tisdag 29 september 2009

Värmer det ur eller domnar det bort?

Fick återigen anledning att fundera över det gamla uttrycket "det värmer ur" som används om en häst är lite knackig i början av ett arbetspass. Min motfundering lyder värmer det verkligen ur eller domnar det helt enkelt bort?

Tanken om att den smärta som orsakar knackigheten domnar bort kom sig av en upplevelse jag hade under studentbalen. På Stadshotellets damtoalett gled det in galanta unga damer i alldeles för vackra skor och så fort dörren gått igen kveds det från flera håll. Någon var till och med så galen att hon tog av sig skorna och det fanns inte kallt vatten nog i kommunen att kyla ner de fötterna till ursprunglig storlek. Det blev till att trycka ner fötterna i skorna igen och med stapplande steg ta sig mot utgången för att göra en obesvärad entré när dörren svingade upp till festivitetssalen.

För hästar som är bytesdjur är varje tecken på svaghet en signal som inget rovdjur missar. Därför är hästarna experter på att dölja tidiga tecken på smärta. De har fyra ben att fördela vikten över och växlar mellan dessa. Tills den dagen när det inte går längre och vi har, en för oss synlig, hälta.

Min anglomärr såg påtagligt halt ut i höger varv alldeles i början av arbetet med att sätta igång henne. Det som hände för henne var att hon lade över en betydande del av sin vikt på höger fram. På böjt spår syntes det tydligt hur "svårt" det var för henne att lyfta benet och fortfarande hålla balansen. Lyftet blev lågt, steget kort och det såg ut som hon haltade. Hon behövde både hjälp med att balansera om sig och träna upp muskulaturen på ett bra sätt.

Det har fått mig att fundera på begreppet tygelhälta. Kan en häst vara tygelhalt, alltså gå rent till dess ryttaren tar upp tyglarna? Med erfarenheten från mitt sto så tror jag att det finns och att det beror väldigt mycket på hur tyglarna tas. Om tyglarna tas på ett sånt sätt att hästen måste "spänna emot" tygeltaget så stumnar dess muskulatur och då tror jag absolut att den kan medföra en rörelsestörning.

Essensen i detta inlägg är att rörelsestörningar inte behöver gå ända till vägs ände och bli hältor om vi som ryttare tar in den information som oftast finns rakt framför våra ögon (eller under rumpan!).

There is more to it than meets the eye. Det är i jämförelsen vi kan lägga märke till avvikelser. Många är de ryttare, som med facit i hand, faktiskt känt att något inte har stämt men som ridit på för att ingenting har synts. Var lyhörd, ägna en stund att medvetet känna in din häst, då kan du hinna lägga om kurs innan rörelsestörningen blir en fråga för kliniken.

tisdag 22 september 2009

Rytmen börjar i baken

Jag skrev i mitt förra blogginlägg för 14 dagar sedan om 8-volten. Förhoppningsvis har du nu prövat övningen, och kanske har du då lagt märke till att ibland så funkar din signaler med handen nästan som av sig själva, och ibland funkar det inte alls. Ett skäl till att det ibland funkar hur lätt som helst kan vara att du då, så att säga av misstag, lyckas koordinera dig med hästens rörelser.

Om vi koncentrerar oss på den högra handen när du rider, den rätta tidpunken för att göra en direkt tygel är när hästen har högra frambenet i marken. Det direkta tygeltaget lägger ju vikten på samma sidas framben och därför funkar det bättre när hästen redan har vikten där. Tiden för att göra hela tygelrörelsen (upp, utåt och tillbaka) bör inte vara längre än den tid hästen har foten i marken. Tidpunkten för att göra höger indirekt tygel är när hästen har höger fram i luften, eftersom en indirekt tygel lägger vikten på diagonala bak och alltså avlastar frambenet.

Nu kan då så klart titta på bogarna på din häst för att avgöra när du ska göre den ena eller det andra. Men du kan också känna i din egen kropp. Och det är här din rumpa kommer in. När du sitter på hästen kommer hästens rörelser att ge rörelser åt dina höfter. Här har du rytmen i det du gör. Rörelserna från hästen sätter fart på dina höfter och dessa rörelser går även upp till axlar och ut till handen. Om du känner efter – här gäller det att vara avslappnad och följsam för annars kan du inte ta in informationen från hästen och din egen kropp – kan du känna när handen nästan som av sig själv vill göra en direkt respektive indirekt tygel.

Ju bättre du blir på att tillåta rörelse och rytm från hästen att släppas fram i din egen kropp utan att spänna emot, desto mindre hjälper kan du göra. En viss muskeltonus måste du så klart ha, du får inte falla ihop på hästen som en säck potatis, men du ska inte heller vara spänd och blockerad i dina leder. Eller som säkert din mamma redan påpekat, lagom är bäst!

Nyfiken att pröva?
Det finns enstaka platser kvar på lägret 2-4 oktober!

tisdag 15 september 2009

Huvudet leder och kroppen följer

Det finns flera kopplingar mellan klassisk ridning och Alexanderteknik. En av dessa är just huvudet, både ur ett psykologiskt men även rent fysiskt/mekaniskt perspektiv.

Tygeln är den primära hjälpen inom klassisk ridning, för "hästen går dit huvudet visar" enligt Gueriniérè eller som en Alexanderlärare skulle säga - "huvudet leder och kroppen följer". Rent mekaniskt/fysiskt så beror det på att huvudet hos både häst och människa väger sina modiga kilon. Hos en fullstor häst ca 30 kilo och hos människan 4-6 kilo.

För att du ska få en uppfattning om vad ditt huvud väger så föreslår jag att du fyller en påse med cirka 4,5 kilo. Tag sedan påsen och låt den hänga från handen intill kroppen. Lägg märke till hur du uppfattar vikten. Ta sedan och lyft armen med påsen rakt ut framför dig. Hur uppfattar du vikten nu? Lägg märke till vad som händer i din kropp när du sträcker ut armen, behöver du kompensera för vikten på något sätt? Hur upplevde du att din balans påverkades?

Om vi låter huvudet hamna framför kroppens tyngpunkt måste musklerna i nacke, axlar, rygg och vader kompensera för den viktförskjutning som sker i vår kropp, annars tar tyngdlagen hand om oss och vi faller.

För hästen, som kan liknas vid ett bord med fyra ben med 30 kilo fästat ytterst på en pinne, har huvudet samma effekt. Höjer hästen huvudet flyttas 30 kilo mer mot bakbenen och frambenen blir lättrörliga. Sänker hästen huvudet lägger sig de 30 kilona tungt på frambenen.

En fasett av den psykologiska ädelstenen hos människan är tanken. Varje rörelse vi gör har en upprinnelse i hjärnan. Antingen är vi medvetna om nervimpulsen eller så är vi det inte - då kallas det ofta reflex. När vi lär oss rida (eller något annat nytt för övrigt) är vi engagerade i att skapa nya nervkopplingar som ska visa sig i kroppen som rörelse. Då är vi grova i våra rörelser därför att vi medvetet föröker analysera vad det är som sker, hur det går och om vi lyckas göra det vi ska.

Efter ett tag har vi kopplat nervbanorna såpass att vi kan börja förlita oss på reflexmässig respons. Vi börjar utveckla vår skicklighet. Vi börjar kunna "rida i varje steg", kan känna av var hästen är på väg innan den tar vägen dit och ge hjälper utifrån det.

Om hästar tänker eller inte låter jag vara osagt, det jag vet att även en häst behöver involvera hjärnan i början och bygga upp de nervbanor som ska leda till att dess kropp utför det vi begär av den - och att de absolut blir trötta av det arbetet. Precis som för oss snabbar träningen upp svarstiden för hästen, den etablerar reflexmässiga svar på tydligt ställda frågor.

Det finns alltså inga särskilda ryttarkroppar utan det viktiga är ryttarknoppar! Ryttarkänslan sitter i huvudet, både i hur du bär det rent fysiskt och hur du använder dig av insidan, vilken inlärningsstrategi du har och hur du ser på rätt och fel. Mina betraktelser om det sista tar vi en annan gång.

tisdag 8 september 2009

En effektiv övning; 8-volt

En väl skolad häst uppvisar ett antal karaktäristiska drag. Alla dessa kan och ska tränas:
1) lugn
2) utbildad mun
3) uppmärksamhet
4) smidighet

Lugn
Vad lugn innebär säger sig kanske självt. Hästen ska helt enkelt inte vara orolig, stressad, ofokuserad osv. En förutsättning för hästens lugn är även Ditt lugn, vilket också innebär att du ska vara i nuet och inte mentalt kvar på jobbet, arg, frustrerad, ledsen, orolig, stressad osv. Lättare sagt än gjort ibland men ett ideal att hela tiden sträva efter.

Utbildad mun
En häst med en utbildad mun är en häst som inte hänger i bettet, eller drar sig undan bettet. Jag har tidigare skrivit om detta 30 juni i år här på bloggen.

Uppmärksamhet

En förutsättning för att du ska kunna kommunicera med hästen är så klart att du har hästens uppmärksamhet. När du rider sker kommunikationen främst med beröring i form av handen (via tygel och bett) och skänklar, alltså hjälperna. Jag skrev om handens hjälper 25 augusti i år men här är en kort sammanfattning: Halvhalt = en uppresning av handen följt av en omedelbar sänkning (hästen lägger vikten på bakbenen), direkt tygel = rörelse ut från hästen och tillbaka (hästen lägger vikt på samma sidas framben), indirekt tygel = rörelse in mot hästen och tillbaka (hästen lägger vikten på diagonala bakbenet). Skänkeln ber om rörelse, så fort hästen rör sig i det tempo du vill ha måste skänkeln bli avslappnad och stilla gentemot hästens sidor.

Smidighet
Smidighet hos hästen är att hästen kan ställa halsen både inåt och utåt, vilket alltså innebär att ställningen är frikopplad från rörelseriktningen. Det finns speciella övningar och teknik för att öva detta och jag kommer återkomma till detta längre fram.


Övning för uppmärksamhet och teknik
En enkel (men inte alltid så lätt) övning för att träna direkt och indirekt tygel och alltså hästens uppmärksamhet för vad du säger - och så klart även din teknik - är 8-volten. Den här övningen rider jag ofta när jag värmer upp hästen. Beroende på hästens allmänna utbildningsstatus rider jag antingen 8-volten på två 20-meters volter, eller två 10-meters volter.

Övningen rids med hjälp av en tygel. I hela övningen som jag beskrivit nedan använder du bara en hand, i det här fallet höger hand. För att kontrollera att hästen verkligen lyssnar på den tygel du dirigerar den med, se till att glappa i den vänstra. Använd här sunt förnuft. Sitter du på en häst som inte är lugn eller om du rider utomhus släpper du inte den vänstra tygeln helt och hållet, men se till att den vänstra handen är passiv och inte döljer eventuella problem med kommunikationen med höger tygel.

Börja alltid med direkt tygel, alltså en rörelse ut från hästen med innerhanden (inner och ytter bestäms här av vilken sida av hästen som vetter in respektive ut från ridbanans mitt). Så fort hästen börjat svänga upphör du med det direkta tygeltaget, för om du fortsätter kommer hästen – om den är uppmärksam och gör som du säger - svänga mer och då har hästen med största sannolikhet svängt mer än du tänkt dig. I bilden har jag börjat med direkt tygel i höger varv (1). Gör du alltså för mycket blir volten för liten. Har du gjort de kan du få hästen på rätt spår med indirekt tygel också den utförd med innerhanden. När du kommer till mitten av 8-volten ber du hästen svänga in på nästa volt med hjälp av ett indirekt tygeltag (2). Denna signal ger du fortfarande med höger hand, som alltså nu blivit ytterhanden. Blir denna volt för liten har du återigen gjort för mycket och du får använda den direkt tygelhjälpen (fotrfarande ytterhanden) för att få hästen tillbaka till voltspåret (3). När du återigen är tillbaka vid mitten ber du hästen svänga tillbaka till den ursprungliga volten med hjälp av direkt tygel (4).

När du och din häst klarat av 8-volten med höger hand, så gör du om samma sak med vänster hand. Om inte blir din häst inte rakriktad!

tisdag 1 september 2009

Tre ordpar att ägna sitt liv åt

Idag tänkte jag beskriva de tre ordpar som i stor utsträckning sammanfattar Alexandertekniken. Jag tar dem på engelska och svenska.

Först ut är inhibition och direction eller riktning. Inhibition, att inställa något, kan också sammanfattas i ordet nej. Riktning är det du väljer att göra istället. För ryttare är förmågan att inhibera avgörande. Rent praktisk innebär det att om du gett hästen en hjälp, en signal så inhiberar du alla impulser att göra något ytterligare och väntar in hästens svar. Jobbar du hästen från marken och vill göra en sk join up är inhibition nödvändigt. Det är när du stillnar som hästen ges utrymme att göra sitt val - ansluta sig till dig eller avvakta. Och hästens svar avgör ditt nästa drag - inte din egen otålighet eller längtan efter resultat.

Vilket osökt leder vidare till nästa ordpar; means-where-by och end gaining, det blir ungefär hur du gör det du gör och målfixering. Vårt ordspråk "Ändamålen helgar medlen" sammanfattar det ganska bra. Vad gör du för att nå dina mål? Är målet det primära och vägen dit sekundär? Får hästen offra sig själv, sin hälsa, sitt liv för att du ska nå dina mål? Eller låter du din häst ha ett ord med i laget och tar hänsyn till den? Tar du hänsyn till dig själv?

Nästa ordpar är use och function, användning och funktion. Hur du använder din kropp påverkar hur väl den kan fungera. Muskler som arbetar spänns, spända muskler blir strama muskler och det betyder att alla blodkärl inuti en muskel kläms ihop. Det som händer är precis samma sak som om du vrider på vattnet till vattenslangen och sen ställer dig på slangen, vattenflödet stryps.

Om du hela tiden har en för hög muskelspänning i kroppen kommer cirkulationen i kroppen att försämras och det innebär att syre, näring och restprodukter har svårt att färdas inuti kroppen. För ryttare påverkar dessutom hög muskelspänning våra möjligheter att vara följsamma till häst. Spända muskler gör att våra leder blir mer trögrörliga och det är i lederna som vi absorberar hästens rörelser.

Nu ska du få en uppgift för att träna dig i alla tre ordparen.
Ta fram papper och penna. Fatta pennan, som om du skulle börja skriva,
säg nej till den impulsen och
prova sen att se hur hårt du verkligen behöver hålla i pennan för att kunna skriva. Hur lätt på handen kan du bli och ändå skriva? Ta sen den lätta handen med till stallet och...