Det hänger på höften 3

Bäckenbotten, eller bäckendiafragman som Theodore Dimon Jr kallar den, är den nedre delen av det utrymme i kroppen som kallas bukhålan. Den "äkta diafragman" delar av bukhålan från bröstkorgen. I bröstkorgen finns hjärta och lungor (vilket jag ska återkomma till i ett inlägg om andning, jag är såååå less på allt snack om att vi andas med magen!), i bukhålan finns de organ som tar hand om allt det vi stoppar i oss, de organ som renar kroppen och hos oss kvinnor, livmodern.

Bäckenbotten består av tre muskler; levator ani, coccygeus muskeln och piriformis.


(Bild från Wikipedia)

För kvinnor är det vanligt att man blir rekommenderad att träna upp musklerna i bäckenbotten för att slippa framtida inkontinensbesvär efter graviditeter och förlossningar. Bäckenbottens muskler är i sig inte rörelsemuskler, icke desto mindre så medför anspänning i dessa muskler att rörligheten i höftleden påverkas.

Engelsmännen har ett underbart uttryck för en tillknäppt människa med hopdragen snörpmun "a thight assed person". Uttrycket äger sin sanning därför att i ett visst skede i vår utveckling ser vi ut som en "mask" med en öppning för intag och en öppning för utsläpp. (Ett embryo under graviditetens 21 dag, från Lennart Nilssons bok Livet)



Det betyder att om vi går och kniper med gluteus och bäckenbottenmuskulaturen så ökar muskelanspänningen uppe vid munnen. Testa själv!

Detta fungerar även i andra riktningen och det kan vara viktigt för kvinnor att veta innan förlossningen. En mun som blir spänd (vilket den lätt blir om man "gör ljud" under förlossningen) leder till att bäckenbottens blir spänd och det i sin tur leder till att barnet får pressa sig fram genom muskler som gör motstånd.

Nu har jag berört en liten del av kroppen, den del där bål och ben möts. Det hade gått att skriva mycket mer om hur detta område i kroppen influerar kroppen både högre upp och längre ner - det är en intrikat väv...

Det jag vill att ni skänker en medveten tanke åt är att det är viktigt att komma ihåg att kroppen är mer än bara dess enskilda delar och att varje kroppsdel/organ arbetar i det utrymme den får/ges av övriga organ och den sinnesstämning vi låter den arbeta i. Stress, ilska, frustration, ångest, oro och trötthet är sinnesstämningar som påverkar funktionaliteten i en negativ riktning. Medan sinnesro, glädje, tillförsikt och trygghet gör det lättare för kroppen att fungera.

"Hemligheten för hälsa för både sinnet och kroppen är att inte sörja för vad som har hänt, oroa sej för framtiden eller att förvänta sig problem, utan att leva i nuet, vis och ärlig." ~~ Buddha

PST!
Här är länkar till Det hänger på höften och Det hänger på höften 2

Hästens personlighet. Påverkas den av träning?

När jag skolar, toleranstränar och utbildar min häst, ändrar jag då hans grundläggande personlighet?

Med ojämna mellanrum drabbas jag av den filosofiska frågeställningen vad sjutton det är jag håller på med (när det gäller ridning) och vad jag har för rätt att kräva allt det jag kräver av min häst. Ibland är det de dagar när jag hamnar i konflikt med min häst, jag vill en sak och min häst en annan, som får mig att fundera i dessa banor. Men ibland är det dessa underbara dagar när hästen uppmärksamt, mjukt och lät följer mina tankar som startar grubblerierna.

Det är ju hoppet om det sistnämnda som får mig ur sängen alla dessa tidigare morgnar. Borde inte allt då bara vara frid och fröjd dessa dagar då drömmen besannas? Tydligen inte. Det som händer för min del är att jag ibland tar ett förskräckt steg tillbaka och med skräckblandad förundran häpnar över i vilken grad jag påverkat mina hästar. Ju bättre ledare jag blir, ju bättre sits och balans jag har vid ridningen desto höge grad påverkar jag uppenbarligen min häst.

Låt mig ge två exempel. Det ena är min mammas arab Pargon ^OX. Du som varit på sitsträning hos mig har träffat honom. Han är den lugnaste och tryggaste häst man kan tänka sig. Nu ja. Sådan har han inte alltid varit. Tvärtom. Idag är han 16 år men han blev inriden föst när han var 9 för det gick inte att rida in honom enligt förra ägaren. Pargon ^OX var då rädd för precis allt och for panikslaget runt, runt, runt. Det gick inte ens att borsta honom över hela kroppen än mindre lägga på en sadel och sitta upp. Idag är han som sagt tryggheten själv. Denna förändring märks även i hans sätt att vara mot andra hästar. Han tar mer plats i hagen och säger idag ifrån gentemot de andra hästarna på ett sätt som han inte gjorde då. Har hans personlighet förändrats, eller har han alltid varit sådan i grund och botten men den höga stressnivån han levde med fick honom att framstå som hispig, halvt galen och ohanterbar?

Det andra exemplet är min connemara Hagens Yeats. Han har tidigare gått på ridskola och han hade vissa svårigheter med att anpassas sig till livet som individuell privathäst utan sällskap av hela den stora ridskolehäst-flockens ständiga närvaro. Jag minns de första veckorna när han kom hem till mig, han hade fullständigt koll på vart alla de andra 20 hästarna i stallet gjorde men mig såg han inte. Han gick på mina fötter, klämde upp mig i väggen och drog iväg med mig så jag hängde som en vante i grimskaftet. Inte för att han var elak, utan för att han inte såg mig och inte visste att jag försökte kommunicera med honom. Idag är det annorlunda, jag har hanns fulla uppmärksamhet och även om han fortfarande antagligen har koll på de andra hästarna så ser han även mig och det är inte längre lika stressande för honom att vara ensam i ridhuset eller ute i skogarna. Det lugn han nu lever i har gjort det möjligt för mig att klassiskt skola honom, vilket gett honom ett helt nytt sätt att använda sin egen kropp. Då liksom nu far han då och då runt i den kuperade hagen i glada hästlekar. Skillnaden är att då blundade jag och bad att han inte skulle gå omkull för han rörde sig så okoordinerat, tungt och klumpigt. Idag njuter jag bara av att titta på honom för han rör sig med sådan grace och lätthet. Den träiga ridskolehästen har förvandlats till en smidig rörelsekonstnär. Har jag förändrat hans kroppsuppfattning och självbild, eller hjälpt honom att hitta tillbaka till ett sätt att föra sig som han kanske hade som föl? Även om jag förändrat hans självbild, är det av ondo?

Att hästar påverkas av de människor de har i omgivningen har forskning visat. Det finns studier som visat att nervösa ryttare gör hästen nervös. Men detta är ju en tillfällig känslomässig reaktion. Det jag tycker mig se hos mina hästar är en förändring som kvarstår över tiden och även när jag inte är i den direkta närheten. Mitt intellekt säger mig att denna förändring är positiv. Visst är det bättre om en häst slipper vara stressad, otrygg och ständigt på helspänn. Och om båda mina hästar nu interagerar med andra hästar på ett förändrat sätt, och även använder sina egna kroppar annorlunda, är det något fel? Ändå, mitt hjärta bävar inför insikten om det otroligt stora inflytandet jag verkar ha.

Sådana möjligheter. Sådant ansvar.

Det hänger på höften 2

Det finns mer i och kring höftleden än det vi tittade på i förra inlägget. Höftleden är det ställe där bålen möter benen och tillsammans med bäckenet bildar de ett "brospann" över vilken vår vikt från bålen fördelas ut över fötterna.

Eftersom höftleden är en kulled har den teoretiskt sett samma rörlighet som axelleden. Att vi inte kan göra kvarnvingar med benen beror på de muskler och ligament som finns runt omkring leden, de begränsar rörligheten och stabiliserar benen och bålen i relation till varandra. (Bilderna kommer från Wikipedia)



Här ser ni höftens djupa muskler, alla dessa muskler har till funktion att stödja och stabilisera höftleden. In emellan musklerna piriformis och quadratus femoris passerar ishiasnerven och om musklerna dras samman så kan de klämma ihop nerven och vi får ishias.



De muskler som vi dagligen sitter på kallas sätesmuskeln, gluteus. Det är egentligen tre muskler; maximus (den bulligaste av kroppens muskler), medius och minimus (som inte sys på bilden men den ligger innanför medius).

Gluteusmusklerna är kopplade till så väl höftled som till de posturala musklerna på ryggen. Medius och minimus stabiliserar bäckenets position sidledes när vi går och maximus har till uppgift att bidra till att bålen hålls upprätt över höftleden.

Sitter vi i sadeln och spänner sätesmusklerna lyfts sittbenen bort från sadeln, benen kniper om hästen, knän och häl åker upp och underskänkeln lämnar hästens sidor. Vi tappar balansen och blir "som en smörklick på en het potatis", den obalansen medför ofta att överlivet lutas bakåt och vi blir med det hängande i tyglarna och självfallet i hästens mun.

Mellan benen finns bäckenet och bäckenbotten, även den spelar roll för oss som ryttare. Det får bli temat för kommande inlägg.

Samtal kring köksbordet mellan mig och mellanpojken, 7 år.

- Man kan inte ha allt, säger jag (typiskt tråkvuxet)
- Man har alltid allt av en sak, svarar han. Man har ett helt liv.

Förbättra galoppfattningen

För någon vecka sedan fick jag en fråga om hur galoppfattningar kan förbättras. Tack för frågan Johanna! Jag tar gärna emot fler frågor. Du kan nå mig via kommentarfältet här nedan, eller skicka ett e-brev till info@ekipage-1.se, eller på min Facebok sida för Ekipage-1.

Tillbaks till att förbättra galoppfattningen. Först och främst beror det på om hästen har en bra galopp eller inte. Jag har träffat på en hel del islandshästar och travare som inte har en bra galopp till att börja med och det är ett helt annat kapitel och inget jag kommer beröra i detta inlägg. Jag utgår alltså från att hästen har en bra galopp exempelvis när den rör sig fritt i hagen. Jag utgår också från att hästen inte blir stressad av att galoppera. En del hässtar kan bli det och en förklaring är att hästen främst använder galoppen för flykt. Har du en häst som blir stressad av att galoppera rekommenderar jag att du först och främst hjälper hästen att komma över detta. Några tips på vägen för att hjälpa din häst med detta hittar du här.

"Förbättra galoppfattningar" kan betyda olika saker beroende på utgångsläget för den aktuella hästen och ryttare. På den mest grundläggande nivån handlar det om att få hästen att fatta galopp(en) när du ber om det och inte lite när som helst för att det råkar bli så. En strategi för detta kan vara att lära hästen att galoppera på ett röstkommando när du longerar. Hästen slipper då bära dig på ryggen och har bara sin egen kropp att koordinera och balansera. På dessa klipp har jag för att underlätta filmningen en relativt liten volt på ca 15 meter. Handlar det om att introducera en häst till galopp ska du självklart låta hästen gå på en större volt. Lika självklart är ett bra underlag och gärna även staket eller väggar som avgränsar området du jobbar hästen på. Jag har lärt Yeats det muntliga kommandot ”galopp” genom att helt enkelt driva på honom tills han galopperar spontant och då säga ”galopp”. När han nu vet att det är just galopp jag vill ha så behöver inte traven vara så frisk eller volten så stor. Självklart longerar du i båda varven. 

Som en liten bonus kan du i filmen se hur jag byter varv i trav. Det kan jag göra eftersom jag har fäst linan med en delta under hakan på Yeats och därmed inte behöver ändra på hur linan sitter fast när jag byter varv. En kapson där du fäster linan på näsryggen funkar också bra.

När hästen kan galoppera på kommando vid longering kan du göra samma sak uppsuttet (travar på volt och säger galopp). Ett bra sätt att lära hästen att fatta rätt galopp på rakt spår när du rider är att hjälper den att hitta rätt balans för att gå över i galopp från trav. Hästen måste få vikten på ytter benpar, framförallt ytter bak, för att kunna fatta galopp i en bra balans. Ett sätt att göra det är att trava på långsidan, göra en båge in från spåret och sedan flytta hästen tillbaka till spåret. Du flyttar tillbaka hästen mot spåret genom att föra båda händerna mot väggen (indirekt tygel på inner hand som understöds av direkt tygel med ytter hand). Detta får hästen att lägga vikten på ytter bak och fram vilket är den balans hästen behöver för att fatta rätt galopp. 

När hästen skiftar vikten för att ta sig tillbaka på spåret kommer den att flytta sig in i din ytterskänkel som ska ligga stadigt intill hästen yttersida. Signalen för hästen att fatta galppen är antingen omvänd halvhalt på inner, och/eller att du lättar inner skänkel. Det fiffiga med denna övning är att får du bara hästen till rätt balans så behöver inte hästen förstå varken omvänd halvhalt, ytterskänkeln eller innerskänkeln, det blir rätt galopp ändå eftersom hästen har balansen för just den galoppen. Gradvis minskar du bågen tills du och din häst kan fatta galopp på rakt spår utan bågen. 

Varför du vill lära hästen att ytter skänkel är den som ligger stilla intill hästen är för att du behöver den när du går vidare med galopparbetet och börjar träna förvänd galopp som förberedelse för byte.

Vill du förbättra galoppfattningen från skritt måste du först och främst se till att hästen är självbärig (läs lätt i handen) och i god balans (läs bär nacken något lyft). För att hästen ska göra en kontrollerad fattning från skritt måste den sätta sig mera bak och inte lägga vikt i handen inför, i eller efter fattningen. Om hästen erbjuder trav istället för galopp är den vanligaste orsaken att hästen inte haft rätt balans inför fattningen vilket i praktiken innebär att hästen burit nacken för lågt. 

Den primära signalen för galoppfattningen är omvänd halvhalt med inner hand. En omvänd halvhalt är början av en halvhalt dvs en liten lyftning av handen följt av en sänkning av handen i riktning framåt (i den franska halvhalten höjs handen och sänks sedan rakt ner, inte framåt. Skillnaden på halvhalten och dem omvända halvhalten är alltså riktningen på handen när den sänks igen). Förstärk med spöt på inner bog om du måste förtydliga för hästen vad den lilla handgesten betyder. För att få hästen att förstå en verkligt liten omvänd halvhalt som Yeats på videoklippet måste du först och främst erbjuda en sådan liten signal, och förstärk med spöt om du behöver men gör inte handgesten större. Den primära signalen ska aldrig bli stor eller kraftfull, använd en sekundär signal (ex spöt på bogen) för att förstärka den primära signalsen i stället.

Ytterligare några övningar för att förbättra galoppfattningar:

*) ryggning (om hästen har en tendens att bli framtung i fattningen eller avsaktningen)

*) öppna (för att få hästen att bära mera vikt bak, tränar ett bakben i taget)

*) kort skritt (för att få hästen att sätta under sig bak, tränar båda bak samtidigt, speciellt användbar övning för att förbättra galoppfattning från skritt)

Glöm inte bort att så fort hästen gör det du vill är det ditt jobb att vara en så bra passagerare som möjligt! Rid avspänt.

Det hänger på höften

Ur följsamhetssynpunkt är det viktigt för ryttare att ha en viss grundläggande koll på sin egen anatomi och i detta inlägg tänkte jag börja med benen.

I ridningen tillhör våra ben hästens bål. Benen ska sluta an utan att klämma åt, de ska finnas där redo att understödja handens hjälper men också redo att ta emot och skicka vidare information om hur hästen rör sig till ryttaren.

Det är många som på en rak fråga om var höftleden finns faktiskt inte vet var de kan hitta den på sig själva. Vår följsamhet ökar om vi vet vad som sker och var rörelser sker i vår egen kropp. För att bli mer följsamma behöver vi som ryttare bland annat ha koll på hur benen fäster i bålen, både skelettmässigt och muskelmässigt (bilden nedan kommer från Wikipedia).



Som ni ser av bilden finns det gott om muskler i och kring bäckenet som är kopplade till lårbenet. (Det finns 17 stycken muskler som har till uppgift att röra lårbenet i olika riktningar, de övriga hittar ni här.)

Rent skelettmässigt rör sig benen i höftleden. Höftleden är, precis som axelleden, en kulled med god rörlighet i flera riktningar (bild från healthpages.org). I bäckenet finns sockeln i vilken kulan från lårbenet vilar.



En muskel som har betydelse för ryttarens möjlighet att få en stabil lodrät sits är psoas major. Dess ursprung är på insidan av ryggraden, ländryggens kotor 1-5, och den fäster på insidan av respektive lårben. Psoas ingår i gruppen höftböjare och dess uppgift är att böja bålen mot benen (om benen är fixerade) eller benen mot bålen (om bålen är fixerad).

En förkortad psoas muskel drar ländryggen framåt och bäckenets lutning förändras (ökad svank). Om bäckenet tippar framåt medför det att höftkulans rörlighet i sockeln begränsas och med det så har vår förmåga att absorbera hästens rörelser minskat.

En mjuk stretching som kan hjälpa till att komma tillrätta med en förkortad psoas muskel är Alexandervilan. I aktivitet kan det underlätta att tänka på att låta benen och bålen "släppa taget" om varandra så att benen kan få hänga ner från bålen och möta underlaget och att bålen kan få ha en riktning upp ovanför benen.

Vi kanske får nöja oss med en mindre rörlighet än denna tre-åring kan uppvisa men potentialen finns...




"Ridning förvandlar "Jag önskar" till "Jag kan"."
Pam Brown

Skänkelvikning och öppna del 2: hjälper

Så som jag ser på saken är hjälperna för skänkelvikning och öppna i stort sett detsamma. I båda rörelserna går hästen sidvärts med mer eller mindre vinkel, samt med mer eller mindre uttalad ställning (se mitt förra inlägg).

Prioriteringar
När du lär din häst en ny rörelse, eller för den delen när jag introducerar en ny rörelse till en ryttare så följer jag den här ordningsföljden:
1) Hästen måste vara lätt i handen (är fri att placera huvud och hals som den vill), ryttaren får inte hänga i eller dra i tygeln
2) Hästen placera fötterna i stort sett där du vill (du har inflytande över hästens balans), ryttaren kan styra hästen fötter
3) Hästen, via eftergift i munnen och lösgjordhet i hals och bogar, låter huvudet falla i lod (hästen går i form), ryttaren vet hur och kan i praktiken få hästen att komma till mjuk, avspänd eftergift

Handen är den primära hjälpen
Det jag menar med att handen är den primära hjälpen är att hästens lätthet till bettet och ryttarens hand alltid är nummer 1. Det går alltid före allt annat. Att handen är den primära hjälpen innebär inte att jag strävar efter att baxa runt hästen med yviga gester. Inte alls, snarare tvärtom. Att handen är den primära hjälpen innebär i första hand att kvalitén i kontakten (läs lättheten) mellan min hand och hästens mun är den främsta indikationen på rörelsens kvalitet i övrigt.

Vad du kan göra med din hand utan att försvåra för hästen kan du läsa här >>

Skänklarna
Eftersom ”skänkelvikning” heter just skänkelvikning är det lätt att tro att skänkel är den viktigaste hjälpen för just skänkelvikning och då även för öppna (eftersom det endast verkar vara vinkeln som skiljer det båda rörelserna åt). Visst kan du använda skänkeln för att tala om för hästen att den ska flytta sig åt sidan men då är det ett par saker du bör hålla i minnet:
1) där du använder båda skänklarna samtidigt är det en signal till hästen att röra sig framåt
2) en ensam skänkel talar om för hästen att den ska röra sig åt sidan och inte framåt
3) när du använder skänklarna, antingen tillsammans för rörelse framåt, eller en för att flytta hästen åt sidan, får hästen inte tycka mera på bettet

Så var det det här med att en ensam skänkel flyttar hästen åt sidan. Rent spontant tror jag att de flesta av oss tänker sig att ett ökat tryck från ena skänkeln får hästen att gå undan från den skänkel. Och det stämmer nog. Men hur stort måste detta tryck bli? En häst kan känna en fluga som kryper å skinnet så svaret måste bli ”inte speciellt stort”. Istället för att fokusera på att öka trycket med den skänkel som hästen ska röra sig från, kan du lika gärna fokusera på att lätta trycket med den skänkel som hästens ska röra sig mot. Då uppstår ju en skillnad i skänklarnas anläggning mot hästens respektive sidor och den skillnaden kan hästen uppfatta och reagera på. Om du känner efter noga kan du känna att hästens bröstkorg i en sekvens av steget i sidförflyttningen lyfter ditt knä uppåt, du kan effektivast lätta din skänkel från hästens sida om du hjälper till att lyfta benet just då. Håll inte kvar benet utan låt det sjunka när hästens bröstkorg sjunker för att sedan lyfta det igen i takt med hästens rörelser. Om hästen inte hör eller förstår att hon ska flytta sig in in din lättande skänkel, hjälp till lite med spöt på andra sidan. Och håll koll på att hästen inte börjar hänga på bettet.

Vikten
Vill du hjälpa hästen med din vikt så kan du placera din vikt i rörelseriktningen. Det innebär för höger öppna på rakt spår där hästen rör sig åt vänster ska vikten placeras åt vänster. Viktshjälpen är en ytterst subtil hjälp och det är lätt att göra för mycket.

Bästa möjliga passageraren
Kom ihåg, när hästen gör det du bett om är det ditt jobb att göra ingenting, dvs vara den bästa, följsammaste passageraren du kan vara för din häst.

Kolik del 2, foder

Det finns en koppling mellan kolik och foderkvalitet och med tanke på vilket allvarligt tillstånd kolik är så har jag tagit hjälp av Sara Beckman även med detta avsnitt om foder.

Hästen är en grovfoderätare och näringen görs tillgänglig för hästen i den jäsprocess som sker i grovtarmen. Grovfoder är i stort sett gräs och det finns i tre former; färskt (bete), torkat (hö) och syrakonserverat (silage)

Gräs kan förorenas av jord vid hårt regn. I nyslaget gräs som läggs i en hög utan luftning tar fort värme och skadliga bakterier och mögelsvampar växer snabbt till.

Hö konserveras genom torkning. Vattenhalten är ca 16% (Torrsubstans, TS, 84%). När det inte finns fritt vatten kan inte mikroorganismerna växa. Om höet tas in eller pressas i balar innan det är helt torrt utan att sedan direkt torkas klart med hötork så växer de skadliga organismerna snabbt. Detsamma händer om höet blir fuktigt från läckage i taket, genom att fuktig stalluft passerar genom det eller för att det bildas fukt under det vid förvaring direkt på betong utan luftspalt (tex på lastpallar) under.

Silage konserveras genom en kombination av syrning, jämför surkål eller bostongurka, och lufttät lagring. Man gynnar de mjölksyraproducerande bakterierna så att de växer och ger en sur, syrefri omgivning där oönskade - och för hästen skadliga, mikroorganismer inte kan växa. Silage är ett samlingsnamn för ensilage, 65-75% vatten (TS 35-25%), och hösilage som är torrare 45-60% vatten (TS 55-40%). Till hästar används nästan uteslutande hösilage. Hygienkraven är dock lika oavsett silageform.

Om gräset är för torrt när balen pressas får de nyttiga bakterierna svårt att växa till och konservera fodret. Om vallen skördas när den börjat blomma ut är stjälkarna hårda och det är svårt att packa balen och det blir lätt för mycket luft i balen – vilket gynnar de skadliga organismernas tillväxt. När balen öppnas eller om det blir hål i plasten kommer luft in och de skadliga organismerna kan börja växa. Ser du mycket hela styva strån och utblommade ax och blommor i balen – fodra upp den snabbare för att ”hinna före” möglet.

Ett bra silage skall lukta lätt syrligt - som surkål. Ett foder som luktar sött syrligt som ost eller skarpt, eller som är varmare än utetemperaturen tyder på feljäsning och att skadliga organismer frodas.

En duktig bonde kan påverka den hygieniska kvaliteten mycket! Genom att torka höet extra i ladan konserveras det bättre. Ensileringen kan påskyndas och processen säkerställas genom att: pressa vid rätt vattenhalt, vid behov klippa råvaran, tillsätta syra om gräset är torrt eller styvt, pressa balarna hårt, sätta många lager plast så balen blir tät. Var lika noga som bonden då du förvarar fodret!

Generellt behövs sju vuxna hästar som äter från en hösilagebal som öppnats för att de skall äta fortare än fodret hinner förstöras av luften. I Norrland kan man vintertid ha färre hästar per bal om det är minusgrader när den öppnats.

Ett grovfoder med synligt mögel, som luktar ”dammigt” eller som är varmt har normalt mycket hög halt av oönskade organismer. En silagebal som öppnats och som börjar ta värme tyder på hög tillväxt av organismer – fodra upp snabbt eller kassera. Vilket är dyrast? Att kassera balen eller att tillkalla veterinär pga kolik?

En häst skall dagligen äta minst 1,2 kg hö eller 1,5-1,7 kg hösilage (beror av vattenhalt) per 100 kg häst. De flesta ponnies/hästar som rids 1-2 tim/dag klarar sig utmärkt på bara grovfoder + mineraler + sommartid salt. (Försök vid SLU, har visat att även starthästar på travet kan fodras med enbart grovfoder och nå full prestation).

Problem med kolik kan uppstå om grovfodret har lättlösligt protein och låg fiberhalt – det ger fel balans och feljäsning i tarmen. Den foderkvalitén uppstår med grovfoder som är skördat under perioder med mycket regn eller då man tar en extra skörd sent på hösten. Fodret känns igen på stort innehåll av gröna blad och nästan inga grässtjälkar. För att fodret inte skall passera för snabbt genom tarmen och orsaka gasbildning måste det kombineras med något kilo halm/dag som fibertillskott. Detta grovfoder kräver stor noggrannhet vid konserveringen och då balen öppnas för att få bra hygienisk kvalitet.

Mycket stärkelse i foderstaten från kraftfoder kan även det ge kolik. De gasbildande bakterierna växer till i tarmen. För lite grovfoder i foderstaten kan ge kolik för att tarmfloran blir fel så att extra gaser kan produceras och för att tarmrörelserna inte stimuleras tillräckligt av fibrer och därmed transporteras inte gasen ut som den skall.