Inlägg
Den här inlägget tänker jag ägna åt reflektion över året som gått och helt skamlöst och osvenskt ta upp det som för mig varit årets höjdpunkter i mitt arbete.
Men först ett stort tack från både mig och Maria till alla er läsare! Bloggen har haft över 500 läsare denna vecka. Helt otroligt roligt! – Tack!
Veckan före jul var det hög aktivitet med många kommentarer kring ett äldre inlägg om klassisk jämfört med akademisk ridning. Intressanta diskussioner som jag tycker är värda ett eget inlägg, men det får bli nästa år. Tills dess, läs gärna kommentarerna och fundera själv på vad klassisk ridning står för enligt dig.
Som start på nya året bjuder jag in till en inspirerande demo söndag 9/1 där jag visar mitt dagliga arbete med min häst Hagens Yeats.
Året som gick: 2010
Stommen i min verksamhet har varit och är privatlektioner i Stor-Stockholmsomådet från Östervåla i norr till Nykvarn i söder. Med jämna mellanrum har jag rest till Kalix och Piteå. Ser ut att bli ännu fler resor under 2011 vilket jag ser fram mot.
Privatlektionerna handlar om allt från markhantering och säker vardagshantering (Natural Horsemanship) till Klassisk ridning (kommunikation med fina hjälper för allt mellan grundutbildning av hästen till piaff och galoppombyten).
På Upprätta Ridcenter ger jag även sitsträningslektioner på mina skolhästar Hagens Yeats och Pargon OX.
Lasträningen av Yeats har också fortskridit som planerat och får nu anses vara avklarad då jag nu kan lasta själv genom att skicka in Yeats. Inte illa för en häst som från början inte ville gå i närheten av transporten pga rädsla!
Jag och Maria har tagit fram ett kurskoncept som vi kallar för Plockepinn-Helg. Tanken är att det ska vara lätt för dig som vill arrangera kurs att göra just detta. De som deltar väljer själva om de vill ta en ridlektion, en Alexandertekniklektion eller kombinera flera av varje under helgen. Vi har genomfört ett antal Plockepinn-Helger dels på Upprätta och dels i Piteå med mycket lyckat resultat. Är du intresserad av att arrangera en kurs hör av dig så berättar jag mer! Exempel på inbjudan hittar du här >>
Jag har fortsatt min egen utbildning och har genomfört tredje året på Philippe Karls utbildning School of Légèreté (lätthetens skola).
Har även fortsatt att tränat för Craig Stevens både i ridning och arbete från marken.
I augusti presenterade jag preliminära resultat från min snart färdigskrivna C/D-uppsats vid den internationella forskarkonferensen ISES i Uppsala. Pirrigt och nervöst men oj så roligt med all positiv feed-back jag fått! Mitt bidrag heter "Learning to ride a horse - a study of concepts and thought styles in three textbooks from three centuries" Du hittar de på här på sid 36 >>. En artikel på Hippson blev det också.
I augsuti var både jag och Maria på plats på Noliamässan I Piteå. Studiefrämjandet bjöd in oss att medverkade med demonstrationer. Jag fick assistans av Marias angloarab Setif och visade säker vardagshantering (Six Keys to Harmony) och arbete vid hand.
I september assisterade jag Ed Dabney när han gav kurs på K1 i Stockholm. Förutom att hjälpa till med att lära ut Six Keys to Harmony, bidrog jag speciellt med instruktioner för optimal sits och balans på hästryggen. Mina favoriter bland hästarna var pukhästarna. Otroligt coola och trevliga!
Tack alla ryttare och hästar för 2010, jag ser fram mot ett spännande och händelserikt 2011!
**********************************************
Förbättra din sits, balans och koordination - klicka här!
Förbättra din kommunikation med din häst - klicka här!
torsdag 30 december 2010
Inspirerande demo 9/1, Vallentuna
Söndage den 9/1 blir det en inspirerande demonstration av mitt arbete med min häst Hagens Yeats. Jag planerar att visa hur arbete från marken (Six Keys to Harmony och flexions) lägger grunden för kommunikation (åttvolt på en tygel) och lösgörande och samlande arbete vid ridning (mer flexions, övergångar, sidvärtsrörelser, ryggning och kort skritt) på kandar.
Tid 9-11, ca en timmes demonstration, sedan fika och pratstund.
Plats: Upprätta Ridcenter, Vallentuna
Pris: 170 kr / person. Fika ingår!
Anmälan: till info@ekipage-1.se senast tisdag 4/1
Vägbeskrivning till Upprätta >>
Tid 9-11, ca en timmes demonstration, sedan fika och pratstund.
Plats: Upprätta Ridcenter, Vallentuna
Pris: 170 kr / person. Fika ingår!
Anmälan: till info@ekipage-1.se senast tisdag 4/1
Vägbeskrivning till Upprätta >>
onsdag 22 december 2010
självbärighet och eget ansvar II
Hos både människa och häst föds vi med en inbyggd förmåga till självbärighet. Fölet hittar sin självbärighet inom en timme efter födseln, då kan det följa stoet och flocken i alla gångarter. Hos oss människor tar det 10-15 månader att komma upp på fötter och därmed uppnå självbärighet.
När barnet börjar skolan och när hästen ska ridas in kommer förusättningarna för den naturliga självbärigheten att förändras. Småbarnsårens fria lekar byts ut till mer stillasittande och hästen ska lära sig hantera både utrustning, ryttarens vikt och signaler.
Hos min 9 åring har skolan inneburit att han lätt hamnar med ryggen i den karakterisktiska c-kurvan när han blir sittande länge, något som varken händer min 6 eller 2 åring.
Det fina är att 9 åringen bara behöver påminnas hur han ska bära huvudet med en smekning på ryggen så bär han sig själv. När c-kurvan blivit mer av en permanentad gamnacke blir vägen till självbärighet en fråga om återinlärning och det tar tid.
För den ridna hästen påverkas graden av självbärighet hur väl inridningen och utbildningen utförts och det är nu jag vill berätta om Lenas Yeats. Han var 11 år och ridskoleponny när Lena köpte honom.
Jag minns en filmsekvens från en provritt där Yeats travade på med helt stum rygg, ben som pellade på under honom och med halsen stelt hållen rakt ut från kroppen. Han bar sig själv via de ytliga musklerna och han var hållen i hela kroppen. Kvalitén på hans självbärighet var låg, precis som i den mänskliga c-kurvan.
Nu, tre år senare, har Yeats kommit till den punkt då hans posturala muskler bär honom och de ytliga är fria för rörelse. Han bär sig utan att hänga i bettet (om ryttaren själv bär sig utan att hänga honom i bettet vill säga!). Han närmar sig piaffen, den rörelse, som väl utförd, visar just på hästens förmåga att bära sig med en sådan styrka och kvalité att han snart kan låta frambenen lätta från marken i levad.
Självbärighet är något som utbildas fram, hos både häst och människa, för att individen ska kunna möta de krav som uppgifterna för med sig. Hos oss utvecklas självbärigheten via en bra kroppsuppfattning och en förmåga att läsa in vad som sker i våra kroppar när vi gör det vi gör.
Hos hästen är det ryttarens ansvar att träna hästen systematiskt, både för att ge den möjlighet att lära sig signalsystemet och för att låta dess kropp gradvis stärka sig för att klara uppgifterna ryttaren vill ge den.
Många som köper unghäst saknar systematik i träningen av hästen och rider sina unga hästar som om de vore självbärande redan. Många etablerade ryttare har kanhända en systematik i träningen men tyvärr en kontakt med hästens mun som börjar på 1000g istället för 300g...och då blir den ömsesidiga självbärigheten blott och bart ett ömsesidigt häng.
Nu i jule- och nyårstider önskar jag er alla att ni får möjlighet att arbeta för att bli ett ekipage som består av två individer som rör sig tillsammans utan att hänga på varandra, då var och en har utvecklat sin egna självbärighet.
Goa och glada helger önskas er alla!
När barnet börjar skolan och när hästen ska ridas in kommer förusättningarna för den naturliga självbärigheten att förändras. Småbarnsårens fria lekar byts ut till mer stillasittande och hästen ska lära sig hantera både utrustning, ryttarens vikt och signaler.
Hos min 9 åring har skolan inneburit att han lätt hamnar med ryggen i den karakterisktiska c-kurvan när han blir sittande länge, något som varken händer min 6 eller 2 åring.
Det fina är att 9 åringen bara behöver påminnas hur han ska bära huvudet med en smekning på ryggen så bär han sig själv. När c-kurvan blivit mer av en permanentad gamnacke blir vägen till självbärighet en fråga om återinlärning och det tar tid.
För den ridna hästen påverkas graden av självbärighet hur väl inridningen och utbildningen utförts och det är nu jag vill berätta om Lenas Yeats. Han var 11 år och ridskoleponny när Lena köpte honom.
Jag minns en filmsekvens från en provritt där Yeats travade på med helt stum rygg, ben som pellade på under honom och med halsen stelt hållen rakt ut från kroppen. Han bar sig själv via de ytliga musklerna och han var hållen i hela kroppen. Kvalitén på hans självbärighet var låg, precis som i den mänskliga c-kurvan.
Nu, tre år senare, har Yeats kommit till den punkt då hans posturala muskler bär honom och de ytliga är fria för rörelse. Han bär sig utan att hänga i bettet (om ryttaren själv bär sig utan att hänga honom i bettet vill säga!). Han närmar sig piaffen, den rörelse, som väl utförd, visar just på hästens förmåga att bära sig med en sådan styrka och kvalité att han snart kan låta frambenen lätta från marken i levad.
Självbärighet är något som utbildas fram, hos både häst och människa, för att individen ska kunna möta de krav som uppgifterna för med sig. Hos oss utvecklas självbärigheten via en bra kroppsuppfattning och en förmåga att läsa in vad som sker i våra kroppar när vi gör det vi gör.
Hos hästen är det ryttarens ansvar att träna hästen systematiskt, både för att ge den möjlighet att lära sig signalsystemet och för att låta dess kropp gradvis stärka sig för att klara uppgifterna ryttaren vill ge den.
Många som köper unghäst saknar systematik i träningen av hästen och rider sina unga hästar som om de vore självbärande redan. Många etablerade ryttare har kanhända en systematik i träningen men tyvärr en kontakt med hästens mun som börjar på 1000g istället för 300g...och då blir den ömsesidiga självbärigheten blott och bart ett ömsesidigt häng.
Nu i jule- och nyårstider önskar jag er alla att ni får möjlighet att arbeta för att bli ett ekipage som består av två individer som rör sig tillsammans utan att hänga på varandra, då var och en har utvecklat sin egna självbärighet.
Goa och glada helger önskas er alla!
onsdag 15 december 2010
Självbärig och eget ansvar
Självbärig är något som är bra om hästen är. Men vad innebär det? Så här skriver Wilhem Müseler i sin bok ”Ridlära” från 1956:
“Självbärande är på ryttarspråket hästen, när han till synes självständigt kvarblir i den av ryttaren föreskrivna formen. Inte heller detta uttryck betecknar på något sätt en viss kvalitet eller yttre form i fråga om hållningen. Den uppmärksamma hästen når vid fortgående dressyr mycket snart fram till att bli självbärande, desto fortare, ju finare ryttarens hjälper är och med ju finare tygelverkan han reder sig. Den mest påtagliga motsatsen till den självbärande hästen är de häst som hänger på handen.”
En häst som hänger i handen är alltså inte självbärig. Logiskt, den hästen bär ju inte själv upp sitt huvud! Som ryttare bör du alltså inte ha mer än tygelns vikt i handen, för annars bär inte hästen sitt eget huvud.
Modern forskning
Men ”självbärig” kan handla om mer än bara hästens form. Mc Greevy och McLean, två forskare specialiserade på hästar och hästars välfärd, menar att självbärighet också innebär att hästen på egen hand fortsätter med det beteende du bett om. Detta gäller signaler från både handen och skänkeln. Har du bett hästen gå framåt med hjälp av skänkel eller hand, så ska den signalen upphöra så fort hästen börjar gå framåt, och hästen ska lämnas ifred så länge hästen fortsätter att gå framåt. Det samma gäller om hästen ska trava, galoppera, rygga, göra en öppna, sluta, följa ett voltspår, stå stilla, göra piaff osv.
De la Guérinière
De la Guérinière (1731) kallade detta på franska för ”descente de main” och ”descente de jambs”. ”Descente de main” är när ryttaren sänker handen och öppnar fingrarna så att kontakten i tygeln lättar. Hästens jobb är att fortsätta med vad det nu var som hästen blev ombedd att göra. ”Descente de jambs” är när ryttaren slappnar av i sina ben och låter dem hänga som våta handdukar utmed hästens sidor samtidigt som hästen fortsätter med vad det nu var hästen var ombedd att göra.
Ehrengranat
Ehrengranat (1836) skriver om tre grader av eftergift. Den första granden ger frihet åt hästens huvud, den andra även åt hästens hals och den tredje ger frihet för stegen att förlängas. Den första graden innebär alltså att kontakten mellan ryttarens hand och hästens mun lättar men inget annat händer. Ehrengranat fortsätter ”Har hästen följt hjelpen, så upphör den, på det att han några steg isänder må öfverlämnas åt sig sjelf, och det så länge intrycken i deras fullhet ännu fortfar, aldrig längre.”
För mig handlar självbärighet om att ge hästen eget ansvar för att bibehålla fart, riktning och kroppshållning. Jag ska inte behöva hålla ihop och understödja i förebyggande syfte. OM och när hästen upphör med vad det nu är jag bett om, då och först då, ska jag påminna om vad vi höll på med.
***********************************************************
Förbättra din sits, balans och koordination - klicka här!
Förbättra din kommunikation med din häst - klicka här!
***********************************************************
“Självbärande är på ryttarspråket hästen, när han till synes självständigt kvarblir i den av ryttaren föreskrivna formen. Inte heller detta uttryck betecknar på något sätt en viss kvalitet eller yttre form i fråga om hållningen. Den uppmärksamma hästen når vid fortgående dressyr mycket snart fram till att bli självbärande, desto fortare, ju finare ryttarens hjälper är och med ju finare tygelverkan han reder sig. Den mest påtagliga motsatsen till den självbärande hästen är de häst som hänger på handen.”
En häst som hänger i handen är alltså inte självbärig. Logiskt, den hästen bär ju inte själv upp sitt huvud! Som ryttare bör du alltså inte ha mer än tygelns vikt i handen, för annars bär inte hästen sitt eget huvud.
Modern forskning
Men ”självbärig” kan handla om mer än bara hästens form. Mc Greevy och McLean, två forskare specialiserade på hästar och hästars välfärd, menar att självbärighet också innebär att hästen på egen hand fortsätter med det beteende du bett om. Detta gäller signaler från både handen och skänkeln. Har du bett hästen gå framåt med hjälp av skänkel eller hand, så ska den signalen upphöra så fort hästen börjar gå framåt, och hästen ska lämnas ifred så länge hästen fortsätter att gå framåt. Det samma gäller om hästen ska trava, galoppera, rygga, göra en öppna, sluta, följa ett voltspår, stå stilla, göra piaff osv.
De la Guérinière
De la Guérinière (1731) kallade detta på franska för ”descente de main” och ”descente de jambs”. ”Descente de main” är när ryttaren sänker handen och öppnar fingrarna så att kontakten i tygeln lättar. Hästens jobb är att fortsätta med vad det nu var som hästen blev ombedd att göra. ”Descente de jambs” är när ryttaren slappnar av i sina ben och låter dem hänga som våta handdukar utmed hästens sidor samtidigt som hästen fortsätter med vad det nu var hästen var ombedd att göra.
Ehrengranat
Ehrengranat (1836) skriver om tre grader av eftergift. Den första granden ger frihet åt hästens huvud, den andra även åt hästens hals och den tredje ger frihet för stegen att förlängas. Den första graden innebär alltså att kontakten mellan ryttarens hand och hästens mun lättar men inget annat händer. Ehrengranat fortsätter ”Har hästen följt hjelpen, så upphör den, på det att han några steg isänder må öfverlämnas åt sig sjelf, och det så länge intrycken i deras fullhet ännu fortfar, aldrig längre.”
För mig handlar självbärighet om att ge hästen eget ansvar för att bibehålla fart, riktning och kroppshållning. Jag ska inte behöva hålla ihop och understödja i förebyggande syfte. OM och när hästen upphör med vad det nu är jag bett om, då och först då, ska jag påminna om vad vi höll på med.
***********************************************************
Förbättra din sits, balans och koordination - klicka här!
Förbättra din kommunikation med din häst - klicka här!
***********************************************************
onsdag 8 december 2010
Skalfel
Nu finns det ännu en manick som mäter trycket i tygeln. EC Hands kallas den lite fyndigt. Den fungerar som en fiskevåg men skalan utgörs av två färgfält, ett grönt för ok och ett rött som larmar att trycket blivit för högt.
Tanken bakom EC Hands tycker jag är bra. Trycket kan som bekant variera under ett ridpass och med denna kan man "se variationen". Med de tryckprovare av plast som jag nämnt tidigare vet man bara när gränsen är nådd och passerad men får ingen indikation på om man håller sig för nära gränsen hela tiden.
Fast även om jag gillar tanken så kan jag inte hålla tillbaka sucken - vad har de använt för skala!? Jag fick ta i rejält för att ens komma upp till det gröna fältet, skulle gissa att det rörde sig om minst 1,5 kg. För att sen dra mig upp till det röda fältet fick jag ta i av attan. Tygelprovarna i plast har som lägsta vikt 2 kg, så mina upplevda 1,5 kan mycket väl vara 2. Tillverkare sneglar ofta på varandra för att se var de ska lägga ribban.
Under ISES-konferensen redovisades ett forskningsprojekt kring hästars tillvänjning av tryck i tygeln. Studien visade att hästarna inte vande sig vid trycket utan försökte att undvika det. Det maxtryck de satte i tyglarna en gång (och aldrig mer) var 1 kg, sen "nöjde" de sig med ca 600 g.
Mina tyglar inkl ett 12,5 cm bridongbett väger 394 g. Med den vikten i hästens mun kan jag själv lägga till 200 g och därmed landa på ett tryck som en häst kan tänkas acceptera.
Det finns forskning i USA som visar på bett skadar hästarnas munnar. Skalan sträcker sig från mikrofrakturer på lanerna till fullt synliga tandskador.
Själv har jag inte tagit ställning mot bett. Men det jag absolut reagerar på är hur bettet används och vad som anses acceptabelt i dagens ridning att ryttare gör med tyglar och bett.
Därför önskar jag och hoppas att tillverkarna av tryckmätarna vågar justera sina skalor så att de börjar på gram och inte kilogram. Och att ryttare vågar släppa taget om tyglarna under sina ridpass. Det handlar inte om att tyglarna ska glappa utan att anspänningen i muskelkedjan som tillhör armarna ska minska. Om en övning gått bra, gör den igen med hälften så mycket kraft. Det minskar din muskulära anspänning och ökar din följsamhet.
Citerar Nuno Oliveira "...försök slappna av i era händer och ha en lättare kontakt. Jag har hållit lektioner i fyrtio år och detta är vad jag aldrig upphör att repetera för elever runt om i världen som talar med mig om sina svårigheter."
Kontrollen finns inte i kraften utan i lättheten! Den insikten skulle absolut uppskattas av ett stort antal hästar.
Tanken bakom EC Hands tycker jag är bra. Trycket kan som bekant variera under ett ridpass och med denna kan man "se variationen". Med de tryckprovare av plast som jag nämnt tidigare vet man bara när gränsen är nådd och passerad men får ingen indikation på om man håller sig för nära gränsen hela tiden.
Fast även om jag gillar tanken så kan jag inte hålla tillbaka sucken - vad har de använt för skala!? Jag fick ta i rejält för att ens komma upp till det gröna fältet, skulle gissa att det rörde sig om minst 1,5 kg. För att sen dra mig upp till det röda fältet fick jag ta i av attan. Tygelprovarna i plast har som lägsta vikt 2 kg, så mina upplevda 1,5 kan mycket väl vara 2. Tillverkare sneglar ofta på varandra för att se var de ska lägga ribban.
Under ISES-konferensen redovisades ett forskningsprojekt kring hästars tillvänjning av tryck i tygeln. Studien visade att hästarna inte vande sig vid trycket utan försökte att undvika det. Det maxtryck de satte i tyglarna en gång (och aldrig mer) var 1 kg, sen "nöjde" de sig med ca 600 g.
Mina tyglar inkl ett 12,5 cm bridongbett väger 394 g. Med den vikten i hästens mun kan jag själv lägga till 200 g och därmed landa på ett tryck som en häst kan tänkas acceptera.
Det finns forskning i USA som visar på bett skadar hästarnas munnar. Skalan sträcker sig från mikrofrakturer på lanerna till fullt synliga tandskador.
Själv har jag inte tagit ställning mot bett. Men det jag absolut reagerar på är hur bettet används och vad som anses acceptabelt i dagens ridning att ryttare gör med tyglar och bett.
Därför önskar jag och hoppas att tillverkarna av tryckmätarna vågar justera sina skalor så att de börjar på gram och inte kilogram. Och att ryttare vågar släppa taget om tyglarna under sina ridpass. Det handlar inte om att tyglarna ska glappa utan att anspänningen i muskelkedjan som tillhör armarna ska minska. Om en övning gått bra, gör den igen med hälften så mycket kraft. Det minskar din muskulära anspänning och ökar din följsamhet.
Citerar Nuno Oliveira "...försök slappna av i era händer och ha en lättare kontakt. Jag har hållit lektioner i fyrtio år och detta är vad jag aldrig upphör att repetera för elever runt om i världen som talar med mig om sina svårigheter."
Kontrollen finns inte i kraften utan i lättheten! Den insikten skulle absolut uppskattas av ett stort antal hästar.
onsdag 1 december 2010
Bokrecension: ”Klassiska principer i konsten att dressera hästar”
Plötsligt så händer det... Det finns nu en svensk översättning av Nuno Oliveiras ”Klassiska principer i konsten att dressera hästar”. Det som gör publiceringen av denna bok extra rolig är inte bara att Nuno Oliveira var en av vår tids stora ryttmästare inom klassisk ridning. Det är inte heller att detta är den första boken av Nuno Oliveira som översatts till svenska, utan att den här boken inte längre går att få tag på i sin engelska översättning- förutom på antikvariat om man har mycket stor tur. Men nu finns den alltså på svenska!
Om Nuno Oliveira
Nuno Oliveira (1925-1989) var född i Portugal och utbildades i sin ungdom av Joaquim Goncalvez de Miranda som var beridare vid Portugals kungahus. Nuno Oliveira hämtade sina principer bl.a. från tidigare ryttmästare som Francois Robichon de la Guérinière (1688-1751) och Francois Baucher (1796-1873 ). Totalt har Nuno Oliveira skrivit sex böcker.
Här kan du se ett filmklipp på Youtube där Nuno Oliveira rider.
Citat
Nuno Oliveiras kanske mest kända citat är “Ask for much, be content with little and reward often” ("The truth in the teaching of Nuno Oliveira" av Eleanor Russell, 2001, sid 6) eller i den svenska boken “begära ofta, nöja sig varje gång med lite och berömma omedelbart” (sid 38).
Om boken
Boken är lättläst med 15 stycken korta men innehållsrika kapitel. Totalt har boken 70 sidor inklusive fotografier och skisser över ridövningar. Boken går att beställa från direkt från översättaren Bo Dufwa, bo.dufwa@byanet.se, och kostar 204 kr inkl porto. Kort och gott den perfekta julklappen!
Om innehållet
Boken är först och främst som titel antyder en bok om hästträning. Här beskrivs hur hästens systematiskt bör skolas. Från öppna och sluta via bl.a. halt och ryggning, galoppfattning och galoppombyten till piruett, piaff och passage.
Boken innehåller också ett kort inledande kapitel om olika skolor i modern tid samt ridkonstens historia. I slutet av boken finns ett mycket detaljerat kapitel om arbete vid hand. Lätthet i skänkel och eftergift med skänkel och hand har fått egna kapitel, att just lätthet och eftergift är centrala i den klassiska ridningen framgår i Nuno Oliveiras egna ord om boken:
“Genom de föregående sidorna har jag inte velat föreskriva en metod eller att övertyga om att det bara finns ett lämpligt sätt att dressera en häst. Men många år av praktik och eftertanke har gjort mig säker på att endast den väg som leder ryttaren att inte hela tiden använda kraft ger hästar som ser ett nöje i att arbeta och samtidigt vara lydiga.” (sid 57)
Jag kan bara hålla med!
*******************************************************
Intresserad av att förbättra din sits, balans och koordination? Klicka här!
Intresserad av ridlektioner i klassisk ridning? Klicka här!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)