torsdag 28 april 2011

Position + riktning=balans + följsamhet

Vad är egentligen balans och följsamhet?

Balans är, som jag ser det, kroppens svar på gravitationens fråga. Kan jag förbli på mina fötter i stillhet eller rörelse? Eller om jag sitter i sadeln, kan jag balansera mig på mina sittben? Hur stor ansträngning behöver musklerna göra för att hålla mig i balans? Måste jag ta stöd av något utanför mig för att kunna hålla balansen?

Följsamhet är, enligt mig, min förmåga att med bibehållen egen balans låta kroppen följa med i en rörelse som genereras av någon (eller något) annat utanför min egen kropp. Den rörelsen kan komma från att jag åker skidor, cyklar, rider eller dansar.

Grunden för en god sits är att vi positionerar skelettet på ett sånt sätt att de sk hållningsmusklerna ges en möjlighet att hålla oss uppe med minsta möjliga anspänning. Den sortens grundhållning ger också förutsättningar för god balans och följsamhet.

Men i begreppet position finns en möjlighet att hamna i konflikt med både balans och följsamhet och den risken infinner sig om vi tror att position är något statiskt, något vi intar och sen håller kvar (på engelska "strike a pose").

Alexanderteknikens sätt att göra en position relativ är att betona de riktningar (directions) som man vill ska vara möjliga i det ögonblick positionen ska i rörelse.



Bilden ovan kommer från boken Ridning - en handledning av Percy Hamilton från 1923 och visar en ryttare som med god balans och följsamhet som utan att hänga i hästen hänger med på den ökade trav som erbjuds honom. Och hästen bär sitt huvud högt men notera att det är ingen hängmatta ryttaren sitter i, tvärt om! Det är en rygg med bärighet, det märks inte minst på hästens ben - det är en stillbild med trycka i sig!

Ha den här bilden på näthinnan när ni studerar ridning idag. Den här ryttaren är inte farträdd! Han ber om ökad trav och han låter sig föras av hästen, han har en god position och inom sig en klar riktning - full fart framåt!

"Hårdhet och kraft är ensamrätt för de medelmåttiga som aldrig vill vara sanna."
de la Guérinière

torsdag 21 april 2011

Spöt: kan skapa lugn och uppmärksamhet

När jag rider eller arbetar min häst från marken har jag alltid ett spö med mig. När jag undervisar vill jag alltid att ryttaren ska rida med spö.

Många av mina elever har dock kluvna känslor inför spöt. För en del är det bara ytterligare en utrustningsdetalj att hålla reda på som tar uppmärksamhet, för andra kan det vara väldigt negativt laddat att rida med spö, speciellt för de som förknippar spöt med aga och annan kroppslig bestraffning.

Varför rider jag då med spö? För mig är spöt ett verktyg, en förlängning av min arm, som jag använder både för att lugna hästen och för att påkalla uppmärksamhet från.

Lugna hästen

Att spöt kan användas för att lugna hästen är antagligen inte det första du tänker på. Men om du ser spöt som en förlängning av din hand så blir det inte så märkligt. Din hand kan du stryka med över hästens kropp och på så sätt lugna hästen. Du kan göra precis samma sak med spöt. Det är inte spöt i sig som gör hästen lugn, utan handen som för spöt.

För att detta ska fungera så för så klart inte hästen vara rädd för spöt. Hästar kan vara rädda för spön om det för dem är okända föremål, eller om de använts på fel sätt. Du kan då vänja din häst vid spöt genom att stryka det över hela hästens kropp. Läs mer om hur du toleranstränar din häst här.

När du vill lugna hästen vilken rytm ska du då stryka hästen med? Vi människor har en vilopuls på nästan 60 slag/minut. Hästen å andra sidan har en vilopuls på runt 30 hjärtslag/minut. För att en beröring ska uppfattas som lugnande får den inte vara snabbare än vilopulsen. Så en beröring, säg 45 strykningar/min, som människan uppfattar som lugnande kan vara stimulerande för hästen! Långsamt måste vara långsamt i förhållande till hästens vilopuls för att hästen ska uppfatta det som lugnande.

Uppmärksamhet

Att spöt kan göra hästen uppmärksam är väl kanske det du först tänker på. Om tex hästen tittar på någon som händer i omgivningen när jag rider, och hästen därför inte ”hör” den signal jag ger med ex handen eller skänkeln så är det väldigt effektivt att förstärka min första signal med energiska och rytmiska knakningar av spöt på hästens bog eller bakdel.

Jag vill här påpeka att det inte handlar om att slå hästen, hellre en högre rytm (alltså mer energi) än hårdare knakningar för att få tillbaka hästens uppmärksamhet. Exakt vilken energi som kräv beror på hästen. Vissa hästar reagera för väldigt lite, andra behöver lite mer yttre stimulans för att reagera.

För känsliga hästar kan det räcka att väldigt mjukt, och med långsam rytm (kanske två knackningar per sekund) knacka på samma ställe för att få tillbaka uppmärksamheten. Det här kan ta lite längre än om du mer energiskt berör hästen, men å andra sidan brukar hästen ge dig sin uppmärksamhet under en längre tid jämfört med om du mer energiskt viftar med spöt.

Om hästen tex inte lyssnar på din skänkel, är ett vanligt förslag att du ska ta i lite hårdare med skänkeln. Det är något jag alltid undviker att göra. Tar jag i hårdare med skänkeln blir resultatet bara att jag spänner mig i kroppen och därmed tappar jag min avspända hållning och balans. Nej, lär istället din häst att svara på små skänkelhjälper och om du behöver, använd spöt för att förstärka din lätta signal från skänkeln.

Citat från Bea Borelle, instruktör inom Ecolé de Légèreté, som jag red för i förra veckan:
Lätthet för skänkeln begära du omgående, lätthet för handen utvecklar du med korrekt skolning av hästen”.

torsdag 14 april 2011

Ben i sadeln

I samband med föreläsningen om sits, säte och sadel fick jag tillfället att upprepa ett intressant experiment - att sätta ett skelett i sadel.

När jag arbetar med ryttare på trähästen brukar jag prata om de önskvärda riktningarna som bör finnas i ryttarens ben. Låret ska vila mot sadeln så att insida lår och knä vilar mot sadelns kåpor. Precis ovanför knät ansluter skelettet mot sadelkåpan och det betyder att rörelsen i hästens bål direkt påverkar benet och därmed höftleden.

Underbenet å sin sida ska ha en lätt rotation utåt. Då ramlar vadmuskeln i mot hästens buk och knät har en riktning ut över stortån.



Det finns teckningar på skelett i sadeln fast det ger något extra att se hur väl bäckenet ansluter till sadelns form. Notera också att höftled och låben svävar fritt i luften.



Nu finns det variationer på bäckenets form och det är därför det är viktigt att prova olika sadelmärken och modeller. Detta bäcken hade en form som passade klockrent i en Toppreiter sadel. Den sadelsitsen följde bäckenets kurvatur perfekt och gav därmed goda förutsättningar för att muskeldräkten ovanpå skelettet kan få en avspänd balans, vilket ger möjlighet för en följsam ridning med precision i hjälpgivningen.

Så ett citat:¨

Kära ryttare - titta inte bara - observera! C. Harris

torsdag 7 april 2011

Den korta skritten

Så här skrev jag för två veckor sedan här på bloggen:
Bettets placering i hästens mun, och därmed i den rörliga yttre ändan av hästens ryggrad ger den skolade, känsliga ryttaren möjligheter till stort inflytande över hästens hållning. Detta är ett verktyg som inte kan ersättas av varken kroppsspråk eller visualisering.”

Som exempel på hur ryttaren kan påverka hästens hållning vill jag skriva om den korta skritten. Men först några ord om hur hästen rör sig i skritt.

Skritten är en fyrtaktigt rörelse. När man säger att skritten är taktmässig menar man alltså att hästen flyttar fötterna i rätt ordning (Ridhandboken 1). En korrekt fotförflyttningen i skritt innebär att hästen går i fyrtakt med ex börjar med att lyfta vänster fram (A i bilden), höger bak (B), höger fram (D), vänster bak (F). Tittar man på benparet på samma sida ser man att de under en sekvens (D i bilden) bildar ett ”V”.



(Bild på skritten har jag hämtat från den här sidan där du kan läsa om hur man på slutet av 1800-talet kunde fotografera hästar och på så sätt för första gången se hur hästen egentligen flyttar sina fötter.)

Här nedan har du en film om hästens skritt:


En felaktig fotförflyttning är ex pass. Då flyttar hästen samma sidas benpar samtidigt (ex höger fram och höger bak) och det bildas aldrig något ”V”.

Man tittar även på om hästen tar lika långa kliv med varje steg och vilar lika länge på varje fot.

Oavsett hur långa steg hästen tar ska takten (den ordning hästen flyttar fötterna) vara densamma. I ex fri skritt tar hästen längre kliv än i kort skritt.

Hästen kan också flytta fötterna i en snabbt eller eller långsamt takt. I en långsam takt har hästen varje fot under en längre tid i marken än i en snabb. Att hästen på detta sätt ”vilar i steget” är något som är bättre än att hästen snabbt lyfter fötterna.

Kort skritt
På vilket sätt kan då den korta skritten påverka hästens hållning? Jo, den korta skritten får du fram när du ber hästen höja hals och huvud. Hästen börjar då skifta mer och mer vikt till bakbenen och avlastar framdelen.

Men det är inte allt. När hästen höjer huvud och hals kommer konstruktionen av kotorna i halskotpelaren göra så att hästen inte längre kan böja eller ställa halsen. När hästen är maximalt hög blir inte bara hela halskotpelaren rak utan även hela ryggraden från nacke till svans. Jag som ryttare behöver inte hålla hästen rak med yttre inverkan från tyglarna eller skänklarna. Hästen håller sig själv rak pga dess interna struktur. Det är på detta sätt ryttaren kan påverka hästens hållning.

Jag skrev att den skolade ryttaren kan påverka hästens hållning. Det jag menar med det är att för att detta ska fungera får ryttaren inte dra bakåt med handen, eller hänga i tyglarna. Kontakten mellan ryttarens hand och hästens mun måste vara lätt. Hästen får inte heller hänga eller trycka på bettet, alltså inte ifrågasätta ryttarens inflytande genom varken vikt eller kraft.

Den korta skritten är ett effektivt verktyg för att påverka hästens hållning. När du provar kom ihåg att en lätt kontakt är ett krav. Du kommer säkert också märka att din häst blir ojämn i takten eller att rumpan åker ut på sidan. Detta är de sätt din häst har att tala om att ”oj, vad jobbigt det blev jag tror inte jag klarar av att vara helt rak och gå långsamt framåt”. Ta det varligt och låt din häst stärka sig lite i taget, begär inte för många steg i början, ett eller två kan vara fullt tillräckligt, låt sedan din häst sträcka halsen nedåt och skritta på i fri skritt. Vitsen är inte att du ska hålla hästen rak med hjälp av tyglarna, utan att du genom lätt inverkan på den yttre rörliga ändan av hästens ryggrad (nacken) balansera hästen med hjälp av halvhalt, direkt och indirekt tygel på en tygel i taget så att hästen både får vanan att hålla sig själv rak, samt får styrka att bära både sig själv och sin ryttare där.