tisdag 30 juni 2009

”En gjord mun”

På engelska förekommer uttrycket ”a made mouth”. Med det menas en häst som är utbildad så att han/hon reagerar på rätt sätt när ryttaren tar kontakt med tyglarna.

En häst kan göra på tre sätt när han/hon får ett bett i munnen:
  1. förstå bettet och använda sitt huvud för att korrekt balansera sin kropp (är genomsläpplig så att människan kan påverka både vikt och muskler)
  2. reagera på bettet genom att röra sitt huvud och åsidosätta sin balans (använder sin vikt på ett negativt sätt)
  3. han/hon kan slåss mot bettet (använder sina muskler på ett negativt sätt)

En häst som förstår bettet är förstås en häst med ”en gjord mun”. Som uttrycket indikerar måste de flesta hästar lära sig att förstå bettet och ryttarens hand, hur du gör det återkommer jag till senare i sommar.

Den häst som använder sin vikt på ett negativt sätt kommer att fara fram i ett snabbare tempo än vad ryttaren vill. För att komma till rätta med detta problem använder ryttaren halvhalt. Den klassiska halvhalten är en snabb uppåtgående rörelse (följt av en sänkning) med handen som får hästen att höja hals och nacke och därmed föra mer vikt till bakbenen. Denna halvhalt görs bara med handen, skänklarna har inget med saken att göra.

Den häst som använder sina muskler på ett negativt sätt kommer tex att försöka dra sin ryttare ur sadeln genom att kasta sig fram på bettet, eller i mindre skala bli allmänt stretig och stum. För att lösa detta problem måste ryttaren först och främst sluta dra bakåt. All rörelse bakåt med handen kan få en häst att börja försvara sig genom att dra åt andra hållet. För det andra måste ryttaren lära hästen att tugga på bettet. Målet är att hästen, så fort ryttaren kortar tyglarna, söker kontakt med handen och tuggar lätt på bettet. Ett sätt att få hästen att börja tugga är att vibrera på tyglarna.

Kom ihåg att ”kontakt” inte innebär att varken häst eller ryttare hänger i varandra. Tygeln ska se sträck ut, men vara på gränsen till att inte vara det. Som ryttare ska du känna ett lätt sug i tygeln, vilket innebär att om du länger ut tygeln så sträcker också hästen huvudet nedåt/framåt för att bibehålla kontakten med din hand.

En häst med ”en gjord mun” följer bettet vart ryttaren än placerar det, utan att hänga och utan att tygeln glappar.

måndag 22 juni 2009

Träning - något vi gör eller något som sker?

Vår kropp är gjord för rörelse så det är inte underligt att träning blivit nästan heligt i vår del av världen, där så mycket tid går åt till att sitta. För inte alls så länge sedan var vardagen fylld av hårt kroppsligt arbete, då helgades vilodagen.

Rörelse skapas via våra muskler, de består av tre grupper; röda, vita och blandade (rosa) muskelfibrer. I korthet så utför röda fibrer det långvariga, långsamma arbetet som att hålla oss upprätta. De vita det kvicka, kortvariga som att med precision svepa bort en geting på armen.

Muskler påverkas av träning, långsam löpning påverkar de röda fibrerna och styrketräning de vita. Styrketräning ger ganska snabbt en ökad muskelstyrka som svar på träningen. I studier har forskare sett en effekt kallad SAID (Specific Adaptation to Imposed Demands). Det innebär att människor blir bättre på den specifika träning de utför men effekten på andra aktiviteter är liten. Det kan vara så att styrkan blir kopplad till en viss maskinpark i ett gym, byt maskinpark eller gym och du upplever att du är svagare!

Styrketräning gör så att det blir fler vita fibrer på bekostnad av de uthålliga röda, ökad styrka leder till minskad uthållighet. Det är därför en vältränad person ändå kan tycka att det är tungt och tröttande att sitta framför datorn.

Den kraft som tränar oss mer än någon annan är gravitationen, du står och du tränar! Balans är ett mått på hur väl vi kan hantera tyngdlagen. En bra hållning och gravitationens inverkan stärker våra rödfibriga hållningsmuskler, vi blir både starkare och bättre på att hålla balansen.

När du vet var du har din lodlinje behöver du inte längre hålla balansen via tyglarna eller knipa med skänklarna. Du kan vila i dina röda muskelfibrer och låta de vita agera snabbt och med precision när det behövs. Då blir det ridning med kvalitet!

tisdag 16 juni 2009

En hjälp i taget

Vilka signaler använder du för att svänga din häst till höger?

Använder du fem hjälper? Kanske lägger du vikten på inner sittben, ställer och leder med höger hand, formar hästen kring innerskänkeln samtidigt som du med innerskänkeln även aktiverar inner bak, yttertyglen tillåter ställning men håller emot om den blir för stor samt håller ytter bog på plats så den inte faller ut, och slutligen ytterskänkeln ser till att bakdelen inte faller ut. Och glöm sen inte att titta i rörelseriktningen!

Eller leder du helt enkelt med höger tygel och nöjer dig med det?

Varför behöver du egentligen fem hjälper samtidigt? Behöver du verkligen fem hjälper samtidigt?

Mitt svar på den frågan är nej. Om en signal inte fungerar, varför ska det då funka bättre med flera? Hästar är inte dumma djur, inte heller intelligenta på samma sätt som vi (jag har fortfarande inte stött på en häst som skrivit en bok om ridning, men inte heller en som ägnat sig åt utstuderad mobbning). Jämfört med människan är hästen ett enkelt djur, och det enklaste sättet att kommunicera med en häst är att använda en signal i taget. Om hästen förstår vad den ska göra, utför den sedan uppgiften.

Att använda en hjälp i taget är enklare inte bara för hästen, utan också en pedagogisk snilleblixt för att utveckla ridteknik och ryttarkänsla. Om hästen inte svänger höger vet jag som ryttare vad som inte fungerade. Höger tygel. Då ser jag till att den signalen går fram till hästen och att han/hon svarar på den enda signalen som jag vill.

När jag har fungerande signaler för hästen att svänga höger (en signal för att svänga med vikten på höger fram, och en för att svänga med vikten på höger bak), svänga vänster (två skilda signaler här med), flytta vikten bakåt, och en signal för framåtbjudning då har jag skapat de språk jag behöver för att träna min häst till den högsta utbildningsnivån.

När du använder fem hjälper i taget, gör du också antagandet att du som ryttare vet bättre än hästen hur den behöver röra sig. När du använder en hjälp i taget gör du antagandet att din häst är bättre utrustad än du att hantera sin egen kropp.

Vem tror du har bäst kontroll över sin egen kropp? Du eller din häst?

måndag 8 juni 2009

Styrketräning för ryttare - ett feltänk?

I flera häst magasin har det varit reportage om ryttare som tränar styrketräning för att orka med ridningen. Och jag kan hålla med om att det krävs god fysisk form för att kunna rida flera timmar om dagen, om inte annat så kommer man i form genom att rida flera timmar om dagen. Men styrketräning???!

Oavsett ridteoretisk bakgrund är alla överens om att ryttarens kontakt med hästens mun ska vara lätt, här kommer att axplock från svensk och utländsk litteratur.

---de (händerna) måste vara elastiska och känsliga; inte starka, hårda eller bryska.
~~~ Erik Herbermann
---mjuk och lätt beröring av ryttarens händer...
~~~ Alois Podhajsky
Ingen styrka i armar eller händer behövs någonsin.
~~~ Udo Bürger
Handen ska vara mjuk och fjädrande.
~~~ Lars Lithander
Ryttaren ska ha en lätt, följsam hand.
~~~ Bengt Gustavsson
Ryttaren har lätt känning med hästens mun.
~~~ Gehnäll Persson
Förbindelsen mellan ryttarens hand och hästens mun ska vara mjuk och elastisk.
~~~ Nils Ankarcrona
Bengt "Blomman" Blomqvist diskuterar i sin bok "Körning" detta med hästar som ligger på och anser att styrka i armar och rygg tränas bättre någon annanstans än på kuskbocken, även han vill ha en lätt kontakt med hästen.
När ryttaren inte orkar med sin egen ridning, när kroppen känns stum och orken tryter är det lätt att anta att det är styrkan som fattas. Men det är dragkampen med hästen som tröttar ut oss, hästen väger som bekant mycket mer än oss. Mer logiskt och mer i linje med den strävan citaten ovan ger en bild av vore väl lösningen att göra mindre för att orka mer!
För att citera Nuno Oliveira
Egentligen, den häst, som är skolad med maximal finess, kan ridas med tyglar "bara påverkade av gravitationen" som de la Guérnière beskriver det.
Hur tungt kan det vara?!

tisdag 2 juni 2009

Klassisk ridning, en fråga om personligt tyckande?

Var och tittade på dressyrtävlingar i helgen. Intermediär någonting. De tävlande hade i alla fall hatt, vilket borde tyda på att det är sk hög dressyr. Stämmer dock inte med min bild av klassisk dressyr. Fantastiska hästar, javisst. Det här är vad jag såg:




Vad är det med dessa nosgrimmor? Och hur mycket tryck har ryttarna egentligen i hästarnas munnar? Och hur definieras egentligen ”lodlinjen” nu för tiden?

Enligt Arméns Ridinstruktion från 1940 definieras lodlinjen som en rät linje från hästens öga. Den springande punkten är att hästens näsa ska vara i eller framför denna linje. Aldrig bakom. Armén hade den regeln för att säkerställa att hästen arbetade på ett sätt att den skulle kunna genomföra många tjänsteår utan avbrott för rehabilitering.

TR (2009) säger så här i moment 241: Hästen skall vara på tygeln. Såväl på stället som under rörelse skall den, med väl inrättad bakdel, så att bakbenen följer frambenens spår och med eftergift, ständigt bjuda framåt. Ryttarens hand skall behålla en jämn, lätt och mjuk förbindelse med hästens mun. Med stadigt huvud och fritt buren hals, där nacken som regel är högsta punkt, samt med nosen i eller något framför lodlinjen, skall hästen stödja lika på båda tyglarna. Med sluten mun och med tungan under bettet, skall den lugnt tugga på detta. (mina markeringar)


Bilderna från helgens tävling pratar för sig själva. Och ja, dessa ekipage fick över 60% av domarna, vilket alltså innebär att det var godkända. Och nej, jag tog inte bilderna just när hästarna gapade en enstaka gång.

Eftersom varken tradition eller tävlings-reglementet verkar gälla, måste den logiska slutsatsen vara att klassisk dressyr numera är en uppfattning om personligt tycke och smak. Är man bara dressyrdomare kan den personliga uppfattningen forma en hel samtid av ryttare, tränare och åskådare.

Men, bara för att många människor verkar ha samma märkliga felaktiga uppfattning om hur ”framför lodlinjen” ska tolkas blir inte denna tolkning rätt. Många fel adderas inte till ett rätt. Du och jag avgör varje gång vi rider vad vi tycker är etiskt och korrekt när vi rider våra hästar.

Hur ska då klassisk ridning enligt TR se ut egentligen? Kolla in denna bild. Här är det Craig Stevens från National School of Academic Equitation, USA, som rider. Här ser vi en häst med näsan i lodlinjen och med sluten mun. Kolla in nosgrimman! Här kan du enkelt få in två fingrar mellan nosrygg och remmen.

Klassisk ridning är inte en fråga om personligt tycke och smak. Det finns gammal tradition (från 1700-talet) att falla tillbaka på. Klassisk ridning innebär att:
  • Om nogsrimma används, ska den inte sitta hårdare än att två fingrar får plats. Mellan remmen och nosryggen. På höjden.
  • Ryttarens händer får aldrig verka bakåt.
  • Hästens näsa ska alltid vara i eller framför lodlinjen genom ögat.
  • För mycket tryck i tygeln är skit. Vad är för mkt? Tygelns vikt är ett minimum, mina släta lädertyglar väger ca 250 g, men om trycket blir så stort att hästens mungipa ändrar form, är trycket för stort.
Inget av det jag nämnt ovan innebär att min häst lullar runt lite som den vill och när den känner för det. I vår flock är det jag som leder, men jag kan välja vilken typ av ledare jag är. En som strävar efter mental kommunikation utan fysiskt tryck baserat på respekt för hästen som individ och förståelse för hästens biomekanik och tyngdlagen. Eller en ledare som förfaller till barbarisk råstyrka.

Vilken typ av ledare och ryttare vill du vara?