torsdag 28 juli 2011

Neck extension

Neck extension (NE) är ett central begrepp inom Lätthetens skola och en del av steg 2 “böjlighet”. Målet med NE är att hästen sänker och sträcker fram sin hals så att hästens öron är i höjd med manken, samtidigt som nosen ska vara väl framför lodplan.



När hästen sträcker fram och ner halsen på detta sätt sträcks hästens överlinje ut, mer exakt ilio-spinal muskeln. Denna muskel sträcks när mankens tornutskott dras framåt av ligament och muskler I halsen när halsen sträcks ut horisontellt. Om hästen går bakom hand sträcks inte ilio-spinal muskeln.

Dag Nätterqvist skriver om Longissimus Dorsi, medan Philippe Karl skriver om ilio-spinal muskeln. Om det är samma muskelsystem det båda herrarna menar har jag inte lyckats lista ut ännu.



Du ber hästen om att göra NE genom att höja handen så att du får en jämn och stadig kontakt I hästens mungipor. När hästen vill sträcka ut halsen låter du din hand mjukt följa nedåt framåt. mellan din hand och hästens mun

Dessa är mina anteckningar om NE från den senaste kursen med Bea Borelle:
1) När hästens huvud är högt, är ryttarens hand höga så att det inverkar I hästens mungipor och det inte uppstår något tryck på hästens tunga.
2) Action (hästen höjer sitt huvud och ryttaren sina händer, se ovan) – Reaction (hästen sänker sitt huvud och ryttarens händer följer) börjar med att ganascvinkeln öppnas.
3) Demi-arrêt (den franska klassiska halvhalten enligt de la Guérinière) används för att öppna ganaschvinkeln så att näsan kommer väl framför lodplan.
4) Ju lägre nacke, desto längre framför lodplan ska hästens näsa vara.
5) Att hästens näsa är nära lodplanet är inledningen till ett misstag.
6) Vertikal balans har prioritet över NE (hästen ska inte öka farten eller hänga på bettet när den sänker och sträcker fram halsen. Om den gör detta, korrigera med demi-arrêt).
7) Lateral balans har prioritet över NE (hästen ska inte hänga på inner bog när den svänger i NE)
8) Den stadiga böjningen/ställningen främjar en stadig position, ex NE.
9) Lätthet börjar inte alltid med lätthet. Vissa hästar måste skolas att söka kontakt med ryttarens hand.
10) NE innebär oftast en lägre hållning av nacken är man tror!
11) Att upprepa signalen för NE informerar hästen om att sträcka ut mer, eller (om hästen höjt huvudet) att återgå till NE.
12) Böjning/ställning renodlar hur hästen utför NE. Om hästen t.ex. har lärt sig att söka kontakten för bra, den har börjat hänga på bettet, kommer böjningen/ställningen att bidra till att hästen utvecklar en mjuk kontakt med ryttarens hand i NE.

onsdag 20 juli 2011

Modeller för hästhantering

Vid en vetenskaplig köksbordskonferens fick jag boken Hidden Horses av Mark Hanson satt i händerna på mig. Det är en intressant läsning om hästens och människans gemensamma historia, hur vi umgåtts genom tiderna, vilken nytta hästarna gjort för oss och en uppmaning att vi nu, när hästarna i vår del av världen inte längre är skillnaden mellan liv och död, verkligen ska anstränga oss att ge våra hästar ett "hästigare liv" de timmar vi inte nyttjar dem.

Mark presenterar fyra användningsmodeller vi har i vår relation till hästar, det finns inga vattentäta skott mellan dem. Alla kan vi i olika grader vara influerade av dem och alla kan vi känna igen oss (och andra!) i dem.

Nyttjandemodellen:
Den modellen baserar sig på tradition och historia i de kulturer som använt sig av hästar som mat, i krig, i jordbruk, i industri. I vår västerländska kultur var hästen ett nyttodjur och få individer hölls för nöjes skull.

Hästar spelade en betydande roll inom det militära och det gör att ledorden för nyttjandemodellen är kontroll (via tyglar, bett, korrekt sits), dominans och disciplin. Dressyrtävlingar är spår från den tiden i vilka hästens och ryttarens uppvisning bedöms utifrån ett förutbestämt ideal av lydnad och kontroll med hjälp av geometriska figurer. Även western ridning faller in under nyttjandemodellen: hästen förväntas göra ett jobb på ranchen.

Yrken som veterinärer, hovslagare, tränare, agronomer är ofta utbildade med nyttjandemodellen som grund för sin utbildning.

I korthet sammanfattar Mark nyttjandemodellen så här:
*hästen definieras utifrån vad den ska användas till, allt som faller utanför dess användningsområde är ointressant (om det inte skulle öka hästens prestation)
*modellen är enkel, rättfram, praktisk och effektiv och baserar sig på "sånt som fungerar" även om det kan röra sig om tro mer än vetande i vissa lägen
*modellen är skapad av män för män, den är stelbent och svår att förändra
*hästen har inget att säga till om i denna modell och många hästar slås ut i förtid

Den antropomorfiska modellen:
Antropomorfism är en term från 1700-talet som beskriver hur människor söker efter mänskliga egenskaper i djur, växter och företeelser som oväder t ex. Modellen handlar om att tolka hästens beteende i termer av mänskligt beteende.

Enligt Mark är denna modell det farligaste hotet mot häst och människor i världen idag, detta trots att den bygger på mänskliga egenskaper som omtänksamhet och snällhet.

I denna modell finns det fyra regler.
1, Antropomorfism tillfredsställer alltid människan.
2, Ju mer människolik vi kan göra hästens miljö desto mer upplever vi att vi tar hand om den.
3, Eftersom det är människan som tillfreddställer sig själv är återkopplingen för människan stark i modellen.
4, Trots de bästa intentioner får den ofta motsatt verkan på hästen.

Betydelsefulla inslag i denna modell är shopping (godsaker, foderblandningar, täcken och annan utrustning) en överbeskyddande attityd som hindrar hästen från att vara i hage med andra hästar, att vara ute i ruggigt väder och tvingar den att vara täckad långa tider av året. Hästen är helt beroende av ägarens personliga övertygelse om vad som är bäst för hästen, ofta mer baserat på andras uppfattningar och ibland rena felaktigheter än fakta.

För hästen innebär denna modell bland annat ökad risk för övervikt, fång, stress och olika beteendestörningar.

Horsemanship modellen:
Den här modellen ser Mark som ett steg framåt i utvecklingen. Modellen inriktar sig på kommunikation med istället för kontroll av hästen, något de föregående modellerna baserar sig på.

Nackdelen med denna modell är att den är ett system, som i likhet mad andra system (nyttjandemodellen), inte anpassar sig till individen och det medför att hästen lär sig att "foga sig" mer än den lär sig att "vilja vara med". Mark påpekar att hästar som tränas med denna metod lätt lär sig att leta efter "den lättaste vägen/den minsta ansträngningen" för att komma undan trycket som tränaren använder sig av.

Ursprunget i denna modell kommer från hur hästar uppför sig mot varandra, där hot och undergivenhet är en viktig del i flockens dagliga liv. Det som skiljer hästarnas användning av dessa metoder är att de använder dem som kommunikationsmedel. När hästen har sagt sitt är det lugnt.

När vi tränar hästen enligt denna metod fortgår våra hot under den tid vi tränar och vi slutar inte när hästen "lyder" första gången utan går vidare till nästa övning. En uppenbar risk med denna modell är att tränaren överdominerar hästen och det kan skapa en häst som stänger av.

Naturlig hästhållning:
Den sista modellen är den som Mark själv förespråkar. I den modellen vill han att hästen ska få vara i hagar som stimulerar hästen till fodersök och rörelse i en flock. Det foder som hästen får ska vara baserat på det faktum att hästen är en grovfoderomvandlare, den ska täckas så sent som möjligt och bli avtäckt så snart som möjligt. Utrustningen ska vara anpassad för det jobb hästen ska göra och med så lite extra tåtar, skydd och remmar som möjligt.

Träningen av hästen görs via sk positiv belöning, klicker träning, där hästen lär sig att aktivt sträva efter att göra det som leder till belöningen (Mark betonar att målet är att hästen ska lära sig jobba för klicket och att godsaken blir sekundär).

Jag som själv har tagit mig fram till horsemanshipmodellen tycker att det är intressant att läsa om det som Mark beskriver som nästa nivå i relationen häst-människa. Köper jag allt? Det han skriver om hur vi kan förbättra hästens miljö, det köper jag. Där finns det gott om utrymme för förbättringar för många hästar i Sverige idag.

Klicker kontra horsemanship då? Mina egna erfarenheter kommer från horsemanship, jag har inte själv provat klicker träning. Jag har dock sett bra och dåliga effekter av båda sorter. När det gäller träningsmodeller så tror jag på det han säger om system generellt - nämligen att de kör över individen och det gäller både människan och hästen.

Personligen tror jag att vi måste bli mer "means where by" inriktade i vår träning av och med hästen, vara medveten om vårt önskade mål och samtidigt ödmjuka inför resan. Då tror jag att vi kan arbeta ihop som två glada individer.

PST!
Med anledning av inlägget om skenbensmåttet, här är en länk till en sida som ger mer information.

"Det finns verkligen en gömd häst i våra hästar, ibland lite underlig men alltid underbar och den väntar på att du ska upptäcka den."
Mark Hanson

torsdag 14 juli 2011

Philippe Karls träningsfilosofi

Nästa vecka är det dags för årets andra träff i Philippe Karls tränarutbildningen “Lätthetens skola”. Som del i mina förberedelser så går jag igenom mina anteckningar från tidigare träffar, och blev då inspirerad att dela med mig av Philippe Karls träningscirkel för hästar. Den här översikten fokuserar på vad som ska tränas istället för resultatet av träningen (ex rytm, lösgjordhet, kontakt, framåtbjudning, rakriktning och samling). Utgångspunkten, och målet, i all hästträning är hästens lätthet till ryttarens hand. Men innan jag i mer detalj förklarar sekvensen vill jag skriva några ord om det som finns i mitten av cirkeln.



Respekt för hästen
Respekt för hästen innebär att studera hästens natur så att du kan kommunicera med hästen på hästars vis. Hästar pratar inte svenska eller något annat talat eller skrivet språk. De talar "häst". Att respektera hästens natur innebär också att studera hästens biomekanik, hur hästen balanserar sig själv och hur han bär sin vikt fördelat över sina fyra ben. Att respektera hästen innebär även att visa respekt för individualiteten hos varje enskild häst så att du ser hur den enskilda hästen påminner om och skiljer sig från andra hästar.

Lätthet till handen, balans och framåtbjudning
Lätthet till handen är utgångspunkten i Philippe Karls träningsfilosofi. Utan lätthet till handen kan inte hästen vara i egen balans. Framåtbjudning (lätthet för skänkeln) är användbart endast om hästen är i balans och lätt i handen. En häst som rör sig på det sättet är det roligt att rida fort på! Dessa tre begrepp kan inte säras på, därför sammanfogas dessa av tre pilar med likadana dubbla pilhuvuden.

1) Lätthet till handen
Lätthet till handen innebär att hästen varken hänger på bettet (ifrågasätter genom vikt) eller pressar samman käkarna (ifrågasätter genom kraft). Lätthet till handen innebär att hästen på ett avspänt sätt leker med bettet, lyfter det med tungan och att hästen lätt kan svälja. Detta är något som hästen kan och bör tränas att göra. För att hästen ska kunna uppvisa lätthet till handen får en eventuell nosgrimma inte sitta för hårt (minst två fingrar på höjden mellan näsbenet och nosgrimman), och ryttaren får aldrig inverka bakåt med handen.

2) Böjlighet
Den del av hästens ryggrad som har störst rörlighet är hästens hals. Det är en myt att hästen kan böja sig i sidled i ryggraden mellan manken och korset. Den enda större muskelgrupperna som jag som ryttare kan be hästen stretcha är hästens nackmuskler. Övningar för att göra just detta kallas flexions (böja hästen till höger, vänster, samt höja och sänka). Dessa övningar leder till lösgjordhet och tillsammans med ”3) Rörlighet” också till rakriktning och rytm i alla gångarter. Pilen med det dubbla pilhuvudena visar att det finns en återkoppling här, när hästen blir mer böjlig, blir den även lättare till handen.

3) Rörlighet
Du tränar rörlighet hos hästen när du kombinerar att böjer hästen åt höger och vänster med att svänger åt höger och vänster samt när du tränar sidvärtsrörelser (öppna och sluta). En häst sägs vara rakriktad när den lika lätt kan böja och ställa åt höger och vänster, svänga åt höger och vänster (oavsett ställning) samt göra höger och vänster öppna respektive sluta. När hästen är lätt i handen, böjlig och rörlig är han lösgjort och har då möjlighet att röra sig med rytm. Pilen med dubbla pilspetsar visar att rörlighet tränas efter böjligt, men samtidigt blir hästen böjligare när den blir rörligare.

4) Samling
Samling innebär att hästen bär mer av sin vikt på bakbenen genom att böja lederna i bakbenen så att bakfötterna träder längre in under hästens kropp. Övergångar och ryggningar där hästen blir lättare i framdelen (genom att höja halsen) och förblir lätt i handen, tillsammans med lätthet för ryttarens skänklar (framåtbjudning) och rörlighet i balans används för att uppnå samling. Cirkeln sluts här då samling leder till att hästen blir än lättare till handen. Pilen med dubbla pilspetsar visar också att lätthet i sig underlättar för hästen att utveckla samling.

torsdag 7 juli 2011

Skenbenets omkrets indikerar hästens viktbärande förmåga

För bara en tid sedan var jag och tittade på hästar med två kamrater. En av kamraterna böjde sig ner och undersökte en av hästarnas ben och sa: - och jag som alltid har ett måttband med mig och nu har jag det inte, med en viss irritation i rösten. - Vad ska du mäta, frågade jag. Skenbenets omkrets fick jag till svar.

På vägen hem frågade jag vad det måttet har för betydelse. Under alla mina år som hästägare har jag läst i premieringspapper och hingsbeskrivningar om skenbensmått men aldrig funderat på vad det innebär. Skämmigt men sant! Det jag har vetat är att en häst som är knipt under carpus (framknät) ska man undvika och nu fick jag veta varför.

Jag har fått lära mig att en häst kan bära ca 20% av sin egen vikt men det är ett ganska grovt mått som i sig inte tar hänsyn till hästens exteriör.

Skenbensmåttet ger, tillsammans med andra exteriöra riktmärken som ländens och korsets utformning, vinklarna i benen, hästens egenvikt och mankhöjden(!), en riktvärde för hur mycket vikt hästens skelett kan bära utan risk för hållbarhetsproblem.

Ett riktvärde är att ett skenbensmått på 20 cm betyder att hästen "håller" för 454 kg i egenvikt.

En häst som väger mer är 660 kg är inte designad att bära någon vikt utöver sin egen utan att riskera hållbarhetsproblem. Hästar över 167,62 cm kan också ha problem att ha tillräckligt starkt skelett för att klara den extra vikt som ryttare och utrustning innebär att bära.

Ju lägre hästens egen tyngdpunkt ligger desto mer vikt kan den bära. En häst som är 147,32 cm, väger 454 kg, har ett skenbensmått på 20 cm, har en kort, stark ländrygg och bra vinklar i benen kan bära upp till 30-35% av sin egen vikt (136-158 kg) utan hållbarhetsproblem.Det förklarar varför islandshästar kan klara av att bära fullvuxna män som garanterat väger närmare 80 än 60 kg.

Om jag ser på Amaretto, min nya häst, som är 153 cm, väger 490 kg (viktmåttbandsmått) och är överviktig, med en aningen lång ländrygg, ett brett kors och hyfsat bra vinklar i benen och ett skenbensmått på 21 cm så innebär det att hans skelett är optimerat att bära ca 474 kg i egenvikt.

Ni ser vad det betyder? Jag får vänta med ridningen tills han har bantat ner sig omkring 20 kg innan det kan bli aktuellt med ridning. Hur ser det ut hos dig?

"Beundra de stora hästarna, rid en liten."
Visdomsord presenterat av Ed Dabney