lodrät sits där lodlinjen passerar kind-höft-häl och armarna bärs uträtade med armbågarna framför livet (det syns även på andra bilder).

I texten står att läsa "--- Axlar, höfter och hälar ska vara i ungefär samma lodlinje (sic!)" och längre ner står det "Överarmarna ska hänga ledigt efter sidorna med armbågarna nära livet utan att klämma. Händerna hållas med tummarna som högsta punkt." Och om ryttarens huvut står det som följer "Huvudet och halsen skall bäras fritt och naturligt, med blicken i rörelseriktningen."

Alla ord känner vi igen och faktum är att jag känner igen det som visas på bilderna, för så här ser den moderna ryttaren ut till häst! Ryggraden kröker sig antingen framåt eller bakåt. Det är sällsynt att se en ryttare med en lodlinje som verkligen går genom alla de punkter den ska gå igenom!

Att författaren är fast i det rådande tanke kollektivet går att läsa sig till i följande citat "All ridning ska gå från hästens bakdel, via hästens mun till ryttarens hand." Senare kommer detta "En ryttare ska framför allt rida med känsla och använda sig av de naturliga vikthjälperna. Andra hjälper som tyglar och skänklar ska vara exakt vad de heter: hjälper."

Det pratas om ryttarens inverkan med ryggen och den jämförs med att ta fart i gungan. Det är helt korrekt som det står att vi genom att spänna nedre delan av ryggraden (korsryggen) kan påverka bäckenets position. MEN att blanda ihop den muskelanspänningen som ska kännas av hästen men svårligen anas av åskådaren med något så grovt som att gunga är galet.

Gunga i din fantasi, luta dig bakåt och ge gungan fart nu. Var håller du i dig?

I kättingen som fäster gungan i gungställningen, eller hur? Om du du gör likadant till häst så kommer du att vara tvungen att balansera dig i tyglarna eller med andra ord i hästens mun.

Av de tre bilderna som illusterar ryggverkan skulle jag vilja påstå att den som illusterar normal ryggverkan visar en ryttare med en överkropp som är bakom lodlinjen och att det redan här finns ett häng i hästens mun. Bilden på svankryggen är helt korrekt och om man tittar på den och på den som ska visa på rätt lodrät sits så är svanken med även där.

Bilden på en ryttaren som rider framåt var den som fick mig att brista ut i skratt. Jag har ringat in 8 avvikelser från det önskvärda och vanligen brukar finn fel-bilder nöja sig med 5...

I de blindas rike är den enögde kung lyder ordspråket. I de blindas rike kan den enögde låta orden tala om det "rätta", låta bilderna visa hur det verkligen ser ut - och det får passera den skumögda korrekturen just för att det låter som det ska och ser ut som det i själva verket gör och då är allt ok, eller??!

Forskning: jämförelse av träningsmetoder

Det här är en studie som jag finner mycket intressant. Här har forskare jämfört två olika metoder för att rida in 28 unghästar. Medan inridningen pågick höll man bl.a. koll på hästarnas stressnivåer och efter 5 veckor fick alla hästarna visa upp sina inlärda färdigheter i ett enkelt dressyrprogram.

Forskarna drog slutsatsen att hästarna upplever metoderna olika men att den tekniska prestation vid det avslutande dressyrprogrammet trots detta inte påverkas. Alltså kan man använda en metod som hästen upplever som mindre stressande under träningsperioden men ändå uppnå samma resultat.

De två metoder som användes vid inridningen var dels konventionell metod och dels vad man här kallar ”sympatiskt horsemanship”. Den konventionella metoden var baserad på Steinbrechts system. Vilket innebar att hästarna tränades enligt ett i förväg fastställt program som inkl longering först utan och sedan med träns och sadel första veckan. Andra veckan påbörjades själva ridningen först vid longering och sedan fri ridning. I slutet av vecka två reds hästarna i skritt och trav. Efter detta var fokus på hästens form och rytm.

”Sympatiskt horsemanship” innebar att varje signal lärdes in separat för att sedan introduceras i sin helhelt. Hästarnas träningsschema var individuellt och anpassades efter varje häst. Hästarna tränades i markhantering, att ge för tryck och vandes vid skrämmande föremål och händelser. Hästarna vandes först vid ryttare och sedan vid barbackasadel och läderbett.

Resultatet visar bl.a. att hästarna som tränades enligt ”sympatiskt horsemanship” visade lägre stressnivåer under själva träningsperioden. Det här innebar bl.a. att dessa hästar jämfört med de konventionellt tränade i större grad uppvisade en mer avspänd kroppshållning med lägre huvudposition, och lägre hjärtfrekvens.

Det som jag tycker är mycket intressant är att vid det avslutande dressyrtestet efter 5 veckors träning visade de två grupperna ingen skillnad i den ”tekniska” prestation. Hästarna reds i ett enkelt program i skritt, trav och galopp. Det förekom inte heller någon skillnad i hur hästarna uppförde sig. Men hästarna tränade enligt en konventionella metoden hade högre hjärtfrekvens.

Forskarna drar slutsatsen att hästarna upplever metoderna olika men att den tekniska prestation trots detta inte påverkas. Alltså kan man använda en metod som hästen upplever som mindre stressande under träningsperioden men ändå uppnå samma resultat.

Jag drar slutsatsen att hästar är otroligt tåliga djur som gör sitt bästa under även inte helt optimala förutsättningar. Därför kan det officiella träningssystemet av hästar se ut som det gör.


Källa
”A comparison of sympathetic and conventional training methods on responses to initial horse training” av Visser, K; VanDierendonck, M; Ellis, A; Rijksen, C. & Van Reenen, C. Publicerad 2009 i “The Veterinary Journal”.

Snabbaste vägen till ja går via nej.

Om jag jämför AT med att lära sig spela gitarr så går det fort att lära sig några vanliga ackord och sen kan man glatt kompspela på någon fest eller vid någon brasa på strandkanten. Vill man fördjupa sig finns det hur mycket som helst att lära sig och helt plötsligt har gitarrspelet blivit ett sätt att leva.

Så är det också med AT. Det finns en grundläggande nivå som i mångt och mycket handlar om det vardagliga och kroppsliga. Hur du sitter, står och går, en teknik för en bättre hållning. Eftersom vi sitter, står och går en stor del under en vanlig dag gör den kunskapen stor nytta för vardagshälsan och välmåendet precis som partyspelet på gitarren.

Väljer du att gå vidare med AT kan du utforska vad som egentligen krävs för att röra sig, vilka muskler är egentligen involverade och hur mycket måste de jobba egentligen. Sen finns det en lika intressant del om hur olika stimuli (sinnesintryck) påverkar kroppen rent fysiskt utan att det syns utåt. Vad gör stress med anspänningen i kroppen? Nervositet? Rädsla? Åsynen av en som du tycker om eller avskyr?

AT hjälper dig att upptäcka hur din kropp reagerar på olika stimuli och den kan öppna upp för en möjlighet att aktivt välja vad du ska göra med dessa första reaktioner.

På båda dessa nivåer tränar du upp din perception med inhibition och direction/riktning som dina verktyg i lärandet. Som nervsystemet är uppbyggt med sin snabbhet att automatisera processer måste det ibland till ett aktivt nej(inhibition) för att ge plats för ett aktivt ja (direction/riktning).

Det finns studier som visar på att nervsystemet är på det klara med vad vi ska göra 10 sekunder innan vi blir medvetna om vad vi ska göra. 10 sekunder...inom neurologin är det en (om inte två!) evigheter.

Det väsentliga är i vart fall att även om nervsystemet och därmed även kroppen "är redo att göra det vi alltid gjort" så finns det ett ögonblick på några millisekunder av valfrihet som gör att vi faktiskt kan säga nej till det nervsystemet förberett sig (och oss) på. Den öppningen gör att vi kan välja ett annat sätt att agera, ett sätt som bättre leder oss dit vi vill, som för oss i rätt riktning.

Om vi avstår från eller missar vår möjlighet att säga nej (inhibera) så sätts stenen i rullning och precis som ett smatterband avfyras nervimpuls efter nervimpuls till dess den automatiserade reaktionen är klar. Under den resan har vi få om ens några möjligheter att stoppa skeendet.

Tänk er en man som har för vana att spela på travet. Han kommer mot korsningen vid Solvalla. Om han tar tillvara på den öppning till aktivt val som nervsystemet erbjuder så kör han förbi korsningen och kommer hem med alla sina pengar. Om han missar det tillfället och svänger in kommer han att löpa linan ut dvs spela bort sina pengar.

Vad behöver du säga nej till för att det du vill ska ske ska kunna ske?

Ledarskap = känslomässig balans?

Det har blivit en del inlägg och kommentarer (tack alla läsare!) kring ledarskap här på bloggen under hösten:

*) Ledarskap något att sträva efter?

*) Ledarskap är relation

Mitt ledarskap ”över” min häst Yeats sattes på prov under veckan. Jag hade bestämt att vi skulle rida ut och njuta av det underbara höstvädret. Provet denna dag visade sig bestå av utmaningen att passera det nya jakttornet som dykt upp på gärdet ca 50 meter från vägen där vi brukar gå. Att Yeats la märke till att det var något nytt på gärdet är det minsta man kan säga.

Rätt snart efter de inledande stirrandet och försök till helomvändningar valde jag att kliva av. Eftersom Yeats inte är helt trygg med att lämna stallet utan häst-kamrater har jag som vana att ha repgrimman på under tränset. Det här gjorde att jag denna dag hade ett val, istället för att för glatta livet hänga i tyglarna så kunde jag ge honom det utrymme han behövde men samtidigt påkalla hans uppmärksamhet genom att be honom ge fram- och bakdel.

Jag vet inte hur lång tid det tog för oss att passera jakttornet. När vi ändå höll på så gick vi fram och tillbaka ett par gånger på vägen. På vägen hem red jag förbi. Dagen efter i sällskap med Pargon gick han förbi utan att ens titta på tornet.

Så, vad var det som gjorde att Yeats gick förbi tornet? Var det utrustningen? Min teknik? Min attityd? Vilket är viktigast – min relation till Yeat eller att uppnå ett visst (här ta sig förbi jakttornet) ?

Jag tror så här:
Om utrustningen - Eftersom jag är van vid att hantera repgrimman (van vid utrustningen) så känner jag mig trygg med att jag inte skulle tappa Yeats. Ledrepet gav mig dessutom det extra manöverutrymme jag och Yeats behövde jämfört med de mycket kortare tyglarna. Om behovet skulle ha uppstått kunde jag även ha stoppat och vänt Yeats utan att göra illa honom i munnen vilket jag gjort om jag hängt i tyglarna.

Om tekniken – Jag har tidigare etablerat vägar för kommunikation vid markhantering (enligt ”6 keys to harmony”) vilket gör att både Yeats och jag har något välbekant och tryggt att falla tillbaka på. Utmaningen denna dag bestod i att jag försökte få och bibehålla Yeats uppmärksamhet när allt han ville var att stirra på jakttornet.

Om attityd – Min inställning till hela händelsen var ”Kul! Nu har jag ett gyllene tillfälle att träna på min egen känslomässiga balans. Kan jag få med mig Yeats förbi jakttornet utan att bli arg, frustrerad, ledsen, osäker, otålig etc”. Det fick ta den tid det tog, hästar har i vilket fall som helst inte samma tidsuppfattning som vi människor. Vad det kommer ihåg är stressnivån, inte om det tog 5 min, 15 min eller 50 min. Kan jag då vara känslomässigt stabil och därmed en ”trygg hand” för Yeats att ty sig till då har jag som jag ser det fördjupat min relation till Yeats vilket gör att vi lättare tillsammans kan tackla liknande situationer framöver. Jag kan bara jämföra den attityden med den som jag, liksom Maria, fick lära mig på ridskolan som barn som gick ut på att till varje pris få ”häst- j-eln” att göra det JAG sagt åt den att göra NU.

Jag tror att alla tre ingredienserna, utrustning, teknik och attityd, samverkade till det lyckade resultatet. Vad tror du?

Ledarskap är relation.

När jag började umgås med hästar var det ingen som pratade om ledarskap med mig på det sätt som det görs idag. Jag minns att jag åkte på en del däng av egensinniga ponnisar och att det på nåt vis ansågs höra till de lärdomar en ryttare behövde få.

Själv (så här i efterhand givetvis) tror jag att dessa smällar lade grunden för den rädsla som jag faktiskt hade för hästar under många år, utan att alls fatta att jag var rädd! Det som fattades mig var tillit, jag visste ju att även om hästar sades vara "snälla" så kunde de göra en riktigt illa.

Det som gjorde livet oförutsägbart var att jag inte kunde se mönstret för när hästen skulle vara "snäll eller elak". Det gjorde att jag agerade utifrån principen skyldig vid blotta misstanken/guilty by suspicion med den hästhantering jag fått lära mig dvs ryck, ryck i tygel rytande "Stå still hästj-vel".

Vi har pratat ledarskap i bloggen, och jag tänkte spinna vidare på det utifrån två böcker - Alla kungens hästar av Emelie Cajsdotter och Hitta magin av Dan Sumerel (i Sven Forsströms översättning).

Citat ur Emelies bok. "Om man kommunicerar med vilda hästar, talar de sällan om ledarskap. Men de talar ofta om överlevnad. För ett flyktdjur är det nödvändigt att i god tid upptäcka en eventuell fara, och när så sker, redan vara i rörelse. Då allt detta händer inom loppet av en sekund, finns det inte tid för tvivel eller inbördes osämja. Varje flockmedlem måste veta sin plats. Ur ett mänskligt perspektiv har vi studerat det här beteendet och valt att kalla det rangordning. Genom att göra det förutsätter vi att täthästen är gruppens ledare. Vi antar att denna häst är den snabbaste, starkaste och mest intelligenta. Som en följd av det är det många djurägare, som ber mig ta reda på vem av hästarna det är som är stallets ledare. Alternativt vilken människa de anser bestämmer. Men om man ställer den frågan till en häst, får man alltid och utan undantag samma svar. De beskriver de olika flockmedlemmarnas personlighet, hästar så väl som människor. --- Det tycks vara omöjligt för dem att definiera en, specifik ledare. Istället beskriver de ett sofistikerat samspel, där grunden för strukturen är att varje individ först och främst måste lära känna sig själv."

Inom en hästflock finns ett situationsbaserat ledarskap. Olika arbeten har olika "ledare", vissa individer är ansvariga för vissa moment i en hästlivs göranden. En är bra på att hitta vatten, en på att speja, en på att hitta örter, mineraler, en på att fostra och en på att försvara m m.

I Dan Sumerels bok finns ett underbart avsnitt som visar att detta situationsbaserade ledarskap även omfattar oss. Efter en distanstävling ger sig Dan och två kamrater ut för att plocka ner snitslarna för banan och när de vänder hemåt inser de att det kommer att hinna bli svart "Kan-inte-se-handen-framför-sig-svart" och med minst tre timmars ridning framför sig längs snåriga och slingriga bergsstigar blir upplevelsen någonting extra.

Jag citerar "Min oro och rädsla börjde släppa och jag överlämnade mitt välbefinnande till Cisgo. Hela mitt perspektiv på ridturen ändrades. Jag var tvungen att lita på honom, för jag hade själv ingen möjlighet att kontrollera situationen. Vi människor vill alltid ha kontroll, för vi tror att vi kan och vet allting. Ibland vet vi inte allting. Förlora all sikt på hästryggen i Colorados berg så märker du hur lite kontroll du har."

Ledarskap handlar om relationen mellan individer mer än om bestämma och lyda. Men icke desto mindre så måste det i häst-människa finnas ett visst mått av bestämma och lyda.

Jag tar mig och mina damer som ett exempel. När jag kliar min 17 åring kan jag låta henne klia tillbaka på mig, för hon har lärt sig att bara nojsa med sin mule på mig. Min 1-åring får INTE klia tillbaka för hon vill bju' igen rejält och det med tänderna. Det sortens ömsesidig putsning tål en häst men inte jag!

I vardagens bestyr finns det många ögonblick som kvalificerar sig för det som gäller ovan, av det enkla skälet att vi människor är så mycket ömtåligare (och långsammare och svagare) än hästar.

Tillit är i alla fall en grundförutsättning för alla relationer och den växer fram ur vänlighet, trygghet och tydlighet och de möjliggörs av att "varje individ först och främst måste lära känna sig själv." som det står sist i citatet från Emelie Cajsdotters bok.

Ledarskap, något att sträva efter, eller?

Det är något som legat och malt där inne i mina hjärnvindlingar sedan ISES denna sommar. Det handlar om ledarskap. Vad lägger du in i ledarskap? Är det något eftersträvansvärt, eller innebär det att dominera hästen så till den grad att hästens personlighet kvävs?

Forskare vill inte att vi använder ord som ”ledarskap” och ”respekt” när de pratar om hur våra hästar förhåller sig till oss. De menar att hästar inte har samma förmåga som vi människor att resonera med abstrakta termer, och det kan jag absolut hålla med om. Forskare menar vidare att de sätt som hästen beter sig på bara handlar om inlärt beteende. Det handlar alltså inte om hästens personlighet, ifall hästen älskar dig, respekterar dig, eller ser dig som ledare osv. Allt hästen gör är enligt forskarna ett resultat av hur du hanterar din häst.

Men, tänker jag då, hästar är ju flockdjur. Vilket innebär att hästen alltid vet vem som är just ledaren i en flock även om den flocken bara består av en häst och en människa.

Så, Ok, hästar kan inte föra abstrakta resonemang, de skriver inte bloggar och läser inga heller för den delen. Men visst är det skillnad på en häst som inte ser mig, går över mig, gör lite som den vill och absolut inte det jag tänkt att vi ska göra (ex följa med in från hagen, stå still när jag sitter upp, går in i transporten, fattar galopp osv), och en häst som lugnt följer mig och gör det jag ber om vad det än kan vara.

Ser den häst som lätt följer mig som sin ledare? Ja, inte vet jag, jag vet inte vad hästen kallar det. Men för mig är detta ledarskap. För mig handlar det om att få hästens uppmärksamhet så att jag kan kommunicera med min häst. Har jag hästens uppmärksamhet och vägar för kommunikation så kan jag i alla fall tala om att jag föredrar att inte bli ”övergången” och flyttad på. Så om vi nu inte ska använda ord som ledarskap och respekt, vad ska vid då använda för att beskriva skillnaden på beteendet hos den första och andra hästen?

Vad vi än väljer att kalla det, ledarskap eller inlärt beteende så är den gemensamma nämnaren för både NH och forskarna att hästens beteende styrs av hur jag som ledare/hästhanterar beter mig. Vill jag vara ledare måste jag förklara detta för hästen på ett sätt som hästen förstår. Vill jag lära min häst att bete sig på ett sätt som jag önskar måste jag också förklara detta på ett sätt som hästen förstår. Sen kan olika grupper få kalla detta för vad de vill.

Vad vill du kalla det?

Alexanderteknik är att lära

Alexandertekniken är en drygt 100 år gammal metod vars ursprung finns i en mans strävan efter att komma tillrätta med sina egna röstproblem. F M Alexander var själv recitatör och skådespelare vilket gjorde att de första eleverna återfanns bland skådespelare och med tiden andra kulturellt bevandrade personer.

Därifrån har tekniken kommit att spridas och återfinns nu som ett sätt att förfina självanvändning (use of the self) inom löpning, simning, ridning, golf, rodd, tennis, kampsporter, rehabilitering, graviditeter, barnafödande ja, i snart sagt varje område där förmågan att använda sin kropp på ett bättre sätt kan betyda mycket för både prestation, upplevelse och hälsa.

När jag fick min första "Alexanderupplevelse" 1997 så var jag fast. Fast, för att jag kände att även om jag blev bjuden på denna häftiga upplevelse i min kropp nu så skulle jag kunna "äga vägen" till den upplevelsen själv, om jag bara fick lära mig mer om hur jag skulle gå tillväga.

Det är just detta, att vägen blir din som skiljer Alexandertekniken från så många andra kroppsmedvetenhetsmetoder. Det är också just detta som gör att tekniken inte passar för alla. Den kräver ditt engagemang. Du behöver ägna tid åt din utveckling genom att göra läxan. Du kan komma att behöva välja bort något av det du gör idag för att nå dit du vill imorgon, jag lade t ex ridningen på hyllan under 2 år för att sen återkomma till den som ombörjare.

Alexandertekniken är ingen quick fix, det är en process som du styr utifrån dina möjligheter, behov och önskningar. Som lärare kan jag initiera, ge feed-back och fungera som din guide och ge dig referensramar för ditt arbete.

En lektion i Alexanderteknik kan vara både behaglig och påfrestande, den kan variera från en timme till två minuter (det var allt klarade Lena i början eftersom hon hade med sig en historia av ryggproblem). Eftersom det är en process är det du som elev som avgör hur snabbt den kommer att gå framåt. Medlen du har till ditt förfogande är att besöka dig själv, dvs stämma av vad som pågår i din kropp och i dina tankar i en vald sekund (Besök dig själv just nu: vad sker i dig?), inhibition (det omvälvande ordet nej)och directions/riktning.

Till en början handlar lektionerna om vardagens självklarheter som att gå, sitta och stå. Det snillrika med dessa "övningar" är att allt du gör är ett möjligt träningstillfälle för dig som Alexanderelev. Du behöver inte avsätta en timme i veckan åt träning, möjligheten finns där all vaken tid!

När träning är möjlig så ofta du bara kommer ihåg för det med sig att ju bättre du blir på att läsa av det som sker inom dig före, under och efter en vardaglig aktivitet desto mer förfinad blir din perceptionsförmåga. Du kommer med tiden att kunna avgöra vad du behöver justera innan du träder i aktion för att få till det du vill göra på ett bättre sätt.

Den förmågan är superviktig för oss som ryttare. Den gör att vi kan rida hästen i nuet, ta in informationen och justera i nästa steg. Bland idrottsmän kallas den känslan för flow. För en tennisspelare kan det betyda att han upfattar att bollen rör sig i slow motion i sin resa från motståndarens racket mot det egna och att han har tid att göra nödvändiga justeringar. Flow är en form av medveten närvaro i en aktivitet som gör att du känner att du har kontroll på skutan eller hästen, som vi nog kan anta att det rör sig om i ditt fall.

För mig har Alexandertekniken inneburit en ökad självmedvetenhet. Jag vet var finns i mig själv; var stressen sätter sig först, hur korkad jag blir när jag ska lära nytt, hur jag kan vila mitt i kaoset, vad jag ska göra om jag behöver släppa tankarna fria och jag kan hinna med att njuta det vackra omkring mig (himmel, utsikt, blomma) fast jag är på väg till något annat och det oftast med fart.

I Alexandertekniken gömmer sig flera idag populära metoder; medveten närvaro, coaching och kroppsmedvetenhet bland annat. F M Alexander betonade att människan var en psyko-fysisk varelse och att kropp och själ var en odelbar helhet.

Han betonade också att det egentligen var oväsentligt att fundera på vilka muskler som gjorde vad för kvalitén på rörelsen berodde på deras förmåga att samverka med varandra. En samverkan som i sin tur var beroende av hur väl huvudet bars upp på toppen av ryggraden.

Sammafattningsvis så undervisar Alexandertekniken i hur tanke-muskler-skelett kan arbeta i dig och med dig på bästa sätt under inverkan av gravitationen. Alexandertekniken tar en bråkdel av en sekund att förstå och en livstid att behärska, sa Marjorie Barstow, en av teknikens grand old ladies, och jag kan bara nicka instämmande och träna vidare på min kammare.