tisdag 27 juli 2010

Ryttarkänsla

Vi känner nog alla igen en ryttare med känsla när vi ser henne eller honom rida. Men vad är det som sker, eller inte sker, i samspelet mellan häst och ryttare när ryttaren har ryttarkänsla?

Osynliga hjälper, eller i alla fall små sådan.

Balans och följsamhet hos ryttarens sits.

Det är i alla fall i min mening två kännetecken på ryttarkänsla. Men det säger inget om hur jag som ryttare kan träna upp min ryttarkänsla. Ehrengranat var en svensk ryttmästare som levde på 1800-talet. Han skrev en bok som heter ”Ridskolan eller ridläran” som gavs ut år 1836. Han skriver inte uttryckligen om ryttarkänsla, men har skriver om när ryttaren ska inverka på sin häst, och eftersom tajmningen är viktig för att hjälperna ska bli osynliga så är detta enligt mig viktigt för just ryttarkänslan.

Ehrengranat skriver om något som han kallar ”mot- eller reagerande känningar”. Det han menar är det känsloförnimmelser (känningar) som uppstår i ryttarens kropp av att sitta på en häst som rör sig. Som jag tolkar Ehrengranat så är det dessa ”motkänningar” som talar om för ryttaren när hon ska inverka på hästen.

Sättet att inverka hästen beror mycket af dessa känningar, hvilka ryttaren får af hästen. Antag att ryttarns vilja är ridkonstens innersta lif, så uppstår af känningarna indication för viljans utöfning. Ömsom föregår, ömsom följer antingen viljan eller känningen den ena den andra, och af dem samfält uppkommer ett oskiljaktigt motiverande helt. ” (min kursivering)

Ehrengranat skriver här om känningar som ryttaren får av hästen. Han beskriver även ett växelspel mellan ”viljan” och ”känningen”. Min tolkning är att detta växelspel uppstår då ryttaren skiftar mellan att ge känningar till hästen (ryttarens vilja) och ta emot känningar från hästen (motkänningar). I det första fallet föregår ryttaren hästen och hästen ska följa, i det andra fallet följer ryttaren hästen.

Ehrengranat skriver att en viktig känning är känslan i ryttarens hand som uppstår av hästens relation till bettet. Det är detta som Ehrengranat kallar för stöd och det är denna känning som han menar ligger till grund för vilka signaler ryttaren ska ge till hästen.

En vigtig känning är den så kallade stödets, som utgör förenings-möjligheten mellan hästens mun och handen. Hästen följer eller svarar på hvarje handens meddelande känning, och af hvad dervid företer sig hämtar ryttarn de flesta anledningar för sin inverkan.

Så ut och känn efter hur din häst rör dig och hur din häst förhåller sig till din hand!

tisdag 20 juli 2010

Fler fakta i tygelforskningen

I mitt tidigare inlägg om tyglar utlovade jag mer info om tyglarnas vikt mm. Och, den som väntar på något gott väntar alltid för länge kan tyckas men nu är väntan över!

De tyglar som gav en näst intill obefintlig kontakt var 162 cm långa (hand till bett, hela längden 320 cm), bredden var 16 mm och tjockleken på lädret 2,5 mm. De vägde 165 g.

De som var riktigt skarpa hade samma längd som ovan, var 22 mm breda och 5 mm tjocka, vikten uppgick till 440 g.

De tyglar som vi upplevde hade en jämn känning och förlät lite av "ryttarfipplet" med händerna var 160 cm, 24 mm breda och 3 mm tjocka med en vikt på 270 g.

Under Lenas semester provade vi olika tyglar. Vi tog dem med tygelfattning båda två, och den som var häst blundade och skulle säga när ryttaren gav en signal och vilken signal det var. (Vi använde oss av direkt, indirekt tygel och halvhalt).

Vi kom fram till att tjockleken på lädret absolut har betydelse. En tygel behöver ha en viss egen stadga (bära sin egen vikt) och ha en vikt som känns av sig själv för att hästen ska ha en konstant känsla av närvaro.

De tunna tyglarna lämnade händerna utan känning. Den som blundade "letade" efter signaler eftersom vi visste att det skulle komma en, och när den väl kom var det svårt att säga vilken signal det var om inte gesten gjordes stor.

Lädrets kvalitet är också av betydelse, jag har ett par 3,5 mm tjocka tyglar av ett mycket "pappaktigt" läder (eller tuggad indisk ko som en sadelmakare fnös om billiga läderprodukter). De tyglarna väger över 200 g men tenderar att kännas stumma och det är svårt att uppfatta små hjälper via dem. Ett par bra lädertyglar har en böljande känsla i sig, de rör sig jämnt och mjukt i hela sin längd, enligt min uppfattning.

Min kursdeltagare tycker, efter att ha känt igenom de tyglar hon har hemma, att en tygel bör väga mer än 200 g och jag håller med.

Det intressanta i detta är att Ehrengranat pratar om ryttarens kontakt med hästens mun i skålpund (skp) i en tregradig skala; lätt-1/2 skp eller 212g, tempererat-1,5 skp eller 637g och handfull 2-3 skp eller 850-1275g.

de la Gueriniérè skriver om att den skolade hästen kan ridas med bara gravitationens inverkan på tyglarna (utan viktangivelse på tyglarna).

Nu spånar jag vilt, om vi uppfattar det som att vi kan känna 200 g som en lätt men närvarande kontakt i våra händer under experimentet. Om vi antar att den kontakten också kan kännas av hästen. När vi etablerar en touch som inte påverkar hästens mungipor (alltså inte blir dragande i tygeln!), då borde den kontakten vara tillräcklig för att våra signaler går fram till hästen, på en väl skolad häst kanske jag måste tillägga och en som inte blivit emotionell av någon anledning...

På marknaden finns numera möjligheten att mäta trycket i tygeln med några plastbitar som kopplas mellan bett och tygel. De har olika viktgraderingar och brister om trycket överstiger plastbitens maxtryck. Skalan går från 15 kg ner till 2 kg.

Min fundering är varför de nöjde sig med 2 kg istället för att gå ner till 300 g. Om utrustningens funktion är att skola ryttaren måste väl ryttaren få något att sträva efter som verkligen visar på skolning!

Tryckmätaren hittar du på www.hestbolaget.se/trans-tyglar/126-zack-tygelsensor.html

söndag 11 juli 2010

Oroa inte hästen! Eller ...

Detta blogginlägg kommer lite tidigt eftersom jag ska ha semester nästa vecka, så håll till godo!

Är det möjligt att rida in och träna en häst utan att vid något enda tillfälle göra hästen orolig eller upprörd? Vad tror du? Jag tror inte det.

Varför tror jag att det inte är möjligt att helt undvika negativa känslor hos hästen? För det första är hästar flyktdjur. Det innebär att en ohanterad häst kommer försöka springa ifrån saker som hon inte är bekant med: människor, grimman, hovslagaren, sadeln, transporten, vattenslangen osv.

Självklart är det mitt jobb som hästhanterar att introducera dessa saker på ett sätt att hästen inte traumatiseras utan kan bearbeta situationen, övervinna den initiala rädslan och bli trygg i vår mänskliga miljö. Men går det helt att undvika att utlösa flyktbeteenden? Det tror inte jag.

Sen har vi hästar som redan är hanterade under lång tid. Hästar som mer eller mindre fungerar som ridhästar. Hästar som har etablerade vanemönster. Om dessa mönster behöver ändras för att utveckla hästens potential som trivsam partner kan det också uppstå tillfällen när hästen reagerar energiskt.

Jag kan ge två exempel. Det första är en islandshäst som under lång tid jobbat som tur-ridningshäst. Han är van att följa flocken, dvs de andra hästarna, men inte van att lyssna på människor eller se människor som ledare. Det här visade sig hos just denna häst vid longering. När jag bad om skritt och precision i vägarna, vilket i det här fallet innebar att hästen inte fick göra volten mindre än vad jag bestämt, reagerade hästen med att bocka och galoppera. Allt jag gjorde var att peka med långpisken mot bogen utan att röra vid hästen.

Det andra exemplet är en häst som pga hur han ridits tidigare blivit fysisk och emotionellt spänd. Mycket positivt har hänt med hästen när den nya ägaren flitig jobbat med ledarskapsövningar och arbete från marken. Men en sak har varit och är en svår mental lärdom för hästen, och det är att skritta avspänt vid longering. Det som händer är att hästen blir mentalt blockerad och bara springer.

I det första fallet lät jag hästen på egen hand bearbeta sina känsloutbrott. Det enda jag gjorde var att lågmält fortsätta begära precision i vägen. Hästen kom själv på att allt springande bara var onödigt jobb och att det helt enkelt var enklare att skritta och inte minska volten. Hade de gått att undvika hans ”utbrott”? Jag tror inte det.

I det andra fallet avvaktade jag ett tag för att se vad hästen gjorde, men han sprang bara mer och mer. Så här gick jag in och hjälpte honom att stanna. Eftersom både jag och ägaren jobbat med hästen finns det vägar för kommunikation trots att hästen blir mentalt blockerad. Det jag gjorde var att minska volten för att få honom att minska farten, flytta honom med direkt och indirekt tygel för att dra tillbaka hans uppmärksamhet på mig samt upprepade gånger byta riktning. Även i det här fallet kunde hästen själv komma fram till att det faktiskt är helt OK att skritta avspänt och att det var allt jag bad om. Hade vi kunnat undvika situationen där han fastnar i sina gamla mönster? Kanske, men i det här fallet tror jag inte det för mönstren var så väl etablerade. I all träning måste man förr eller senare ta steget vidare och testa det man förberett. Ibland visar det sig att förberedelserna inte var 100 % och hästen blir oroad eller som i det här fallet faller tillbaka till gamla invanda mönster som innebär en hög stressnivå för hästen. Det som då är viktigt är att jag som hästförare inte dras med i oron och stressen utan förblir lugn, och det går alltid att backa tillbaka ett eller flera steg i hästens utbildning om det behövs.

Om du aldrig presenterar nya saker för din häst och aldrig utvecklar och fördjupar din kommunikation med hästen, ja då behöver du aldrig oro din häst. Men allt till varje pris göra allt för att undvika att oro din häst är i mina ögon farligare än att lära dig och din häst att hantera nya situationer även om det initialt kan uppstå en viss oro.

torsdag 8 juli 2010

Kalix 15-16/7 och Piteå 17-18/7

Lena Danius visar och pratar om arbete från marken. Plats Kalix. Dag torsdag 15/7 kl 9-12. Läs mer här >>

Boka din egen privatlektioner hemma hos dig med Lena Danius i Kalixtrakten torsdag 15/7 och fredag 16/7. Läs mer här >>

Maria Bucht och Lena Danius ger privatlektioner i Alexanderteknik respektive Klassisk ridning på Birca Hästgård lördag 17/7 och söndag 18/7. Läs mer här >>

Du är varmt välkommen!

tisdag 6 juli 2010

Det tar mindre än 10 minuter för en häst...

Sommarens frihet från att passa tider för skolbuss, träningar och annat ger hjärnan en chans att hinna i kapp och otänkta tankar hinner tänkas klart. Här kommer ännu en tanke som legat och väntat på sin tur.

Vid några tillfällen har jag haft ryttare som tagit AT-lektioner men som saknat egen häst. Då har möjligheten funnits att få låna ridskolehästar för uppsuttna AT-lektioner. Oavsett ryttare har följande scenario utspelat sig.

Ryttarna gör i ordning hästarna och tar in dem i ridhuset. Hästarna lommar efter, lagom frånvarande och ställer upp på medellinjen (som de alltid gör). Vi börjar lektionen, för det mesta tar jag bort alla extra remmar, "stämmer av" ryttaren i sadeln och ber om skritt.

Hästarna lunkar ut på spåret, eftersom jag fokuserar helt på ryttaren och inte ger instruktioner för hur hästen ska ridas så lämnas hästarna i fred. Beroende på hästens vardagliga förhållningssätt till ridning så sker olika saker. De som rids med gummisnodd intar "gummisnodds positionen", de som förväntar sig grova tygeltag kliver på utan att vila i steget, de tröga hästarna soskar på.

Det är inom 10 minuter som transmogrifieringen (läs Kalle och Hobbe för förklaring) tar form. Hästarna "kliver ut ur ridlektionsdimman" och börjar titta sig omkring, de som intagit gummisnoddsposén börjar sträcka ut halsen, de taktande stillnar sig och de soskande får fart. Och allt ryttarna gjort är att rida i skritt och vara noga med att hitta de tre rörelser som bjuds ryttarens kropp via skritten.

För det mesta vågar vi oss på trav, då kan det bli några tumultartade minuter. Många ridskolehästar är vana vid ryttare som balanserar sig i tyglarna (läs: hästens mun) och det gör att frågan om trav leder till att hästarna förbereder sig muskulärt (spänner halsmuskulaturen och vissa låser även käkarna) för att kunna hantera en obalanserad ryttares tygeltag.

Nu har jag inga synpunkter på hästens trav utan mer på ryttarens balans vilket gör att vissa ryttare bara får "ta ett travsteg" innan vi bryter av på grund av obalans och jag låter dem hellre ta mantag än tygeltag skulle det behövas.

Vad händer då? Jo, hästarna hjälper ryttarna genom att börja göra mjuka övergångar mellan skritt och trav, de kan dessutom bryta av eller korta traven skulle de uppleva att ryttaren behöver återfinna sig själv.

Vad finns det då för mig att göra, när hästen tar över jobbet? Jo, jag gjuter mod i ryttaren (särskilt de som ser sig som rutinerade och erfarna ryttare), berättar att det är helt ok att bara trava de steg som de kan hålla balansen och följa hästen - om det så bara är fyra steg (en långsida är bara ett antal repetitioner av fyra steg). Jag uppmuntrar och bekräftar när det blir rätt (för att det blir fel känner alla, det är när det blir rätt som det är svårt att lita på sin egen förmåga...) Jag berättar att det är helt ok att låta hästen gå i sin egen form, för när vi rider AT är det ryttarens form som är högsta prioritet.

Dessa hästar ofta har varit erfarna ridskolehästar som, när de förstått att detta är något utöver det vanliga, bjudit på sig själva utöver det vanliga. Hästarna är alltid beredda att ge när vi visar oss mer intreserade av att få än av att ta. Det tar dem mindre än 10 minuter att lägga om mentalt när de slipper "spjärna emot" muskulärt då en häst är en häst är en häst...

Som ryttare tar omställningsprocessen betydligt längre tid, vi kan i vissa fall prata om år. För att skola om sig krävs det att vi vågar bli ombörjare, vågar bli oerfarna och vågar släppa taget om våra befästa vanor - bara då kan vi ta emot det hästen lär oss i kraft av att vara häst.

När vi blivit balanserade och följsamma ryttare står vägen öppen för oss att få en balanserad och följsam häst genom att skola den.