SVT visar just nu en programserie som går under namnet Ponnyakuten. Det är Tobbe Larsson som valt ut och hjälper unga ryttare som har problem med sina ponnyer. Och problem har de verkligen. Det är ponnyer som inte går att lasta, som inte vill hoppa, som är rädda för saker, som är aggressiva, som inte går att fånga osv. Tobbe gör ett fantastiskt jobb med att få relationen att fungera bättre mellan ryttaren och ponnyn.
En sak gör mig fundersam för att inte säga förbannad.
Varför lägger vissa tittare allt ansvar på ungdomarna? Läste en kommentar kring programmet på Facebook som gick ut på att ungarna borde veta bättre, dvs inte hamna i de olika problem-situationer de gjort. Hur skulle det gått till? Barn, ungdomar, och även vuxna gör som andra gör. Med ett fint ord kallas det här ”sociokulturellt” perspektiv på inlärning. Det betyder helt enkelt att alla (du, jag, ungdomarna som medverkar i Ponnyakuten) lär oss av och påverkas av de människor vi har omkring oss. Det gäller både attityd och praktiskt utförande. Ungdomarnas hantering av och inställning till sina hästar är ett resultat av den miljö de kommer från. Det är min bestämda uppfattning att det inte är brister hos de medverkande ungdomarna som orsakat problemen. Det är brister i den hästkulturen där de lärde sig rida och hantera hästar som orsakat problemen. Hade dessa ungdomar haft kunniga (vuxna) hästmänniskor omkring sig på hemmaplan hade hela programserien varit onödig, och det är den uppenbarligen inte. Det som Tobbe gör är att ge deltagarna praktiska verktyg för deras hästhantering.
Ett annat inslag gjorde mig frustrerad.
I program nr 2 red deltagarna för en utbilda dressyrdomare. Flera av deltagarna fick, helt rätt, rådet att träna sits och balans. Men vad bestod rådet av?! ”Rid utan stigbyglar”. Jag säger bara lycka till. Den ryttare som kan ge sig själv bra balans med enbart det rådet är en naturlig talang. Vi andra vi behöver något mer utförliga instruktioner. Det som gör mig frustrerad är att det finna gamla beprövade metoder för att träna sits och balans. Varför har dessa fallit i glömska? Jag kan bara hoppas att Ponnyakutens ryttare fick en mer utförlig förklaring till hur det ska gå väga för att förbättra sits och balans än det vi tittare fick se. Annars är det varmt välkomna till mig på Upprätta!
tisdag 23 februari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan bara hålla med dig. Det är definitivt inte barnens "fel" att det är som det är! De är istället beundransvärda som deltar - de visar genom det en verklig vilja att lära sig mera. Det är trist att de av vissa blir påhoppade för vad de kan eller inte kan. Problemet är ju istället den hästkultur (om man nu kan kalla den det :-) som finns i Sverige där tyvärr brist på kunskap mera är ett kännetecken än något annat. Jag tycker att barnens problem (som tyvärr är vanliga) istället borde vara en väckarklocka för dem/de som håller i utbildningen av landets instruktörer o tränare. För om man inte har kunskap själv - hur skall man då kunna lära någon annan?
SvaraRaderaTaletsättet: Skjut inte på budbäraren, är absolut på sin plats här. Det är lätt att sikta in sig på och ha åsikter kring symtomen, betydligt svårare att gå förbi ytan och titta på orsaken.
SvaraRaderaIngen, och jag menar verkligen ingen, har som mål för dagen att göra sitt sämsta. Vi försöker alla göra vårt bästa efter förmåga. Förmåga är något vi förvärvar genom goda förebilder, lärare och genomtänkta övningar.
Det Ponnyaktuens ungsomar visar på borde leda till diskussioner av en helt annan dignitet.
Min dotter och jag följer Ponny akuten med stort intresse och jag måste säga att jag ger en stor eloge till tjejen med lastproblem då hon efter 1:a lastningen m Tobbe, tårögt säger till programledaren att hon insett hur lite hon eg kan. Själv blev jag väldigt förvånad att föräldrarna tillåter problemen. För ansvaret ligger hos dem. Ungarna gör ju så gott de kan.
SvaraRaderaTrevlig blogg du har!!
Du har helt rätt i att ungdomarna gör så gott de kan, Kerstin, helt i linje med vad de fått lära sig eller sett hur andra försökt lösa sina problem. För min egen del hoppas jag att tränare runt om i Sverige tar sig en titt på sin egen verksamhet...hur många Ponnyakuten-fall har de och vad kan de göra för att hjälpa dem?
SvaraRaderaRoligt att du gillar bloggen, det värmer!